Alltid samma sak. En kort nyhetsartikel i onsdagens Dagens Nyheter berättar om European Social Forum i Malmö. Eller gör den verkligen det? När jag först börjar läsa blir jag lite förvirrad. Det börjar med ett citat från en av arrangörerna.

– Det kommer inte att bli bråk, säger Sara Andersson.

Vadå bråk? Varför skulle det bli det? Jo, får vi veta, uppemot 20 000 ”aktivister” kommer samlas i Malmö under helgen. Och då måste man ju vänta sig bråk. Eller?

För alla oss som på något sätt varit involverade i forum-rörelsen, kanske alla vi som identifierar oss med den, ibland utan att vara direkt aktiva, blir lika besvikna varje gång. Det här är en otrolig grej! Tusentals människor från hela Europa kommer under en helg till samma stad. Samlas för att utbyta erfarenheter, för att lära av varandra. För att visa att det finns alternativ. Att alla inte rakt av köper den nyliberala dagordning som varit så allenarådande under senare år.

Men vad är det som uppmärksammas i media? Jo, att det finns risk för bråk. Eller att det inte gör det. Oavsett så är det just våldsamheter som gör rubriker. Inget våld, ingen uppmärksamhet. Är det då så konstigt om det finns individer och grupper som faller till föga. Som insett samhällets spelregler och kanske menar att all uppmärksamhet är av godo. Skrivs det om våldsamheter så är det i alla fall fler som har chansen att få upp ögonen för oss och våra frågor.

Å andra sidan, för oss andra, tycks det fullständigt omöjligt att tvätta bort en stämpel. Allt sedan det som kom att kallas för Göteborgskravallerna 2001 har svensk media stämplat rörelsen som våldsam och farlig. Magnus Wennerhag skriver i en avhandling i sociologi som presenterades vid Lunds universitet i våras om rörelsens syn på sig själv. Och om medias bild av rörelsen. Det är sorglig läsning. De aktiva, ”aktivisterna”, ser rörelsen som ett sätt att bredda demokratin. Vi är inte en antiglobaliseringsrörelse, vi kallar oss hellre för en alterglobaliseringsrörelse, eller helt enkelt globaliseringsrörelsen. Vi kan inte vara emot globaliseringen i sig, eftersom det är just den som möjliggjort vår existens. Däremot kan vi ifrågasätta de premisser på vilka den ekonomiska globaliseringen sker. Vi kanske inte kan komma överens om alternativen, men vi har det gemensamt att vi vet att de finns.

Bilden i media präglas däremot i stor grad av våld. Enligt Wennerhag framställde en majoritet av de artiklar som publicerades i Sveriges fem största dagstidningar under åren 1996-2006 rörelsen i negativa ordalag. Rörelsen är ett hot mot demokratin, eftersom internationella toppmöten, mellan demokratiskt valda ledare, har mötts av demonstranter. Den är också ett hot mot allmänheten eftersom flera demonstrationer blivit våldsamma och inte bara hotat materiella värden, utan även utsatt ”oskyldiga” människor för fara.

Även om man, enligt Wennerhag, kan se en liten förändring i hur rörelsen framställs, eller kanske framför allt vilket namn den ges, kvarstår fakta. Arrangörerna av European Social Forum får ständigt berätta att det inte finns någon risk för våldsamheter. Trots det blir de inte betrodda, vilket vidare läsning av artikeln i DN visar. För det finns ju grupper som inte samarbetar varken med arrangörer eller med polisen. Och det vet ju alla. Aktivister är inte att leka med.

Vet inte om det finns några politiska lärdomar här, jag har heller inte fått mitt kaffe ännu. Nu bär det av till Rosa Luxemburgstiftelsens jämförelse över europeisk kapitalism. Livet är gott.