Apropå de senaste dagarnas tidningsdebatt om tidskriften Arena hade bokhandeln bjudit in tidningens avgående chefredaktör Per Wirtén till debatt mot Daniel Suhonen som är chefredaktör för SSUs tidning Tvärdrag. Författaren Lena Andersson höll i debatten.

Andersson konstaterade att debatten handlar om klasspolitik eller identitetspolitik. Hon tog upp en artikel Kajsa Ekis Ekman skrivit i somras där hon kritiserade Arenas linje och att hon fick ont i magen av tidskriften. Wirtén menade att kritiken från Kajsa hade poänger men samtidigt var ett självmål. Också Kajsa förhåller sig till debatten, och det är en uppgift för en kulturtidskrift.

Suhonen berättade att han fått flera positiva SMS om Ekmans artikel dagen den publicerades med innebörden ”äntligen är det någon som pucklar på Arena”. Han menade att många i likhet med honom är trötta på metadebatten och postmodernismen. Inte för att det är fel i sig att föra fram HBT-frågor eller feminism, det är hur Arena gör det. Han efterlyste ethos och klassperspektiv i en tid när den breda vänstern är på tillbakagång och socialdemokratin i Europa har förlorat sin betydelse och sina visioner.

Andersson ställde frågan om identitetspolitik till Wirtén som menade att det handlar om två linjer i debatten. Den linje Suhonen står för är den klassiskt marxistiska som ser klasskampen som central.Wirtén deklarerade att han inte delar denna linje utan ser till exempel könskampen som en lika viktig, om kanske inte till och med viktigare fråga med längre historiska röster. Här framkom en liknande syn som nittiotalets triple-oppression, att det finns flera olika förtryck som existerar parallellt med varandra. Detta konstaterade Wirtén hade han lärt av bland annat Foucault och med detta perspektiv får man finna sig i att politik blivit svårare och mer komplicerat än vad det en gång varit. Också Suhonen såg dessa olika linjer i debatten. Och han menade för sin del att man i och för sig inte kan säga att klassperspektivet är viktigare än andra perspektiv, men inte heller är separerat från dem. Invandrare och kvinnor utgör en stor del av dagens arbetarklass. De senaste 15 åren har löntagarperspektivet försvunnit ur debatten och Suhonen ser Arena som en del av den processen.

Wirtén kontrade med att Arenas uppgift inte är att vara lojal mot någon rörelse och kunde lova att de aldrig skulle bli den tidskrift Suhonen efterlyser. Förr marscherade arbetarrörelsen enhetligt och i takt under fanorna, men den enhetligheten har nu lösts upp konstaterade Wirtén, och upprepade igen att politiken blivit svårare. Idéer om rörelsen eller nationen eller klassen funkar inte längre idag, eftersom alla vill göra sin individuella röst hörd. Vårt öde är att det är svårt att hålla ihop, vi kan inte göra det längre.

Suhonen menade att det ansvar man har som intellektuell är att peka på maktförhållandena och vad fan som händer i samhället. Maktförskjutningarna är det som bör prioriteras i en tidning. Wirtén sa sig hålla med. Också han anser att folkmajoriteten missgynnas, att vänstern måste återskapa idén om fördelningspolitik. Och att det samtidigt är synd att de moderna liberalerna har tappat bort rättighetsliberalismen. Det är dock något vänstern istället håller på att erövra. Detta låter toppen, menade Suhonen, men ni har berättat för lite om det i den faktiska tidningen.

Därefter vidtog en debatt i debatten om hur man egentligen ska se på rasismen. Suhonen menade att rasismen i samhället idag måste sättas i samband med den höga arbetslösheten. Man blundar vanligtvis för rasismens sociala bas. Wirtén kontrade med att han för sin del snarast tyckte att rasismen minskat sedan 70-talet då den på ett helt annat sätt var institutionaliserad. Även bland människor i allmänhet har rasistiska attityder sedan dess minskat. Och orsaken till detta är den antirasistiska kampen.

Nej, menade Suhonen, det moderna projektet var det som minskade rasismen och det projektet är nu dött. Det förorterna i London först och främst behöver är välfärdspolitik. Det finns en liberal berättelse om att motstånd är omöjligt. Just nu tillbakapressas arbetarklassen materiellt och klassamhället hårdnar. Då gäller det att välja sina frågor, och Arena har valt på ett märkligt sätt. Men de små kamperna är tillsammans den stora, menade Wirtén. Att ovanifrånlösningar eller ett parti skulle kunna lösa något är mycket tveksamt. Som kritisk socialdemokrat tycker inte jag heller att socialdemokraterna står för lösningar i nuläget, konstaterade Suhonen. Men var är generalangreppet i Arena?

