Angående fascismens grogrund

Det är sant att informationssamhället medför nya möjligheter för politisk propagandaspridning. Sant är också att de kommersiella TV-program vi översköljs med säger oss någonting mer än att de är vidriga, de säger oss någotnting väsentligt om samtiden; om hur samhället och arbetslivet kommit att fungera i tider av starka högervindar.

Såhär: Jag jobbar inom vården och på köksbordet hos min brukare ligger ett brev om hur verksamheten ska spara 3,3 miljarder kronor nästa år. Efter själva jobbet som på grund av tids- och personalbrist mest handlar om att hinna med de mest brådskande uppgifterna på bekostnad av aktiviteter min brukare skulle uppskattat mer, slår jag desillusionerat på TV:n och ser ”House”. Den heroiske läkaren utan empati och medmänsklighet. Som liksom en robot utför han helande arbete med patienten någonstans i bakgrunden. Han känns som en hjälte. Jag ser ”Du är vad du äter” där en dietist, som framstår som mycket professionell, blir så rabiat i sin strävan efter att klienten ska gå ner i vikt att hon tappar respekten för densamme. Sen fortsätter kvällen med Hell’s kitchen, Top model, Judge Judy etc. Listan goes on.

Själva grundstommen i en ny typ av tv-program, som nästan blivit till ”standard” i de styrda kanalerna, verkar dels vara att handlingen utspelar sig inom ramen för skråverksamhet, dels existerandet av en ny sorts professionalism inom denna – en  hårdare och tuffare sådan. Vidare kan man ofta se en extrem auktoritet i samma typ av program, som på ett eller annat sätt förmedlar vad denna professionalism står för. Det mest fascinerande i programmen är faktiskt sättet som denne auktoritet agerar på; som en godtycklig allvetare. Det lämnas inte plats för någon som helst diskussion och det uppvisas en nästintill psykopatisk avsaknad av medmänsklighet. Man får känslan av att detta ingår i, om inte är det mest kännetecknande för, den yrkesmässiga rollen.

Programmen är utformade så att de antingen handlar om hur läkare, domare, dietister, ekonomer och modevetare m fl utövar sitt kunnande på civilister, för att lära dem. Det märks nämligen tydligt hur lite folket förstår; all deras misär beror ofta på att de inte äter rätt, kan sköta sin ekonomi eller ens klä sig .

Annars handlar programmen om yrkesfolk som vill komma in i eller ta sig upp till toppskiktet av en specifik bransch. Detta åstadkoms genom att tävla om en plats och på så vis lära sig spelets och branschens regler. En jury röstar ut de som inte faller dem i smaken. Det som verkar krävas för att falla i smaken och få en plats är främst att man har rätt attityd, d v s lägger sig för överheten, smilar, levererar det de vill ha samt inte ifrågasätter någonting.

På ett individuellt plan känner jag mig först lite bättre efter att ha tittat på programmen, men på ett politiskt plan sedan lite sämre. Bättre på grund av att jag ganska lätt kan identifiera mig med individerna jag ser på TV:n; jag har också försökt vinna en plats i en tuff bransch, samt med skammens rodnad fått höra av t ex banken att min ekonomi borde vara bättre. Nästan som i Idol och Skuldfällan. Jag har också känt av kraven på att koppla loss den mänskliga delen av hjärnan när jag arbetar, på grund av det inte finns utrymme för detta. Nästan som i House. Sämre mår jag dock, när jag efter en stunds funderande, tänker att TV-seriena på ett sätt speglar konsekvenserna av det nyliberala projektet; ett nytt samhälls- och arbetsliv, som reducerar medborgarnas professionella liksom privata identiteter. Civila blir till åthutade noviser, arbetare till passiva levererare av denna åthutning, när marknaden är auktoriteten och inte politiken. Detta på grund av att när ekonomisk rationalitet tillåts styra organisationer och samhällsorgan i allt högre grad, sker detta ofta(st) på bekostnad av moralisk- och mänsklig rationalitet. Det blir lean organization i ordets rätta bemärkelse.

Programmen normaliserar detta. Vidare förmedlar de att valmöjligheter till att acceptera utvecklingen saknas: det som gäller för att ta sig fram, både som civil och professionell, är istället enbart att lita till rösten uppifrån och göra det du blir tillsagd. Så gör deltagarna i programmen och kanske även vi samhällsmedborgare i allt högre utsträckning idag; på många arbetsplatser idag finns t ex mindre och mindre utrymme för att tänka själv och ifrågasätta. Det man ska vara ödmjuk inför, är vad ledningen vill. Detta förhållningssättet har spridit sig ocksåt o m till politiken, där ord som ”partipiskan” allt mer frekvent används, vilket visar att någonting har hänt.

Konformism, likriktning och rädsla att gå emot är farligt, då det medför att det blir lätt att få igenom saker som normalt inte skulle gå att få igenom. Det har historiskt föregått hemska utvecklingstendenser. Hur kan det komma sig att människor börjar lägga sig?

