Idag, den 30 mars är det dags för debatt och beslut i frågan om en ”En samlad strategi för alkohol-, narkotika-, dopnings- och tobakspolitiken”. Vi vet att alkohol-, narkotika- och tobaksmissbruk ofta grundläggs i ungdomsåren och är starkt kopplade till klasstillhörighet. Fortsatta progressiva folkhälsoreformer inom detta område innebär därför långsiktiga hälsovinster och en möjlighet att delvis utjämna de skillnader i hälsa vi ser mellan fattiga och rika.

En riksdagsmotion föreslår ett förbud mot att förvara tobaksvaror synliga i butiker. Norge, Storbritannien, Finland, Kanada, Island och Thailand är några länder som redan beslutat om sådana åtgärder, och det är dags för Sverige att också ta detta steg. På Socialdepartementet säger man att det saknas ”statistik” för att metoden skulle vara effektiv. Tobaksindustrin instämmer naturligtvis och medger beredvilligt att man har kontakt med departementet i frågan.

[...]

Läs hela artikeln i Läkartidningen

Vi sitter inne i något som liknar ett hus. Väggarna är av lastpallar utan isolering. Taket med takstolar är ett lapptäcke av presenningar och en plastbanderoll från Skanska. Något golv finns inte, huset står direkt på en liten plätt av asfalt omgärdat av snö och lervälling. Välkomna hem till Eduardo och Gunnar. Eduardo sitter framför kaminen och kastar in några avsågade brädor i elden samtidigt som han försöker torka upp sina blöta byxor. Det snöar i Malmö. De senaste dagarna har det varit kallt om nätterna, men Eduardo har inte tappat modet än. Kaminen har han fått av en vän och den lilla värme som den alstrar räcker för att hålla uppe temperaturen, än så länge.

- Vi kommer att stanna här tills dom börjar bygga husen. Vem vet, kanske blir det i december, kanske i mars?

Hela upprinnelsen till att Eduardo och hans kompis bor i detta provisoriska skjul på en ödetomt mellan Folkets park och Möllevångsskolan i södra Malmö är beslutet att bygga exklusiva bostadsrätter på denna plats. Här, mitt i ett område som under lång tid bebotts av vanliga arbetare, hippies, autonoma och konstnärer, men som under det senaste decenniet blivit allt mer attraktivt. Unga människor med utbildning och bra jobb vill flytta till Möllan som har många restauranger, barer och klubbar, en torgmarknad, orientaliska kvartersbutiker och kaféer. Gentrifieringen av möllevången har satt igång och eskalerat de senaste åren. Ombildningarna ökar och bostadsrättspriserna skjuter i höjden. Våg för våg trängs fattigare personer söder- och österut. Detsamma har hänt runt Nytorget i Stockholm och Majorna i Göteborg. Listan kan göras lång. Malmö kommun sålde marken, klubbade detaljplanen och tillåter Peab att parasitera på det som de boende byggt upp under många år. Atmosfären som lockar köpstarka individer till området har skapats av de grupper som inte har råd att bo kvar i nästa generation. Istället för att kreera handlar det om att konsumera. Det ska bara byggas bostadsrätter. Inga affärslokaler, inga samlingslokaler, inga offentliga ytor, inget tillskott till kultur- och nöjesutbudet. Om tio år kommer en välbeställd medelklass konsumera en atmosfär som andra pendlar in för att upprätthålla. Servitörer, bartenders, konstnärer, frukthandlare, baristor, musiker och falafelmakare. De kommer alla bo söder om söder inom kort.

Möllevångsgruppen, ett nätverk av boende i området, bestämde sig för att protestera. Under en veckas tid i slutet på oktober började man bygga konstprojektet Stad Solidar. En ”stad” som skulle symbolisera visionen om ett samhälle som byggs underifrån, av folket för folket. Under en veckas tid snickrade man och den 24 oktober invigdes det hela med konsert i en av skapelserna.

