För en finländare som bor i Sverige och inte har följt debatten så väl, kan du beskriva hur läget ser ut inför söndagens val?

De mest centrala frågorna inför valet borde vara hur vi tryggar välfärden – som den nuvarande högerregeringen (Samlingspartiet (motsvarande moderaterna), Centern, De gröna och Svenska folkpartiet) försöker skära ned i genom att övertyga oss om att det är nödvändigt för att trygga framtiden och tillväxten.

Regeringen har med skattelättnader åt storföretag, samt den mer välbärgade delen av befolkningen, byggt upp ett framtida budgetunderskott på ca 5 miljarder euro. Ett budgetunderskott som de med finansministeriernas tjänstemän som språkrör sedan uppskattar till 10 miljarder euro och använder för att motivera framtida nedskärningar med.

Men istället för att debattera dessa frågor har en stor del av valrörelsen och medias bevakning av den präglats av Sannfinländarnas framgångar – dock utan att fokusera på deras egentliga politik.

Därutöver har så kallade värdefrågor lyfts fram. Bland annat har Kristdemokraterna arbetat för att vägra par av samma kön rätt till vigsel och en frikyrklig rörelse fört kampanjer som ”Bota dig från din läggning” . Överhuvudtaget har debatten ofta gått in på frågor som kan räknas som konservativ-liberala och inte handlat så mycket om rättigheter utan om värderingar. Invandringsfrågorna och den obligatoriska svenskundersvisningen är andra frågor som de konservativa och högerpopulistiska partierna fört en hätsk debatt kring.

Enligt opinionsmätningarna ligger vänstern och de gröna på dryga 8%. Medan Samlingspartiet och Socialdemokraterna på 20%, Centern 18% och Sannfinländarna på 16%. De kristna, Svenska folkpartiet och småpartierna delar på resten av kakan.

Vilka är de viktigaste frågorna i söndagens val för dig?

Att föra fram prekariatets kamp. I min kampanj har vi krävt en grundinkomst, lagstadgad minimilön på 10€ vid sidan om kollektivavtalen samt arbetstidsförkortning. Dessutom är migrationspolitiken central.

Vänsterförbundet har tagit fram en skattemodell för utjämnandet av inkomstklyftorna och driver frågan om grundsäkerhet som är behovsprövad dvs. inte någon riktig ”grundinkomst”. Den skulle ligga på 750€ – som betalas ut till föräldralediga utan inkomster, studenter, arbetslösa, folkpensionärer samt företagare med startpenning.

Vad hoppas du kunna åstadkomma med din kandidatur och eventuellt (ta i trä) riksdagsplats?

Genom kandidaturen har vi arbetat för prekariatets kamp för arbetslivsrättigheter, migranters rättigheter samt ett klart och tydligt konfliktperspektiv inom politiken. Genom det arbetet har vi synts mycket på gator, torg och i skolor under vintern.

Om jag blir betrodd med en riksdagsplats innebär det att vi kan börja bygga en reell och bred kontaktyta mellan partiet och nya sociala rörelser. Genom ökad öppenhet, att läcka  information under förberedande faser av lagstiftning och genom att bygga starka och kontinuerliga kontakter mellan vänstern och gräsrötterna.

Vad behöver vänstern i Finland göra för att bli starkare? Vilka samhällsgrupper och vilka allierade är viktigast i det arbetet?

Vänsterförbundet har en mycket stark bas i FFC-centralorganisation (LO:s motsvarighet i Finland). Tyvärr är många av de med otrygga anställningar (närmare en miljon och nästan 1/3 av arbetskraften) till stora delar utanför beslutsorganen och möjligheter att påverka. Strategier inom facket som hämtat inspiration från de nya sociala rörelserna är ett förslag vi lade fram i en pamflett som gavs ut i höstas. Också de som står utanför arbetsmarknaden måste stärka sitt påtryckningsarbete och radikaliseras. I varje fall måste dessa grupper ges utrymme inom vänstern för att hänga med i samhällsutvecklingen. Grundinkomsten är en central tvistefråga som måste lösas.

Mycket av debatten har handlat om Sannfinländarna. Hur stora är de röstmässigt och hur stort inflytande har de på debatten just nu? Är de ett hot mot det finska samhället och i så fall på vilket sätt? Hur ska den växande högerpopulismen i Europa bemötas?

I opinionsundersökningar har de under de senaste två veckor sjunkit till ca 16%, från som mest 20%. Siffrorna har dalat efter TV-debatter, där partiledaren Soini för första gången tvingats stå upp för sina påståenden. Dessutom har hans uttalanden om att inskränka rätten till abort – till och med för offer för våldtäkt – fått kvinnor att i ännu större utsträckning ta avstånd från detta kvinnofientliga parti. Deras framgång har till stora delar beskrivits med att det behövts ”en protest” mot de gamla partierna som är korrupta samt att ”där EU finns, där finns problem”. Sannfinländarna blivit populära genom EU-kritik och billig populism. En populism som till exempel inte riktat sig mot bankerna utan mot det grekiska och irländska folket. Här har vänstern varit alltför passiv och vaknat till alltför sent i debatten.
(Undertecknad har skrivit en artikel om lärdomar från Sverigedemokraternas intåg och vad som kan tillämpas på Sannfinländarna, den finns att läsa på Dans blogg här och  publiceras på Dagens Konflikt även på engelska inom kort)

Samtidigt som bilden av en folklig protest och de lite lantliga delarna av partiet fungerar bra utanför Helsingfors, har högerpopulister i en mer klassisk bemärkelse med invandringskritik och kritik mot svenskundervisning i skolan som sin spets, fått väldigt mycket plats i debatten. Ofta helt utan att bemötas av kritiska argument. Sannfinländarna har erbjudit ett utrymme för dessa röster – och gjort dem rumsrena – vilket är det största skälet till deras mediala framgång.

En gemensam europapolitik vore, i alla fall ur min synvinkel, viktigt för att hitta någon bredare vänsteröppning att arbeta vidare på och erbjuda något trovärdigt alternativ med krav på garanterad grundinkomst och arbetstidsförkortning etc. Bättre populister lär vi inte bli… Reglering av bankerna, investeringarna och EU:s regler för arbetskraftsuthyrning som sätt att kringgå löneavtal måste också åtgärdas.

Oavsett hur det går i valet; vilka möjligheter finns det för vänstern i norden att samarbeta? Vilka gemensamma utmaningar och möjligheter har vi?

Socialdemokraternas hegemoni har fullständigt havererat och då öppnas frågan om deras progressiva element tillsammans med annan vänster kan lyckas uppmana och finna prekariatets kamplust. En kamplust som kan organisera oss inför en kamp för en välfärd som passar flexarbetare och självförsörjande/frilansande/småföretagare och garanterar oss en grundinkomst.

