Med Juholtdrevet inne på sin fjärde månad kan vi närstudera ett borgerligt lustmord på ledaren för oppositionens största parti. För den som vill blicka bakåt finns exempel från det senaste decenniet i Mona Sahlin, Göran Persson och, förstås, Lars Ohly.

Självklart hjälper det den borgerliga ekokammaren på traven när personen i fråga har begått misstag, sagt något klantigt eller gjort något direkt brottsligt. Men poängen är att vänster- och högerpolitiker mäts med olika måttstockar och att det rådande mediaklimatet har gjort kombinationen progressiv och framgångsrik nästintill omöjlig. ”Men Juholt är ju så klantig, han förtjänar det!” Mm, men Bildt är en korrupt oljemagnat, var är hans drev? Och är det någon som letar, jag menar verkligen letar i Reinfeldts garderob? Nej, intresse saknas.

När väl en partiledare förvandlats till ett mobboffer i medias ögon söks med ljus och lykta varje dag för att bekräfta den bilden. Om ledaren väljer att sitta kvar och rida ut stormen så gör han eller hon det som vingklippt, aldrig riktigt förmögen att återta eller vinna ny mark. På det är Lars Ohly ett bra exempel, som satt merparten av sin tid som partiledare med k-ordsdrevet i baggaget. Märkt, och därmed oskadliggjord.

Borgerlighetens strategi för att bemöta Vänsterpartiet såg vi exempel på i onsdagens partiledardebatt. Reinfeldt tog första repliken mot Sjöstedt och konstaterade att Jonas gått med i partiet när det fortfarande fanns ett K med i namnet. Inte nog med det, Sjöstedt sades se upp till CH Hermansson, ett nästan otäckt exempel på skum radikalism.

Björklund fyllde på med sedelpress i källaren-rutinen, och gav förslaget att partiet i nästa valkampanj endast skulle ha en affisch och ett budskap: Allt åt alla.

Dessa två herrar sammanfattar strategin ganska bra, och vi kan se mer av den varan i takt med att opinionsmätningarna svarar mot Sjöstedts lugna saklighet och vardagsnära utstrålning. Men håller det sig där så kan Sjöstedt hantera det, det visade han i onsdags.

Värre är när drevet hittar och exploaterar sprickor i partibygget, fraktionsstrider och personkonflikter. Också här har sossarna visat Vänsterpartisterna hur man inte ska göra. När DN ringer och vill ha en kommentar, tänk igenom vad ett smekt ego är värt i relation till ett parti i fritt fall. Och när Newsmill tycker att just du borde skriva om ett personligt nederlag i ett internt och för dig centralt ärende, fråga dig ifall du vill bli den nyttiga idiot som borgerligheten suktar efter att dra fram i ljuset.

Givetvis ligger också ett stort ansvar på den nyvalda partistyrelsen och kommunikationsenheten. Redan nu bör det arbetas på en motstrategi för den dag då vargarna får blodvittring. För, den som söker, han finner, och för den som bultar ska dörren öppnas. Det gäller både personer och organisationer, och därför är beredskapen så viktig.

Räkna med att det händer, hoppas att ni slipper.

Eller kanske inte, för det där intrycket ger vår statschef mer eller mindre vartenda tillfälle som ges framför kamerorna. Och det har vi som sagt haft roligt åt så det räcker och blir över.

Vad krisen för monarken (inte monarkin, än) ger oss är däremot ett tillfälle att diskutera republiken Sverige. När vi ledsnat på förnedringen av det gamla, borde vi tillsammans börja skissa på det nya. Annars riskerar det enda svaret som bjuds att bli: Låt kungen abdikera och skicka kronan vidare till Victoria.

Vanligtvis är vårt statsskick för de allra flesta en ickefråga. Sedan 70-talets konstitutionella förändringar som gjorde monarkin formellt harmlös är republikanismen som stridsrop djupt begravet på en offentlighetens bakgård. Folk har bättre saker för sig, inte minst att bekymra sig om viktiga grejer som vård, skola och omsorg. Men kungens personliga vandel öppnar fönstret på glänt för att en gång för alla göra slut på denna den största av alla symbolfrågor: Att vår statschef ärver sin titel.