I samband med invigningen flyttade alltså Eduardo och hans kompis in i ett av husen. På scenen där artister spelade för en månad sen ligger idag madrasser, filtar och resväskor med de få tillhörigheter han äger.

- Efter invigningsfesten är alla som bortblåsta. Ibland kommer det förbi någon och frågar om vi behöver något. Ibland vill någon köpa knark, men jag har inget och använder det inte själv heller.

Han tar fram ett kort, med sina två barn och före detta hustru. Jag ser en välmående leende man, han ser ut att leva ett gott liv. Framför mig står en åldrad 47-åring med nariga och skitiga händer, smutsiga kläder och insjunkna kinder. För fem år sedan blev han vräkt från sin bostad. Han hade haft vänner i nöd som bodde över en period och det hade blivit lite för mycket festande, stök och bråk. Han berättar hur han sedan bott på olika härbärgen och hotell. En gång hade han kommit sent tillbaka på kvällen och blivit utkastad.

- Det är som att bo i ett fängelse, man har fasta tider som man måste passa och det är alltid mycket sprit och narkotika i omlopp på dom ställena.

Han kan inte få ett hyreskontrakt. Det finns inga lediga hyreslägenheter och socialen kan inte hjälpa honom med bostad. Trångboddheten är många gånger ofattbar, vem minns inte uppdrag granskning om lägenheterna i rosengård? Eduardo berättar om lägenheter med två rum som han delat med 8 andra personer. Polacker som jobbar svart, papperslösa flyktingar och fattiga barnfamiljer.

-Jag har alltid velat hjälpa andra. När jag hade ett boende och någon frågade fick dom alltid bo hos mig. Nu när jag inte har någonstans att bo säger dom att det inte går och backar undan. Ingen vill hjälpa mig nu, säger han lite besviket.

-Köerna till bostäderna fungerar inte, fortsätter han. Det finns personer med mycket pengar som kommer till de privata hyresvärdarna och lägger upp två, ibland tre månadshyror. Dom har varit i Danmark eller Norge och jobbat och får flytta in direkt. Själv har jag inte en chans…

Anna som är på besök beklagar sig över situationen.

- Den är inte rättvis mot någon, säger hon. Antingen tvingas man låna pengar upp över öronen för sitt boende och så är man fast i stora skulder. De små besparingar man har får gå till insatsen och sen gäller det att behålla jobbet och inte bli sjuk. Eller så får man inte låna alls och då får man bo på såhär istället. Hon lutar sig tillbaka, tänder en Level och klappar hunden Charlie. Från sin nya position ser hon lapptäcket av presenningar som läcker under tyngden av den blöta snön. Sedan vänder hon sig mot mig och frågar

- Är det så här framtiden ska se ut? Va?

God Jul
Önskar Dagens Konflikt.

Visa bildspelet av Joachim Hedberg

Kanske är det så att Socialdemokraterna egentligen gillar regeringens förslag bättre än de ståndpunkter man förhandlat fram med miljöpartiet och vänstern. Eller så vill man visa sig ”ansvarstagande”. Eller så är man bara historielösa.

Minns vad som hände i Österrike. Där härskade samförståndet mellan de konservativa och socialdemokraterna, ända till den dagen Jörg Haider dök upp. Bristen på en opposition värd namnet öppnar upp för politikerförakt, en känsla av att eliten vill samma sak – ha makten för maktens skull. Det innebär ett stort ansvar att sitta i opposition, särskilt i det här parlamentariska läget.

Men det innebär framför allt ett ansvar att presentera ett alternativ till den nuvarande regeringen. Var man mittenväljare och missnöjd med sossarna 2006 röstade man på moderaterna. Har man anledning att känna sig missnöjd med båda röstar man på SD i nästa val. Var så säker.

De enda som vinner på förhandlingarna mellan sossarna och regeringen är Sverigedemokraterna. Alla andra förlorar, mest av alla Socialdemokratiska arbetarepartiet.

