Mordbrännare som ordningsfråga

Tystnaden är märkvärdig. Bläddrar man i de stora dagstidningarnas skriverier och täckningar av extremhögern får man intrycket att nynazismen var ett problem i 90-talets Sverige som sedan dess försvunnit. Bilbomben i Nacka, polismorden i Malexander och mordet på syndikalisten Björn Söderberg var kulmen.

Med de stora namnpubliceringarna 30 november 1999 betonade en samlad journalistkår vikten att sätta strålkastarljuset på och belysa hur den våldsbenägna vitmakt-subkulturen uppstått.

Vad hände sedan? Medialjuset slocknade, återigen dök ursäkten upp om att ”skriver man om dem växer de bara av uppmärksamheten”. Det argument som bara något år senare namnpubliceringen gjort upp med, om omöjligheten att tiga ihjäl problemet.

Nittiotalets nynazistiska rörelse var i första hand en subkultur. Konserter, musik, kläder och fester var det centrala. 30 november var närmast en rituell sammankomst, där brötiga skinskallar, svartklädda VAMare och beiga sverigedemokrater försökte hålla liv i en gammal nationalistisk högtidsdag med rötter i vår brunaste historia. Varje år växte oroligheterna, polisbelägringen, avspärrningarna. 30 november var den dag då förorten åkte in till centrum för att möta den lilla grupp extremister som blivit en hårddragen symbol på ett symptom som löpte genom hela samhällskroppen: diskrimineringen, exkluderingen, det rasistiska våldet, kravet på konformism. I nittiotalets mitt hade dagen spelat ut sin roll.

Istället blev konserterna navet i vitmakt-subkulturen. Skivbolag, postorder och musiktidningar var den sammanhållande organisatoriska kraften. Sverige blev den världsledande producenten på vitmakt-musik. Våldsstatistiken peakade alltid på helgkvällarna, spontana aktioner på fyllan som drabbade homosexuella, invandrare eller folk med fel åsikter. Några med dödlig utgång. Mellan 1995-1999 hölls årligen stora tillfälliga antirasistiska protestmanifestationer efter tragiska dödsoffer. Uppmärksamheten ökade, skriverierna ökade, medvetenheten ökade. Temadagar i skolorna, kommunala handlingsplaner, statliga antirasistiska kampanjer – den ena mer spektakulär än den andra. Och så dagstidningarnas uthängning av alla de ledande nynazisterna 1999, ett förödande slag mot den redan sönderfallande vitmakt-miljön.

Sedan tystnaden. I media, i universitetsforskningen, i samhällsdebatten. Inga fler statliga kampanjer organiserades, inga fler temadagar, inga fler breda manifestationer. Vilket är märkligt. För samtidigt växte den svenska nynazistiska rörelsen i tystnaden. Men den hade förändrat form, höll sig borta från radarn. Den var inte längre en subkultur, utan snarare en aktivistkultur. Influenserna hämtades snarare från fotbollsfirmorna än brötig rockmusik. 2000-talets naziströrelse gick att sammanfatta i ett enda ord; Salem.

Salemfonden, en organisationsfront bildad av nättidningen Info-14 – den del av 90-talsrörelsen som stått för den mest militanta och närmast terroristiska linjen i Sverige, så extrem att den till och med varit isolerad i vitmakt-subkulturen – lyckades fylla ett tomrum inom extremhögerns kollaps. Genom Salemmanifestationer ”mot svenskfientligheten” lyckades de hitta en form att samla en ny rörelse, anspelandes på en vag känsla av diskriminering av svenska ungdomar i det mångkulturella samhället.

Bisarrt nog var det Göteborgskravallerna som öppnade en dörr för Salemfonden. Den regeringstillsatta Göteborgskommittéen riktade skarp kritik mot polisinsatserna under toppmötena i Göteborg och Malmö, mot kränkningarna av demonstrations-, mötes- och föreningsfriheterna. Istället föreslogs en kraftigt försvarad demonstrationsfrihet, där polisens viktigaste uppgift var att garantera att demonstrationerna kunde hållas utan störningar, eller orsaka störningar. Avslagens tid var förbi. Salemfondens tillståndsgivna manifestationer kunde därför växa fram under polisbeskydd.