Republikanska föreningen har tillsatt en utredning som ska ge ett konkret förslag på en monarkifri grundlag. Initiativet är välkommet och kan tjäna som verkningsfull ammunition när debatten ska vändas från anti-monark(i) till pro-republik.

Men låt oss gå händelserna i förväg. Ett förslag som vill vinna största möjliga stöd från republikaner i alla politiska läger, ändrar så lite som möjligt av vår grundlag i övrigt. Alla former av presidentialism, med förstärkt personfokus och försvagat parlament, bör alltså undvikas. En mer försiktig reformator skulle kanske snegla på Tyskland eller Italien, där presidenten väljs av parlamentet och tjänar ungefär samma syfte som vår konung. Men vi kan gå ännu längre.

Några av monarkens uppgifter kanske är hopplöst daterade och bör avskaffas? Andra kan delegeras ut till lämplig företrädare för regering eller riksdag, och varför inte göra talmannen till statschef?

Med några pennstreck skulle vi förpassa en uråldrig konstitutionell rest till historien men lämna den befintliga demokratin, med dess brister och förtjänster, intakt. Försvinner gör däremot en viktig nod för överklassens kulturella och ekonomiska strävanden, samt en helt central symbol för den svenska kulturkonservatismen.

Vilka konsekvenser det skulle få på sikt för det politiska och ideologiska klimatet är svårt att sia om, men det lär knappast vara till nackdel för en egalitär rörelse vars segrar under senaste åren är lätträknade.

Ja, vi är eniga om mycket, bland annat behovet av en förstärkt utomparlamentarisk maktposition. En stor skillnad ligger i bedömningen av socialdemokratin som sådan, men också dess relation till facket. Jag skrev att facket var upptaget, av socialdemokratin ja, men visst, också av dess medlemmar.

Samtidigt måste vi se att det finns en facklig-politisk samverkan idag som i praktiken innebär att SAP och LO sitter ihop i höften och lägger ett tak på graden av radikalitet, alldeles oavsett vad medlemmarna säger. De utgör, som en god vän och socialdemokrat en gång sa, en personalunion.

Det som ger Socialdemokraterna dess ställning är den facklig-politiska samverkan, att det är mer än ett parti med en samling åsikter, det är ett maskineri med gott om resurser och trådar ut på merparten av landets arbetsplatser. Och jag är ganska säker på att den nuvarande S-krisen inte kommer att röra upp en tillräcklig revoltlusta i LO-leden för att klippa banden för gott. Och såvida inte ”ta på sig ledartröjan” innebär att från vänster lägga ett bud på LO för den facklig-politiska samverkan så förstår jag inte riktigt vad som skiljer Gabrielssons medicin från vad Vänsterpartiet har försökt göra sedan åtminstone 2008, förutom att det ska göras bättre?

[...]

Läs hela artikel på Dagens Arena

Men låt oss gå lite djupare.

Idén om det sociala partiet som en möjlighet för den svenska vänstern föddes vid släppet av Aron Etzlers bok Trondheimsmodellen, där arbetsmetoden hos Socialistiska Partiet i Nederländerna beskrevs utförligt. Här finns bland annat just de hjälpcenter som Gabrielsson vill se i Vänsterpartistisk regi.

Men idén om det sociala partiet är långt ifrån problemfri. Dels måste man fråga sig huruvida Vänsterpartiet mäktar med en sådan ansträngning och brott med dagens föreningsverksamhet, dels vilka grupper som är troliga att attraheras av ett sådant parti.

[...]

Läs hela artikeln på Dagens Arena

Historien om den här världen är en historia om makt, vem eller vilka som har den och vad man gör med den. Makt vilar i grund och botten på fruktan och våld.

Efter sekelskiftets konflikttäthet på arbetsmarknaden och omfattande produktionsbortfall restes en konsensuskultur i arbetslivet, vi konstruerade vårt folkhem genom förhandlingar, samtal och juridik. Och även om den yngre generationen å ena sidan försökte hålla liv i minnet av Ådalenhändelserna, valde man å andra sidan att bygga myten om överenskommelsernas Sverige som stod över kontinentens höga strejktal och våldsamma protester.