Sommaren 2009 hamnade jag i ekonomiskt trångmål; sommarlov från skolan och därmed också från studiestödet, och en försenad skatteåterbäring gjorde den ekonomiska situationen ohållbar. I smärre panik sökte jag jobb på Städfirman, och blev snart kallad till intervju. Redan på introduktionsmötet märkte jag att allt inte stod rätt till; man talade högt om behovet av flexibla arbetstagare och lågt om arbetstagares rätt till jobb, men min ekonomiska situation pockade på och jag tackade ja till anställning och en lön på 103,00 i timmen.

Veckan därpå återvände jag för att gå en kort utbildning i städandets logik, varpå man erbjöds möjlighet att skriva kontrakt. Att Städfirman på detta sätt undgick att betala för en obligatorisk utbildning stack givetvis i ögonen, men att göra sig besvärlig innan man ens skrivit på kontraktet kändes inte värt de tre timmars ersättning det var frågan om.

Anställningen var initialt en provanställning på 6 månader, med 4 timmars garanterat arbete i veckan; ville man jobba mer var kodordet flexibilitet, vilket i praktiken visade sig innebära obetald jourhavande verksamhet från min sida. Hade man ambition att arbeta mer än 4 timmar i veckan gällde det att vara tillgänglig på heltid. Denna arbetssituation var minst sagt pressande, och för mina kollegor som inte skulle tillbaka till universitet till hösten var situationen än mer pressade då en vidareanställning skulle baseras på antal arbetade timmar under provanställningen.

Varje onsdag anlände schemat för kommande vecka, vilket givetvis innebar svårigheter att planera vardagen från en vecka till en annan. Pressen att ta alla extra pass som dök upp, och det faktum att arbetspass kunde försvinna eller komma till bara timmar innan realisering, gjorde tillvaron till ett evigt väntande vid telefonen, i hopp om att en kollega blivit sjuk, eller en ny städning bokats.

Kodordet flexibilitet betydde dock inte bara att man skulle vara ständigt tillgänglig per telefon, det betydde även att man skulle vara villig att resa långa avstånd utan någon som helst ersättning, trots att företaget tog ut en framkörningsavgift från kunden vid varje städtillfälle. ”Resa till arbetsplatsen” kunde i värsta fall innebära timmar på otalet bussar och tåg, och det var inte ovanligt att restiden till och från arbetet överskred den betalda arbetstiden. Att jag själv fick stå för resekostnaderna kändes heller inte rimligt, och när jag en kväll kom hem efter att under dagen ha arbetat på olika platser i länet, och det slog mig att jag av de elva och en halv timmar jag varit ute i arbetets tjänst bara skulle få betalt för fem timmars effektiv städning var det bara alltför tydligt att detta omöjligen kan kallas ”arbetstillfälle”; möjligen skapade jag arbetstillfällen i lokaltrafiken som jag flängde fram och tillbaka över stan, men några pengar på mitt eget konto blev det ju inte.

Det kan också vara på sin plats att spräcka en ofta turnerad myt om att det är ”verklighetens folk” som köper städtjänster för att, klara det högst misstänkta begreppet ”vardagspusslet”. Faktum är att Städfirmans kunder i de allra flesta fall var anställda på stora företag som gav hemservice som löneförmån, vilket i praktiken innebar en logik lydande: om markservicen är betald av arbetsgivaren kan man lägga in ännu några timmar på kvällar och helger. Anställda luras i två led helt enkelt.

Vid ett tillfälle då jag schemalagts för endast ett tvåtimmarspass, kontaktade jag min chef, då jag trodde att facket bestämt att en arbetsdag måste vara minst tre timmar? Det kände hon inte till. Hon visste heller inte huruvida det fanns några regler kring schemalagda pass som pga. sjukdom i brukarhushållet blivit inställda. Men det faktum att kunderna blev fakturerade för städpass som ställts in pga. sjukdom i brukarhushållet (kunderna hade en s.k. timbank där max tre städtillfällen fick sparas medan timmar utöver den gränsen fryser inne), samtidigt som ingen lön utgår till städerskan som mist sitt pass. Men faktum var att ingen på företaget hade någon kunskap om de fackliga reglerna, och ryktet sa att städerskor som kontaktat facket konsekvent blivit nekade arbetspass utöver de grundläggande fyra timmarna.

