I egenskap av antirasistiska aktivister är vi vana vid att bli bemötta med kritik från den breda högern. När vi manifesterar för jämlikhet i samband med rasistiska organisationers demonstrationer kallas vi för terrorister. När vi följer och avslöjar förtroendevalda politikers ageranden på Internet kritiseras vi för att agera politiska korrekta poliser. När det tas gräsrotsinitiativ för internetkampanjer för att belysa rasistisk politik så beskylls vi för att sabotera det demokratiska samtalet och trakassera enskilda politiker.

All denna kritik bygger på en lika enkel som felaktig idé. Rasismen är bara en åsikt, som likt alla andra åsikter har rätt att både hållas och yttras. Antirasistiska aktivister och folkrörelser pekas ut som antidemokrater i vars främsta intresse det ligger att hindra det öppna samtalet och ”ge sig på” andra människor endast på grund av deras åsikter. Men rasism är inte bara en åsikt. Det är politik.

Direkt efter att vidden av Anders Behring Breiviks terrordåd blev känt uppdagades också att det hat mot vänstern och ”multikulturalismen” som drev honom också delas av en – inte helt förringbar – mängd svenska politiker, ledarskribenter och opinionsbildare. Sverigedemokraten Erik Hellsborn‚ kommunfullmäktigeledamot i Varberg, gav efter terrordådet sitt politiska medhåll till Anders Behring Breivik. ”Om det inte funnits någon islamisering eller massinvandring hade det inte funnits något som triggade Behring Breivik att göra som han gjorde”, skriver Hellsborn på sin blogg (inlägget togs sedan bort efter att det uppdagats i media).

Erik Hellsborn är dock inte bara kommunfullmäktigeledamot och bloggare. Hellsborn är också nämndeman i Göteborgs förvaltningsrätt, som tillsammans med förvaltningsrätterna i Stockholm och Malmö även fungerar som migrationsdomstolar. Detta innebär att de människor, många med en muslimsk religiös eller kulturell bakgrund, som på grund av sin sexuella läggning, krig eller politisk förföljelse tvingats fly sina hemländer har sina framtida öden i händerna på Erik Hellsborn och andra som delar Anders Behring Breiviks människosyn.

Partikamraten och riksdagsmannen Thoralf Alfsson kommenterade också terrordådet på sin blogg. ”Tillflödet av unga sosse politiker blir just nu decimerat!!? Naiva, naiva är vad ni är sossar, ända in i döden” skriver Alfsson för att illustrera hur det är arbetarrörelsens egna kamp för ett mångkulturellt och tolerant samhälle som är grunden till massmordet på ungdomarna på Utöya. Sveriges riksdag utgör landets lagstiftande makt. Det är där åsikter och ideal blir till politik. Idéerna om att de som drabbas av högerextremas våld egentligen har sig själva att skylla sitter nu alltså bakom de elektroniska röstknapparna i plenisalen.

Andra väljer att sätta terrordådet som kostade minst 76 människor livet i samma vågskål som civila olydnadsaktioner. På Facebook skriver Sören Pind att attentatet mot AUFs sommarläger ”är av samma slag” som den aktion när danska människorättsaktivister bildade mänskliga kedjor runt en kyrka i köpehamn för att hindra Irakiska flyktingar från att bli deporterade tillbaka till ett land i krig. Sören Pind är medlem i det liberalkonservativa partiet Venstre och tillika Danmarks integrations- och utvecklingsminister.

De som vill frikoppla Breiviks åsikter från hans agerande är också samma människor som vill fortsätta sprida hans idéer men låtsas som att de aldrig blir verklighet utanför diskussionsrummen och bloggarna på Internet. Som vill fortsätta påstå att muslimer är det största hotet mot vårt samhälle, och sen vill låtsas överraskade när någon tar dem på orden och försöker undanröja hotet.