Mer information:
Kampanjsida för Dan Koivulaakso
Dan Koivulaaksos blogg
Vasemmisto – Vänstern (på svenska)

En grundläggande missuppfattning som Turbulence delar med stora delar av den samtida vänstern är att den senaste krisen ”avmystifierat” nyliberalismen som politiskt projekt; att när konsekvenserna även nådde medelklassen, skulle marknadsfundamentalismen avlegitimeras och kejsarens nakna rumpa vara det sista vi såg av de nyliberala regeringarna på väg ut ur landet. Så blev förstås inte fallet. Det kanske är sant att myten om marknadens ofelbarhet fått sig en törn, men marknaden behöver inte vårt gillande eller ens vår tilltro så länge den har vapen. Den korporativa nyliberalismen (där staten öppnar eller bombar fram nya marknader) har bara sänkt tempot – inte försvunnit. Den hoppfullhet som kommer sig av nyliberalismens kris riskerar att vara en förklädd resignation. Oförmögen att konkret analysera samhällets förändringar och bygga organisationer som förmår förändra dem, nöjer man sig med att peka ut motståndarens misslyckanden och abstrakt härleda möjligheterna till motstånd ur dem.

Samma regeringar som avreglerade välfärdsstaterna sitter lika tryggt som alltid kvar och även den stat som visat sig oförmögen att få tågen att gå eller erbjuda sociala skyddsnät för sina misslyckade marknadsexperiment ges nu ansvaret att leda oss ur krisen. Det globala finanskapitalet som reglerar tempot i ackumulationen (tillväxten) är nämligen inte beroende av någon enskild stats framgång eller ens överlevnad, och de försvagade statliga institutionerna står på led för att erbjuda bättre (dvs. för de enskilda arbetarna sämre) investeringsvillkor för kapitalisterna. Den nyliberalismen når oss sedan i avgränsade fält som staten erbjuder för att säkra sin egen kortsiktiga tillväxtkvot; på bostadsmarknaden, i privatiserade skolor och vårdhem, snart nog i bibliotek etc. För när skulle det egentligen ta stopp?

Inför valet läste vi dagligen om människor som inte klarade av det nuvarande samhället – som kastades ut ur välfärdsstaten och gick under eller tog sina liv. Men vi accepterade det i utbyte mot löften om att reglerna gick att ändra så att det inte skulle hända igen. Så länge regeringen erbjöd möjligheten till förbättring, i utredningar eller utskott, spelade det mindre roll att alla nog insåg att det snarare skulle bli värre än bättre. För en kraschlandad försäkringskassa får oss inte att ifrågasätta statsskicket, inte heller ett sönderfallande skolsystem eller ens en fallerande infrastruktur. Staten kan misslyckas på varje enskild punkt och ändå bibehålla sin hegemoniska position. De nyliberala utförsäljningarna kan kritiseras, visa sig olagliga, krascha och brinna men ändå oförtrutet tuffa på.

Statens legitimitet går inte vägen om effektiva institutioner som införlivar människors praktiker i statliga normer. Det är själva det sätt på vilket staten presenterar sig för oss, det sätt på vilket den representerar vårt eget självstyre som enskilda individer som i andra hand ger legitimitet till de statliga institutionerna. Det spelar ingen roll att vi i grund och botten vet att det är nonsens ”makten utgår från folket” eller att vi alla insett att politiker är korrupta – att staten idealt sett inrymmer möjligheten till allas styre över alla räcker för att ge en legitimitet till vilket vi inte lyckats presentera ett hållbart alternativ. Därmed spelar det ingen roll om den mer eller mindre lyckas uppfylla några av de specifika funktioner vi kommit att förknippa med staten, vi har fortfarande oerhört svårt att tänka oss att det skulle gå att göra på något annat sätt.

Fortfarande är det idealt sett möjligt att göra vadsomhelst inom ramen för en liberal demokrati, även om det förstås konkret är väldigt små variationer i vad som görs. Därigenom blir ”det möjliga” den interna gränsen för det omöjliga, det är just det faktum att allt är potentiellt möjligt som i slutändan gör det omöjligt. Eftersom den nuvarande ordningen inrymmer allt det möjliga blir det omöjligt att på allvar ifrågasätta den nuvarande legitimiteten, för varför ersätta något som tycks erbjuda oändliga variationer. Så länge det skulle kunna vara på något annat sätt spelar det som verkligen är en mindre roll. Gränsen för vad i praktiken är möjligt att göra blir allt snävare, varendaste lilla välfärdsreform tycks som ett mirakel – men sfären av det möjligt möjliga sägs vara lika stor.

Som någon i publiken konstaterade på Zizeks föredrag på södra teatern ”Det är först när vi erkänner att kapitalismen är evig som den blir tillräckligt jävlig för att göra något åt, så länge vi tänker att den kan försvinna närsomhelst kan vi också stå ut med den”.

Den här visionen om politikens roll som ”visionen om det möjliga” har en lång historia både inom den mest reformistiska socialdemokratin som i mer radikala grupper som Turbulence. I den svenska debatten idag tar den sig oftast uttryck i påståendet att det vänstern saknar är ”en berättelse”. Berättelsen ska sen ställas mot andra berättelser, vinna människors gillande varpå de ska rösta på sossarna som sen ska få möjlighet att göra det ena eller det andra. Man känner igen tankegångarna för att de ofta använder sig av begreppet ”hegemoni” för att säga att det är den med den vinnande berättelsen som också får skriva historien.

Begreppet hegemoni kommer ursprungligen från den ryska socialdemokratin där det beskrev hur proletariatet behövde skapa allianser med andra underordnade klasser för att genomdriva sina intressen. Det togs via tredje internationalens debatter upp av Antonio Gramsci för att beskriva hur borgarklassen kunde upprätthålla makten i västliga demokratier genom att skapa allianser med underordnade grupper i utbyte mot kompromisser, men där borgarklassens intressen i slutändan upprätthölls. Men någonstans på vägen från Gramsci till oss kom hegemonibegreppet att förstås som om en underordnad grupp i kraft av ideologiska strider, kulturkamp och ”berättelser” skulle kunna genomdriva sina intressen utan att ta makten över staten. Gramsci själv skulle aldrig ha påstått något sådant, även om hans eftermäle – likt alla som befann sig på kant med Lenin – gjorts om till enbart antifascist och demokrat var hans projekt trots allt ett väpnat maktövertagande.

Att Gramsci menade nåt annat är dock förstås inget argument i sig, men jag menar att föreställningen om hegemonin som enbart en berättelsernas kamp varit katastrofal för vänstern. Det har, som jag ovan försökt visa, lett till ett alltför stort fokus på motståndarnas legitimitet – i tron att om vi underminerar deras påståenden, räknar bättre än dem, avslöjar konsekvenserna osv. sätter vi till sist stopp för dem. Den andra sidan av myntet är en vänster som helt tappat förmågan och självförtroendet att aktivt förändra verkligheten. Även de mest inflytelserika vänsterorganisationerna nöjer sig med att formulera krav och kritik – istället för konkreta listor på vad som ska göras. Socialismen bygge av betong är kanske inte romantisk, men den är verklig. På samma sätt missförstår man motståndarens framgångar och tror att det var Schlingmanns PR och inte omvandlingen av hyresrätterna (som SAP själv började och numer godkänner) eller försämringar i arbetsrätten (som SAP själv började och numer godkänner) som vände vinden åt höger.