Problemet, om man får uttrycka det så, med att vi reste oss över det direkta våldet från äldre tider, är att vi i den processen accepterat ett subtilare, systemiskt våld, som vi har svårt att se för vad det är.

Med lite livserfarenhet hinner de flesta av oss möta bryska poliser, hårdhänta chefer eller cyniska arbetsförmedlare, kort sagt, auktoriteter med mandat att frihetsberöva eller strypa din försörjning. Ändå chockas många när vi behöver göra politik på det sättet. När salladsbaren i Göteborg lades i blockad ropade borgerlig media ut att facket var en maffia och metoden kriminell. Utöver det uppenbart propagandistiska slog det an en ton hos många. Blockaden känns främmande, gör vi sånt längre? Behövs det verkligen? Kan vi inte bara prata?

Konflikträdslan går igång liksom sympatikänslor för den utsatte, alltså företaget i det här fallet. Att deras handling (att vägra teckna kollektivavtal) inte upplevs vara en våldshandling är ett misslyckande för en rörelse som kommit att betrakta samtal och konsensus som meningsfullt oavsett historisk kontext. Men ord är i sig själva aldrig nog, det är vad som ligger bakom orden som avgör dess vikt.

De hackers som konfronterar Visa och Mastercard med så kallade belastningsattacker för inställda betalningsflöden till och från Wikileaks visar på en maktutövning som går bortom ord. Det är ett direkt motangrepp som resulterar i ekonomiska förluster.

Kompromisslösheten och ringaktandet av lagen påminner om den tidiga arbetarrörelsen som inte hade något att förlora (utom, förstås, sina bojor). Men där den fackliga blockade i slutändan är beroende av gynnsam lagstiftning, kan hackers agera illegalt utan att i samma utsträckning frukta repressalier.

Det är därför vi säger att rörelsens kris måste resultera i en diskussion om metod, inte en om positionering. Det räcker heller inte med att uppmana till organisering, alltför få vill göra just det i organisationer utan de rätta verktygen.

Vi kan och får inte reduceras till åsiktspartier som drömmer om röda dagstidningar och en jämnare strid mellan idéer. En stärkt opinionsbildning kan få bli resultatet, men vägen dit kantas med nödvändighet av nya attack- och försvarsformer. Se och lär!

Här, precis som i de flesta antologier och texter publicerade på temat, sätts ideologin i kikarsiktet för vänsterns skottsalvor. Litanian går: ”Vi förlorade initiativet eftersom att Sture Eskilsson skrev en promemoria 1968 om behovet av en näringslivsstyrd idéoffensiv som sen utvecklades till en ideologisk apparatur mäktig nog att omprogrammera ett samhälle i grunden. Sen fick vi Kjell-Olof Feldt, sen avregleringar, sen 90-talskris följt av nedskärningar och blairism och nu har borgerligheten vunnit två val i raken.”

I frånvaron av en reell förståelse av de ekonomiska förändringar som kapitalismen har genomgått sedan slutet på 70-talet har rörelsen reducerat tankeverksamheten till ideologikritik och frågan om hegemoni. Nyliberalismen, inte postfordismen, har hamnat i skottgluggen. Eller rättare sagt, det har länge varit uppenbart att vi saknar de medel som krävs för att tillfoga multinationella företag den skada vi skulle behöva för att ingjuta fruktan, och därför ägnar vi oss åt nostalgiskt önsketänkande.

Och det är förståeligt, mentalt självförsvar inför ett trauma. Men vi får inte stanna där, eftersom det, liksom blairismen, kommer att förhindra en eventuell framtida seger. Istället måste vi prata om fruktan. Fruktan är tillsammans med makt, eftervalsdebattens mest underskattade begrepp när det gäller att förstå varför arbetarrörelsen inte vinner val.

