Två västerländska fatwor visar var gränserna för yttrandefriheten går: en utfärdad av konservativa och fegliberaler som vill se Julian Assanges huvud på ett fat. Och en fatwa från motståndarsidans reptilhjärnor som påhejar mordhot riktat mot framförallt en av de kvinnor som anmälde Assange för våldtäkt. Med en känd antisemit vid namn Israel Shami som huvudkälla för påståenden som att hon skulle vara CIA-agent för att hon är emot Castro-regimen.

Så vilken sida ska man välja? De går inte att välja, vilket den radikala feministiska vänstern insett, utan detta är två fatwor i resonans som bara bekräftar den liberala patriarkala demokratins tillkortakommanden.

Vi har lärt oss mycket den senaste tiden. Till exempel att feminister inte kan bli våldtagna (tack Omvärldsanalys och resten av världen). Att den ”fria världen” har rätt att vara ”ofria världen” i förebyggande syfte (tack Roland Poirer Martinsson), att krig och ockupation är diplomati (tack Carl Bildt), att det mest oroande i dokumenten är att den amerikanska supermakten är för mjuk (tack Peter Wolodarski) och att det är USA och Israel som egentligen är bakom läckorna som är en psykologisk krigsföring mot Iran (tack Ahmadinejad).

Genom ovanstående skitsnack har maktens olika skepnader hanterat Wikileaks: genom att göra en förvirrande karusell av det hela oskadliggörs innehållet i dokumenten. Och makthavarna är lugna, de vet ju att konsekvenserna är ringa.

Den liberala västerländska manliga demokratin må krackelerar något dessa dagar, men den kommer att resa sig igen. För den definierar sig precis som vi har sett de senaste dagarna. I stort är den ganska nöjd med sig självt, vilket gör den mesta av den liberala kritiken mot den mest ett alibi.

Ansvaret på vänstern är desto större. Men en vänster som inte har en egen analys utan nöjer sig med sexistisk skåpmat och oreflekterat lyssnar på antisemiter, har inget alternativ att komma med. De vänsterradikala borde istället gräva i dokumenten och ta fram det som journalisterna och makthavarna försöker dölja. Och se sig om. För samtidigt som denna soppa har pågått har en unik terrordom gått oss obemärkt förbi. Två män i Göteborg fått en dom på fyra år för ”terrorplaner”. De talade om bröllop och giftermål på telefon, Säpo hör självmordsattack. De erkänner att de har varit i Somalia, de blir direkt kopplade till Al-Shabab. Två personer i juryn ville fria helt medan de andra röstade för fyra års fängelse, vilket gör domen unik. Domen bekräftar Wikileaks-dokumenten, att Sverige och USA är på samma sida i det smutsiga och oärliga kriget mot terrorn.

Om detta borde vänstern tala om och göra något för de personer, framförallt muslimer, som drabbas just nu. Inte engagera sig för en man som är misstänkt för våldtäkt bara för att han råkar ha bra värderingar i övrigt.

Läs också:
Anna Hellgren om kvinnohatarna
Grunderna i anklagelserna mot Asange
Hanna Fridén om den svenska lagstiftningen om våldtäkt
Josefin Brink om problemet med den manliga kulten kring Assange
Ytterst graverande är också att den antisemitiska Shamir är Wikileaks samarbetsperson i Ryssland och att hans son Johannes Wahlström är den personen i Sverige. Wahlström har fått anklagelser om antisemitism efter en artikel i Ordfront.
Och på måndag startar ett alternativ till Wikileaks av avhopparna som kallas Openleaks. Det återstår att se om det faktiskt kan ersätta Wikileaks arbete. Vi kommer sannolikt se fler alternativ, vilket ytterligare talar för att vi inte behöver offra allt vi tror på för Wikileaks ledning.

Hela 0.5 % gick från socialdemokraterna till Sd och undersökningar har tidigare visat att en typisk Sd-väljare är LO-ansluten. Men denna sympati för vita arbetare är samtidigt ett slag i ansiktet mot de svarta och bruna arbetarna och ytterst oradikalt. Om förklaringen stämmer att det i första hand, eller enbart, handlar om klassklyftor, varför röstar då inte invandrade på Sd, de som ju är de största förlorarna? Varför röstar personer som drabbats av välfärdsamhällets brister på ett högerparti, om det bara är välfärden de bryr sig om? Och hur länge kommer vi att kunna tala om missnöjesröster.

