Högerpolitik, rasismens förutsättning

Vi befinner oss i en unik situation i dagens Sverige. Vi har en högerregering som inte verkar förstå den ekonomiska kris den har att hantera, ett högerextremistiskt parti på väg mot riksdagen som finner näring i de sociala problem högerpolitiken skapar och en arbetarrörelse som står handfallen. Den aggressiva nedmonteringen av vår gemensamma välfärd parat med den ekonomiska krisen har skapat förutsättningar för en typ av klasspolitik vi inte har sett på mycket länge.

Denna politik följer en klar logik, utan att för den skull vara planerad. Det är helt enkelt en politik som tydligt grundas i rent klassintresse och som i sin praktiska omsättning möjliggör handlingsutrymme för såväl de mer blåbruna delarna av riksdag och regering, som för sverigedemokraterna och den rena gatufascismen.

Denna politik kan delas upp i tre moment. Det första steget är det största, men gick fort att trumfa igenom i en kraftig högkonjunktur. Försämringarna av de kollektiva socialförsäkringarna leder till en individualisering av trygghetssystemen. Välfärden konkurrensutsätts och allt fler inom framförallt medelklassen tvingas till privata lösningar för att klara t ex sjukförsäkring och pension. Det underminerar tilltron till det gemensamma och skapar ett klimat där man tvingar människor att i första hand se om sitt eget hus. När högern så fokuserar sin retorik på begrepp som utanförskap och arbetslinje producerar man en spricka mellan de som ”gör rätt för sig” och en upplevd parasitisk Andre, ett yttre hot mot den egna välfärden. I den sprickan frodas fascismen.

I namn av marknadsanpassning, ekonomisk rörlighet och vidsynt liberalism öppnar man sedan för arbetskraftsinvandring. Detta har föregåtts av en offensiv borgerlig politik för att skapa konkurrens om jobben med löneglidningar och en allt mer uppsplittrad arbetarklass som skiktas i olika anställningsformer. Tillsvidareanställda och visstidsarbetare ställs mot varandra. Papperslösa utnyttjas för att hålla tillbaka lönekraven från arbetare med uppehållstillstånd eller medborgarskap. Så kan borgerligheten skilja på närande, välutbildade invandrare som ska bygga välfärd och tärande fattiglappar som vägrar integreras utan lever på bidrag och kriminalitet. Arbetskraftsinvandring är inget problem i sig, men att LO-förbunden misslyckats med, eller inte brytt sig om, att organisera bort dessa skiktningar är definitivt det.

Det tredje momentet kommer när avregleringsexperimentet havererat. Där man tidigare kunnat kosta på sig en hyfsat generös hållning till invandrare, så länge den leder till en press nedåt på lönerna, ändras retoriken och blir allt mer obehaglig. I den ekonomiska krisens spår måste borgerligheten slå vakt om sina positioner och ter sig allt mer repressiv. Plötsligt återknyter man till diskussionerna om språktester och talar om hårdare asylregler, försörjningsplikt vid anhöriginvandring, svenskhetskontrakt och så vidare.

Lagom till finanskrisens utbrott befinner vi oss alltså i en situation där allmän oro för ekonomisk osäkerhet enkelt kan kanaliseras mot en tydlig bild av den Andre, och där arbetarrörelsens tradition av sammanhållning och överbryggandet av skillnader kraftigt försvagats. Skiljelinjerna mellan riksdagshögern och sverigedemokraterna blir allt suddigare. I den glidningen värvar extremhögern sina anhängare. I relation till dagspolitikens krav finns inga hinder för en allt mer öppen rasism i den offentliga debatten, vilket i sin tur ger utrymme för gatufascismens våldsexcesser.

Högerpolitiken följer en logik som producerar en reaktionär mobilisering i tider av kris. Det är en mobilisering som inte kommer att leda till annat än hårdare lagar, fler batonger och mer politiskt våld från höger som svar på de problem som skapas av ett i grunden ojämlikt samhälle.