En kamrat inom socialdemokratin lär apropå detta nyligen ha sagt ”arbetarrörelsens ombudsmän vaknar numer varje morgon, dricker kaffe och funderar över vad de egentligen ska göra idag. Samtidigt vaknar näringslivets alla anställda, dricker en kopp kaffe och sen metodiskt, steg för steg sätter de igång med att nedmontera välfärdsstatens alla beståndsdelar”.

Men för att sluta på en hoppfull not är det ändå saker som händer långt bortom PR-konsulter och ledarsidors käbbel. Det finns rörelser som inte bara tappat tron på nyliberalismens berättelse utan på hela föreställningen att politik uteslutande handlar om berättelser som förhandlas fram på politikens marknad. ”Allt du vill göra är möjligt, om du bara har en övertygande berättelse”. Om du saknar resurser, övertyga då näringslivet. Saknar du media, övertyga ledarskribenter.

I Italien, Grekland och England finns det en generation ungdomar som inte tror att deras framtid går vägen över att få ledarskribenter på sin sida, utan istället på den enkla premissen att om det här samhället inte erbjuder dem någon framtid tänker de inte heller garantera sitt deltagande.

Det är nog mot bakgrund av allt detta som Fronesis samtalssalong om ”Kampen om folket” drog närmare 200 personer i en överfyllt liten lokal på Söder. Fronesis hade bjudit in Elisabeth Abiri, Petter Larsson och Anders Hellström för att diskutera populismens olika ansikten i kampen om folket – både om vad ”folket” är och hur de ska vinnas för en politisk fråga . Petter Larsson har deltagit i ett arrangemang av Dagens Konflikt tidigare (Konflikt.tv: Petter Larsson från Antirasistiskt Forum) och diskuterat ungefär samma sak. Kvällen avslutade med att Per-Anders Svärd (som skrivit tidigare på Dagens Konflikt (Rasismens ideologiska fantasi) gjorde en pedagogisk genomgång av Jaques Lacans och Slavoj Zizeks tänkande och hur det kan hjälpa oss att förstå populismen. Jag har skrivit om populism såväl som om SD tidigare här på Dagens Konflikt, se t.ex. (Populism i vänsterns tjänst?) och (Hotet mot demokratin). Jag kommer inte att kunna göra flera timmars samtal rättvisa och tänkte därför ta upp några av de punkter som jag tyckte var mest intressanta.

En gemensam utgångspunkt för många av de som diskuterar högerpopulism är den holländske forskaren Cas Mudde. Hans träffande beteckning på de nya högerextrema partierna är ”radikala högerpopulistiska partier” (RPP), då han menar att dessa partier inte är distinkt skilda från det övriga politiska samtalet utan snarare radikaliserar och sammanfogar många av de idéer som redan finns mer eller mindre uttalade hos de andra partierna. De tar fasta på den känslan av ”yttre hot” och ”inre splittring” som ständigt förs fram i det offentliga samhället. Hotet från ”social turism”, Islam, arbetskraftsinvandring som hotar lönerna eller flyktingar som hotar den kulturella sammanhållningen. Elisabeth Abiris forskning handlar om att det skett en ”securitisation” av migrationen där flyktingströmmar ses som yttre hot mot statens stabilitet, och de förorter där de hamnar som inre hot. Helt plötsligt pratar vi om ”flyktingsmuggling”, som om flyktingarna själva vore ett problem på samma sätt som vapen eller droger. Men migrationen är en ostoppbar kraft – så länge människor flyr för att rädda sina liv kommer ingen gränspolis i världen att kunna stoppa dem. Schengen har inte heller nämnvärt lyckats påverka mängden flyktingar som tar sig in i Europa, men det har drastiskt försämrat deras levnadsvillkor och också bidragit till känslan av hot som RPP:er nu utnyttjar.

Cas Mudde har även visat att RPP:er går framåt i det utrymme som ges när man ”tar debatten”, det skapar ett utrymme för en politisk frågeställningen där RPP:er alltid är de som vill gå längst. Jämför hur Folkpartiet slängde ur sig frågan om språktest för att försöka värva invandringsfientliga röster, efter en hätsk debatt slutade Fp att driva frågan och de stämningar som väcktes kunde då utnyttjas av SD. Om man definierar ”integrationsproblem” som något man kan lokalisera antingen hos invandrare (ovilja att lära sig språket) eller i invandringstäta områden (kriminalitet, upplopp) så kommer dessa frågor alltid att ”vinnas” av SD då de alltid är beredd att gå längst för att ”komma till rätta med dem”. Folkpartiet lägger rasistiska förslag men har fortfarande tillräckligt många liberala medlemmar för att stanna inför de mest hårresande resultaten och inför de främlingsfientliga väljare de försöker blidka blir Fp därmed en mesigare variant av SD, aldrig beredda att ta konsekvenserna av sina problemformuleringar. Eftersom utgångspunkten att ”integrationen misslyckats” aldrig ifrågasätts i debatten så kan den utgöra grund för i stort sett vilket förslag som helst.

Men vilka är egentligen de forskningsresultat som utgör grund för det påståendet? Nyamko Sabuni är kanske det främsta exemplet som ville försämra föräldraförsäkringen för invandrare utan att kunna presentera en endaste studie som underlag för sina åtgärder.

Men varför detta plötsliga uppvaknande när förslagen läggs av Åkesson istället för Sabuni? Till viss del kan nog svaret hittas hos Jaques Lacan. Sverige har gått från rasbiologins ursprung till en självbild av världssamvete utan att någonsin göra upp med sin historia. I den offentliga debatten har rasism tills helt nyligen aldrig varit legitimt, och även om det kan ha bidragit till att hålla RPP:er utanför riksdagen så har det också omöjliggjort en debatt om den rasism som funnits närvarande i folkhemsdrömmen redan från början. När nu SD kommit in i riskdagen kan vi placera ”rasismen” enbart hos SD och därmed rädda oss själva från alla misstankar. Det är kanske också så man kan förstå den upptagenhet vid vilka SD-väljarna egentligen är, för om vi kan peka ut en särskild sorts människa som väljare kan vi också känna oss trygga i att de inte är som oss andra. Den som allra mest avskyr SD är med denna logik också den bästa antirasisten. Som jag varit inne på tidigare riskerar den sortens analys bara att stärka SDs verklighetsbeskrivning där de är det enda alternativet till ett enigt etablissemang som står emot dem, och därmed den enda missnöjesröst som kan riktas mot övriga partier.

Som sagts många gånger tidigare i debatten tycks också RPP:er att gå framåt när sociokulturella frågor ges större vikt än ekonomiska. Det finns nog många som hyst rasistiska åsikter under lång tid i Sverige men som vid valdagen ändå känt att de bryr sig mer om en god vård och omsorg än om invandringspolitiken. Men när partierna i fördelningsfrågor alltmer närmat sig mitten förlorar den rösten sin vikt. När S och M är överens om budgetmål och inflationstak är fördelningspolitiken bakbunden och människor kan ägna sin röst till något annat. Debatten flyttas därmed till en arena där SD kan vinna 5-10% av befolkningen.