Det sades också att löneansvarige ändrade städerskornas tidrapporter gällande ersättning för resa i tjänst gjord på lunchtid. Jag var inte kvar på Städfirman tillräckligt länge för att själv drabbas, men flera av mina kollegor kunde berätta om timmars resande och således hundratals kronor som sonika suddats ut ur tidrapporten. Givet den osäkra arbetsformen hade dock ingen av dem vågat gå till högre ort för att få tillbaka sin rättmätiga ersättning.

Jag och Helena konstaterar tillsammans att alla jobb som skapats inom hushållsnära tjänster inte är riktiga jobb. Trots RUT-avdrag och jobbskatteavdrag jagar beställarna den billigaste städfirman, trots att skattelättnaderna mer än väl skulle täcka kostnaden för riktiga löner. Tillsammans med den urholkade social- och arbetslöshetsförsäkringen skapas ett tomrum där lönerna kan dumpas och arbetsrätten kastas ut.

Det är ett modernt löneslaveri som för tankarna till artonhundratalet. Man utnyttjar samvetslöst fattiga och arbetslösa ungdomar och de som beställer tittar åt andra hållet.

I valet 2010 kommer jobben att stå högt upp på dagordningen. Många är de som står utan jobb, inte minst unga. Alla politiska partier kommer att slåss om att presentera ”lösningen” på problemet men frågan är om lösningen kommer uppifrån.  Full sysselsättning är lika med 4% arbetslöshet för de flesta partier i dessa dagar.

I en situation där en enskild människa förlorar sitt jobb blir den naturliga reaktionen att med alla till buds stående medel söka sig en ny anställning för att trygga sin framtid. Den beräknande politiken från alliansens sida där ersättningarna sänks piskar ytterligare på jobbsökandet. En huggsexa om de få jobb som finns. I denna kritiska och svåra kamp för brödfödan finns litet utrymme att höja blicken och se strukturen som gjort dig arbetslös. De ökande klyftorna mellan arbetslösa och arbetstagarna, aggraverat av jobbskatteavdraget, gör att solidariteten med de arbetslösa urvattnas. Allt fokus läggs på att behålla jobben. Fackförbunden accepterar sänkta löner och arbetstidsförkortning, allt för att undvika fallet ned i arbetslöshetens avgrundshål. Inget utrymme finns för att kräva återanställningar. Rädslan styr återigen svenska arbetstagare.

De arbetslösas enda chans är att ta saken i egna händer. 390 000 arbetslösa svenskar är inte en oansenlig del av befolkningen. Varför vänta på en skänk från ovan?

You lost your job. You’re not alone. 31 million Americans face the same challenges. You want your job back. You want your life back. But you can’t do it alone. Neither can anyone else. You all need each other. That’s what UCubed is here to do: Help you and 31 million other Americans organize, work together and get back to work. Let UCubed help you connect. Form a cube, and multipy your political and economic power by 6. Then by 36. Eventually, by 31 million. Take Control.

Det handlar om emancipationen av arbetslösa. Där finns resurser som vida överstiger allt något parti eller fackförbund kan uppbåda i dessa dagar. Kampen börjar där, ingen annan kommer att lösa det.

Spana in www.unionofunemployed.com

Högre utbildning och forskning är och förblir ett av de centrala fundamenten för att Sverige ska kunna bli ett fantastiskt land. Att studera är för många en självklarhet, men för många andra är det näst intill oöverstigligt att ta steget in i högskolan. För att underlätta för personer från studieovana miljöer att börja studera har många satsningar gjorts. Fler utbildningsplatser, fler lärosäten, barntillägg i studiemedlet och grundläggande behörighet till alla oavsett gymnasieprogram. Propositionen ”den öppna högskolan” från 2001 var ett ambitiöst projekt att ta ett helhetsgrepp i frågan. Fördjupat samarbete med komvux. Breddade basår som ger grundläggande och behörighet. Uppdrag åt lärosätena att aktivt jobba med frågan.

