Mot en delad föräldraförsäkring
Vem älskar individualiserad föräldraförsäkring? Utanför kretsen av teoretiskt medvetna feminister, väldigt få. Blotta tanken att staten ska lägga sig i hur vi delar upp ansvaret för och samvaron med våra barn är motbjudande för en majoritet av svenska folket. Stödet för förslaget har varierat något över tid, men en stabil majoritet förblir emot. I april i år visade en Sifo-mätning gjord på uppdrag av kristdemokraterna att 85% av de tillfrågade inte vill ha någon ytterligare kvotering av föräldraledigheten.
Att varken Socialdemokraterna eller Miljöpartiet ens ville ha upp frågan till debatt i valrörelsen är därför begripligt ur valtaktisk synpunkt. Det hade, ärligt talat, knappast ökat de rödgrönas möjligheter att vinna valet om Vänsterpartiet fått gehör för sin linje i frågan.
Den affekterade bröstpumpsdebatten efter Lars Ohlys teve-utfrågning illustrerar frågans politiska sprängkraft. Den väcker känslor, därför att den rent konkret rör det intima förhållandet mellan det nyfödda barnet och dess vårdare. Den nästlar sig in i våra hem, våra relationer och ner i våra barns spjälsängar. Och den utmanar två av våra allra djupast kulturellt förankrade föreställningar; den om familjen som en privat zon bortom statens insyn, och den om den oersättliga, närmast heliga, relationen mellan mor och barn.
Att ifrågasätta dessa värderingar väcker ett spontant motstånd som är betydligt djupare förankrat än ideologiska ställningstaganden. För samtidigt är svenskar i allmänhet positivt inställda till jämställdhet. Stödet för jämställda löner och likabehandling i arbetslivet och samhället i övrigt är starkt i breda befolkningslager.
Det finns alltså ett glapp mellan teori och praktik, eller kanske snarare en målkonflikt här. Jämställdhet är önskvärt för en majoritet av medborgarna, men få ställer upp på jämställdhetspolitiska förslag som direkt ingriper i det egna familjelivet. Det finns en uppfattning att arbetsliv och samhälle ”borde” erbjuda jämställda villkor, trots att fördelningen av omsorgsarbetet i hemmet förblir skev.
Det är en idealistisk förhoppning som är ganska lätt för vänsterfeminister att avfärda i debatter med liberala politiker som hellre talar om attityder och värderingar än om maktstrukturer och marknadsekonomins krasshet. Men det är mindre sympatiskt att avfärda den majoritet av befolkningen som mer spontant ogillar tanken på politisk styrning av familjelivet.
Här finns en stor politisk och pedagogisk utmaning för vänstern om vi vill vinna ett starkare stöd för individualiserad föräldraförsäkring. Vi måste bli ännu bättre på att synliggöra och förklara sambanden mellan snedfördelningen av föräldraansvaret och den strukturella diskrimineringen i arbetslivet. Det är så grundläggande att det inte kan förbigås.
Men vi måste samtidigt vara lyhörda för de känslomässiga reaktioner frågan väcker och fördjupa oss mer i vilka vinster för relationen mellan föräldrarna och mellan föräldrar och barn ett delat föräldraansvar kan ge.
Här borde inte saknas argument som är lätta att vinna gehör för. Vill morgondagens pappor verkligen vara halvt främmande personer för sina barn? En nedslående undersökning från 2008 visade att pappa kommer först på femte plats när barn söker tröst. Alternativet ”ingen” var mer attraktivt än pappa för en majoritet av barnen! Mot bakgrund av vad forskningen säger om hur avgörande barnets första levnadsår är för en trygg anknytning till vårdnadshavare borde detta var ett av de starkaste argumenten för individualiserad föräldraförsäkring – ur barnets perspektiv.
Att kvinnor mår bättre i jämställda relationer är väl belagt, liksom att det är under föräldraledigheten som huvudansvaret för allt hemarbete vältras över på kvinnor. Nyligen kom också en studie som visar att relationer där föräldrarna delat på föräldraledigheten håller längre. Också det något att lyfta fram i debatten.
Lite självkritiskt kan man nog konstatera att relationsaspekterna av frågan hamnat i skymundan för mer abstrakta feministiska argument. Och det har nog bidragit till att den ogillas och avfärdas av många. Politik kan inte bara utgå ifrån och tala till hjärnan. Det är ganska få som har tid och ork att sätta sig in i långa kedjor av ekonomisk-politiska samband och strukturer. Det är inte heller i sådana termer vi upplever våra liv och våra relationer. Därför måste politiska förslag och argumentationen för dem också kunna nå hjärtat. Jag tror att det är en av nycklarna till hur individualiserad föräldraförsäkring ska bli en fråga som vinner sympati.