I enlighet med den debatt som förts här på Dagens Konflikt mellan mig, Jesper och Roya tycker jag detta är en bra poäng. Det är onekligen så att många av de som röstat på SD är rasister i alla möjliga bemärkelser av ordet. Men det är också sant att det är något mer än så och detta andra kan i många fall vara viktigare för dem, och har varit det i många val hitintills. En progressiv strategi bör därför inte inriktas på att göra antirasister av rasister, utan på att peka ut de konflikter och de visioner som är viktigare och bättre kan förklara samhällsutvecklingen. Om invandraren är SDs förklaring på samhällets alla problem så gäller det att vänstern har en bättre förklaring som också kan erbjuda en vision om ett framtida samhälle där det problemet löst sig. För om vi återgår till talet om de ekonomiska och sociokulturella axlarna så räcker det inte att ”prata ekonomi” på vilket sätt som helst, man måste erbjuda en vision om ett samhälle där de problem som människor helt riktigt upplever också får en lösning. Den visionen är det enda som, med ett Lacanianskt språkbruk, kan tilltala våra existentiella drivkrafter.

De som mumlar om maktfrågor, bara försöker dämpa människors ilska över orättvisor och flackar med blicken när det handlar om hur vanliga människor ska få mer inflytande över sina egna liv – de krattar banan för den utveckling vi nu ser.

Den som tiger om kapitalismen, såväl på vänster- som högerkanten, ska därför inte heller sätta sig till doms över högerpopulismen.

Det har varit på gång när Fp gjort det möjligt att lägga djupt rasistiska förslag under parollen ”ett förslag som läggs av liberalerna måste ju vara liberalt”. Vänta nu på att ledarsidornas ovilja mot folklig antirasism kommer att skena iväg när de måste ge sken av ett samarbete med Sd plötsligt krävs av demokratins principer.

Jag tror inte att Sd är ett hot mot demokratin, jag tror tvärtom att de kan verka vitaliserande på den svenska demokratin genom att de visar hur illa det kan gå om vanliga människor begränsar sin politiska aktivism till att rösta vart fjärde år. Därför tycker jag också att man, likt Jesper gjorde i texten här innan, ska göra tydlig skillnad på att slå Sverigedemokrater på käften och att träffas för att bua åt dem. Inte för att jag tror att det senare heller är särskilt effektivt, men för att vi måste slå vakt om de få möjligheter till politiska manifestationer som fortfarande accepteras. Om det nu, som vissa borgerliga ledarsidor försöker påstå, är förbjudet att visa sin avsky mot en åsikt som är representerad i parlamentet, vad finns då kvar? En röst vart fjärde år? Vad ska alla människor ta vägen som nu vaknat upp inför var Sverige varit på väg åtminstone i fyra år – men egentligen långt längre än så – om de inte ens får utnyttja sin demonstrationsfrihet och säga att det är åt helvete alltsammans?

Jag lägger dock inte alltför stora förhoppningar på missnöjesyttringar mot Sd. Jag skrev en text redan innan valet 2006 där jag hävdade att Sd inte kunde bemötas på det sättet. De gick framåt såväl i kommuner där vartenda möte möttes av protester som i kommuner där de hade vare sig möten eller affischer. Sd:s framgångar handlar om något annat, den populistiska logik som Ernesto Laclau beskrivit väl och som jag tidigare behandlat här på Dagens konflikt. (se även nya numret av Fronesis)

När alla partier går samman och säger att oavsett vilka åsikter som skiljer dem åt har de en gemensam position i att de avskyr Sd, då gnuggar Jimmie Åkesson händerna. Det är ju just det han byggt Sd:s framgångar på att påstå. Att rösta på Sd blir därför ett sätt att ge fingret åt alla partier som finns i Sveriges riksdag, och det kan jag förstå att många människor känner för att göra ibland. Sd blir på det sättet, med Laclaus ord, en ”tom signifiant” där frustrerade människor kan stoppa all sitt förakt för politiker, all sin rädsla för välfärdens försvinnande och all sin oro för att framtid där alla slåss mot alla. För de människor som röstar på SD är i stor utsträckning människor som upplever, i många fall högst berättigat, att Sverige håller på att falla sönder. Att välfärden säljs ut, jobben försvinner, den kommunala servicen läggs ned eller flyttas och att de inte har något att säga till om i allt detta.

För Sd:s väljare är i stor utsträckning sådana människor som saknar inflytande i sin vardag. De är inte inflytelserika och ideologiskt drivna rasister, de hittar du hos moderaterna och folkpartiet. De människorna är ett långt större hot mot demokratin än Sd. När Nyamko Sabuni i en kommentar till Sd:s framgång säger att hon ”förstår att många är missnöjda med integrationen men att Fp redan tagit tag i alla frågor som de oroar sig för” har hon för en gångs skull åtminstone till hälften rätt. Fp har drivit en långt mer effektiv rasistisk och islamofob politik än Sd, och kommer förmodligen att fortsätta med det under skenet av att ”föregripa” Sd. Som om det skulle spela någon roll om den främlingsfientliga politiken heter Åkesson eller Sabuni.

Moderaterna å sin sida gör politik av att sälja ut all offentlig sektor och alla gemensamma egendomar till privata intressen, och det är det verkliga hot mot demokratin som ingen vågar tala om. För i styrelsen hos Attendo Care eller Connex har ingen av oss något alls att säga till om. Som i den gamla anarkistiska dängan ”kan vi inte rösta bort Wallenberg”. Vi kan däremot begränsa hans inflytande genom att se till att centrala samhällsfunktioner står under politisk kontroll. Det har förstås funnits fel och brister även i kommunal verksamhet, men i det här fallet är det uppenbart att även aldrig så lite inflytande är bättre än inget alls.

För när de centrala mekanismerna slutar fungera för att vinstintressena skenar, när stressen blir för hög på sjukhusen, när centrumen läggs ned och förslummas, när folk utförsäkras och slängs på tippen – och en politisk mitt blivit så ängslig för den övre medelklassen att ingen längre vågar säga att det är odemokratisk profitjakt som ligger bakom. Då blir plötsligt ”invandringen” en sätt att kanalisera det missnöjet. Då öppnar Åkesson stora famnen och vallar in alla som känner sig rädda, tystade och förfördelade. Alla de som känner att ingen talar för dem, och som i alltför stor utsträckning har rätt i det.

Demokratin är hotad, det är inte tu tal om den saken. För varje gång vi hävdar att demokratin sammanfattas i en röst vart fjärde år, så ligger den allt värre till.

Stater runtom i västvärlden har återvunnit sitt intresse för postkeynesiansk ekonomi när det visade sig att den nyliberala avvecklingen som tog fart med Thatcher och Reagan tog sin fart rakt ut över ett stup, och när krediten som byggde broar över avgrunden tog slut så föll hela västekonomin djupt.

När arbetarklassen nu vare sig har bra lönetillväxt eller tillgång till kredit står konsumtionen stilla och hjulen stannar av, och i klassisk postkeynesiansk teori finns det två sätt att lösa det på. Tyvärr har västekonomierna generellt valt det sämsta sättet.

