Högerextremismen egentligen vänster?
Det brukar debatteras fram och tillbaka huruvida högerextremismen ska anses vara höger eller om de i själva verket rört sig så långt högerut att de återigen ska anses som ett vänsterfenomen. Människor som i övrigt inte talar om eller tillskriver klasstillhörighet särskilt mycket betydelse ser det plötsligt som en nyckelkategori.
Ofta går debatten ut på att beskriva fascismen som en moralisk skuld, som de stökiga barn som endera sidan inte riktigt vill ta hand om. Märkligt nog så tas det ofta för givet att de aktiva fascisterna tillhör arbetarklassen, och debatten handlar mest om huruvida det finns ett ledarskap som hämtats ur överklassen – något som givetvis tenderar att hamna nära ett klassiskt arbetarförakt om lättledda ”goons”.
Det finns ganska få tillförlitliga rapporter på vilken klasskaraktär de uttalade svenska fascisterna har, och då de är numerärt obefintliga så skulle det vara svårt att dra några konkreta slutsatser av sådana siffror. Som en jämförelse läckte nyligen British National Partys medlemsregister ut på nätet och efter ett sammanställande av yrkeskategorier visade det sig en förvånansvärt stor del av de betalande medlemmarna vara chefer, mellanchefer och affärsägare. Förvånansvärt eftersom dessa delar utgör en såpass liten numerär del av den brittiska befolkningen, men det stämmer väl med den klassiska analysen att fascismen mobiliserar reaktionära delar av medelklassen som slår vakt om sina egna positioner i tider av försämringar.
Mindre förvånande är att en stor del av de BNP:s medlemmar som kan räknas till arbetarklassen kommer från yrken med en långtgående atomisering, där traditionellt starka arbetarkollektiv nu gjorts om till egenföretagare utan att deras omständigheter i övrigt förbättrats. Helt plötsligt består en arbetsplats av lika många företagare som är sig själva närmast. I kategorin arbetare med F-skattesedel hittar vi i England t.ex. taxiförare, lastbilsförare och byggnadsarbetare. Den absolut största enskilda kategorin, 28%, av BNP:s medlemmar var till sist poliser, väktare och militärer. Även om polisen i Sverige förhoppningsvis har bättre mekanismer för att rensa ut aktiva medlemmar i öppet fascistiska sammanslutningar så tror jag att siffrorna ovan går ganska väl att överföra på den svenska fascismen. Med den skillnaden att man i Sverige har en långtgående arbetsdelning mellan fascister så att de mer etablerade medelklasskikten återfinns främst i lite mer respektabla grupper som SD medan väktare, militärer och byggnadsarbetare fördelas ut på de skränigare fascistgrupperingarna.
Oavsett frågan om klasstillhörighet hos medlemmarna så kvarstår frågan hur SD kan mobilisera så stor del av arbetarklassröster för en politik som utöver invandringskritiken i det mesta är traditionell högerpolitik. Hur kan arbetarklassen, infödd svensk eller invandrare, alls rösta på någon som svarar som denna SD-företrädare gör i Metallarbetaren? Jag tror att svaret är enklare än man tror, men möjligen för nyanserat för att passa i den offentliga debatten. Det finns ingen omedelbar överensstämmelse mellan klasstillhörighet och klassintressen. På samma sätt som arbetareklassen är något utöver alla enskilda arbetare tagna tillsammans så är klassintresset något utöver ett genomsnitt av alla arbetares intresse. Det är en enhet som måste organiseras, den kräver ett politiskt moment.
I en debatt på socialistiskt forum så var det en professor som ställde sig upp och mot påståendet att klasser existerade anförde att kommunalarbetare och metallarbetare inte är överens om vad de vill. Han har en poäng, men inte den han tror. Det är nämligen så att kommunalarbetares och metallarbetares intressen kan sammanfalla eller sönderfalla allt efter hur man organiserar dem. Om den organiseringen inte förmår enhetliggöra deras krav och se till att deras lönevillkor inte ställs emot varandra, då får de också motstridiga intressen. I det läget är det föga materialistiskt att försöka påpeka att de ”egentligen” såsom arbetare har gemensamma intressen, i den faktiska materiella situationen med den faktiskt existerande organiseringen så står deras intressen mot varandra. Och vi organiserar oss I DEN VERKLIGHETEN, att hänvisa till en abstrakt princip därutöver är idealistiskt.