Dansk Folkeparti är Danmarks tredje största parti, är de fortfarande bara ett gäng missnöjesväljare? Det populistiska och rasistiska Fremskrittspartiet i Norge har i omgångar varit det största partiet i landet, i senaste valet fick de 22.9%. Hur länge ska rasisterna i Sverige få smekmånad och förståelse?

Det är helt fel att ge rasismen en undanskymdan roll i tolkningarna till vad som hänt i valet. Varför vill så en del ur vänstern göra detta? Jag kan inte förstå varför min kamrat på Dagens Konflikt Jesper Nilsson skriver: ”Dessa väljare (Sd:s väljare, min anm. ) drivs inte heller av främlingsfientlighet och rasism utan av en allmän oro över ett välfärdssamhälle som håller på att falla sönder”. Hur vet Nilsson och andra meningsfränder detta? Är det någon djuplodande psykologisk undersökning som kommit ut de senaste dagarna som jag har missat? Vad vi vet är att Sd:s väljare röstade rasistiskt, deras innersta tankar kommer vi aldrig komma åt, och ärligt talat: vad är skillnaden mellan att rösta på rasister och att vara rasist? Och ärligt talat, har rasister någonsin i historien definierat sig själva som rasister? Nej, de har alltid hittat andra skäl och andra namn.

Ofta vill man sätta en pil mellan klassklyftor och rasism. Åt vilket håll den pilspetsen än ritas så leder den fel så länge den är enkelriktad. Rasismens historia är en historia som går ut och in ur kapitalismens historia. Utan varandras stöd skulle vi inte känna igen den ena eller den andra utsugningsideologin.

Rasisterna har historiskt sett inte varit utstötta stackare som drömt om en bättre jämlikare värld. Carl von Linné var knappast en utstött man när han på 1700-talet introducerade begreppet raser på människor och beskrev afrikaner som lata. De kolonialherrar som 1846 satte sig runt bords med en linjal och delade upp Afrika mellan sig, slog knappast underifrån. Inte heller drevs deras rasism av ökade flyktingströmmar eller ett mångkulturellt samhälle. Mitt i folkhemmet diskriminerades romer, kvinnorna tvångssteriliserades, de fick inte rätt till skola eller boende. En rasism som hänger med än idag och verkar vara oberoende av klassamhällets förändringar.

När Sveriges riksdag instiftade ett rasbiologiskt institut 1921 var riksdagen enig över höger-vänsterskalan. Kom klassamhället först eller rasismen först? Detta är en analys vi bör hoppa över till förmån för analyser om hur klass och ras/etnicitet samverkar ständigt och förstärker varandra. Allt detta vet vi väl (?) men ändå faller antirasistiska analyser ofta så konstigt platt och reduceras till klass.

Men en radikal vänsterantirasism ska inte gå på myterna om en särskild rasistisk arbetarklass och försöka rädda den genom att hävda att de som röstade på Sd inte röstade rasistiskt. För det gjorde de. Men majoriteten av arbetarklassen, de som drabbas av klyftor, röstar på S och vänsterpartiet. Rasismen i Sverige bärs upp av makten, de liberala, de konservativa. Så kom också majoriteten av Sd:s väljare från moderaterna, 0,8 procent, enligt den undersökning som presenterades på valnatten. Låt oss inte glömma det här. För en rasistisk liberal går det mycket bra att fortsätta rösta på moderaterna eller folkpartiet, där får de sin härliga dos av rasism.

Men för vänsterrasister tycks bara alternativet Sd vara en möjlighet. Den eventuella övervikt av arbetare inom Sd beror på detta: högerns rasism kanaliseras genom de etablerade partierna. Men saker och ting bör kallas vid dess rätta namn, högerextrema partier är höger. De som röstade på Sd röstade rasistiskt. Och kan och bör kallas rasister.

På kontoret finns en apparat som kan mäta blodvärdet, men just nu är kyvetterna som behövs för detta, slut. En förhoppning är att man även ska kunna ta snabbsänka snart, det vill säga ett prov som visar tecken på infektion. Men på de 15 år som kliniken funnits har man ännu inte kunnat konstatera huruvida en människa har en infektion eller inte.