Därigenom flyttades hela problembilden. Det var inte längre nazismen i sig som var problemet, utan enbart ordningsstörningar vid manifestationer. Och så länge extremhögern skötte sig och fortsatte söka sina tillstånd blev problemet istället de antifascistiska protestdemonstrationerna som försökte blockera nazimarschen. Det var antifascismen, rösterna för tolerans, demokrati och jämlikhet, som var ordningsstörande och därigenom problemet. Antifascismen reducerades till en extremism.

Salems kommuns starke man, det moderata kommunalrådet Lennart Kalderén, uppmanade Salemborna att låsa sig inne under marschen, att avstå från att protestera eller på något sätt visa sitt missnöje. Tystnaden, istället för att höja en röst för demokratin, skulle råda. Och just den linjen gjorde Salem till den idealisk plats för Salemfonden att återkomma till år efter år: att de aldrig mötte några folkliga protester. I Salem har det aldrig vuxit fram någon antirasistisk rörelse, aldrig hållits några breda kommunala samlingar, aldrig skett några omfattande lokala initiativ mot att deras kommun blivit centrum för den svenska nynazismen. Vilket måste ses som något unikt. Något som kan kontrasteras mot exempelvis Klippan eller Karlkronas kommuns omfattande och breda satsningar med att bemöta att deras orter skulle bli nazistiska centrum. Eller de folkliga protesterna i danska Ålborg, Greve och Kolding, där folk gått man ur huset för att protestera mot nazistmarscher, vägrat stänga sig inne eller svara med tystnad. Där lokalbefolkningen ordnade allsång mot nazismen varje måndag, där nazismen möttes med fackeltåg och folkrörelser.

Salemfondens marscher är tillståndsgivna och ordningsamma. Det är inte där våldet sker. Marschernas främsta funktion är att stå för en nyrekrytering till extremhögerns nätverk. Våldet sker istället innan och efter marschen, inte under den. Varje år försöker Salemfonden kanalisera in intresset till att skapa aktivistkampanjer, ofta genom att inrikta sig på attacker mot vänsterorganisationer och strukturer. Detta högerextrema våld skiljer sig från 90-talets spontana och planlösa. Nu sker det istället systematiskt och riktat. De som drabbats hårdast av det är syndikalisterna.

Vintern 2003 drev Salemfonden genom sin nyhetsportal Info-14 en ”julkampanj” riktad mot syndikalistiska lokaler i hela landet: de grövsta dåden skedde med brandattentat mot Joe Hill-museet i Gävle och bokhandeln Syndikalistiskt forum i Göteborg.

Men inför Salemmarschen 2008 har Salemfondens våld nått en helt ny nivå. På väg hem från ett antirasistiskt torgmöte den 29 november misshandlades trotskisten Nikolaj Cyon svårt av Salemfonden, som fällde honom, sparkade och hoppade på hans huvud. Samma kväll brändes kulturhuset Cyklopen ner i Högdalen. På Salemfondens nyhetssida Info-14: hyllas dådet och kopplas direkt samman att Nätverket mot rasism har haft stödfester i den lokalen. Bara två dagar senare utsattes en syndikalistfamilj i Högdalen för en mordbrand när paret befann sig i sin lägenhet med sin treåriga dotter. Paret hade tidigare hängts ut med namn och foton på Salemfondens hemsida, Info-14.

Det är denna praktik Salemmarscherna syftar till. För Salemmarscherna går inte att se enbart som yttranden, som en åsiktsmanifestation. De är en del i en mobilisering för extremhögern, där manifestationerna kommer först och våldsattackerna sker runtomkring. Det är därför antifascister varje år försöker stoppa marscherna. För de vet vad konsekvenserna annars kommer bli under resten av året.

Salemfondens fackeltåg ser stillsamt ut framför journalisternas kameror i tystnadens kommun Salem. Ser man bara den bilden därute, framstår det som en lugn tillståndsgiven marsch. Men zoomar kamerorna ut, ser man att den eld som tänder facklorna under marschen i Salem är samma eld som tänder mordbränderna. Det är det brinnande kulturhuset i Högdalen vi ser i dessa facklor. Det är barnfamiljen som hissar ner sin dotter från en brinnande lägenhet i Högdalen vi ser i dessa facklor. Det är mordbrännarna vi ser i dessa facklor och vi vägrar se dem som bara en ordningsfråga.