Av samma anledning röstar en del arbetare på SD, det är inte med nödvändighet så att svenska och utländska arbetares intressen sammanfaller och i dagsläget ser många ingen organisering som mäktar med att sammanföra deras intressen och då slår de vakt om sitt eget. Var och en för sig är man aldrig mäktig nog att ta för sig uppåt, så fienden blir alltid den som är svagare än vad man själv är . Den man faktiskt, i den nuvarande situation, kan bekämpa. Därför kan SDs arbetarklassväljare, svenskt näringsliv och nu senast moderaterna instämmande påstå att vi inte har råd med solidaritet, för just nu ser de också till att det inte är så. Därför kan SD utmåla sig själva som ”regimkritiska” trots att deras förslag tacksamt plockas upp, dammas av och presenteras i de finare salongerna.
Därför är rasismen i slutändan ett högerprojekt, oavsett om de idag säger sig kämpa för svenska arbetare. De är ett högerprojekt för att arbetarklassens möjlighet att förbättra sina villkor kräver att vi agerar som en klass. När den organiseringen börjar falla samman, vilket den gjort i Sverige sedan slutet av sjuttiotalet, då finns risken att folk börjar sparka nedåt. Då har metallarbetarna inte råd med kommunalarbetarna och tredje generationens svenskar inte råd med första generationens.
Det är inget alltså inget mystiskt eller svårförklarligt med detta. Det är vänsterns oförmåga att organisera dessa människor som möjliggör högerns framgångar, och det är i slutändan vänstern som förlorar på det. Därför är inte heller antirasism något som är skiljt från annat politiskt arbete, organiserandet av arbetare mot kapitalister är i sig den mest effektiva antirasism som finns. Därför bör vänstern inte vara emot SD för att de skulle vara antihumanister, de bör vara emot dem för att de är arbetarklassens fiender. Istället för att ens beröra deras invandringshat, lyft deras hat mot arbetarklassen och lista deras tio värsta högerförslag. Låt oss inte lockas att rulla i gyttjan. Den som bara är fascist, han är fortfarande fascist. Men den som bara är antifascist, han är inte antifascist.
december 2nd, 2008 at 11:27
BNP-medlemmarnas sociologiska kategorisering påminner nog mycket om SD-medlemmarnas. Men att man därifrån kan generalisera till ”fascisterna” – syftande på dem som heilade runt och brände hus senaste helgen – är långt ifrån självklart. Det för den delen inte heller självklart att SD:s väljare är av samma slag som SD:s medlemmar. Det finns ju en välkänd tendens hos SD att plocka sina politiker från (m) och sina väljare från (s).
I största allmänhet tror jag dock ni har helt rätt i att betona kategorin ”arbetare med F-skattesedel” i dessa sammanhang.
december 2nd, 2008 at 12:02
Jag tycker dock att det skall göras en distinktion mellan det politiska hotet (högerpartier inkl. SD) och det direkt fysiska hotet som enskilda utsättsför (”syftande på dem som heilade runt och brände hus senaste helgen”). Och som jag förstår det tar texten ovan upp den tidigare kategorin.
Sedan är det svårare att sätta personer ur den senare gruppen i en sociologisk karta utifrån yrkesgrupp. Främst eftersom många är väldigt unga och befinner sig i utbildning eller i den del av yrkeskärriären som är kortvarig och prekär. För denna grupp kanske barndomsförhållanden och föräldrar sociologiska kategorisering skulle vara mer tillförlitlig.
december 2nd, 2008 at 12:04
Rasmus; vi håller med. Som vi skriver ”Med den skillnaden att man i Sverige har en långtgående arbetsdelning mellan fascister så att de mer etablerade medelklasskikten återfinns främst i lite mer respektabla grupper som SD medan väktare, militärer och byggnadsarbetare fördelas ut på de skränigare fascistgrupperingarna.”
Det tycks överensstämma väl med de sociologiska undersökningar som gjorts av de svenska fascisterna; där deklasserad medelklass i villaområden röstar på SD medan studenter från yrkesförberedande program med bokstavsdiagnoser återfinns i gatufascismen.