Att komma hit är som att lämna i-landet Sverige och åka till ett av världens mest fattigaste länder. Vi medicinare som åkte på Global Hälsa till Tanzania såg bättre vårdinrättningar till och med i de fattigaste byarna. Hade någon satt en ögonbindel på mig som togs av först när jag klev in i kliniken, hade jag vägrat tro på att jag fortfarande var i Sverige.

Snabbt fylls det lilla väntrummet. När man är sjuk vill man gärna ha med sig någon, speciellt om man inte kan språket. Därför är det inte bara patienter utan kamrater och familjer till den sjuke som fyller den lilla lokalen. Där finns även före detta papperslösa som fått sitt uppehållstillstånd men återvänt för att tolka eller koka kaffe eller hjälpa på något annat sätt. I ett litet kyffe, som kallas reception, tar man emot patienterna och försöker ta reda på varför patienten söker. Kroppspråk fyller ut språkförbistringar. Det handlar ju ofta om kroppen. De vanligaste sökorsakerna är nämligen rygg- och nackont, som det är även i den svenska primärvården. Sedan är det mycket stressrelaterat och mycket är relaterat till den sociala situationen, var kroppen slutar och det sociala börjar är helt omöjligt att ta reda på.

Var patientens sjukdom slutar och var socialministern Göran Hägglunds politik börjar, är helt omöjlig att ta reda på. Det svenska asylsystemet gör människor sjuk för att sedan förvägra dem vård. För cirka två år sedan lyckades ett gäng läkarstudenter rikta medias uppmärksamhet mot denna fråga. Det lovades grejor från riksdagspolitiker. De röstade ned en motion om papperslösas rätt till vård, men lovade förbättringar. De ville avvakta till utredningen och budgeterade för en utredning på socialdepartemantet år 2009. Men minnet sviktade, inte ens en förutredning startades. Istället gjorde landsting runtom i Sverige olika tolkningar och följde sin moraliska kompass och läkare följde sin yrkesetik.

I Skåne beslöt man att papperslösa skulle få subventionerad akut vård. På vissa sjukhus beslöt man att de visserligen skulle skicka ut en räkning, men aldrig begära in summan. Från annat håll ropade man om vårdturism, människor skulle alltså migrera och försätta sig i en situation som i sig själv skulle innebära sämre hälsa, enbart för att få subventionerad vård. En rapport från Läkare i Världen i september slog hål på den myten. Och visade att kostnaderna för Skåne Landsting inte blev mer, när de erbjöd papperslösa subventionerad vård. Det har stått still länge, fram till för några dagar sedan, då tillsatte regeringen en utredning för papperslösas rätt till vård. Det är svårt att jubla när detta besked är en repris. Utredningen skulle ha varit klar nu, inte på väg att påbörjas.

Istället fortsätter läkarvolontärer att ta in patient efter patient, man ger dem ett stadigt handtag som hälsning, liksom för att kompensera för allt det som man inte kan ge, man för denne patient bakom ett skynke och slår lite reflexer. Man ger lugnande besked, återigen för att man inte kan göra annat. Man rotar i blå plastlådor efter mediciner som inte finns där. Det finns fullt med C-vitaminer och magsyrehämmande läkemedel. Det finns sömntabletter.

Men ska man ge C-vitaminer till en självmordsbenägen man som inte har träffat sin familj på fem år? Ska man ge sömntabletter mot en hjärtsvikt, hon kanske kan sova bort den och alla andra besvär? En kvinna får en p-pillerkarta, det är oklart om hon kan få till en nästa månad. Och en abort skulle kosta tiotusen kronor minst. Och en förlossning 25 000 kronor. Vilket slags liv har hon råd med?

Precis när kliniken stängt en kväll, kommer ett par in. Kvinnan pekar mot sin rygg, det gör ont. De vet att de är sena men kan vi hjälpa dem? Nej vi kan inte hjälpa dem, alla har gått, vi har packat ned. Kvinnan och mannen bönar och ber och ber om ursäkt. Vi ber om ursäkt, vi kan inte göra något nu, det blir inte bra när man ger korridorsvård. Och ni måste söka akuten, vad kan vi göra mot kvinnans gallsten eller njursten, som det verkar vara? Ge smärtstillande men det måste övervakas.

