Gästskribent: I fruktan att sirenerna bordar båten

I USA försöker the Fed att bekämpa bolånekrisen genom att pressa räntorna. Med tanke på att inflationen dessutom driver ned realräntan ytterligare tar Ben Bernanke i väldigt hårt. Så hårt att det finns skäl att misstänka att man ämnar bekämpa bolånekrisen genom att blåsa upp en ny bubbla i den amerikanska ekonomin.

Finansminister Henry Paulson har i vilket fall gjort bedömningen att detta inte är tillräckligt och i dagarna kickar han igång en massivt expansiv finanspolitik för att stimulera efterfrågan i den amerikanska ekonomin.

Någonstans kring 110 miljarder dollar ska betalas ut till de amerikanska hushållen i en sorts skatterabatt. Som alltid väcker den amerikanska finanspolitiken vissa frågor. Från höger undrar man varför USA på ett sådant flagrant sätt bryter mot ett etablerat konsensus inom nationalekonomin. De amerikanska ekonomerna borde ju ha studerat nyklassisk ekonomisk teori, och den borde då säga dem att en expansiv finanspolitik på lång sikt leder till höjda räntor, vilket är dåligt för investeringskvoten, samt en appreciering av dollarn, vilket är dåligt för handelsbalansen. Från vänster undrar man varför USA inte själv för den sorts ekonomiska politik man är med och påtvingar andra. I en ledarkolumn i tisdagens DN ger sig Ragnar Roos på att formulera ett svar. Han påpekar att: ”Själva tanken på att stimulera ekonomin ur lågkonjunkturer med temporärt sänkta skatter och högre offentliga utgifter är ett utslag av gammal keynesianism.” 

Det är alltså fråga om en motsättning mellan olika skolbildningar inom det ekonomiska tänkandet och inom bushadministrationen är man keynesianer! Okej, i ärlighetens namn skjuter Roos in sig på detta med den så kallade ”permanenta inkomsthypotesen”, dvs. Friedmans gamla teori om att människor i regel konsumerar en jämn månatlig del av en förväntad livsinkomst. Om konsumtionsmönster fungerade så skulle en tillfälligt expansiv finanspolitik inte ge några stimulerande effekter alls, eftersom folk i gemen skulle spara sina ökade inkomster till tider av mer stram finanspolitik. Detta är nu en teori som, i sin renodlade form, är så pass absurd att den ännu är reserverad hardline-falangen bland nyliberaler och ännu inte fullt integrerats i nationalekonomins nya konsensus. Den etablerade nyklassiska kritiken av ”keynesiansk” expansiv finanspolitik går ut på att de långsiktiga negativa effekterna är så pass betydande att de överväger det kortsiktiga positiva stimulerandet.

Men Roos kolumn är ändå typisk i att den tar sig an den avvikande karaktären av amerikansk finanspolitik som vore det en fråga om skillnad i ekonomisk teori. Själv tror jag inte det är det som är grejen. Jag tror snarare det har att göra med en otillräcklighet i nyliberalismen som politisk regim. För det första en otillräcklighet vad gäller de medel vilka den har att hantera en allt mer uppblåst och instabil finansmarknad. För det andra – och det jag vill koncentrera mig på här – en otillräcklighet vad gäller dess förmåga att etablera en legitimitet för sig själv.

Det finns högst sannolikt en ansats att föra en nyliberal ekonomisk politik i USA. Man har ju t.ex. en självständig centralbank och tycks vara inställda på att den kontracykliska ekonomiska politiken i första hand bör föras med penningpolitiska snarare än finanspolitiska medel. Men man har som sagt vissa problem med att hålla finanspolitiken stram. Så sammantaget för man en mindre nyliberal ekonomisk politik än man t.ex. gör i många europeiska länder, vilka, som bekant, genom lagar och/eller avtal försökt instifta en stram, eller rent av permanent åtstramande, finanspolitik. Vad gäller utformningen av arbetsmarknaden är förhållandena dock omkastade. Där är USA betydligt mer nyliberalt än de flesta europeiska länder. Arbetsmarknaden är mindre reglerad, ersättningsnivåerna i arbetslöshetsförsäkringen är lägre och beviljas under kortare tid.

Det tycks finnas vissa problem att förena en konsekvent nyliberal arbetsmarknad med en konsekvent nyliberal ekonomisk politik. Har då inte detta att göra med att den nyliberala permanenta åtstramningspolitiken med sin inställning att undvika kortsiktiga åtgärder och uteslutande satsa på vad man anser vara bra på lång sikt – ”no pain, no gain” som de säger – vunnit någon sorts tolerans, just genom att vi har ett försäkringssystem som kan garantera en viss trygghet på ”kort sikt”?

Problemet i den amerikanska politiken är att ”kort sikt” mycket väl kan vara betydligt längre än det halvår det där tar att bli utförsäkrad från arbetslöshetsersättning. Detta skapar ett stort politiskt tryck på finanspolitiken. Om finansministern i ett sådant läger försöker ”binda sig vid masten”, som de också säger, finns det en betydande risk att sirenerna bordar båten.

Det spelar här ingen roll om vi ens accepterar tesen att tuffa tag på kort sikt nödvändigtvis är bra på lång sikt. Det som är grejen är snarare hur nyliberalismen försöker legitimera sig själv. Och i detta projekt, skulle jag vilja hävda, finns en motsättning som är så pass betydande att nyliberalismen har svårt att etablera sig som en koherent, långsiktigt stabil, politisk regim.

Erik Åsell