Rasism, hatet mot arbetarrörelsen och islamofobi är inte bara åsikter och ord. Vi känner dem inpå bara huden. När vi demonstrerar, gräver & avslöjar och bedriver bildningsarbete gör vi inte det för att att folk inte ska få tänka och prata fritt. Vi gör det för att dessa rasister inte skall få agera fritt. Vi gör det för att vänsterpolitiska ungdomar skall slippa vara rädda när de är på sommarläger och för att människor som flyr krig och förföljelse inte skall kastas tillbaka till det helvete de lyckats fly ifrån. Och tro mig, ingen skulle vara gladare om allt detta kunde inskränkas till fri åsikter, öppna samtal och korkade blogginlägg.

I PBS fantastiska dokumentärserie Eyes on the prize slås man av den amerikanska medborgarättsrörelsens oerhörda mod, organisering och envishet i att kräva sina rättigheter. Men samtidigt väcks en undran över hur de människor som försvarade diskrimineringen känner idag. Vad tycker de när de ser intervjuer där de själva påstår sig ”inte vara rasister” utan ”bara stå upp för den vitas rättigheter, för vanliga amerikaner”. Den djupaste skammen är förstås reserverad för dessa människor, för en Bull Connor i Mississippi eller Citizens’ Council då, för en Jimmie Åkesson eller Erik Hellsborn idag. Men det finns också en skam för de som bara stod bredvid och tittade på när mobben gick lös på svarta skolbarn, när lunchrestauranger stängde hellre än serverade. De finns bara på repiga dokumentärfilmer och skammen är numer evig. Vi har fortfarande chansen att göra något för att vända den utveckling som nu lagt sig som en mörk filt över Europa.

Hur vill vi kommas ihåg?

I dag skriver DN även om hur samarbetet mellan riksdagens fyra borgerliga partier i asylpolitiska frågor ska få 700 fler tvångsutvisade, bara i år. I artikeln så får både Peter Norén från Polisen och vår migrationsminister Tobias Billström (M) uttala sig om problemen inom dagens asylpolitik. Det som främst lyfts fram är ineffektiviteten inom kriminalvårdens transporttjänst och bristen på platser hos flyktingförvaren (de fängelser för papperslösa som vi berett mark för i Sverige).

När vi hittar någon på Möllevångstorget som trots utvisningsbeslut inte vill resa hem frivilligt, är det förstås frustrerande att få höra att det är fullt på förvaren, säger polisen Peter Norén i DN.

Men det saknas något här. Det saknas en berättelse. En transport stoppas av människorättsaktivister, vilka målas upp som mördare. Någon hittas på ett torg i Malmö. Ett förvar behöver få fler platser. Asylpolitik har kommit att handla om logistik snarare än om de människoöden den formar.

Var är någons berättelse? Var är rösterna från de förvar som saknar platser åt någon? Varför vet vi nästan allt om de fruktansvärda djurtransporter som korsar europa men ingenting om dessa transporter? Jag menar: de som åker med kriminalvårdens transporttjänst kan ju faktiskt prata till skillnad från djuren.

Istället får vi nöja oss med att läsa om lilla Mele som får hjälp av Bamses kompis Skalman. Inte med att överklaga utvisningsbeslutet. Utan med att packa ned sina leksaker inför den kommande tvångsutvisningen. Håll till godo…

Ladda ned asylnumret av Bamse som PDF

En kall februarikväll för över ett år sedan blev jag hotad av två civilklädda poliser i Hornstulls tunnelbanestation i Stockholm efter att jag hade dokumenterat deras ingripande mot plankande tonåringar. Poliserna tvingade mig att radera bilderna under hot om rättsliga repressalier. Det är under denna händelses efterföljande rättsprocess som den ena polisens försvarsadvokat nu försöker skjuta min trovärdighet i sank med citatet ovan.

Syndikalisterna återkommer flera gånger i försvarsadvokatens plädering. Det blir under förhandlingens gång tydligt att den tilltalade polisen och dennes försvarsadvokat har gjort en ordentlig research kring mig och min politiska bakgrund. De har letat upp fotografier från demonstrationer jag deltagit i, läser upp flera äldre texter jag publicerat på internet och har till och med tagit med filmat material som de vill visa upp på storskärm i rättssalen.