Vi stänger dörren medan vi fortsätter att be om ursäkt. Ursäkt för det här skitlandet som tillsammans med Österrike är sämst på att ge papperslösa deras rättigheter. De rättigheter som de har men Sverige tagit ifrån dem. En aktiv process som inte kan skyllas på okunskap eller passivitet, de har tagit något som tillhör de gömda (och de asylsökande som förvisso får subventionerad akutvård men inte det preventiva, de får inte gå till vårdcentral till exempel).

På hemvägen talar vi med en dam med stor skön päls som jobbat med oss under kvällen. Hon berättar öppet och glatt om de privata försäkringar som hon och hennes man har. På bara en dag fick han träffa öronspecialist, berättar hon, han behövde ingen remiss. Fantastiskt va? Hon låter mycket nöjd. Hon har lämnat u-landet bakom sig nu och sitter på tunnelbanan in i det i-land som är hennes land. För hon är född här och ingen kommer att ta ifrån henne hennes mänskliga rättigheter, tvärtom får hon fler rättigheter bara hon kan betala litet för det.

Kanske hade kritiken varit konstruktiv och något att glädjas åt, om inte Suhonen och Josefssons kritik mot Arena var att någonting ska tas bort för att något annat ska läggas till. Ta bort sexualitet så får du plats med mer klass. Men mer plats var? I min hjärna får i alla fall båda plats. Självklart går Arena till frontalattack då, och deras jämförelser med Hitler och Stalin, är förstås helt absurda.

Jag går ofta tillbaka till den meningsdispyt mellan Judith Butler och Nancy Fraser som ägde rum 1998. I Judith Butlers mycket kloka artikel, med titeln Bara kulturellt? (Merely Cultural eng, titel) går hon i strid mot uppfattningen att kampen för sexualitet bara tillhör den kulturella sfären. Hon reagerar på den selektiva minnesförlusten hos nutida marxister och påminner om sexualitetens betydelse för produktionen.

Och det här med enbart kulturellt, hur förklarar denna enkelspåriga teori hatbrott? Att på grund av sin sexualitet bli trakasserad, misshandlad och allra värsta fall bli mördad, är det kulturellt? Även om homofobi inte enkelt går att tolka utifrån produktionsförhållandena, kan vi verkligen nämna rätten till ens eget liv, att få leva, som något kulturellt? Något bara postmodernt?

Tyvärr glömmer Daniel Suhonen, Dan Josefsson med flera gång på gång i sin argumentation att arbetaren har en sexualitet, vi kan inte utgå från att denne är en man med svenskt ursprung som är heterosexuell. Och även om denne är just detta så har han ändå kön, etnicitet, sexualitet. För att inte tala om funktionsnivå, men det kanske jag inte ska dra in nu? Eller det tänker jag faktiskt göra.

Bland de fattigaste i Sverige hittar vi människor med psykiska eller fysiska funktionshinder. De har de svårare på arbetsmarknad, på bostadsmarknad, de har alltså det sämre materiellt ställt, vid sidan om att vara uttittade på gatorna om de till exempel råkar behöva en rullstol för att ta sig fram. Och i kristider då vem som helst sägs upp och tusentals varslas, är det lätt att vara öppen med sin sexuella läggning, om denna råkar vara homosexuell?

Det finns mycket att kritisera Arena för. Jag har för länge sedan slutat läsa den på riktigt utan skummar mest. Men det är inte för deras fokus på vithetsstudier eller sexualitet. Tvärtom är det därför jag läser Arena. En viss artikel av Dean Spade om transpersoner och den enorma materiella utsattheten som de lever med, skulle nog till exempel falla även Suhonen och Josefsson i smaken.

Men i tider när hela vår existens står på spel så är det lite fel tillfälle att säga att analysen inte ska breddas. Och det är också pinsamt dåligt av Arena att inte ens nämna klimat i sitt decembernummer, lever de i en egen bubbla eller märkte de av Köpenhamnsmötet alls? Mer klass men också mer sexualitet. Och gärna lite mer förståelse för att det inte går att separera de två.