Den sista frågan från Andersson var vilket som är viktigast av de samhällsproblem som går att lösa med politik. Suhonen ansåg att det är de ökade klassklyftorna och upprepade att klassfrågan innefattar kön och etnicitet. Wirtén kunde inte välja en fråga utan nämnde jämlikhet, fördelningspolitik, migrationspolitikens murar runt den rika världen och männens globala krig mot kvinnorna. Andersson avslutade denna del av debatten med ett par egna synpunkter kring identitetspolitik, ett ämne hon var uppenbart engagerad av. Att hon inte anser att frågan om migrationspolitik i sig är identitetspolitisk. Identitetspolitik är däremot ett problem när det gäller kvinnoförtrycket, då den ofta understödjer religiösa patriarkala rörelser.

I pausen innan frågan släpptes fri fick vi lyssna på kallskänkan och poeten Jenny Wrangborg som snart kommer att debutera med en diktsamling och som också finns publicerad i antologin Snart går vi utan er.
Därefter var det publikens tur att säga sitt och ställa frågor. Då hettade det till på allvar i lokalen. Det blev uppenbart att inte en enda person var där för att försvara Arenas linje. Istället bubblade mycket kritik upp till ytan.

Först klev en äldre arbetare från Jordbro fram och påpekade att han som arbetare upplevde sig helt osynlig i den offentliga debatten. Var är arbetarpolitiken och var är vänstern? Arbetslöshet, industrikris, fabriksnedläggningar verkar vänstern inte vilja säga något om. Och Arena känner man inte igen sig i om man är emot prostitution eller EU-projektet. Varför skrivs inte om Lavaldomen till exempel? Vi har visst skrivit om Lavaldomen försvarade sig Wirtén, och vi tycker att den fackliga rörelsens brist på röst är ett problem, jag vet inte vad jag ska svara riktigt. Ska vi alltså gå under fanorna ändå? föll Suhonen in. Ja, men drömmen om det homogena folket är borta.

Arena agerar i praktiken rimstuga åt borgerligheten, skärpte Suhonen tonen. Varför pratar du om att enighet är omöjlig för oss, borgerligheten är enad, fienden är enad.

På nästa fråga om inte uttalandena om att var och ens egen röst omöjliggör enhet inom vänstern är en reträtt inför den tilltagande individualismen, och om man inte missar de glasklara konfliktlinjerna när man hela tiden påpekar att politik idag är komplicerat, svarade Wirtén. Jo visst är det ett problem att man inte kan föra politik lika enhetligt idag men man måste se till orsakerna. Wirtén verkade här mena att orsaken paradoxalt ligger i framgångar arbetarrörelsen haft de senaste 50 åren, han talade till och med om en seger. Suhonen påpekade att det har skett ett skifte i berättelse de senaste 20 åren, och den handlar inte längre om framgång, folk upplever att det står stilla eller blir sämre. Er typ av vänster som intar en reträttposition.

Kajsa Ekis Ekman som satt i publiken konstaterade att hon för sin del inte tycker att Wirtén gör samma tidning som han målat upp under debatten. Vakna, min generation går inte i raka led. Men varför är vänstern alltid fel för er? Varför är den enda feminism som verkar förekomma i Arena porrliberalism?
Wirtén som vid detta lag börjat bli märkbart irriterad påpekade att han ser det som tidningens uppdrag att vara kritisk. Visst kan det leda till konflikter. Men kritik är bra och kreativt.

Att ständigt kritisera vänstern som Arena gör gynnar definitivt högern inföll Suhonen. Att förhålla sig kritisk är en intellektuells uppdrag vidhöll Wirtén. Men vad är ni kritiska mot? ropades på flera håll i publiken. Vi på Tvärdrag har gjort något medan ni typ har komplicerat bilden, lite hit och lite dit, ironiserade Suhonen. Och nio av tio sparkar minst som ni utdelas riktas åt vänster. Är Arena en vänstertidning eller ett samhällsmagasin? Arena är en vänstertidning svarade Wirtén bestämt.

Nästa publikfråga handlade om begreppet förtryck. Är det inte vettigare att prata om exploatering? Det stämmer att arbetarklassens utformning idag är annorlunda och mångfalden större. Det finns en gammal myt om vad en arbetare är som är svår att känna igen sig i. Utmaningen är väl att hitta enheten i mångfalden, och exploateringen är det som förenar?

Det verkar lite som en konspirationsteori, svarade Suhonen, att bara för att arbetarklassen fått en ny sammansättning så skulle enhet och socialism vara omöjlig. Socialdemokraterna och vänstern vågar inte prata om vad arbetarklassen faktiskt är idag. Det är vårt överlevnadsprojekt. Du tycker klassfrågan är överordnad alla andra frågor, anklagade Wirtén. Den är en central bas för samhällsförändring. Det finns prioriteringar i varje tid och stund, och min prioritering är klar och tydlig, kontrade Suhonen.