När arbetarrörelsen bildades gjorde den sig till löntagarnas verktyg och röst på arbetsplatserna, den beslagtog processen kring lönebildning och arbetsmiljö, den gjorde sig till en part som arbetsgivaren tvunget fick acceptera, av fruktan. Den makt som rörelsen utövade hade sin grund i arbetslivet, att arbetare kunde se sig ingå i en organism med förmågan att störa produktionen. Ur det växte ett politiskt liv med först ett, sen två, sen flera partier med socialistiska anspråk. Men ramen för alla politiska krafter, från socialdemokratin till bokstavsvänsterns ytterligheter sattes av fackföreningsrörelsens institutionella styrka.

Så kom förändringarna i produktionen, på arbetsmarknaden, i utrikeshandeln och på kreditmarknaden. Efterkrigstidens ackumulationsregim hade nått vägs ände. Löpande band och uniforma arbetsuppgifter på stora arbetsplatser hade gett starka fack och höga löner. Kapitalackumulationen var i fara, investeringar föll. Lösningen blev outsourcing och offshoring som pressade ner lönekostnaderna. Så småningom steg vinstprospekterna och investeringarna tog fart igen, på en global arena. Världen förändrades och det fackliga löftet, som lagt grunden för maktutövningen, förmådde inte sträcka sig över landsgränserna, och bröts därför. Med det, vårt självförtroende.

Svårigheterna i att driva långtgående reformer samtidigt som vi håller uppe investeringar går inte att förneka. Och väljarna är inte dumma. De känner frånvaron av makt på lukten.

Makt och självförtroende attraherar men är inget man får genom en ny berättelse, det är en metodfråga.

Förbryllade vänsterpartister kan ibland jämföra sympatier för partiets enskilda profilfrågor (som många gånger är höga) med partiets faktiska valresultat (som många gånger är lågt) och fråga sig varför denna diskrepans? Svaret är befriande enkelt: Vänsterpartiet utstrålar inte makt. Vänsterpartiet äger inte facket. Och, inte ens facket räcker förstås längre, skadeskjutet som det är, och därför sviktar också socialdemokratins röstetal runtom i Europa.

Det finns politiska synonymer till “utstråla makt”, som “trovärdighet” och “ansvar”. Men de orden har misshandlats till den grad att vi tror att det handlar om hur man framställer sig i rutan eller vem som lägger den magraste budgeten. Det är fel. Det handlar i slutändan om vilken kraft som kan hämtas utanför parlamenten för att backa ens ord. Att det man säger har vikt.

För fackföreningsrörelsen och socialdemokratin ligger utmaningen i ett förnyat fackligt löfte över landsgränserna samtidigt som nya och spännande idéer om kapitalreglering, gärna internationella, kan göras gällande. Vänsterut måste progressiva krafter fundera kring vilka andra samhälleliga processer som kan beslagtas och institutionaliseras, som en gång arbetsplatskonflikten blev inhägnad av kollektivavtalet, i syfte att bli fruktade, och därmed respekterade.

Först när det händer kan en ny berättelse ta form, en som bottnar i makt. Sen kan vi skapa förutsättningar för breda klasskoalitioner och då får vi kapacitet att vinna slaget om framtiden.

Att progressiva röster formerar sig runt tankesmedjor är ett relativt ungt fenomen i Sverige. Om man bortser ifrån Centrum för marxistiska samhällsstudier som gränsar mellan folkbildningsorganisation och tankesmedja, så är de tre paneldeltagarnas respektive organisation alla skapade under 2000-talet. Det är inte bara det som skiljer dem ifrån högerns motsvarigheter, också ambitionsnivån är betydligt blygsammare.

Tankesmedjor är från början ett högerprojekt för att vinna samhällshegemoni, det är lösningen för ett särintresse som inte förmår massmobilisera folkligt stöd för sitt politiska projekt, men som i gengäld har pengar. För det kan man köpa substitutet, professionaliserat policyskapande som inte är begränsat av demokratiskt inflytande från massorganisationer.

För högerns tankesmedjor var det aldrig prioritet att fostra eller bilda de borgerliga partierna, fokus låg på förskjutning av perspektiv i media och hos beslutsfattare, samt att stärka liberala röster inom socialdemokratin. SAF:s (numera Svenskt Näringsliv) program skulle bli lagstiftning oavsett vem som satt vid makten. Så fungerar inte vänsterns tankesmedjor.