Josefin Brink
Riksdagsledamot för Vänsterpartiet
november 19th, 2010 at 11:56
Ett evigt problem. Hur lyckas man i en demokrati genomföra förslag man är övertygad om är bra, men som väljarna inte gillar.
Man får välja mellan att:
1) Inte lägga sådana förslag. En strömlinjeformad politik kryddad med plånboksfrågor blir resultatet, och radikal politik blir omöjlig.
2) Att fortsätta lägga sådana förslag och förlora valen då marginalväljaren tittar i plånboken och inte ”förstår” vare sig miljö, jämställdhet eller jämlikhet.
3) Att fortsätta lägga sådana förslag parat med en pedagogisk opinionsbildning som krattar vägen och skapar en förståelse bland marginalväljarna för att det finns större frågor än plånboksfrågorna, och att en bättre värld faktiskt är möjlig.
Självklart är det alternativ nummer tre som är det enda rimliga. Men det är också den svåraste vägen att gå. Att bli mainstream ”social liberal with a conscience” är ganska enkelt, och att sitta I ett horn och saga vad-var-det-jag-sade är ännu enklare. Men att komma med i matchen och faktiskt försöka få mantad att föra en vettig politik, det är svårt.
En mycket bra artikel. Återstår frågan HUR man utbildar väljarna i att tänka feminism. Jag vet av egen erfarenhet att det är skitsvårt. Könsmaktsordningen är, hur tydlig den än kan tyckas för den som ser den, osynlig för många.
november 19th, 2010 at 12:54
Jo, det vore skitbra om fler snubbar kunde vara hemma mer med knoddarna. Problemet för många som lever på marginalen är att kvinnan generellt har lägre lön än mannen(ingen nyhet, jag vet). Det medför ett större ekonomiskt avbräck om mannen är hemma. För vänsterintellektuell medelklass på södermalm är det här knappast ett problem. Men för arbetarfamiljer som redan innan barnledigheten balanserar på gränsen är det en faktor som spelar in ganska mycket. Framförallt som man idag löper större och större risk att bli av med jobbet om man är hemma med barn. Ja, jag vet att det är olagligt men sen när har t.ex. bemanningsbranschen brytt sig om vad som är lagligt?
Slutledningen är att det enda vettiga sättet att få med sig låglönesektorn på en sån här idé är att fortsätta jobba på bättre löner för de sämst betalda(dvs. i praktiken kvinnodominerade yrken). Inte att hålla på och kräva att staten ska in och peta i hur familjen ska skötas.
november 19th, 2010 at 14:15
Hej,
Först vill jag säga att det här är en väldigt bra artikel och att jag stödjer alla saker som står i den. Men jag tycker att vi har missat en väsentlig del i denna debatt, nämligen barnets rätt till sina vårdnadshavare. Vi försöker ofta bemöta magkänslan av att delad föräldraförsäkring är fel med känslomässiga argument, som exemplet med var barnet söker tröst. Vilket är ett vettigt och ibland funktionellt argument.
Men detta behöver kompletteras med en hänvisning till att föräldraledigheten är till för i första hand barnet, inte föräldrarna, även om det såklart att även de har ett behov av detta. Det är därför barnets rätt att få lika tillgång till de vårdnadshavare det har (naturligtvis utan hänsyn till kön, ålder, etc.).
Således kan man argumentera att som föräldrar som inte delar på ledigheten berövar barnet på dess rättigheter. Tyvärr är detta inte inskrivet i de mänskliga rättigheterna (skrevs 1948) men det borde rimligtvis vara barnets mänskliga rättigheter. En föräldraförsäkring som delas lika mellan vårdnadshavarna är alltså ett försvar av barnets rättigheter, men det har också positiva effekter på jämställdheten i samhället, både vad gäller avlönat och oavlönat arbete.
november 19th, 2010 at 16:35
AIK-Micke,
jag måste skriva det som är mer tabubelagt än något annat: Varför skaffar man barn om man inte har råd? Varför skaffar man barn om man nu inte har råd att anknyta till sitt barn under det första levnadsåret, eller om man inte har råd att leva i ett jämställt förhållande som gör att relationen lever längre? Vad är är det för prioriteringar?!