En av de sista synpunkterna från publiken var att Wirtén under debatten hävdat att ”vi lever i ett jämlikt välfärdssamhälle”. Din tidning är inte precis den enda som gör det ställningstagandet men det är i grunden falskt. Är det konstigt om ni alienerar era läsare när ni utgår från en verklighet som inte finns? På detta svarade Wirtén ingenting utan suckade bara djupt. Med påtaglig ilska konstaterade han att han tycker att kritiken mot Arena är orättvis.

Suhonen fick sista ordet och passade på att använda det till efterlysa mer moral i debatten. Vänstern har en moral. Det finns faktiskt fasta värden. Att skriva att en filippinsk hushållerska som av ekonomiska orsaker tvingats lämna sitt barn i hemlandet för att komma och arbeta i västvärlden är “befriad” är horribelt.

För att som hastigast sammanfatta intrycket av gårdagens debatt så gav publiken uttryck för ett stort missnöje med det sätt som vänsterdebatt bedrivs idag. Det känns som att debatten handlade om mycket mer än Arena. Det bristande klassperspektivet, socialdemokraternas och vänsterns oförmåga att driva arbetarpolitik, hela vändningen mot mittfåran i politiken med innerstädernas medelklass som norm, allt detta skapar ett tomrum. Samtidigt tyder upprördheten och besvikelsen över läget på att folk ändå har en förväntan på att det ska finnas en riktig vänster och ett hopp om att radikalisering är möjlig.

Min erfarenhet är att privata (eller över huvudtaget toppstyrda) företag är oförenliga med demokrati. Det är små diktaturer där vi varje dag måste underkasta oss privata tyranners, eller ledningsgruppers, nyckfulla beslut. Det gör det demokratiska ramverket utanför arbetsplatsen högst relativt, att vi ska acceptera absolut ofrihet större delen av vår vakna tid.

Det som i den diktatoriska staten kallas repression, förtryck och godtycklig maktutövning kallas i företagsdiktaturen management. Och precis som diktaturer kan skifta till formen kan det finnas olika managementfilosofier. Det gemensamma är den demagogiska grundtanken.

Jag har stött på en mängd olika manegement-by-otrygghet taktiker under mina år ute i arbetslivet. En klassiker är att vid sidan av övrig övervakning betala vissa kollegor för att spionera på de andra. En ännu mer sinister variant är att skälla ut anställda en och en så att ett flertal känner sitt jobb hotat, och under samtalen antyda att kollegor tjallat på den utskällde. Ett ofelbart sätt att skapa otrygghet och splittra personalen för att minska risken att de anställda tar gemensam strid för något.

Om du kommer till en arbetsplats med riktigt usel stämning och skitsnack bland personalen, anta inte att du haft oturen att hamna bland otrevliga arbetskamrater. Snacka med alla en och en, lyssna och observera även ledningens taktik gentemot dig. I hundra fall av hundra ska det visa sig vara cheferna, inte dina arbetskamrater, som är roten till det onda.

Särskilt väl funkar denna typ av ledarskap i en arbetsstyrka med stor personalomsättning, där många därmed är anställda på timme eller provanställda. Då är hoten faktiska, som provanställd måste din arbetsköpare inte visa att du misskött arbetet för att kunna kicka dig. I princip kan du åka för att du har en ful mössa.

Klasskampen är något som pågår ständigt, i det lilla. Den är inte alls alltid revolutionär, utan kan handla om mycket vardagliga saker. Det är också sant att inte bara arbetarna driver klasskamp, utan även ägarklassen via sina pengar, sin ställning och diverse organisationer. I kristider ser de chansen att trumfa igenom sin politik, eftersom ekonomisk kris på sätt och vis är management-by-otrygghet i samhällelig skala. Därav alla krav att arbetarna ska gå med på lönesänkningar för att betala en opåverkad levnadsnivå för ägarklassen.

Därav också utspel som Maud Olofssons häromveckan. Maud vill luckra upp lagen om anställningsskydd, med sikte utan tvivel på att slutligen helt sänka den. Hon vill ha en stor mängd anställda i småföretagen som inte omfattas av reglerna om turordning vid varsel. Dessutom vill hon att provanställningar ska kunna pågå i två år!

Syftet med dessa åtgärder är uppenbart, att öka otryggheten. Utan regler för vem som kan varslas när, kan företagen verkligen spela ut de anställda mot varandra, och få var och en att känna sig lika hotad. Detta för att ingen ska våga ta strid för ens de enklaste saker i sin vardag.

Sak samma provanställning. Det är för all del möjligt att argumentera för två-tre månaders provanställning, för att prova om en anställd passar på ett arbete. Att provanställningen kan sträcka sig upp till ett halvår idag är redan det groteskt. De fastanställda som vill och vågar ha synpunkter, och de provanställda som hela tiden har ett hot över sig, blir två grupper på företaget. Utsträckt till två år blir provanställningen en obscenitet.

Många småföretag är riktigt dåliga arbetsköpare och har idag en stor personalgenomströmning. Alla kan se vad en sådan “reform” skulle betyda för personalens möjligheter att hävda sina åsikter på dessa företag.