Våra försök till snarlika organisationer saknar inte bara högerns pengapåse, våra opinionssatsningar riktas framförallt inåt rörelsen i syfte att mota bort borgerliga idéer i de egna leden. I den bemärkelsen är rörelsens smedjor defensiva. Ställda inför ett borgerligt propagandamaskineri som befinner sig långt inne på den egna planhalvan blir svaret att slå bort motståndarna tillräckligt mycket för att få lite andrum, men inget projekt sjösätts för att ta sig in på deras sida.

Det finns tusen och en skäl till varför det inte har hänt eller händer just nu, och vi kommer att återkomma till det i andra texter. Men vi kan se att i frånvaron av en egen ekokammare blir närvaron i sociala medier desto viktigare, och här står både Arena och Arbetarrörelsens Tankesmedja ut, men även andra vänsterprojekt som bloggnätverket Netroots, Alliansfritt Sverige och Planka.nu (och, om jag får säga det själv, Tankesmedjan Konflikt) har skaffat sig en plattform. Det återstår att se vad det har för betydelse på debattklimatet, men för närvarande kan vi enkelt fastställa att det inte är i närheten av att ha inflytande över samhällets största megafoner. I sociala medier är planen mer jämlik och pengar spelar mindre av en roll, i gengäld drunknar våra ansträngningar i kaskader av brus, politiskt såväl som apolitiskt.

Däremot, inom vardera tankesmedja pågår intressanta projekt just nu som syftar till att reda ut organisationsfrågan, hur ett framtida reformistiskt projekt skulle kunna se ut, vilka problem som måste lösas, etc. Det defensiva ligger alltså inte i innehållet, utan bristen på räckvidd.

Under frågestunden från publiken målades en motsättning mellan traditionell folkbildning och toppstyrda tankesmedjor upp. Och visst är folkbildningen en mer sympatisk form av åsiktsbildning för en rörelse med demokratiska anspråk. Men också den traditionella folkbildningen är beroende av förlag med radikal bokutgivning, av vänsterdebattörer som förenklar och synliggör komplexa teorier och av strömningar och erfarenheter ifrån andra länder. Att vänstern samlar sin teoretiska och opinionsbildande kompetens i smedjor för att systematisera en annars fragmenterad verksamhet behöver inte stå i motsättning till folkbildningen, det kan tvärtom vara en viktig förutsättning.

En övergång till ett mer lågintensivt samarbete är inget konstigt, de rödgröna var/är en koalition och inte en rörelse. Nu när politiken ska utvecklas finns det ingen naturlig rödgrön plattform, eftersom samarbetet var en konstruktion ovanifrån och ned. Politik måste komma underifrån och där finns ingen gemensam rödgrön identitet, än.

Nackdelen med ett försvagat rödgrönt samarbete är att Moderaternas position stärks. Precis som socialdemokraterna under en lång tid kunde behålla sin position som parlamentarisk hegemon genom att splittra borgerligheten och samarbeta med ett parti i taget, öppnas nu en möjlighet för Moderaterna att inta samma position. I den given ingår risken att Miljöpartiet förborgerligas, till de rödas förtret. 

Lars Ohlys reaktion på Sahlins besked har varit en av förnekelse. Man kan ha viss förståelse för det. Under de knappt två åren av rödgrönt samarbete har Vänsterpartiets toppolitiker kommit in, inte bara i farstun, utan ända in i köket, och fått låna av de två andra partiernas trovärdighet. 

Men det är skillnad på inflytande över enskilda politiska kompromisser och inflytande över det politiska ramverk som skiljer omöjligt från möjligt. För att åstadkomma det senare, alltså flytta gränsen för det omöjliga åt vänster, är det inte alls säkert att Vänsterpartiet gynnas av att ingå i en koalition. 

Medan socialdemokratin måste gräva i de stora frågorna, ska offentlig sektors andel av BNP öka eller minska, ska vi eller ska vi inte sträva efter att begränsa näringslivets makt till förmån för politikens, ska vi eller ska vi inte intervenera i den prekära arbetsmarknad som tagit form, etc, har Vänsterpartiet redan fixerat sin position. Frågan som båda partier måste ställa sig är ”hur och med vilka medel?”.