Svaret är nog att när marknadens logik blivit så accepterad och legitimerad att den, som idag, inkorporerats i det rättsliga och lagliga systemet, reduceras människor till utbytbara objekt och att detta är ett sätt att få människor att göra det överheten vill att de ska göra. För att gå tillbaka till TV-världen så åkte Lars ut från Idol, delvis för att han ifrågasatte. Vi kan se samma utveckling i verkligheten. De individualiserade anställningsförhållanden som är en konsekvens av marknadiseringen, leder till att arbetarnas villkor på arbetsmarknaden präglas av osäkerhet. Denna vetskap är en effektiv metod att få individer att göra det de ska utan motstånd, särskilt när det blivit så skamligt att inte arbeta som idag p g a den politiska arbetslinjen, samtidigt som trygghetssystemen mer eller mindre lagt ner. Det hela är nog en mycket bra metod för att få människor att sluta ifrågasätta. Det finns inte direkt möjlighet för att ifrågasätta om man inte är säker på sin plats.

Efter nyår kommer logiken ‘gå om det inte passar’, även appliceras på individer med ohälsa. Så idag när många arbetsställen fungerar enligt en renodlat kapitalistisk drivkraft som avhumaniserar där det inte borde vara möjligt att avhumanisera (exempelvis Socialtjänsten, där man nu ska spara ytterligare mångmiljonbelopp, medan anställda blir allt sjukare), skalderas det nu att det är individen som ska gå vidare om ett obehag eller sjukdom uppstår. Om inte självmant, så med hjälp av uppsägning. Nya Idol.

På detta sätt kan man isolera människors ifrågasättande, missnöje och sjuklighet från den arbetskontext som skapats och därmed vägra att anpassa arbetsmarknaden efter människorna som arbetar och istället ställa sig på kapitalägarnas sida. Så kan man individualisera ansvaret för den ‘misfit’ mellan individ och arbetsmarknad som existerar, istället för att undersöka om den är strukturellt betingad. Så kan man strunta i att ‘det nya professionella’ som skapats på grund av en alltmer ekonomiserad politik och allt mindre politiserad ekonomi, kanske är förödande för många människor som inte fungerar som robotar. Med den nya ”politiken” för rörlighet, som snarare framstår som någon sorts avpolitisering, skapas en grogrund för att aldrig ta tag i de problem som finns på arbetsplatserna och det som i grunden skapar missnöje och ohälsa.

Propaganda från Svenskt Näringsliv och forskning som istället för att ifrågasätta utvecklingen stryker medhårs, skapar mot en bakgrund av situationen i sin tur ett ideologiskt tomrum för människor att förlita sig till när kraven från arbetet krockar med de egna förutsättningarna för hälsa, eller med de egna värderingarna: anställningstrygghet är ett gissel som håller människor fångna, flexibel arbetsrätt däremot leder till att människor vågar säga upp sig, eller kan sägas upp, när de inte trivs med arbetet. Från medias håll matas vi som sagt också med information som symboliskt visar hur detta går till i praktiken, med sympatierna uppåt istället för nedåt. Skulden för missnöje och sjukdom individualiseras och så skapas ett nytt ”Vi”; de moderna som inser att tiderna förändras och att moral, solidaritet och rättvisa tillhör det förgångna. Det nya ”Vi” är ett flexibelt gäng som anpassar sig och har en glad attityd, oavsett kontext och syfte. I och med arbetsmarknadens avreglering kan vi hoppa från jobb till jobb och slipper bli fast på ett ställe hela livet.

Problemet är att då utgångspunkten är och förblir de privilegierades situation, de som har ett val, blir det svårt att känna igen berättelsen för många. För grupper av arbetare idag är inte det största problemet att de inte orkar lämna de fasta anställningar som haglar efter dem. Flera har helt andra och större problem. Har man inte så många valmöjligheter, är den flexibla arbetsmarknaden i kombination med välfärdens avveckling, en källa till stor otrygghet och stress. Problemet att inte våga lämna sin anställning är för många mindre än rädslan att förlora den, särskilt när man vet att man inte har någon trygghet att falla tillbaka på. Därför blir nyckeln till att få bli en del av gemenskapen och inte hamna utanför, att vara lojal, även om det är mot någonting som man inte kan stå upp för eller som man mår dåligt av. Utan den kollektiva tryggheten finns ingen möjlighet att våga eller kunna säga ifrån och undersökningar visar också att arbetares tendens att rapportera upplevda missförhållanden har minskat signifikant. Samtidigt har vi idag en hög arbetsrelaterad ohälsa. Detta är ett reellt samband och ett problem, men denna andra sida av myntet är en diskussion som saknas idag.

Vidare saknas en diskussion angående om det ur ett samhällsperspektiv alltid är så bra att medborgare inte är olydiga, inte går emot. Med allt mer fogliga arbetare och avnämare blir det helt klart blir lättare att få igenom olika typer av beslut uppifrån.

Herregud, när politiker lägger sig ner i omröstningar som skapades för att vara demokratiska och inte styrda, då kan nog vid närmare eftertanke precis vad som helst gå igenom. Därför blir det nog i tider när vi inte röstar om grundlagsförändrande överstatliga fördrag, övervakningssystem etc. extremt viktigt att ha koll på: vad är det ”ledningen” vill? Vad är det som sprids uppifrån? För att slippa tillhöra det nya ”De” och bli en potentiell dysterkvist, bakåtsträvare, fundamentalist eller varför inte terrorist och därmed uteslutas ur gemenskapen, accepteras av många nämligen ett ”Vi” man kanske inte alltid känner igen. Och kvar blir så jasägarna.

Läs mer:
Åsa Linderborg YES, CHEF!

Anna Persson