[...]

Läs hela artikeln på Arbetaren Zenits hemisida

Vi bjuder alltså på en rapportering från #nystarts-kongressen som är garanterat fri från ”nu sitter vi still i båten”-känsla och ”håll ihop”-ramsor. Följ partiet ned i smutsen, vi håller er i handen hela resan.

Läs KongressExtra här!

Den absolut största fienden europeisk vänster står inför idag är inte den allt starkare högern, en lamslagen fackföreningsrörelse eller en socialdemokrati på fall. Nej, vår största fiende är nostalgin.

I den grekiska mytologin och genom Odysseus tioåriga äventyr har vi lärt oss känna de resande hjältarnas eviga längtan hem – nostos algein. Var helst Odysseus resa tar oss ter sig hans hemstad, familj och tidigare vardagsliv som den direkta antitesen. Där det råder faror erbjuder hemmet lugn, då det råder svält erbjuder hemmet oss mat och då det råder storm finns där minnen om en torr säng och Penelopes mjuka famn.

Men nostalgi handlar inte om längtan efter ett reellt tidigvarande tillstånd – utan snarare om ett sätt att beskriva det nuvarande tillståndets brister genom att skapa oss en dess motsats genom längtan. Nostalgins främsta funktion är inte att beskriva en faktiskt tidigare historisk situation – eller ett hem – utan vår just hemlöshet här och nu.

I spåren efter socialdemokratins kris växer en ny nostalgisk röst från vänster fram. En längtan efter en tid då arbetarrörelsen var enad, stark och fruktad. Då sveriges arbetarparti hade egen majoritet i riksdag, arbetarrörelsen hade egen dagspress och arbetsköparna stod med mössan i hand på Barnhusgatan 18.

”Vi måste hitta tillbaka till socialdemokratins rötter” är det lidandets budskap som ekar igenom en visionslös vänster idag. Men en progressiv rörelse måste stå klarögd inför denna nostalgi. För i värsta fall har en sådan tid aldrig ens existerat; i bästa fall så var det denna situation som ledde oss fram till vad vi står inför för problem idag; och i långa loppet ger den endast upphov till konservatism, förbittring och hopplöshet.

Nostalgin kan dock spegla de brister vi upplever idag. Dessa skall vi givetvis ta till vara på. Men för att kunna ta i itu med dessa måste vi först göra upp med denna idealiseringen av en tid som aldrig varit. Istället bör vi koncentrera oss på att hitta de konfliktlinjer som inte ryms inom denna längtan men där vi kan bli just enade, starka och fruktade i framtiden.

”Ett egenansvar för att ta hand om sin hälsa framför att lasta ett system i onödan är ett exempel: Är det rimligt att genomföra ledoperationer på överviktiga utan att den enskilde lägger om kosten för att minska framtida belastningar på vården?”

Så exemplifieras detta egenansvar som den nya socialdemokratin skall grundas på. Öppna Kriskommissionen är dock inte en samstämmig röst. De har tagit till uppgift att försöka uttolka vad socialdemokratiska röster på Internet ställer för förändringskrav på det egna partiet. Det vore ohederligt av mig att inte erkänna att det är många som lyfter fram vikten av generell välfärd och jämlikhetspolitik som grundbultar i en progressiv arbetarrörelse.

Men det oförsiktiga sätt som Öppna Kriskommissionen talar om ”egenansvar” och människor som ”belastar” välfärden är tillräckligt alarmerande. Vi får inte tillåta att arbetarrörelsen i brist på vänsteridéer kapitulerar för högerpolitik och den borgerliga språklådan.