Vad gäller SD-politiker vs. SD-röstare så ger vi dig halvt rätt, de mest kända företrädarna för SD kommer från grupper nära klassiska konservativa M, men det finns nog i SD, på grund av partiets ålder och struktur, en grad av ickeskolade representanter på olika positioner. Det visar sig t.ex. i deras oförmåga att klara det parlamentariska arbetet samt representanternas okunskap om partiets egna värderingar. Ogillar man invandrare så får man en plats i kommunfullmäktige åt SD. Det kommer nog att ändras ju mer SD blir en legitim karriärväg för politiker som inte skulle komma fram på andra ställen, och ju mer SD släpps in i värmen i övrigt. Den sociala stigmatiseringen är fortfarande ett hinder, men hur länge till?
december 2nd, 2008 at 12:12
Red.: Vad gäller SD:s tillgång på normalbegåvat politikermaterial är det nog svårt att generalisera, för situationen i Skåne är ju fullständigt skild från resten av landet.
december 2nd, 2008 at 14:43
Att hålla handen stadigt när man drar strecket mellan klasstillhörighet och klassintressen är inte det lättaste. Men ibland blir det onödigt många krumilurer. Det anmärkningsvärda i den marxistiska klassanalysen är inte att den pekar på att arbetarklassen har gemensamma intressen för att den är så likformig, utan att arbetarklassen har en brokig och oenheligt sammansättning och trots detta delar gemensamma intressen.
december 2nd, 2008 at 14:53
De universiella intresserana delas för det första med hela mänskligheten som sådan. Men det föringar inte det faktum att olika delar av samma klass kan ha olika partikulära intressen. Det är ju vår uppgift att organisera oss som en universiell klass och runt de gemesamma intressena. Det är just detta som Marx lär oss.
Att organisera oss på ett sådant politiskt sätt att motsättningar mellan olika lönegrupper, etniciteter osv. inte är substansiella.
december 2nd, 2008 at 14:54
På ett intressant föredrag under ”Kapitalet på en dag” på Stockholms Universitet så betonades glidning i Marx teoribildning där han i Grundrisse (närmast ”Fragmentet om maskiner”) tycks anta att gemensamma intressen (och deras likriktande) följer direkt ur produktionsförhållanden och främst produktivkrafternas utveckling mot samhällelig produktion, medan Marx i Kapitalet tycks ha ändrat sig till en position där han menar att denna likriktning av intressen kräver en politisk organisering. Givetvis finns där delade intressen hela tiden, men frågan är ju om hur allmänna de blir. Jag lutar nog åt samma analys som den i ovanstående artikel, att det inte finns en identitet mellan position och intresse, utan att den är resultatet av kontigenta politiska och organisatoriska processer.
december 3rd, 2008 at 8:07
Så många fina ord och så mycket skitsnack. Besök gärna någon av Sveriges 150 invandrargetton så får ni reda på varför folk röstar på Sverigedemokraterna. Så enkelt är det, faktiskt. Då kanske ni kan ta er klassanalys och stoppa upp den någonstans där solen inte lyser. Och nej, jag är inte någon ”student från ett yrkesförberedande program med bokstavsdiagnos”. Ni har ingen aning om vilka sd:s väljare är. Och jag tänker inte hjälpa mina politiska motståndare med att lista ut det heller.
december 3rd, 2008 at 13:10
ja, visst. folk kan vara jobbiga i förorten. men att ta det till en politisk nivå och döma hela folkgrupper efter det, neka dem möjlighet till trygghet och mänskliga rättigheter, känns väl inte rätt för det. eller tycker du det? det känns framför allt som att blanda ihop äpplen och päron. och här kommer nog klass-analysen som skulle upp i….. in i bilden, enligt mig: det finns så mycket annat än etnicitet, som påverkar den kriminalitet/det antisociala beteende du antagligen syftar på som existerande i ‘getton’. i förorten bor ofta segregerade, marginaliserade individer med taskig eller ingen arbetssituation. att dessutom behöva känna sig påhoppad av sådana som dej, påverkar hur man tänker och vad man gör. hur skulle du själv agera? enskilda individer sticker antagligen ut pga en taskig situation/bakgrund och det är f-n mer berättigat än folk som svinar på östermalm. så som mkt av politiken och myndighetsutövningen ser ut i sverige just nu, förstärks nog dessutom destruktiva beteenden i förorterna, särskilt hos utsatta grupper. hat föder hat. det är vad vi har lärt av historien, men ibland känns det som om vi aldrig kommer applicera det.
eller du kanske allvarligt tycker att fashistiska och nazistiska samhällstendenser tidigare lett till en positiv utveckling för mänskligheten?
jag bor själv i förorten och känner inte att jag vill lägga min nästa röst på SD. tycker många är mer öppna här än i resten av stockholm, på ett (för det mesta) positivt sätt, om jag kan säga det utan att göra det jag själv kritiserar; generalisera. alla är inte fina, men det verkar vara något genomgående för mänskligheten, eller? eller ska jag kanske beskylla dej för att vara mord-brands-startare? vi är alla människor. man får försöka att inte generalisera och döma. det man får fundera över är väl varför människor gör som de gör. varför du gör det, också.
december 4th, 2008 at 1:03
”Istället för att ens beröra deras invandringshat, lyft deras hat mot arbetarklassen och lista deras tio värsta högerförslag. Låt oss inte lockas att rulla i gyttjan.”
