Ser oskyldigt ut? Sekunden efter får Henrik Brors ett erbjudande han
inte kan motstå

Brink förklarar här varför kravet på sex timmars arbetsdag inte
finns med i valplattformen.

Det är inte partistrategiska skäl som ligger bakom. Inte heller har
man ändrat uppfattning om hur en arbetstidsförkortning skulle
påverka dels arbetsmiljön, dels produktiviteten. I stället handlar
det om att det i dagsläget inte finns en tillräckligt stark opinion
som kan driva frågan aktivt. Till följd av regeringens angrepp på
löntagarna och facken är rörelsen för svag för att kunna trycka
på för sextimmars-kravet.

Brink vill dock kraftigt understryka att kravet inte på något sätt
är övergett, vilket dagens (v)-hets låter påskina.

Många övriga ombud håller med. Om man inte kan genomdriva kravet
under den kommande mandatperioden, bör det inte finnas med.

Jag är besviken, men håller med.

Lärare mot tobak satsar stort på vkongressen, budgetlysdioder visar
vägen

Theo hustlar sina motståndare

Ung vänsters förbundskassör Stefan sitter och lyssnar på debatten om valplattformen. Kommer ungdomsfrågorna in eller får ungdomsförbundet dra hela lasset själv som föregående talare sa? Miljöfrågan i fokus i plattformen. Visst är det viktigt men jag ställer mig frågan varför vänstern ska välja en fråga där man alltid kommer vara nummer 2 och inte en där man kan vara nummer 1. /Theo

Zana säger: Håll ihop för helvete!

Trött men glad Pontus vill ha världens bästa välfärd. Kommer
kongressen att leverera?

Under punkten verksamhetsberättelse kom organisationsfrågan upp. I vänstern florerar uttrycket ”bygga partiet” vilket ger intrycket av en organism som kan odlas, vårdas och vanvårdas, vattnas och ansas. Ett parti med så pass få medlemmar som Vänsterpartiet (ca 8500) och till det få anställda litar i stor utsträckning till en liten aktiv kärna för att arrangera kampanjer, sköta medlemsvård, bilda opinion lokalt, etc. Idén om en permanent organisation i bemärkelsen jämnt och högt ideellt deltagande känns under
sådana omständigheter som något optimistisk.

Det kan inte råda något tvivel om att varenda politisk organisation med målsättning att vara folkrörelse gör bäst i att sträva mot ett sådant mål. Samtidigt ser vi en tendens till ökad professionalisering av i stort sett alla organisationer som är med och spelar om inflytande, så ser omvärlden ut. Alltför många partiföreningar lever på engagemanget hos några aktivister som går in ett eller två år, gör sin grej, och slutar/flyttar eller byter plattform. Permanensen finns framförallt hos en åldrande kader lokalparlamentariker och det centrala kansliet.

Så länge som partiet kämpar med sjunkande medlemsantal och en stabil men liten parlamentarisk representation är det sannolikt att idén om permanens förblir en idé, och att partiet ute i landet istället utgörs av moment, ögonblick begränsade i tid och rum. Strukturer och rutiner för medlemsvård, studier, mobilisering och engagemang är nog så bra men ska alltid bäras av medlemmarna på plats vid varje ögonblick. Den som söker en starkare organisation, permanent, gör bäst i att nyttja de resurser som finns, i form av t ex beskattning på parlamentariska inkomster. Fler ombudsmän kan aldrig ersätta ideellt engagemang, men kan hålla organisationen vid liv under stunder av stiltje, och utgöra utökat stöd i tider av flöde och pepp.

Utan större kanslistöd på lokal nivå, och större resurser i organisationen som helhet, byggs ingen permanens, bara utbrott av engagemang varvat med stillastående tristess. Cash efterlyses.