Läs Öppna Kriskommissionen artikel här

Läs Jesper Nilssons replik här

Torsdagen 28 oktober annordnade bokförlaget Tankekraft ett samtal med Sven-Eric Liedman, professor i idé- och lärdomshistoria vid Göteborgs universitet, utifrån nyutgivningen av Grundrisse: Ett urval. Redan 1971 utkom texturval ur Grundrisse i Liedmans regi och översättning. Så varför är denna bok så intressant att det är värt att nu, nästan 40 år senare, utkomma med nyframtaget förord?

Många har tidigare nöjt sig med att betrakta Grundrisse som ”berättelsen om Marx’ Kapitalets tillkomst”. Som en förhistorisk relik av vad som kom att bli det färdiga verket, metoden och framställningen i Kapitalet. Denna syn på Grundrisse är något som både Liedman och kvällens samtalsledare Tankesmedjan Konflikts Petter Nilson valde att kritisera.

Liksom Antoni Negri – och dess utdrag ur hans bok Marx Oltre Marx som ursprungligen var tänkt att inkluderas i nyutgivningen av Grundrisse – valde Liedman att istället lyfta fram Grundrisse som en ett verk som speglade just ”Marx bortom Marx”. Där Negri beskriver en metodologi som lyfter fram ständigt antagonistiska processer – självvärdeskapande, dynamism och nysammansättning – som i sig ibland kan upplevas stå i motsatsförhållande till ortodox marxistisk metodologi.

Även om Liedman inte beskrev Grundrisses fokus vid antagonism lika radikalt som Negri så var det ändå förändringen i Liedmans sätt att se på Grundrisses betydelse – från manuskript till Kapitalet till en analys med omedelbarheten och krisen i centrum – som fått honom att åter vilja ge ut Grundrus.

En sak är i alla fall säker. Grundrisse är fortfarande ett verk som väcker stort intresse. Tillräckligt för att få 300 stockholmare att gå direkt från sina arbeten till Södra teatern en mörk höstkväll för att samtala om lika många sidor Marx’ metodologi.

Lyssna på / ladda ned samtalet mellan Petter Nilsson och Sven-Eric Liedman
Liedman.mp3

Läs mer
Grundrisse: Ett urval hos Tankekraft förlag
Grundrisse, ett öppet verk av Antonio Negri
Tankeverket

När Obama 2008 sades kämpa för ”de svarta rösterna” så betydde inte det att den stora majoriteten färgade amerikaner sedan tidigare slentrianmässigt röstat på republikanerna. Nej, det var en kamp om att få den svarta arbetarklassen att gå och rösta över huvud taget. De som trots allt faktiskt hade möjligheten att göra så.

För nästan 18% av alla vuxna människor som bor i USA har inte möjligheten att rösta i demokratiska val. Det handlar främst om migrantarbetare eller medborgare som på något sätt involverats i USA:s rättssystem – en befolkningsandel som ökat stadigt de senaste 30 åren. Vi pratar alltså om över femtio miljoner (främst färgade) arbetarklassröster som konsekvent exkluderas ur den amerikanske demokratin.

USA, till skillnad från andra länder i väst, saknar ett riktigt arbetarparti. Ett parti sprunget ur en organiserad arbetarklass. Mot bakgrund av det har USA lyfts fram som ett exempel på hur klass spelar en allt mindre avgörande roll inom politiken. Ett påstående som ekat högt, inte minst under årets riksdagsval här i Sverige, där debattörer och tyckare förklarat valet som en marknad där vi gör våra konsumtionsval utefter åsikter och värderingar, och inte efter en statisk klassuppdelning.

I ett sådant öppet politiskt landskap där partitillhörighet kan bytas ut lika snabbt som modetrenderna förändrar våra garderobers innehåll får värderingsfokuserade rörelser en allt viktigare roll, påstås det. I svensk medierapportering har vi bevittnat detta genom en besatthet kring PR-strategier och retorikexperter. Det nya arbetarpartiet Moderaterna var en snyggt framtagen produkt med ett säljande budskap och Sverigedemokraterna var duktiga på att beskriva sig själva som en ”utsatt grupp”, förklarar valanalytikerna. I analysen från kongressvalet i USA lyfts istället Tea Party-rörelsen fram som en avgörande spelare in försäljningen av värderingar.