I en intressant föreläsning på Historical Materialisms årliga konferens berättar den marxistiske ekonomen Anwar Shaikh att Obama-administrationen i USA har två tillväxtskapande möjligheter; och de väljer fel. Man kan antingen ersätta lite av den ökade exploateringen som skett sedan 70-talet genom att helt enkelt ge arbetarklassen mer pengar att konsumera för, vilket gör att företag kan anställa fler osv.

Eller så gör man som Obama i högre grad valt att göra, man ger en påse pengar till företagen och ber snällt att de ska använda dem till att anställa arbetare osv. Men detta ”i bästa fall” innehåller också det elementära faktum att marknaden inte står under demokratisk kontroll, de enskilda företagen gör alltså vad som är bäst för dem själva oavsett vad det får för konsekvenser för samhället. I dessa tider är det kanske något färre nyliberaler som hävdar att det som är enskilt bra för företag sammanfaller med allmänintresset. I USA har företagen helt enkelt sagt ”Tack för pengarna, men tiderna är lite osäkra så vi håller i dem ett tag till” och återhämtningen har låtit vänta på sig.

Jag påstår att detta hänger ihop med en allmän utveckling mot en minskad tilltro till politikens möjligheter, och en materiell utveckling mot att begränsa dem. Ledd av nyliberala dogmer har t.om. Socialdemokratin tappat tron på sin egen förmåga att genomdriva politisk förändring och har nu förlikat sig med tanken på att snällt be marknadsmekanismerna att inte glömma sitt sociala ansvar.

I sin recension av Mona Sahlins nya ”visioner” konstaterar Samuel Edquist från Centrum för marxistiska samhällsstudier att Sahlin inte drar sig för att be svenskt näringsliv inkomma med önskemål om hur de vill att utbildningspolitiken ska se ut. Moderaterna i Stockholm är som vanligast galnast och låtsas vara förvånade att det multinationella företaget Boultbee inte tog hänsyn till behoven att utveckla eftersatta områden när de fick centrumgalleriorna till reapris – trots att de pratat om det innan (Kristina Alvendal kör som vanligt på strategin ”ljug, var arrogant och vägra sedan kommentera”).

Den materiella utvecklingen; att den offentliga sektorn och viktiga industrier sålts ut och inte längre står under demokratisk kontroll bidrar förstås till en konkret hjälplöshet som reciprokt förstärker den ideologiska föreställningen om politikens försvinnande. ”There is no such thing as society”, och om det finns några spillror kvar lovar David Cameron att nu göra sig av med det.

Detta är onekligen en sorglig tid för politiken, när vi röstar om vilket parti som ska be marknaden om lov att göra reformer. När marknaden är leverantör av politiska visioner är alla progressiva reformer omöjliga. Det är som Slavoj Zizek säger i den här debatten ”Nu är det möjligt att semestra på månen, men det sägs vara omöjligt att ändra på sjukvårdspolitiken”

Lika ofta som vänstern beskylls för att vara naiva framstegsoptimister, lika ofta får de skulden för teknikfientligt bakåtsträvande.

På sätt och vis är båda påståendena lika orättvisa, eller om man så vill – båda precis lika riktiga. De speglar nämligen två sidor i den väldiga dialektik som Karl Marx en gång menade är det som drev historien framåt, motsättningen mellan produktivkrafter och produktionsförhållanden.

Redan för 200 år sedan kunde Marx, och givetvis hela den tidens arbetarrörelse, se hur människans drift att omvandla naturen och tillägna sig den som sin egen, drev fram järnvägar, telegrafer och industrier.

Redan från början var det också tydligt att all utveckling hade ett pris; den teknologiska utvecklingen släppte lös fantastiska krafter men innebar också skiftarbeten, smutsig rök och långa timmar vid maskiner som sliter ned kroppen. Det en borgerlig ekonom kallade kapitalisternas ”varulvsjakt efter merarbete” hade i mitten av 1800-talet ”lett till så omåttliga utsvävningar, att de inte ens överträffas av spanjorernas grymheter mot Amerikas rödskinn”.

Om vi är dömda att äta vårt bröd i vårt anletes svett, innebar all den teknologiska utvecklingen alltså bara att svetten numer kom från ett löpande band istället för en langningskedja. Trots att den nödvändiga arbetstiden för att skapa sina livsförnödenheter minskade för vart år så förblev arbetstiden densamma. Beslutet om åttatimmarsdagen i Sverige togs 1919. Snart har det alltså gått 100 år sedan arbetsdagen sänktes förra gången, det är värt att ta ett ögonblick för att fundera över vad mer som hänt under de hundra åren.

Något som dock inte hänt under de 100 åren är att arbetarklassen tagit makten över produktionsmedlen, för enkelheten skull åtminstone inte i Sverige. Därmed tycks vi inte ha kommit till den punkt där Marx, främst i verken innan Kapitalet, förutspår att samhällets produktivkrafter kommer i motsättning till produktionsförhållanden och för oss in i revolutionens tidevarv.

Eller har vi det? Många inom miljörörelsen skulle nog mena att kapitalismen stött emot en av sina skrankor, ett hinder som visade sig vara planeten själv. Det finns mycket som tyder på att vi ryckt upp naturresurser ur djupen i en takt som riskerar att omintetgöra de livsuppehållande system i naturen som ännu inte satts under vår kontroll. Om ishaven smälter, regnskogarna skövlats och öknarna fortsätter breda ut sig så tycks kapitalets enorma ackumulationstakt alltmer likna den kung Midas som till slut gör till och med sin föda till guld.

Jag menar att dagens miljörörelse i huvudsak kan delas upp i tre olika strömningar, som alla har sin historiska bakgrund och därför sina förhoppningar om morgondagen.

Först och främst finns det helt enkelt den högerfalang för vilket ackumulation fortfarande är Moses och profeterna. Deras blinda tilltro till marknadens och tillväxtens fördelar säger dem att det enda som är fel med tillväxten är att vi inte hunnit med tillräckligt av den. De menar att anledningen till att tillväxten just nu slår så fel mot enorma naturområden är att det är oklart vem som äger dem, och därför kan de inte få något pris och hanteras på en marknad.

Om marknaden bara får fritt tillträde till världshaven, urbefolkningar, människors organ och vad helst du kan komma på – så kommer den osynliga handen att ordna allt till det bästa. Det är förhoppningsvis inte många av läsarna här som har en så pass religiös relation till marknadsmekanismer och jag lämnar därmed högern därhän. Men steget är inte sådär överdrivet långt till den tillväxtvänliga delen av vänstern, med den skillnaden att de menar att marknaden måste styras genom politiska beslut.

Nu ska man inte underskatta hur viktig den skillnaden är, men faktum kvarstår att båda ser marknadsmekanismer och grön tillväxt som viktiga pusselbitar i lösningen. Med vår centerpartistiska miljöministers ord så vill båda dessa ”genomföra de förändringar som de ekonomiska spelreglerna inbjuder till”.

Sen finns det då en tredje falang inom miljörörelsen; den som ser ”a new green deal” som ett skrämmande framtidsscenario. Den tredje falangen skulle, med ett marxistiskt språkbruk som de inte alltid själva använder, säga att produktionsförhållandena alltid är närvarande i produktivkrafterna.