Utmärkt!!!
december 4th, 2008 at 19:26
Robert: ”Besök gärna någon av Sveriges 150 invandrargetton så får ni reda på varför folk röstar på Sverigedemokraterna.”
Tror du inte att många av oss bor i dessa sk. ”invandrargetton”? Jag bor ex. i Alby som du garanterat skulle beskriva som ett sådant. Här är det väl inga som röstar på Sverigedemokraterna? Varför skulle vi göra det?
Jag tror många har en jävligt skev bild av hur det faktiskt ser ut i förorten, visst finns det stökiga förorter men generellt sett så är det inte på det viset. Alby t.ex. är ett väldigt lugnt område, har aldrig blivit utsatt för någonting här. Det värsta som hänt mig är att civilpoliser plockade mig när jag plankade tunnelbanan…
Att man hör mycket hemskt om förorten beror nog mycket på att ingenting annat kommer ut. Västra Södermalm (”Knivsöder”) är t.ex. ett utav Stockholms tyngst brottsbelastade områden, mycket mer så än vad de flesta sk. ”problemförorter” är. Men det är ju ingen som kallar Högalid för ett miljonprojektsområde (trots att det är precis vad det är) och mediabilden av ex. Hornstull präglas knappast av ungdomsbrottslighet trots att det är mycket mer förekommande där än i Alby.
Detta beror mycket på att journalistkåren är extremt koncentrerad till innerstaden och väldigt underrepresenterade i förorter och på industriorter. På västra södermalm bor det ex. 371 journalister vilket är 27.5st per 1000 hushåll. I hela Norra Botkyrka bor det 12 journalister, 0.8 per 1000 hushåll. Så den höga koncentrationen av journalister i ett område gör ingenting för att belysa den höga koncentrationen av brott, utan tvärt om. En annan faktor är förstås att det finns mycket mer att göra på Västra Södermalm än i Alby, här har vi de nödvändiga butikerna samt Subtopia och sedan 30 minuter in till innerstaden… det är allt.
Sedan så ÄR förstås de flesta invandrargrupper överrepresenterade i brottsstatistiken och det ÄR så att det bor fler ”kriminella” i de socialt nedsatta förorterna (oavsett om de är invandrartäta eller inte) än på säg Södermalm. (Flest kriminella bor det förmodligen på Danderyd dock, skulle gissa på ungefär 100% brottsbelastning i de fina områdena där, men jag kanske är fördomsfull)
Nåja, vad gäller Sverigedemokrater så bor de snarare i skånska småstäder och orter som Bjuv, Svedala, Trelleborg och Eslöv. Jag vet inte så mycket om dessa orter, men de är traditionella sossefästen (varifrån de flesta rösterna tagits) men inte speciellt invandrartäta. Vanligaste boendeformen är villa och de flesta har det helt okej ställt, men samtidigt har flera utav områdena drabbats av hyffsat hög arbetslöshet, företagsnedläggningar o.s.v. under 90-talet och det är väl därur som Sverigedemokraterna vunnit kraft. Inte främst p.g.a. missnöjet med invandringen utan snarare över de politiska partierna, samtliga av dem men först och främst sossarna som svikit arbetarklassen helt enkelt. Främlingsfientligheten tror jag för de flesta SD-väljare ändå är någonting sekundärt, om än en faktor. Men det är bara en gissning.
december 6th, 2008 at 22:47
Som vanlig majoritets-svenne i det här landet står jag naturligtvis politiskt mitt i. Dvs lagom mycket vänster, lagom mycket höger.
Och precis som majoriteten (hoppas jag) är jag antirasist.
Men jag ser ett problem i att vänstern på nåt sätt tagit patent på antirasismen. Lite som högerextremisterna kapat svenska flaggan och nationalsången (två rätt menlösa symboler, men som förmodligen skulle göra mer nytta om de fick representera alla som bestämt sig för att bo inom landets gränser)
När något väldigt viktigt står på spel (främlingsfientlighetens spridande) känns det lite som att ni använder situationen till att fiska röster för andra frågor också. Det är lite Bush-retorik, ungefär – ni är antingen med oss (vänstern) eller så är ni med dom (rasisterna).