Så här kommenterar Maud själv: ”Facket säger att man känner otrygghet. Om det är priset vi får betala för en förändring i las så är vi beredda att göra det.”

Naturligtvis är ni beredda Maud, det är ju inte er egen trygghet, psykosociala arbetsmiljö och arbetsgemenskap ni säljer ut. Arbetarklassen, föraktfullt reducerad till “facket”, kan man lätt sälja.

Det går att se arbetsrätts- och arbetarskyddslagarna som en förlängning av demokratin in i diktaturen, arbetsplatsen. Sen är lagarna självklart ingenting i sig självt. De är bara verktyg som måste tolkas och användas.

Då demokratin är abstrakt och klassamhället konkret kan lagarna också bli redskap för ägarklassen. Det ser vi bland annat i Arbetsdomstolen som allt oftare dömer till arbetsköparnas fördel. Därför kan man varken luta sig tillbaka och tro att arbetarvänliga lagar ska tillämpas automatiskt, eller tro att lagen i sig själv är vägen. Det är alltid gemenskap och kollektiv kamp som gör att arbetarkollektivet kan försvara sig mot demagogin.

Men för det finns det ingen anledning att slänga verktyg som till exempel las är överbord. I lägen där arbetarklassen är under press, som i ekonomisk kris med låg organiseringsgrad och korta osäkra anställningar, behöver vi alla verktyg som finns.

Samtidigt får vi inte glömma att varje mynt har två sidor. Samma ekonomiska krafter som nu får ägarklassens springflicka Maud att ihop med sitt gäng pressa på för större makt över arbetarna, samma krafter kan naturligtvis också vi använda oss av. För det var länge sedan systemet hade så låg trovärdighet. Makthavarna är rädda för de vanliga människorna. Det är ett läge vi bör utnyttja för att sätta press bakom våra intressen.

Jag minns allt arbetarfientligt som pressades igenom i och med den förra ekonomiska krisen första halvan av 90-talet: osäkra anställningar, allt fler låglönejobb inte minst i servicenäringarna, privatiseringar, repression.

Att det kunde gå så berodde till dels på att arbetarklassen blivit av med sitt minne. När folk fick höra att utvecklingen var någon sorts gud som vanligt folk inte kunde påverka, trodde de på detta och gav upp innan de försökt. Nu i 00-talets slut är det däremot hög tid för oss att minnas.

Några saker att minnas i närhistorien är till exempel den engelska arbetarklassens beslutsamma motstånd mot klassbeskattningen poll tax i början av 90-talet (en “reform” som Olofssons förebild Thatcher försökte genomdriva), eller hur arbetarna i 70-talets Italien gick samman 10000-15000 i ett område och satte tak för sina priser (kollektivtrafikbiljetter, elpriser, hyror med mera), återanställde sina sparkade kamrater genom militanta ingripanden och så vidare.

Nu är också tid att helt enkelt se oss omkring: överallt omkring oss finns framgångsexempel på vad som händer när arbetarklassen inte backar i krisen: de franska chefskidnappningarna där varslade anställda lyckats få igenom bättre villkor vid avgången, den vilda sopstrejken som tvingade arbetsköparen tillbaka till förhandlingsbordet och hotet om stämning ner i papperskorgen, den framgångsrika kampen för rimliga arbetsvillkor på restaurang Josefina: trots att arbetsköparen var beredd att  sätta in betalda hejdukar mot blockadvakterna och ringa på peppersprejande polis, förmådde han till slut ingenting mot de vapen som heter solidaritet och sammanhållning.

Nazister attackerar ett självstyrande kulturhus i Stockholm genom en anlagd brand. Ett antirasistiskt möte som skulle hållits i lokalen vid samma tidpunkt som branden anläggs är inställt och det är bara sex års arbete med att bygga upp verksamheten som brinner upp. Inte människor

Läs hela artikeln på SVT Opinion

Borgen var del av en rörelse som kallades BZ (efter det tyska ordet för ockupation), som var relativt liten i norden (borträknat Danmark). På kontinenten däremot, speciellt i Tyskland, Holland och grannlandet Danmark, var rörelsen mycket stor och stridbar. Ockupanterna kunde ha flera hus i ett område och samarbetade kring praktiska vardagsproblem likväl som vid stormningar och andra dramatiska händelser. De mycket omfattande striderna kring dessa hus, både i samband med stormningar och på gatorna i exempelvis Köpenhamn och Berlin är idag en bortglömd historia för de flesta som inte direkt varit berörda. Men det är ett faktum att boende och självstyrelsefrågorna som dessa hus väckte hade en stor social sprängkraft. I sina tidigaste år var rörelsen av fredlig karaktär. När den trots detta möttes av demonisering och polisvåld påbörjades en långsam men stadig våldsspiral.