Det innebär att vi kan utveckla miljöbilar och utverka utsläppsrätter så mycket vi vill, till slut kommer kapitalismens drift att expandera bortom alla gränser att stöta på nästa gräns – och så är vi där igen, inför den stundande undergången. Det innebär också att teknologisk utveckling aldrig har ett värde i sig, allt beror av det samhälle som tar den i sitt bruk. Om det samhället bygger på principen om profitmaximering, så kommer också maskinen att användas till det – inte till att förkorta arbetsdagen.

Men just vid denna historiska tidpunkt, med finanskriser och ekologiska kriser samtidigt, så visar kapitalismen sina begränsningar och skadeverkningar tydligt. Därför, säger denna del av miljörörelsen, ska vi inte låta kapitalismen slippa undan med en utveckling som inte ställer den allra största frågan – den om makten över produktionen, den om makten över livets förutsättningar. Om vi återigen väljer en ny våg att tillväxt, på ett något annorlunda vis, så kommer det att dröja innan förutsättningarna för att ställa den stora frågan är desamma igen.

Då invänder förstås de tillväxtvänliga att det är orealistiskt att tala om att ersätta kapitalismen, och hursomhelst har vi inte tid med den sortens drömmerier när världen håller på att gå under. Men vem är det egentligen som är orealistisk?

De senaste tiotals årens miljödebatt har inte satt ett endaste synbart spår i utsläppsnivåerna världen över. De prognoser som släpps från alliansregeringen och högertankesmedjor om alla de miljövinster som det ”gröna företagandet” ska innebära saknar helt stöd i den verklighet vi sett. Det finns ingenting som tyder på att de skulle lyckas, från det faktum att teknologin i nuläget befinner sig på projektstadiet till det andra faktumet att kapitalets utomparlamentariska gren i Svenskt näringsliv startat tiotals frontorganisationer som helt enkelt försöker blockera frågan.

Enormt starka intressen vill helt enkelt inte riskera tillväxten som den ser ut idag, och även om de i nuläget har lite svagare förtroende än på länge så är det de som bestämmer hur ackumulationen ska gå till – det är de som sitter på förutsättningarna för livet.

Även hos den mest utvecklingsoptimistiska vänstern har produktivkrafterna aldrig kunnat göra annat än bereda vägen för mänsklighetens frigörelse. Att faktiskt slå oss fria har varit upp till vår medvetna handling. Om vi har blivit så rädda att ifrågasätta makten över produktionen att vi inte ens kan göra det när kapitalismens misslyckande riskerar hela planetens överlevnad, när ska vi då göra det? Istället för förutsägelsen om produktivkrafternas motsättning mot produktionsförhållanden står vi nu kanske inför en annan förutsägelse – den om socialism, eller barbari.

Denna text har tidigare publicerats i tidskriften Tvärdrags vetenskapsnummer.

För er som läst debatten kring fordism/postfordism så är mycket bekant, se t.ex. förra numret av Transform eller Development dialogue nr 51 ägnas helt åt frågan om postnyliberalism och där särskilt den gamla kapitallogikern Elmar Altvater har en intressant artikel.

Men jag tror att det är förhastat att börja tala om en ny kapitalistisk strategi som skulle skilja sig från de senaste 25 åren på ett radikalt vis. Till att börja med kan jag inte se att en tydlig ackumulationsstrategi (sätt att strukturera produktionen åtminstone inom ett land, eller i ett handelsblock) har vunnit företräde framför någon annan. Sverige är ett tydligt exempel på att olika kapitalintressen inte har lyckats enas om en strategi som kommer ge dem en ny period med ”100 år av tillväxt”.

Å ena sidan har vi de större företagen och deras främsta talesperson i svenskt näringsliv som behöver långsiktig och stabil utveckling i högproduktiva sektorer för att kunna konkurrera internationellt. Sverige kan inte konkurrera med låglöneländer på exportmarknaden (inom överskådlig tid) och måste därför satsa på att konkurrera med högutbildad arbetskraft. Men för att få högutbildad arbetskraft måste det finnas någon garanti som gör det rimligt för människor att ägna flera år av sitt liv åt att utbilda sig. De måste ha en rimlig förhoppning om goda arbetsvillkor, relativt hög lön och kanske framför allt en stabil arbetsmarknad – och de måste ha möjlighet att skaffa sig utbildningen.

Det innebär att det krävs satsningar på utbildningssektorn, subventioner till statlig forskning och nyckelindustrier – som vi nu ser med t.ex. satsningen på SAAB som högteknologisk bilproducent med statlig backning. Storföretagen är inte fackföreningsfientliga i sig, de vill ha långsiktiga stabila avtal och garanter om arbetsfred – även om de förstås vill köpa den så billigt som möjligt.

De företagen finner för tillfället sin främsta representant i de (nya) moderaterna som likt SAP nu står för den långsiktiga nationella kapitalismen. För att moderaterna ska vinna nästa val så måste de hålla uppe investeringskvoten; utan tillväxt inga pengar till valfläsk och utan valfläsk ingen ny mandatperiod.

Det är dock något som hamnar i konflikt med Alliansens yttersta högerflank i det parti som väldigt missvisande fortfarande heter Centerpartiet. Centerpartiet kan inte konkurrera med moderaterna om att framstå som ansvarstagande nationella kapitalister; som Jonas Petterson visade så vet de ganska lite om byggindustrin och från Fredrik Federley vet vi att de inte heller är förmögna att driva företag.

De måste därför nischa sig och siktar på det segment av den svenska kapitalismen som står längst från moderaterna, dvs. småföretagarna. Om storföretagen på grund av investeringsstorlek och utvecklingstakt med nödvändighet tänker långsiktigt så gör småföretagen precis tvärtom. De måste gå med vinst nästan ögonblickligen och det enda sättet att göra det är att konkurrera ut andra företag; främst genom priskonkurrens.

Priskonkurrens för företagen betyder lönepress för arbetarna och småföretagarnas krav är därför tillgång till lågutbildad och helt oorganiserad arbetskraft som accepterar dåliga löner och villkor. Den arbetskraften kan de få genom till exempel arbetskraftsinvandring, genom sänkning av studiemedel så att studenter tvingas ut på arbetsmarknaden eller genom försämringen av socialförsäkringar som tvingar arbetslösa och sjuka att ta arbeten till dåliga villkor.

Den här strategin ger kortsiktiga vinster i opinionsstarka grupper; i längden är det skadligt även för det svenska nationella kapitalet men för småföretagare och höginkomsttagare är det kortsiktigt mumma. Det kan finansiera snabba skattesänkningar, det sänker lönenivåerna generellt och förbättrar därmed arbetslöshetsstatistiken då det i Centerns Sverige alltid finns en hiss som behöver förare.

Vi ser alltså två motsatta strategier; å ena sidan sägs Europas framtid ligga i mer högteknologisk produktion som kräver välutbildade människor med långsiktiga anställningar, å andra sidan sjunker utbildningsbidragen, anställningsformerna blir mer osäkra och man uppmuntrar företag som konkurrerar med låga löner genom att ge dem statliga bidrag eller tillgång till utkommenderad arbetskraft från arbetstorg och bemmaningsföretag.