Här har Vänsterpartiet en fördel i sin position på sidlinjen, man kan springa före och experimentera, men det kräver politiskt mod och strategiskt nytänkande.

För att identifiera de verkliga problemen måste alltså blicken höjas, debatten måste öppnas upp och bli verkligt strategisk.

V är ett parti sprunget ur arbetarrörelsen med sikte på arbetarklassen. I Sverige är arbetarrörelsen mer än i andra jämförbara länder stenhårt förknippad med socialdemokratin, där särskilt personalunionen mellan LO och Partiet gör det svårt för andra krafter att bryta sig in.

Och låt oss vara ärliga. Inget parti med rötter i brytningen 1917 mellan leninister och reformister har med framgång gjort sig relevanta i breda löntagargrupper efter murens fall. Det är som om att själva det snart hundraåriga arvet ligger som en våt filt över potentialen.

Frågan är: Hur kan Vänsterpartiet bli en organisation dit människor söker sig för att det upplevs som ett kraftfullt vapen mot nedskärningar, privatiseringar, lönedumpning och försämrade villkor på arbetsmarknaden? Eller är V nöjda med att vara kraften till vänster om den stora aktören som alltid får spela andrafiol och endast växer tillfälligt när socialdemokratin gör en alltför stor högergir?

Under hela efterkrigstiden har det varit socialdemokratin som får medlemmar, röster och makt för att alla vet att det är där besluten fattas, det är dit man ska söka sig för att omforma samhället. Just den allmänna känslan är vad som måste programmeras om, ifall V ska bli ett tvåsiffrigt parti och få verklig makt att genomföra sitt program.

Det rödgröna samarbetet blev, förutom valförlusten, förmodligen bättre än vad många kritiker hade trott. Men i det är Vänsterpartiet, så länge man ingår, förpassade till sidlinjen. För att ett parti till vänster om socialdemokratin ska kunna ta över dess roll kan inga avtal ingås med densamma, dess händer får inte vara fjättrade. Här finns ett tydligt vägval. För ingen tror väl på allvar att V kan samarbeta med den part som de på samma gång försöker undergräva?

Men V har samtidigt tur. För aldrig har väl tiden varit så mogen för en total ommöblering av landets progressiva rum som nu, när socialdemokratin inte bara i Sverige utan över hela Europa är lamslaget av en total oförmåga att hitta de eller det subjekt som ska bära fram en ny reformvåg.

Partiet kan välja det rödgröna samarbetet, men då måste man inse att det bygger på en intern arbetsdelning där vänstern har sin nisch och de två andra partierna likaså, och att de svårligen kan överträdas utan att samarbetet krakelerar. V tilldelas en form som de inte tillåts att växa ur.

V kan också välja att gå sin egen väg och försöka formulera en ny relevant vänster för 2000-talets utmaningar, installera strategier för att ta bollen från socialdemokratin och sätta agendan genom rörelse. Det skulle kräva en nästan övermänsklig ansträngning och utmana många ingrodda föreställningar om vad partiet är och kan vara. Och notera: Det handlar alltså inte om att ställa sig utanför och skrika i hopp om att missnöjda socialdemokrater söker sig till vänstern. Det handlar om att omdefiniera politikens spelplan. Det handlar om att ha och utstråla makt.

Större fokus måste, vad man än väljer, läggas på studier av det här specifika klassamhället, dess motsättningar och konflikter, hot och möjligheter. Var kan partiet intervenera? Var kan man hämta kraft ifrån, vilka grupper stödjer förslagen, hur kan V bli farliga? Det handlar om skillnaden mellan att vara ett parti för de som tycker som V och ett parti för de som upplever organisationen som en lösning på sina problem.

Jag efterlyser en öppen strategisk debatt där fokus ligger på frågan om hur V ökar partiets inflytande utanför de valda församlingarna genom ny och nygammal maktutövning. I Nederländerna sköter Socialistiska partiet sociala centra i förorterna och I Baskien har den separatistiska vänstern en krogkedja. Piratpartiet levererar bandbredd till The Pirate Bay och sköter driften av flera av Wikileaks servrar.