I Sverige kom den ekonomiska krisen senare än på många andra ställen och det är nog den materiella förklaringen till att den tidens BZ-rörelse var så liten i Sverige. I Norge fanns Blitz. I Göteborg fanns en livaktig ockupantrörelse som mestadels hade en fredlig framtoning. Där kallades ockupanterna i folkmun Husnallar, efter det göteborska ordet nalla (som betyder ta olovandes, sno, snatta). I det hus där jag bosatte mig i Malmö rådde en betydligt militantare stämning än i Göteborg. Alla var från början inställda på att vi skulle behöva försvara huset med våld, och detta hade vi också gått ut med offentligt för att få polisen att bli försiktigare. Att det var självklart för Borgenärerna, som vi kallades, att vi skulle bli tvungna att försvara huset med våld, berodde nog till stor del på närheten till Köpenhamn. Malmöborna var väl medvetna om händelseutvecklingen kring Ryesgade, Ungdomshuset och många andra ockuperade hus i grannhuvudstaden. Borgenockupanterna gick in i sitt projekt med andras lärdomar i bagaget.

Vilka var den tidens ockupanter? Många var naturligtvis bostadslösa, men inte alla. Till Malmö hade den sociala och ekonomiska krisen anlänt tidigare än till många andra städer. Många av oss hade uttalade vänsteråsikter, men inte alla. Ett ockuperat hus är så mycket mer än ett politiskt projekt. Det lockade också många av subkulturella orsaker, där inte minst punken var en stark influens. I ett hus kunde man göra det man ville. Bygga saker utan att be om lov, arrangera konserter, utställningar eller vad man kände för, man kunde anpassa lokalerna efter egen smak och behov. Själv var jag 16 vid min ankomst till Borgen. Om jag hade kunnat få lägenhet eller inte då, det vet jag inte. Jag ville ha just det frirum jag såg i huset. Ett ställe som möjliggjorde för en 16-åring att komma hemifrån, lämna skolan och allmänt vidgade förutsättningarna för vad som var möjligt då.

När Borgen stormades den hösten var det en del i en våg av brutala stormningar som svepte fram över Europa. Polismyndigheterna hade via sitt internationella europeiska organ TREVI (Terrorisme Radicalisme Extrémisme et Violence Internationale) beslutat att nu skulle det en gång för alla sättas punkt. Alla ockuperade hus skulle bort. Med rätta hade man noterat att husen skapade en motståndsmiljö, där ungdomar radikaliserades samtidigt som de lärde sig att göra saker själva. En massa saker beslutades, skapades och levdes i dessa hus, som myndigheterna inte hade någon insyn i. I det Nya Europa, präglat av övervakning, kontroll och disciplinering måste ett inslag som BZ-rörelsen städas bort.

Vi som varit autonoma aktivister under 90-talet etablerade en outtalad och självgod sanning. Det hade varit trevligt med husockupationer, men nu var de inte längre möjliga. Våldsupptrappningen och de hårdnande attityderna i samhället hade gjort att ett försök att ockupera hus säkerligen skulle leda till att någon blev skjuten. Och det skulle stillatigande noteras av en allt mer moralistisk opinion. Samtidigt som vår subjektiva inställning till ockupationen som politisk och social kampform blev allt mer negativ, blev de objektiva förutsättningarna för att sparka igång en ny BZ-våg egentligen allt mer uppenbara. Sedan 90-talets början har iden om en social bostadspolitik baserad på medborgarens rätt att bo någonstans i praktiken avförts från agendan. Hyresrätter nyproduceras i mycket ringa grad, och de hyresområden som finns, där hyresnivåerna ligger under smärtgränsen för låginkomsttagare, underhålls inte. Stora grupper fattiga, skuldsatta, med svagt fäste på arbetsmarknaden eller sociala problem släpps inte alls in av hyresvärdarna. Samtidigt har ungdomsverksamheten ute i landet halverats under de senaste 25 åren. Och det har blivit allt svårare att finna lokaler för oberoende kulturell verksamhet i takt med att hyresnivåerna för lokaler skjutit i höjden. Runt hörnet lurar nu också marknadshyror, som i kombination med allmänt stigande levnadsomkostnader och avgiftstryck hotar att skapa stora individuella problem och ett socialt mycket explosivt läge.

Under 2000-talet har en ny social ockupationsrörelse växt fram. Lite stillsamt och i medieskuggan har både ett och annat spirat.

