Gästskribent: Att lära av sin historia: Betraktelser angående vårdstrejken från en sjuksköterskestuderandes perspektiv

Två gånger tidigare har vi sett samma scenario; 1986 och 1995 går tusentals sjuksköterskor runt om i landet med gott mod ut i konflikt, med allmänhetens fulla stöd i ryggen och ett rejält lönelyft som målsättning.

Två gånger tidigare har de tillsynes bästa förutsättningarna för en enskild yrkesgrupp att flytta fram sina positioner dribblats bort bakom stängda dörrar i förhandlingsbyråkratin (frukta den dagen när förhandlingarna mellan SKL och Vårdförbundet tas upp igen).

Två gånger tidigare har de sjuksystrar som kämpat för en värdig lön med bitter eftersmak tvingats fråga sig;

Vad gjorde vi för misstag?
Vad har vi lärt oss?
Vad måste vi göra annorlunda tills nästa gång?

Och nu är det alltså dags igen. Och det tycks som om Vårdförbundet inte har dragit några särskilt drastiska slutsatser av sin historia. Åtminstone inte de som representerar dess medlemmar. Kanske är det inte mer att vänta av en ledning som har lika höga löner som de SKL-direktörer de ska förhandla med, hursomhelst är det inte helt förvånande: strejken så som den sett ut fram tills nu har varit mer färgad av ansvarstagande än av konflikt. De arbetsuppgifter som satts i blockad dirigeras om till andra arbetsplatser och gränserna för vad som är akuta fall tänjs konsekvent. Allt för att allmänheten ska slippa inse vad det faktiskt skulle innebära om sjuksköterskor vägrade ta ansvar för ett arbete de inte får betalt för. För landstingen är det en vinstaffär; färre löner att betala ut och en verksamhet som i stort fortsätter fungera.

Betänk för en stund vad syftet med en strejk är: En landstingpolitiker går in i en affär, han tar en brödlimpa, lägger tio kronor på kassan och gör sig beredd att gå. Kassörskan ropar efter honom för att upplysa om att tio kronor är för lite. Antingen får han betala vad det kostar, lämna tillbaks den eller så kommer polisen och han får böta. Hela situationen skulle framstå om inte beklämmande så åtminstone tämligen pinsam.

I fallet med sjuksköterskorna och samma politiker är situationen liknande, landstingen betalar en summa för sjuksköterskornas arbetskraft som i de flesta fall vida understiger dess reella värde. Skillnad jämfört med brödlimpan är att det faktiska materiella värdet på sjuksköterskans arbetskraft inte går att mäta lika enkelt; vi kan inte visa upp kvitton på hur mycket mjölet, råget, gästen, bakmaskinen, etc, har kostat.

Vilket värde har det att motivera en överviktig högstadieelev att gå ner 10 kg? Att ge en person möjlighet att dö på ett värdigt sätt? Att förlösa ett barn enligt säkra rutiner? Att ägna en halvtimme åt att övertyga en 5-åring om att det inte är farligt med sprutor? Eller varför inte: Hur mäter man värdet av att ansvara för någons liv?

Den enda situation där det går att få faktiska siffror på hur mycket sjuksköterskornas arbete är värt är när det inte utförs. Det är det den pågående strejken skulle kunna syfta till; att konfrontera arbetsgivaren med den kostnad en arbetsnedläggelse skulle innebära för dess verksamhet. Ingen blev så smärtsamt medveten om detta som de finska sjuksköterskornas arbetsgivare förra året. De drog slutsatsen att en lönehöjning på 22-28% skulle vara en mindre kostnad än att försöka bedriva sjukvården utan sjuksköterskor. För att detta skulle till krävdes det ett faktiskt hot om att inte längre ta något ansvar, att kort och gott säga upp sig.

Det är först när man kan få arbetsgivaren att på allvar känna konsekvenserna av en konfliktåtgärd som det kommer att hända något. I fallet med den pågående konflikten innebär detta två saker; antingen att Vårdförbundet utökar sitt varsel, antingen att Upproret får genomslag och att de aktiva sjuksköterskor som skrivit under deras namninsamling börjar säga upp sig. Detta i kombination med att de studenter som skrivit under upproret vägrar att ta anställningar så länge de inte blir erbjudna en ingångslön på 23000.

Troligtvis kommer denna konflikt stå och falla med det genomslag Upproret får. Om 10000 sjuksköterskor börjar säga upp sig den sista april kommer SKL snart märka att förhandlingarna med Vårdförbundet kommer vara deras minsta problem.

Det går fortfarande att hantera en konflikt där några tusen går ut i en ansvarfull strejk. En massuppsägning å andra sidan går inte att hantera. Vid en massuppsägning har inte längre SKL motpartens ansvarskänsla att förlita sig på. Vid en massuppsägning hamnar allt ansvar hos SKL. Vid en massuppsägning har SKL enbart sina ekonomiska kalkyler att förlita sig på; har de råd att förlora 10% av Sveriges sjuksköterskekår, en yrkesgrupp som det redan nu råder fullständig brist på? Har de råd med att inga nyexaminerade studenter tar några jobb som skulle kunna fylla upp de platser som saknas? Skulle de samhälleliga kostnader som skulle uppstå vid en massuppsägning stå i proportion till kostnaden att betala det pris som vi sjuksköterskor och blivande sjuksköterskor kräver för vårat arbete?

Att upproret får genomslag är också en förutsättning för att Vårdförbundet får igenom sina krav, de kommer kunna säga: ”Om inte vi får igenom våra krav nu kommer rean vara över, då står de vilda bakom hörnet med uppsägningsblanketterna i högsta hugg. Och de kräver full betalning!”

Slutligen, allt stöd för alla de hjältar som de närmsta dagarna kommer satsa sitt arbete, en fast inkomst och sin framtid för att hävda sin rätt till en värdig betalning för sin arbetskraft. För de som vägrar ta mer skit, fler örfilar och spottloskor från de ignoranta och falskspelande direktörerna på Sveriges Kommuner och Landsting. Vi har de bästa förutsättningarna att lyckas, allt som krävs nu är mod.

August Sandin, sjuksköterskestudent