Den brittiska författaren och aktivisten Richard Seymour beskriver på sin blogg, utifrån det amerikanska kongressvalet, hur dessa idéer grundar sig i en bristande förståelse av dagens klassammansättning (proletariseringen av kontorsarbete, prekärisering inom tjänstesektorn och yrkesarbetarnas nykonservatism etc). För med hänsyn till det moderna klassamhällets sammansättning kan man fortfarande se ett tydligt samband mellan klasstillhörighet och vilket parti man röstar på.

Enligt en väljarundersökning utförd av New York Times och CBS News så identifierar ungefär 18% av amerikanerna sig själva som Tea Party-anhängare. Personer som på många sätt är som vilka amerikaner som helst. De har sina barn i kommunala skolor, de anser att grundläggande skyddsnät skall bekostas genom skatt och många av de själva belastar den offentliga ekonomin på grund av sjukdom eller arbetslöshet.

Men på flera andra sätt utmärker sig Tea Party-anhängarna. Det handlar i stora drag om en vit medelklass orolig över framtiden för sin privilegerade roll. Tea Party-anhängarna anser att det stora problemet med offentliga kostnader är att de spenderas i för stor grad på den svarta delen av befolkningen och de allra fattigaste. En vanlig åsikt är att offentliga medel skall spenderas på den redan välbeställda medelklassen och fungera som morot åt de människor som befinner sig längre ned på samhällsstegen. ”Hungriga vargar jagar bäst”, som en utav mina vänner i Georgia, Atlanta utrycker sig i ett mail.

På vissa områden stämmer det så klart att Tea Party-rörelsen lyckats med att vinna över demokratiska röster till republikanerna. På samma vis som Martin Hofverberg tidigare beskrivit hur Sd:s arbetarklassröster främst handlat om en kamp kring identiteter. Och här har Tea Party-rörelsen på många sätt varit duktiga på att få värderingskonservativa amerikaner att identifiera sig med främlingsfientliga eller kulturkonservativa idéer istället för utifrån sin socioekonomiska verklighet.

Men det Tea Party-rörelsen främst lyckades med var alltså att få republikanska soffliggare att gå och rösta. Precis på samma sätt som Obama 2008 lyckades få tillräckligt många unga, svarta och fattiga amerikaner att registrera sig och rösta i presidentvalet för att säkra demokraterna en seger.

Den amerikanska demokratin bygger alltså främst på vilka det faktiskt är som går och röstar. Nästan 75% av USA:s befolkning tjänar under 350 000 kronor om året. Men denna inkomstgrupp utgör endast 37% av valdeltagandet, enligt vallokalsundersökningarna. Medan de 6% som tjänar över 650 000 kronor om året utgör över 22% av valdeltagandet. Den republikanska segern säkrades genom en otroligt ojämn röstfördelning över inkomstspridning, där de rika vitas röster överrepresenterades. Och då har vi inte räknar med de mer än femtio miljoner amerikaner som jag berörde tidigare.

Även den unga väljargruppens andel av rösterna, de som ansågs vara en stor avgörande faktor för Obama och demokraternas framgångar i valen 2006 och 2008, hade nästan halverats i det här valet (från 18% 2008 till 11% i år). Medan den äldre väljargruppen, som traditionellt sätt röstar republikanskt, såg sin andel stiga från 15% till 23%.

Mot den här bakgrunden ser vi stora luckor i den medierapportering från det amerikanska kongressvalet som svensk media bjuder på. Den nykoloniala synen på migranter och öppenheten mot högerpopulism gör svensk media helt blind för hur det amerikanska valsystemet aktivt bygger på att exkludera stora delar av den färgade och fattiga befolkningen. Och på grund av att förståelsen för klass, och framför allt förståelsen för det moderna klassamhällets utveckling saknas, kan Tea Party-rörelsen få en sådan överdimensionerad roll i den svenska rapporteringen.