Är inte det ett problem?
december 6th, 2008 at 22:52
Om majoriteten av sverige var mitt i kan du väll svara mig varför inte KD och FP har 50% röster i valen. Ointelligent resonemang.
Att vänstern kuppat antirasismen kan väl bero på att högern inte arbetar med antirasism öht. Vilket säger endel.
december 6th, 2008 at 22:59
De första meningarna i mitt förra svar var mer en retorisk inledning än hårda fakta, men det jag syftade på var att det trots allt är rätt jämnt mellan de politiska blocken i Sverige idag, 50% röstar åt höger, 50% röstar åt vänster… ungefär, så medelsvennen är alltså mitt i. Men citera mig inte… :)
Men det allvarligare i resonemanget är ändå att arbetet med antirasism borde vara opolitiskt. Rasisterna må vara extremhöger och jag vill gärna vara deras motsats, men jag vill inte vara extremvänster. Förstår du hur jag menar?
december 8th, 2008 at 10:42
Vänstern har inte tagit patent på anti-rasismen, det är faktiskt så enkelt som att högern och mitten inte är anti-rasister, eller i.a.f. inte anser att det är någon fråga värd att engagera sig i.
Det är faktiskt ingenting som hindrar er från att arbeta antirasistiskt om ni nu tycker att det är viktigt. Jag tror alltså tyvärr om att du är ganska ensam helt enkelt.
december 12th, 2008 at 0:01
Jag tror vänstern är antirasister för att det ger dem en fiende man kan angripa på ett våldsamt sätt utan att förlora alltför mycket legitimitet och självkänsla. Det är kampen, kollektivismen och våldet som är det centrala. Samtidigt intalar man sig själva att man är samhällets beskyddare genom att bråka med den utpekade fienden — medan svensson latar sig framför tv:n offrar sig antirasisterna för samhällets bästa.
Någon med verklighetsnärvaro inser självfallet att den av vänstern utpekade fienden inte utgör något reellt hot.
december 12th, 2008 at 6:35
Inte utgör något hot? Ett 20-tal mord sen 80-talet är inga problem? Mordbränder och misshandel är inte heller nåt problem? Kan det vara så att det inte är ett hot mot dig personligen och att du med din liberala världssyn då inte tycker att du behöver bry dig?
Nazister utgör ett reelt fysiskt hot mot arbetarrörelsen, utlandsfödda, icke-vita, hbt-personer osv.
Fascistister utgör även ett hot mot hela arbetarrörelsen genom sin splittring av arbetarklassen i svarta och vita eller svenskar och invandrare eller straighta och hbt osv.
december 16th, 2008 at 5:01
Om man får lägga sig i debatten. Vad fan menas med att arbeta antirasistiskt? Jag skulle inte få för mig att knalla ut och demonstrera mot nazister i Salem eller slåss med nazister på gatorna. Det intresserar mig inte för fem öre. Det är en polisiär fråga att hålla efter dessa grupper tycker jag. Nej, jag arbetar inte antirastistikt på det viset. Däremot bangar jag inte på att diskutera invandringspolitik. Om jag är på en middag eller fest och någon börjar diskutera invandringspolitik så är jag gärna med och diskuterar. Jag berättar gärna vad jag tycker. Jag kan berätta om min kompis från Iran som är samhällsplanerare och en schysst person om någon säger att alla från mellanöstern är skogstokiga idioter som våldtar svenska tjejer.
Så ser mitt ”antirasistiska arbete” ut. Det är inte någon storstilad politisk kampanj för mig att verka mot rasism. Det handlar om att förmedla mina åsikter i vissa frågor och argumentera emot åsikter jag inte delar när jag får höra dem. Det tror jag är bra mycket viktigare än att slåss och demonstrera på gator och torg. Ultravänstern är helt besatt av vissa typer av politiska metoder. Vänsterpartiet och Ung Vänster vill inte ens diskutera med Sverigedemokrater. De tror på visselpipans politik. De tror på demonstrationsplakatens politik. Mer vänsterextrema grupper tror på våldets politik. De tror att en käftsmäll löser problemet med rasism och främlingsfientlighet. Det tror inte jag.
december 16th, 2008 at 10:43
Men snälla Fredrik, var skriver vi att slå dem på käften eller demonstrera egentligen löser problemen? Vi skriver att det är viktigt att visa motstånd och inte låta dem stå oemotsagda, men det krävs politiska lösningar för grunden för rasismen som är klass-samhället.