Det som är bra för de småföretagare som Centerpartiets säger sig tala för är alltså inte bra för de större företagen som Moderaterna måste ansvara för i sin nya roll som nationella kapitalister – en roll som tidigare i stort sett reserverats åt SAP. Vilken av dessa strategier som slutligen kommer att vinna är oklart. Å ena sidan den tidigare japanska modellen, som vi nu ser i USA hos t.ex. Google och Facebook, där man försöker locka till sig långsiktigt lojal och högproduktiv arbetskraft med frikostiga avtal som betalar sig på lång sikt.

Å andra sidan den utveckling som vi också ser i USA med working poor, människor som kör hissar och håller skyltar och som inte klarar sig på lönen från tre olika jobb. Det är förstås inte så att en av strategierna slutgiltigt måste vinna och radera ut den andra. Kanske är det som en del vänsterteoretiker föreslår, att nyliberalismen inte är en homogen strategi utan ett sätt att reglera tempot i de här utvecklingarna så att de kan ske parallellt.

Men utvecklingen i USA visar samtidigt att kapitalet i sådana fall måste balanserna på en slak lina mellan dessa två tendenser, man kan inte samtidigt ha både en nyliberal arbetsmarknad och en nyliberal stat. Om människor riskerar svältdöden varje gång de får sparken så kan man inte motivera dem att skaffa kostsamma utbildningar, och oavsett det så hotar det den variabeln som OECD kallar ”social cohesion” – samhällets sammanhållning.

I länder där kriget för brödfödan är just ett krig så blir de sociala spänningarna starka, och även om multinationella företag skiter i ditt välmående så innebär våld och kriminalitet en osäker investeringsmarknad. För ett mer lokalt perspektiv kan man se vilka konsekvenser det fått för den sittande regeringen när sjukskrivningsreglerna blev för absurda. Gränserna för vad man kan acceptera flyttas visserligen, men som vi sett ovan så flyttas de inte lika snabbt som näringslivets behov vill göra gällande.

Alliansen lyckades sälja in idén att hårda tag mot arbetslösa var nödvändigt för att piska ”den inlärda hjälplösheten” och bidragsberoendet ur dem. Men legitimiteten kraschar mot en stenhård verklighet när det innebär att hundratals människor som gett sina liv åt SAAB (eller vilket företag som nu går under härnäst) över en dag får veta att arbetslösheten är ett individuellt problem som nu måste jobbcoachas av t.ex. hypnotisörer. Det krävs mer än en duktig spindoctor för att kommunicera den idén.

För tillfället står vi inför ett val av två vägar som båda innebär problem och möjligheter; och det är lika bra att vara ärlig med att arbetarrörelsen just nu är svag i Västeuropa och socialismen inte tycks stå på dagordningen under de närmaste åren. Det innebär dock inte att det är ointressant att aktivt välja väg, det är skillnad mellan att arbeta i byggsvängen i Sverige och att vara hissförare i Polen – även om båda är exploaterade.

Samtidigt ska vi inte vara uppgivna eller bittra; att kapitalisterna just nu inte kan enas innebär att det finns stora luckor i deras kontroll och deras erbjudanden. Igår sågs man som galen om man ifrågasatte att marknadsekonomin var historiens slut, nu har människor börjat tvivla. Mycket av det som togs för givet igår är idag uppe för debatt, i en undersökning som gjordes nyligen av BBC så sa var fjärde att ” den fria marknadskapitalismen har obotliga brister”.

Som någon sa tidigare när historien tog en oväntad vändning, ”det är stor oreda under himmelen, situationen är utmärkt”.

Under den stora demonstrationen vid klimatmötet i Köpenhamn så omhändertogs över 1000 personer av polis, tvingades sitta på iskall asfalt i flera timmar med händer fastlåsta bakom ryggen och slutligen i det särskilda ”klimafängelset” över natten. Någon svimmade, några hämtades av ambulans, flera kissade på sig.

Det undantagstillstånd som instiftats – det så kallade ”lymmelpaketet” – ger polisen befogenhet att frihetsberöva folk i upp till 12 timmar utan misstanke om brott. Ordningsstörningar ger nu tiofaldiga böter och en ny ”standardfängelstid” för civila olydnadsaktioner.

Vänstern har protesterat och mer lär väl komma när händelserna väl är över, men från borgerlig press hörs mest förstående kommentarer om att ”många av de gripna hade svarta kläder”, ”någon hade tydligen kastat flaskor” eller ”i Christiania försökte någon sätta eld på en bil” – eller helt enkelt återrapporteringar av polisens officiella uttalande att ett ingripande mot dessa ”hardcoredemonstranter” krävdes för att hålla lugnet.

För att föregripa invändningar så är det just i Köpenhamn mer svart och vitt än någonsin tidigare, då 99% (eller kanske 98%) av de gripna är inte ens anklagade för något brottsligt beteende. Vad som faktiskt hänt någon annanstans spelar därmed inte så stor roll, det är ingen, inte ens polisen, som påstår att dessa 99% har gjort något annat än att försöka uttrycka en åsikt om klimatpolitiken.

Nu är min fråga till alla liberala ledarskribenter och bloggare därute; hur många ska faktiskt dömas, eller t.om. ens anklagas för något, för att gripandet av 1000 personer ska vara rättfärdigat? Vad är ratiot? Får man skylla sig själv om man blir gripen för att man går i en demonstration och någon, 999 personer längre bort i demonstrationen, kastar en flaska?

Hur ser det nya, realliberala credot ut, är det ”hellre gripa 1000 personer än låta en skyldig flaskkastare komma undan”?

Läs mer:
Danska Amnesty – Politiaktion var ude af proportioner

Men så hävde en av överklassens debattrepresentanter (i tisdagens SVD Debatt) ur sig den där gamla klyschan om att ”hat kan aldrig lösa någonting” och jag insåg att siffror inte är vad som behövs just nu. Sverige brinner och gnisslar, folk är antingen sjukskrivna eller arbetslösa och nu ska de också tas ifrån rätten att vara förbannade på det som händer?

Till att börja med så hade överklassbloggaren helt enkelt historiskt och faktiskt fel; titta på de människor som har kämpat och byggt allt det som vi har idag och som vi kan känna oss stolta över. Läs sedan vad de skrivit och sagt och du ska se att deras ord osar av rättmätigt hat. Hat mot överheten, mot förtrycket, mot orättvisan, mot förföljelsen och mot underordningen. Det är deras hat som befriade slavarna, som gav oss rösträtten, som gav oss mat på bordet. Läs Marcus Garvey eller August Palm, läs Kata Dahlström eller Sara Lidman, sjung med i Internationalen eller ANC:s visor.

Det är förstås inte överklassbloggarnas egen historieskrivning men likaväl som jag så vet de att detta ägt rum. Jag vet det för att arbetarrörelsen hatade det faktum att deras barn inte fick chansen att utbilda sig och på det hatet byggde de en allmän skola i kamp mot högern. Överklassbloggarna vet det för att överklassens hat mot de lägre klasserna fick dem att bygga egna skolor som Lundsberg och Sigtuna.