Hur skulle Vänsterpartiets projekt se ut? Det är vad partieta medlemmar borde prata om.

Denna artikel har tidigare publicerats i tidskriften Flamman

Direkt efter valdagen samlades det blixtsnabbt till demonstrationer mot rasismen i våra största städer. Vi proklamerade vår avsky på facebook och på arbetsplatserna, vid köksborden och på kaféerna. Några dagar senare hördes analyser om att alla röster på Sverigedemokraterna inte nödvändigtvis är rasiströster, utan proteströster. Jag tror att det är tvärtom, alla som är rasister röstar inte nödvändigtvis på Sverigedemokraterna.

I våras publicerade SOM-institutet sin årliga undersökning hur svenskarnas attityder gentemot bland annat invandring och invandrare har förändrats de senaste 20 åren. Vi har blivit tolerantare, utan tvekan. Men forfarande tycker 36 procent att ”vi har för många utlänningar”, att jämföra med 52 procent för 20 år sedan.

Det är ingen våg av intolerans som flugit under radar för att plötsligt explodera i våra ansikten i form av Sverigedemokrater. Nej, vi är alltså positivare inställda till invandring idag. Problemet är hegemoni, eller låt oss kalla det för identifikation.

Vad jag låter mig definieras som, vid valurnan, är det som avgör valutgången. Är jag villaägaren eller lönearbetaren? Är jag den friske privatförsäkrade eller sonen till en utförsäkrad mamma? Är jag konsumenten eller pappan till två barn i kommunal förskola? Sparkar jag nedåt eller uppåt? Definitionen, i sin tur, skapas av politiska aktörer.

Sverige är ett land där den politiska konfliktdimensionen, med internationell jämförelse, i ovanligt hög grad har koncentrerats till frågan om höger-vänster, alltså klass. Regioner-centralmakt, stad-land eller etnicitet har varit nedspelade faktorer i det offentliga samtalet. Det innebär bland annat att medborgare med rasistiska åsikter inte nödvändigtvis låter främlingshat diktera valet av röstsedel. Hon kanske istället väljer identifikationen lönearbetare och tvåbarnsmamma varpå rösten inte sällan färgats röd.

När nu eftervalsdebatten i hög grad har handlat om Sverigedemokraterna finns det två strategier för att långsiktigt förhindra högerextrema tendenser att sprida sig. Det uttalade antirasistspåret är viktigt för att bygga upp en kollektiv föreställning om att göra skillnad på människor efter hudfärg eller ”kultur” inte är ok i vårt samhälle. En antirasistisk offentlighet som försvarar människovärdet och står upp för mångkultur är nödvändigt för ett gott samhällsklimat men kan inte bli potent nog utan…

…ett politiskt vänsterprojekt med tillräcklig attraktionskraft också för människor med rasistiska åsikter, som förskjuter identifikationen till rasismens nackdel.

Alltså, vi har ett parti som lyckats få drygt 300 000 väljare att sätta identifikationen ”kulturell och etnisk svensk” framför andra. Kombinerat med hotet från det moderata partibygget och dess segrande hegemoni har arbetarrörelsen och vänstern en grannlaga uppgift. De rödgröna förmådde inte konstruera en livskraftig mothegemoni, dels för att motståndet i form av borgerliga partier, medieaktörer och intresseorganisationer blev för överväldigande. Men kanske framförallt för att den egna visionen inte var stark och koherent nog, en svaghet man delar med liknande regeringsalternativ över hela Europa.

För borgerliga antirasister handlar Sverigedemokraternas intåg i riksdagen om assymetrisk information, eftersom man svårligen kan smälta att den egna politikens praktiska konsekvenser är en förutsättning för partiets existens. För vänstern ligger utmaningen i att ta steget förbi den renodlade antirasismen och vinna hjärtan och hjärnor för progressiva och kollektivistiska identifikationer. Att lösningen i slutändan måste handla om omfattande kapitalreglering och gemensamma investeringar krävs det inga retorikkonsulter för att lista ut, men väl för att förmedla.