Under den borgerliga regeringen har utvecklingen gått åt rakt motsatt håll. Nu kan man gå ett komplett gymnasieprogram utan att läsa grundläggande behörighet i Svenska, matte och Engelska. På andra änden av skalan har Jan Björklund plockat billiga politiska poänger på att ge så kallade extra meritpoäng till de som läser svårare kurser i engelska och matte samt ytterligare språk. Konsekvensen av detta är att betyg inte blir jämförbara över tid. 20,0 har ökats till 22,0 om man väljer rätt kurser. Arbetslivserfarenhet är inget som ger extra kvalifikationer i kombination med högskoleprovet. Komvux har stängt för kompletteringsläsning och upplästa betyg har hamnat i en B-kvot.

Sammantaget gäller att öppningarna till högskolan systematiskt murats igen för de som kommit en bit i livet och valen som avgör din framtid flyttas allt längre ned i åldrarna.

Idag måste du göra rätt val i årskurs nio för att inte bränna dina chanser att komma in på attraktiva program. Ett akademiskt problem må tyckas, men det är på programmen med hög intagningspoäng som den breddade rekryteringen behövs som bäst. Konst, juridik, medicin, arkitektur och handelshögskolornas ekonomiprogram. Här är den sociala snedrekryteringen som störst och här cementeras medel- och överklassens makt.

Den djungel av val som skapats tidigt i livet utestänger de som inte har förutsättningarna med sig hemifrån. Att lägga dessa beslut i en 15-årings händer och därmed i deras föräldrars är en cynisk och beräknande politik. Äpplet faller inte långt från trädet och detta är sant, inte bara i fråga om högre utbildning utan också, i fråga om värderingar. Akademiker är i hög utsträckning liberala, möjligtvis med prefixet social. På detta sätt återföds värderingar och makt om och om igen. Den lilla strimma hopp av att bryta trenden håller på att förgöras på ett grymt sätt.

Många är problemen och lika svårt känns det att veta var man ska börja. Vad som däremot är uppenbart är att ”reset-knappen” måste tryckas in på själva meriteringssystemet till högre utbildning.

• Kurser måste vara lika mycket värda oavsett när, var och vilka man läst
• Slutbetyg istället för kursbetyg ger möjlighet att komma igen under gymnasiet
• Arbetslivserfarenhet måste åter värderas
• Komvux måste öppnas upp för alla och resurser satsas på vuxenutbilding
• Gymnasiet måste ge alla grundläggande behörighet till högskolan
• Kvotering av underrepresenterade grupper måste tillåtas för att öka mångfalden

Det är en fråga om makt över de samhällets institutioner som styr den värld vi lever i. Det är en fråga om demokrati. Det är en kamp om allas lika rätt till kunskap.

Under avtalsrörelsen ser man människor i TV som på fullaste allvar säger saker som ”storföretagens profit”, ”övervinster” och ”utsugning av svenska löntagare” utan att man upplever dom som kufiska kvarlevor från sjuttiotalet. De allra flesta i Sverige är ju trots allt löntagare och när det ska bestämmas vad som ska stå på nästa års lönespecifikation, då börjar man fundera på rimligheten i att aktieutdelningar kan vara höga samtidigt som personalen får frusna löner, sänkt sysselsättningsgrad och varslade kolleger som i fallet Skyways nu i dagarna.