Trots alla möjligheter till god bildning så gör de sig dummare än vad de är. Spinoza beskriver hatet som bilden av någon man älskar tillsammans med bilden av någon som gör dem illa. Givetvis vet överklassen lika väl som jag att hat och kärlek sitter ihop; det är för att vi älskar våra föräldrar som vi slåss mot utförsäljningarna och blir ursinniga när våra mammor får ligga och dö på ett golv för att överklassen ska spara en krona extra och skär ned på personalen. Det är för att vi älskar våra arbetskamrater som vi blir rasande när personalen skärs ned så de tvingas göra tunga lyft, tvingas stressa och dör nio år tidigare än VD:arna i Danderyd. Det här fattar vem som helst, trots att överklassen försöker dribbla bort det med tal om kärlek.

Hat är inte kärlekens motsats – motsatsen till hatet är likgiltigheten. Likgiltigheten och liknöjdheten är de motstående sidorna av klassamhällets uppgivenhet. Liknöjdheten från dem som håller fast i sina silverskedar, aktieportföljer och golfklubbar. Likgiltigheten från dem som har känt maktlöshet så länge att de inte tror att livet någonsin kan bli mer än ett timvick, ett magsår och en ständig kamp för att ställa mat på bordet.

Men det är också så, att om vi ska tala om klasshat så är överklassen experterna. Hur ska man annars beskriva arrogansen hos människor som slår vakt om ett system där en arbetare förlorar flera år av sitt liv för att göda en allt rikare elit, en elit som sen sitter i TV och säger att man inte ska hata utan bara älska? Vad är det, om inte hat, som gör det möjligt för dessa människor att skrika om allt fler skattesänkningar och aktieutdelningar samtidigt som socialbidragstagare i inte längre ska få laga sina kindtänder? Allt åt alla har kanske en kampanj som heter Odla ditt klasshat, men den svenska överklassen har en långt framgångsrikare kampanj för samma sak.

Visst, samhällseliten kan tala fint och vet hur man för sig för att inte ställa till en scen men jag skiter uppriktigt talat i det. Man må tycka att jag är ouppfostrad och högljudd som påpekar detta, att jag kanske skapar dålig stämning. Men fundera ett tag på vem det är som kräver att vi ska skilja på sak och person. Fundera ett tag på vem det är som frånkänner dig rätten till din ilska, som kräver att ditt ryggont och din utbrändhet ska botas med kärlek mot dem som försämrade dina arbetsvillkor. Elda sedan under din vrede, för annars kan vi inte göra något åt det här.

PS. Bilden ovan är tagen på The Capitalist Ball 2007 DS

Det är väl egentligen ingen överraskning att den antikapitalistiska vänsterns nederlag under den sista tredjedelen av 1900-talet också drabbat den antikapitalistiska feminismen. En progressiv rörelses teori är aldrig starkare än dess organisatoriska kapacitet, eller om man så vill – ingen revolutionär teori utan en revolutionär praktik.

Men då arbetarklassens nederlag är otvetydiga och går att mäta i ökade löneskillnader och minskad andel av totalproduktionen så är det mer oklart med andra vågens feminism – många av dess portalfrågor har faktiskt genomdrivits och är nu en etablerad del av det allmänna medvetandet.

I senaste numret av Häften för kritiska studier finns en artikel av Nancy Fraser där hon går igenom den andra vågens feminism och drar slutsatsen att den förlorat sin samhällskritiska själ och fött en dubbelgångare som går nyliberalismens ärenden. Dess kritik av ”statligt organiserad kapitalism” passade perfekt i den kapitalismens nya anda som kännetecknas av flexibilitet, rörlighet och individualism.

Hur kom det sig att den feminismens legitima kritik av välfärdsstatens biopolitiska kontrollmekanismer till slut blev ett vurmande för entreprenörskapet, mikrokrediter och modebloggande? Var det oundvikligt att kritiken av den ortodoxa marxismens, med dess fokus på den manlige lönearbetarens ekonomiska villkor, skulle leda till en kulturkritik som lämnade ekonomin därhän till förmån för krav på erkännande av mångfaldiga identiteter just i en tid när kapitalismen så väl behövde mer flexibla arbetare? Kritiken av fordismen och dess ”familjelön” införlivades i en projektkapitalism med horistontella nätverk.

Kritiken av nationsgränser och kärnfamiljer blev dubiösa segrar när ”den fria rörligheten” blev rätten att exploateras i många olika länder och underminerade många av de villkor arbetarklassen tillkämpat sig på nationsstatens grund. Kvinnornas inträde på arbetsmarknaden gav en brant ökning av arbetstiden för alla, med bibehållna eller t.om. minskade reallöner.

Kritiken mot välfärdsstatens sexistiska och paternalistiska socialsystem triangulerades effektivt av Thatchers bärsärkagång eller i Clintons projekt ”to end welfare as we know it”. Inte som en mer jämlik välfärdsstat, utan som ingen välfärd alls.

Situationsterna kallade detta för rekuperation, när progressiva idéer bekämpas – inte genom att de förhindras eller slås ned – utan genom att de införlivas i en kontext där de motverkar sitt ursprungliga syfte.

När välfärdstaten monterats ned så var utsikterna för omfördelande reformer små i västvärlden och många feminister valde då att engagera sig i internationell solidaritet. Men då kampanjerna till stor del fokuserade på kvinnors mänskliga rättigheter i frågor om våld och reproduktion så lämnades fattigdom och omfördelning ofta därhän. På detta sätt reproducerade man en uppdelning i mänskliga/politiska och sociala/ekonomiska rättigheter – vilket gav fältet fritt för ”professionella hjälparbetare” från väst och mikrokrediternas entreprenörskap snarare än en kritik av det ekonomiska systemet.

Jag vill bara påpeka att inget av det jag nu skriver ska ses som ett underkännande av den kamp som fördes av andra vågens feminister eller de progressiva framsteg som gjorts under den tid som varit. Vi måste gemensamt hitta ett sätt att bryta oss ur den tillflykt till akademisk kulturkritik som lämnar ekonomins fält fritt att uttolkas av tusentals Linda Skuggor och Blondinbellor. Inte heller kan vi kosta på oss att låta feminismens arena reduceras till mänskliga rättigheter i tredje världen, där kampen alltid står långt borta eller i Dilsa Demirbags islamofoba etiniferande av patriarkatet.

Vägen dit måste gå genom att bli medvetna om en historia, som vare sig underkänner feminismens anspråk eller ger den skulden för nyliberalismens framsteg, men som nyktert analyserar hur den använts och kan komma att användas till allt annat än progressiva syften.

Nancy Fraser avslutar genom att teckna bilden av en oklar framtid. Feminismen har blivit en beteckning som inte längre ägs av feministerna själva, snarare kan den användas för att ge en positiv klang åt nästan vadsomhelst – på samma sätt som t.ex. demokrati. Om feminismen rekuperats av nyliberalismen så har å andra sidan såväl nyliberalismen som högerfeminismen nu hamnat i djup kris. Här finns en chans att återvinna de knivskarpa verktyg som feminismen ger oss, och använda dem till att riva herrens hus. Om målet är verklig frigörelse så har vi heller inget val.