I Stockholm har vi till exempel Kulturkampanjen. Sedan 2003 har de varit i farten med ett flertal genomtänkta och sociala ockupationer. Där man tagit sig an tomma hus, utarbetat planer för hur de skulle kunna användas och sökt dialog med ansvariga politiker kring sina ideer. SVT-huset, vänthallen i Hammarby och Albino smide har i tur och ordning varit föremål för Kampanjens aktiviteter. Slutligen lyckades man, trots stadsdelsförvaltningen i Vantörs uttryckliga ogillande, få bygglov för ett kulturhus i Högdalen. Detta hus är nu känt som Cyklopen och byggt med containrar som bas. En okonventionell byggmetod, vars grundtanke är att huset ska vara lätt att flytta om det tvingas bort från sin nuvarande plats. Cyklopen är idag en lokal för kulturell själverksamhet, dit den som vill är välkommen för att förverkliga sina ideer utan att det kostar pengar eller styrs uppifrån. Aktivitetsnivån är hög, med runt tusen besökare per månad.

I Göteborg har ett nätverk av ockupanter under namnet Göteborgspiraterna varit aktiva på senare tid. Man har med olika tillfälliga ockupationer, av bland annat en båt och ett stationshus i Agnesberg, visat på alternativa möjligheter att använda tomma lokaler som bara står och väntar på rivning.

Den här veckan har en betydligt mindre stad, Lund, dock varit de som på allvar visat upp för allmänheten att husockupationsrörelsen åter är tillbaka i Sverige. Där har striden blivit hårdare, och politikernas och polisens svar så tufft, eftersom aktionerna synliggör det de helst vill dölja. Här gäller konflikten nämligen rätten till bostad. Genom att tillfredställa sina egna omedelbara behov, och skaffa sig tak över huvudet, har ockupanterna av Smultronstället, Brjörnbärssnåret och Nyponbusken samtidigt riktat belysningen mot ett antal moraliska frågor som det är ytterst svårt för husägare och politiker att hitta ett bra svar på i nuläget. Har inte alla innevånare i staden också rätt till bostad där? Varför är i så fall inte åtgärder för att få bort bostadsbristen prioriterade? När man accepterar att hus får stå tomma, accepterar man då inte att fastighetsägarnas upptrissande av priser är viktigare än innevånarnas rätt att bo? Är det inte moraliskt förkastligt att låta ett hus stå tomt när folk är bostadslösa? Är det inte moraliskt rätt att göra något åt sin livssituation och använda de resurser som faktiskt finns, som ockupanterna? Eftersom makthavarna inte gärna vill svara på dessa besvärande frågor, avfärdas det hela som ett polisiärt problem som ska lösas med våld. Den absurda situationen inträffar att Lunds politiker accepterar rivningen av bobara hus för att slippa lösa problemet med bristen på hyresrätter för stadens befolkning.

2000-talets ockupanter är som sina systrar och bröder i andra generationer kreativa och sociala människor, som hellre gör än pratar. Och som husockupanter i alla tider älskar de husen de förvaltar, och har målsättningar när de ser sig omkring. En ockupant har alltid nästa hus för ögonen. Men idag ser man mindre av de problem som fanns i det sena 80-talets ockupationer. Drogkulturen och det subkulturella behovet att distansera sig från sitt grannskap är borta. Och man har, i alla fall än så länge, inte låtit sig dras in i någon våldsspiral. Genom att vara fredliga, tala med grannar, vara sociala och samtidigt offensiva, klär man effektivt av makten. För vem är det som står och viftar med en batong, medan den andre vill diskutera bostadslösheten och försöker göra något konkret?

Jag lyfter på hatten för alla 2000-talets stadspirater. Jag vågar samtidigt läsa in en hel del hopp i dessa händelser. För lågkonjunkturen fördjupar alla våra problem varje dag. Och vem ska träda in på den sociala scenen och lösa dem? Fasciströrelsen? De nykonservativa krafterna som tar över i en borgerligehet som inte längre kan försvara tokliberalismen? Sociala men statliga och auktoritära lösningar? Eller ska du och jag, som individer och som kollektiv, gå in och börja ta tag i våra egna problem?

Ockupationer är ett möjligt svar på bostadsbrist, liksom gemensamt satta tak för priserna kan vara ett socialt svar på dyrtiden, registermetoden en lösning på lönedumpningen, och att 6-timmarsdagen med bibehållen lön äntligen införs skulle kunna vara ett sätt att möta lågkonjunkturens ökande arbetslöshetsvarsel (och samtidigt frigöra social tid åt oss som idag arbetar alldeles för mycket). Framtiden ligger faktiskt i våra händer, och detta hjälper ockupanterna oss att få syn på.

Läs mer:
Guldfiske: Kidsen som gör allt rätt
Motkraft.net: Husockupation i Gamlestan

2006 miste jag en ungdomsvän i en arbetsplatsolycka. Han var i 30-årsåldern. En mycket levnadsglad och levande kille. Att han inte finns är fortfarande lika obegripligt och omöjligt att acceptera två år efter hans död. Också äldre människors död är svår att hantera. När unga eller medelålders människor dör känns förlusten outhärdlig.