Men det mest alarmerande är att en sådan analys omöjliggör för ett projekt som kan mobilisera och vitalisera den politiska kraft som finns inom både amerikansk och europeisk arbetarklass (migrantarbetare inberäknade). För ett sådant projekt nöjer sig inte med “nya berättelser” eller duktiga kampanjstrateger. Den måste byggas på en förståelse och en kritik av vårt moderna klassamhälle.

Det blåser en kall vind genom hela Europa. Klyftorna ökar, såväl mellan fattig och rik, kvinna och man, papperslös och medborgare, sjuk och frisk, arbetslös och anställd. Vårt samhälle dras med allt större socioekonomiska problem. Något som även hade kunnat vara ett problem för den borgerliga politiken som just nu styr Europas färdriktning. Men istället har vi sett hur högern gått stadigt framåt i val efter val.

Vi har de senaste 30 åren kunnat bevittna hur det tomrum som skapas när klassdimensionen i politiken försvinner fyllts av högerpopulistiska problemformuleringar. Verkliga socioekonomiska problem smetas över med nya luddiga och abstrakta formuleringar. Olika partiers förslag ser givetvis olika ut; Kristdemokraterna pekar på ”kultureliten”, Moderaterna pekar på ”bidragssamhället” och Folkpartiet pekar tillsammans med Sverigedemokraterna i sin tur på ”islamiseringen” och ”svenksfientligheten”. Men alla har två saker gemensamt: de är tillräckligt abstrakt formulerade för att kunna kanalisera nästan vilken typ av missnöje som helst, samt att de krackelerar så fort de angrips på ett konkret plan.

Och rösterna på Sverigedemokraterna i årets riksdagsval kom inte heller från den vita välmående överklass som många velat göra gällande. Tvärtom kommer många av rösterna från delar av vårt samhälle som verkligen fått känna på resultatet av ett samhälle som håller på att dras isär. Dessa väljare drivs inte heller av främlingsfientlighet och rasism utan av en allmän oro över ett välfärdssamhälle som håller på att falla sönder.

Högern är dock beroende av denna populism då den döljer dess egna politiska misslyckanden. Ja, den kan till och med kanalisera missnöjet mot högerns politik till dess egen fördel. Därför är det nu inte heller förvånande att se hur snabbt svensk höger ärver Sverigedemokraternas problemformuleringar.

I DN Debatt eftersöker nu Paulina Neuding, chefredaktör för den liberala tidskriften Neo, tillsammans med Johan Lundberg, chefredaktör för den konservativa tidskriften Axess, ”en debatt om orsakerna till de problem vi ser och som kan kopplas till invandringen”. Om Jimmie Åkesson kan jämföras med det moderna samhällets version av en kvacksalvare bör de borgerliga debattörerna beskrivas som medhjälparen som spelar ”nöjd kund” och garanterar att ”mirakelkuren” verkligen fungerar.

Det är alltså viktigt att förstå att det inte är rasism som är grunden till Sverigedemokraterna och högerns framgångar. Det är blott resultatet. Och om vi vill ta antirasismen på allvar måste vi främst angripa grunden till populismens framgångar. Vi kan då inte nöja oss den tomma ryggdunkande antirasism som nu marknadsförs i kvällstidningarna. Vi måste ställa krav på ett samhälle som håller ihop, trots att vi riskerar att misstänkliggöras av den etablerade högerns apologeter.

Något som kort kan beskrivas genom att parafrasera den Brasilianska romersk-katolska prästen Hélder Câmara: ”När jag säger att jag ogillar rasism så kallar de mig en hjälte. När jag förklarar hur rasism uppkommer så kallar de mig för ’jävla kommunist’.”