Jag tycker att det är fullständigt obegripligt. Handlar det verkligen bara om ”okunskap”?
november 19th, 2010 at 17:50
@AIK-Micke
Givetvis är den ekonomiska verkligheten något som vi måste se till när man undersöker vilka progressiva reformer som är möjliga att driva. Men jag ser några problem med ditt resonemang:
1. Kvinnor blir alltid de som självklart skall uppoffra för att säkra familjebildning
2. Snedfördelad föräldraledighet är I SIG SJÄLVT en ledande orsak ojämna löneförhållanden
3. Hur mycket får jämlikheten kosta? Måste man sälja bilen? Måste man flytta till en mindre lägenhet? När slutar jämlikhet vara värt?
Sedan vill jag bara påpeka att staten ALLTID kommer vara inne och peta i hur detta STATLIGA försäkringssystem. Om man inte vill att staten skall lägga sig i familjepolitiken går det alldeles utmärkt att inte ansöka om föräldrapenning öht. Vad mig anbelangar så vill jag inte att våra offentliga medel skall subventionera något som riskerar att cementera ojämlikhet mellan könen.
november 20th, 2010 at 22:29
spontant förstår inte jag ens ordet ”individualiserad föräldraförsäkring”. individualisering är för mig ett liberalt projekt som syftar till att förflytta ansvar från större strukturer (stat, arbetsliv etc) till individ. detta ser man ju idag överallt känns det som.
men strunt i begreppen. en individualiserad föräldraförsäkring, i er betydelse, skulle säkert ha sina fördelar och egentligen bidra till ökad jämställdhet. men, spontant (som du säger) känns tvång/piska som något vi fått mycket av den senaste tiden och frågan är om det ger så mkt. det finns så mkt av det redan! hjälper det, eller låser det bara folk ytterligare?
jag tror på det senare, det hjälper sällan att lägga sig i folks liv med hjälp av pekpinnar och tvång. även om det är väl ment, blir det ofta en björntjänst.
frihet OCH trygghet är det brist på i praktiken för folk. en blandning av det skulle vara positivt. dvs mindre inblandning från institutioner (som alltid fungerar enligt sin logik oavsett politiskt styre) i folks liv, men ändå en ökad trygghet. då kommer nog jämlikheten också. ofta har man ju sett att traditionella könsroller återskapas vid tider av oro för människor.
dagens reella politik känns varken liberal eller vänster kan man tycka ibland. mer som en kappa som vänds efter en hård och stark vind från starkare krafter än politiken.
november 21st, 2010 at 18:27
om man ser sanningen i vitögat så subventionerar staten väldigt mkt som cementerar ojämlikhet mellan könen. kolla historien och se övergrepp och titta efter lite nu så ser du fler.
det är tyvärr inte så enkelt att allt som är statligt är ”rent” från detta som man ogillar, det är också korrumperat av förtryck och orättvisor. som de flesta större system blir tillslut.
självklart vill man inte det, men så är det.
det är bara den insikten som gör att man funderar på hur sunt det är med utökad makt/kontroll över invånare, även om det är från staten, även om det är med goda intentioner. den speedade marknaden pressar redan folk tillräckligt. och på ngt sätt har den logiken spritt sig:
att man inte skulle ansöka om föräldrapenning för att man inte ville att staten skulle komma med ”pekpinnar” och lägga sig i ens familjeliv, är inte troligt om man t ex är fattig. då är man ju inte oberoende av hjälp – man måste ta det man får. är man rik kan man däremot välja bort detta.
det blir valfrihet för vissa…
november 30th, 2010 at 9:55
Man skrotar helt enkel ett förslag som skrämmer över många väljare till högern och inser att förslaget är dåligt. Man inser att detta förslag måste bort för annars tvingas vi se hela välsfädsystemet sönderslaget av alliansen under många och långa mandatperioder till. Tänk om Sossarna och vänstern i stället lägger ett förslag om att alla med barn under 3 år fritt får välja om pengarna som subventionerar barnomsorgen för barn under 3 år ska diskponeras. Detta kombinerat med ett avdrag för barnomsorgskostnader skulle ge valfrihet. Svenskar vill vara hemma längre hos sina barn och svenskar vill välja själva om det är mannen eller kvinnan som ska vara hemma. Svenskar är hjärtinnerligt trötta på radikalfeministisk teoribilding även de svenskar som hör till vänsterkanten i andra frågor.