Därför är det märkligt hur lite uppmärksamhet de ökande arbetsplatsolyckorna får. Medan andra onödiga orsaker till unga människors död får stor uppmärksamhet, tigs det om dödsolyckorna på byggen, i skogar och fabriker. Varje år kommer en indignerad artikelserie om rattfylleriets offer. Den rattfulle har ett ansvar för konsekvensen av sina handlingar, att han tagit risker på andras bekostnad. Av arbetsköpare verkar vi däremot ytterst sällan avkräva ett sådant ansvar. Arbetets offer är anonyma siffror.

Ändå är det knappast en slump att olycksfrekvensen ökar, och att det är småföretagen som är dödsfällor. När stora företag vill minska sina kostnader och slippa ta ansvar för arbetarnas säkerhet lägger de ut arbete på entreprenad. Ibland sköts arbetet svart, och således utom räckhåll för all kontroll, även i gruvor och andra riskfyllda miljöer. Små företag konkurerar om att sälja sig så billigt som möjligt, och det är de anställda som får betala priset för det.

Oftast är dessa entreprenörer oinsatta i allt från lönesättning till fackliga rättigheter och sin skyldighet att hålla arbetsmiljön fri från faror. De gnäller i pressen om hur krångliga regler sätter käppar i hjulen för deras företagsamhet. De väntar sig att de anställda osjälviskt ska offra sig för och älska företaget, trots att de anställda varken har inflytande eller får del av vinsten.

Farliga och hårda arbeten läggs ut på entreprenad. Det stora fina företaget som har etiska principer betalar för att inte veta något om under vilka förhållanden det utförs. På samma sätt säljs vårdarbetare och de människor de arbetar för ut, liksom städare och många andra servicegrupper. Den arbetsköpare som utför uppdraget till lägst kostnad vinner. Samma princip som när man förr auktionerade ut sockenbarn till lägstbjudande. Personalen stressas sönder och brukarna vanvårdas bakom en fasad av vackra blomkrukor och tavlor som ska lugna de anhöriga. Företag som Attendo Care, som gång på gång anmälts av personalen för sin systematiska vanvård, tillåts att fortsätta att verka.

Debatten i dessa frågor har nästan helt uteblivit. När en 15-årig flicka miste livet på sitt sommarjobb tidigare i år kom frågan för ovanlighetens skull upp till ytan. Debatten rörde sig då försiktigt kring förhoppningen att skyddsombuden skulle bli mer utbredda och aktiva. En sån debatt missar målet. Många arbetare idag arbetar under förhållanden som är så osäkra att tillsättande av skyddsombud inte är möjligt i praktiken. De skyldiga är arbetsköpare i små och stora företag som är så förblindade av sina egna intressen att de är beredda att gå över lik. Nu när en kraftig lågkonjunktur står bakom hörnet kan vi vänta oss att pressen på arbetarna att utföra riskfyllt arbete utan kostsamma skyddsåtgärder kommer att bli ännu intensivare. Regeringen understödjer desperationen med sin arbetslinje, en omskrivning för slavarbetslinje.

Att arbetarradikalitet, som den senaste tidens blockader mot den här typen av hänsynslösa arbetsköpare, i Malmö och Stockholm lett till att polisen griper in för att skydda arbetsköparna med våld, borde kanske inte förvåna. En välmående medelklass ska servas av en osynlig, tyst och osäker arbetarklass är det tänkt. Vi förväntas finna oss i allt från att bära tröjor med förnedrande text till att dö på arbetsköparens kommando.

Att i detta läge organisera sig och stå upp för sina intressen kan verka mycket riskabelt. Man blir ifrågasatt, trakasserad av polisen och kan mista jobbet och kanske bli svartlistad. Men trots det har vi inget bättre val. Om vi inte sätter en gräns till slut, vem ska göra det åt oss?

Jag berättade för min väninnas irländske pojkvän om FRA-lagen, datalagringsdirektivet och planerna på att öppna PKU-registret. Precis som väntat blev han stum av häpnad över den totalitära utveckligen. Själv hade jag velat bli betydligt gladare över att folk äntligen ställt sig upp och sagt nej. Nej till åtminstone ett inslag i den utveckling som påbörjades på 90-talet och i dag blivit förhärskande. Politiker från höger till vänster har försvarat och drivit på en allt omfattande övervakning, och polisiära lösningar istället för sociala, i snart sagt varje fråga. Oemotsagda tills nu. Så man borde kanske fira nu då?

Men med veklighetskontakt, till exempel den verklighetskontakt det innebär att bo i förorten och arbeta med markservice, kan man inte låta bli att känna en lätt bismak av ironi. Jaha, nu var det läge att bli upprörd. Liberala bloggare och journalister riskerar för första gången att även dom få känna några av konsekvenserna av den politik så många av dom drivit, backat upp eller tigande samtyckt till.