Denna text har tidigare publicerats i ETC Stockholm

I veckan fick två folkkära komiker och tillika anställda hos SVT respektive Sveriges Radio sparken på grund av att de tagit ställning mot rasistiska partier på internet. Att vara en motståndare till rasism anses i dagens medieklimat alltså som något subjektivt, och misstänkliggörande, om man arbetar inom offentlig verksamhet. Ett ställningstagande som för bara några år sedan antagligen togs för givet av de allra flesta.

Johannes Jakobsson, journalist på Strix och tidskriften EXPO kallar de som hindrade Sverigedemokraterna från att hålla ett lyckat torgmöte i Göteborg för ”grottmänniskor”. Och den borgerliga debattören Johan Ingerö (fd. politiska sekreteraren för Folkpartiet i Värmdö kommun) går så långt som att kalla de som överröstade Sverigedemokraternas torgmöten på Sergels Torg för ”as”, ”vidriga” och ”äckliga”. Men det mest upprörande är ändå den historielöshet som tränger igenom i dessa kommentarer.

Johan Ingerö skriver vidare att det är ”första gången någon lyckats stoppa tillträde till valmöte här sedan 30-talet” och Daniel Poohl, chefredaktör på tidskriften EXPO skriver att stoppandet av rasistiska möten ”borde strida mot varje demokratisk instinkt”.

Faktum är att försöken att hindra rasistiska möten har en lång tradition inom de demokratiska folkrörelserna runt om i hela världen. Här har slagord som det spanska ”¡No passaran!” (dom skall inte få passera) alltid lyfts fram när högerextrema rörelser varit på frammarsch. Och orden har tagits bokstavligt. Ibland till den milda grad att vi använt våra egna kroppar som murar mot detta marscherande monster.

Att påstå att detta skulle vara första gången sedan 1930-talet som folkliga protester stoppat ett rasistiskt möte är ett sådant lögnaktigt påstående att jag förutsätter att Johan Ingerö helt enkelt hade lite otur i hur han tänkte när han formulerade sig på det sättet.

Sverigedemokraterna har sitt ursprung inom BSS (Bevara Sverige Svenskt) och Sverigepartiet (SvP) som växte fram under 1980-talet. En stor del av deras offentliga verksamhet bestod då av torgmöten och tidningsförsäljningar, främst i Stockholmsområdet. 1987 startades organisationen Stoppa Rasismen bland annat med ambitionen att störa och hindra dessa rasistiska samlingar.

Varje lördag samlades människor runt rasisternas tidningsförsäljare i T-Centralen i Stockholm för att bilda mänskliga kedjor och hindra rasisterna från att hålla sina möten. En utav dessa aktivister var vår Anna Lindh, som redan då brann för antirasism och flyktingfrågor. Varje lördag blev denna antirasistiska samling allt större.

Aktiviteterna trappades upp och i slutet på maj samlades många tusen stockholmare på Sergels Torg i Stockholm för att lyssna på Anna Lindh och protestera mot Sverigepartiets rasistiska politik. Kulmen nåddes den 30 november samma år när bland annat organisationen Stoppa Rasismen lyckades med att stoppa den högerextrema marsch i Stockholm som hållits varje år på Karl XII:s dödsdag. Sverigepartiet kapitulerade och kollapsade kort därefter. Kärnan i den gamla BSS-fraktionen ombildade partiet våren 1988. Det nya partiet fick namnet Sverigedemokraterna.

Och nu står vi här på Sergels Torg igen. Hundratals människor buar mot Sverigedemokraternas försök att sprida rasistiska slagord över Stockholm city. Några gråter och några andra ser ut att ha svårt att hålla sig ifrån att springa fram och rycka microfonen ur handen på Jimmy Åkeson. Och vi vet att det som händer här i dag inte är något nytt. Vi har egentligen alltid stått här. Det enda som har förändrats är att vårt antirasistiska ställningstagande inte längre ses som självklart, utan istället misstänkliggörs. Och kanske är det just därför några av oss gråter just idag.

Direktlänk till video-filmen