Detta är outtalat men underförstått i idén om nattväktarstaten. Det är inte dessa entreprenörer, fria företagare och härliga fria individer som behöver övervakas. Det är den stora, arbetande och arbetslösa, massan. Yttrandefriheten är okränkbar för en välavlönad journalistkår. När det gäller en arbetande människas obefintliga yttrandefrihet i sin vardag är det däremot ingen proffstyckare som slår på trumman. So what om hon inte vågar ha åsikter om sin arbetsmiljö eller någon annan del av den vardag hon hyr ut till arbetsköparen. Hon har ju skrivit på ett kontrakt och kontrakt är fri vilja.

Pophögern får något religiöst i blicken när dom börjar dra på om frihet. Man undrar om det verkligen är gränslös enfald, eller snarare en gränslös cynism, som gör att de tycker sig få ihop sitt resonemang. Förutsättningen för deras frihet är tydligen att vi ska leva med osäkra arbetsvillkor, med hotet om arbetslöshet eller utvisning som piska. Sen kan de gå och stödäta för ökad utsugning av slavarbetare, och dumpning av lönerna under den nivå där det går runt för den enskilda arbetaren.

Ute på arbetsplatserna blir loggböcker över varenda arbetsmoment allt vanligare. Övervakningstekniken är utbredd i dom små och stora diktaturer där vi arbetar. Kameror sitter överallt för att hindra arbetarna att ta en bensträckare, snatta toapapper när pengarna tryter eller gå en halvtimme tidigare när solen skiner. Alla vars jobb innefattar bilkörning riskerar att utsättas för gps:ens stasi-metoder, när den hänsynslöst rapporterar att vi stannat till för att köpa frimärken åt oss själva eller dragit ut en kvart på lunchen. De som jobbar på callcenter tvingas acceptera att chefer när som helst kan lyssna på deras samtal. Sjukkassestatistik, drogtest, hälsoundersökning eller personlighetstest är ofta ett villkor för att alls komma ifråga för arbete. Kort sagt, gränsen mellan en tillvaro som löneslav och tillvaron som fängelseintern är inte knivskarp.

Redan barnen ska idag skolas in i sin roll på ett betydligt öppnare och brutalare sätt än när jag gick i skolan på 80-talet. Då fick man lämna fingeravtryck hos Farbror Blå om man misstänktes för något olaga. Nu får man lämna fingeravtryck till skolbespisningen om man vill ha någon lunch. Vaktbolag patrullerar korridorerna. Drogtest är frivilligt obligatoriska. Vaktmobbar, ofta rasistiska och med obefintlig lämplighet att hantera människor, trakasserar förortsungdomarna på fritiden. Så till den grad att till och med föräldrar, en annars pålitligt reaktionär grupp, har organiserat sig mot problemet. Vem tror på allvar att den här utvecklingen skapar lugna och trygga människor?

Om du inte har råd att få dina rörelser övervakade via biltullsystemet så misströsta inte. Rfid-kretsar kommer stort. Med dessa små sändare i periodkorten, som kan användas över stads- och landsgränser, har makthavarna snart en omvänd variant av Harry Potters marodörkarta. Redan idag kan vi känna oss trygga mot oss själva. Vaktmobbarna i kollektivtrafiken har med sig kontrollanter, så att den fattiglapp som protesterar mot böterna kan slås sönder och samman. Och för att ostört kunna kolla legg på folk på jakt efter utvisningshotade att rapportera till polisen. Så fort tågen lämnat innerstadsstationerna kliver väktargängen på. Deras närvaro markerar. Det här är inte medelklasskvarter. Ni har inte friheter. Ni har aldrig rätt.

Fången i frihet med sin elektroniska fotboja. Arbetaren i frihet med sitt kontrakt och sin fritt prioriterade levnadsstandard. Liberalen som viftar med sin arbetslinje. Själv skulle han bli förolämpad om någon ens tänkte tanken att han skulle ta ett jobb han varken valt eller passade för.

De tvingar sjuka att arbeta med sina trasiga kroppar. De ser alla som tvingas till den öppna förnedringen i så kallade åtgärder som misstänkta snyltare. De sätter in fängelsets godtycke, våld och övervakning i förorterna. Sen pratar de om att folk har det för bra och att det inte är hållbart.

På arbetarklassen ställs kraven om en orimlig redlighet. Arbetare som vill ha ett privatliv, tar en liten paus när de är trötta, inte ler mot överordnade, yttrar sig kritiskt, blir sjuka, inte vill ha ett jobb de är olämpliga för, eller strejkar för att få ut innehållen lön av en slavdrivare, får skylla sig själva.

Så missförstå mig rätt. Jag tycker inte att myndigheter ska få smygläsa våra brev. Jag tycker att meddelarfriheten i förhållande till media ska lämnas orörd. Jag känner mig bara en smula alienerad inför en debatt där arbetarklassen som vanligt är helt osynlig. För om FRA-lagen dras tillbaka, är det bra igen då? Gör övervakningen på arbetsplatser och skolor ingenting? Är det okej att så många människor helt saknar kontroll över sin egen vardag? Får vi skylla oss själva, medan ni känner er kränkta?