Den gamla devisen om reallöneökningar som står i proportion till produktivitetsökningar gäller inte längre.  Under perioden 1998-2007 ökade produktiviteten i den svenska industrin med i genomsnitt 5,8%. Samtidigt var reallöneökningarna 2,2%. Kontrasten är skarp mot resten av Västeuropa där reallöneökningarna i stort sett hållit jämna steg med produktionsökningarna om än på en lägre nivå. [1] Sverige skulle kunna ha haft reallöneökningar på omkring 5% per år den senaste tioårsperioden utan att tappa i konkurrenskraft. Ökningen skulle ha kunnat vara ännu större om man tog hänsyn till den långsamma urholkningen av den svenska kronans värde som inte gynnar någon utom de stora exportföretagen.

Sverige har förvandlats till ett medellöneland trots produktivitetsökningar som slår de flesta länders. Löntagarnas del av kakan blir allt mindre och kommer man utanför Sveriges gränser märker man att vi håller på att förvandlas till Nordens låglöneland. Alla som bor i Skåne eller Värmland vet vad jag talar om. Åk över gränsen, jobba i ett lugnare tempo och tjäna mer.  I Norden är vi billigast. För tio år sedan var lönekostnaderna ungefär lika i Sverige, Norge och Danmark. Idag är arbetskraftskostnaden inklusive sociala avgifter och pensionsavsättningar är ungefär 90kr (25%) mindre i timmen än i Norge, 80 kr mindre än i Danmark och 25 kr mindre än i Finland. I Österrike, Belgien, Schweiz, Nederländerna och Tyskland har företagen inom industrin högre timkostnader för sina anställda än i Sverige, trots att produktiviteten är lägre. [2]

Svenska löntagare har fått stå tillbaka länge nu. Det är dags för de rejäla lönepåslag vi faktiskt förtjänar.

Att minska skillnaderna mellan män och kvinnor är ett bra sätt att minska den totala orättvisan i samhället. Medan Sahlin lovar mer till de som har det sämst glömmer hon, eller undviker frågan vad som ska göras med de som redan har mer än de behöver. Vill man att klyftorna ska minska måste man ta från de rika och ge till de fattiga. Mona Sahlins politik kan, i bästa fall, leda till en bättre procentuell utveckling av den disponibla inkomsten för de fattigaste jämfört med de rikaste. Men 10% av 10 000 kronor kommer alltid vara mindre än 5% av 30 000. De fattigas tilldelning av den totala tillväxten i samhället kommer fortsätta att krympa, allt medan klyftorna blir större och större i reella termer.

I slutet på mars i år gjorde Socialdemokraterna ett utspel om högre skatt för höginkomsttagare, återinförd förmögenhetsskatt och fastighetsskatt för de allra rikaste. Ett urvattnat förslag med marginella skillnader jämfört med dagens system som mycket riktigt avfärdades som ”alldeles för magert” av Ulla Andersson (V).

Med andra ord finns just nu bara ett parti i riksdagen som med trovärdighet kan påstå sig vilja minska de ekonomiska klyftorna i samhället. Och stödet för denna politik är förbluffande starkt i Sverige. I den välciterade rapporten från Sveriges kommuner och Landsting som kom förra året slås fast att runt 80% av befolkningen är beredd att betala mer i skatt om det leder till högre kvalitet i vård, skola och äldreomsorg. Viljan att betala skatt går så långt att till och med arbetarna, som har de lägsta inkomsterna, i nio fall av tio kan tänka sig att betala högre skatt. Det folkliga stödet finns, men frågan är hur man presenterar det.

I valet 2006 blev vänsterpartiet utskrattade av hela etablissemanget när 200 000 nya jobb skulle skapas i den offentliga sektorn. Trots det konkreta målet är abstraktionsnivån otroligt hög. 200 000 jobb… Två spontana kommentarer till det förslaget från ett par vänner var: ”Knappast att vi har råd, förstå vad mycket det kommer att kosta!” och ”Finns det ens så många som arbetar i offentlig sektor idag?” Känslan av det ofattbara i detta övervinner det rationella tänkandet. Överbudspolitik blev svaret från borgarna och snart kom Lars Ohly krypande till korset (läs DN).

Man ska inte göra saker mer komplicerade än vad de är. Vädja till känslorna, inte till förnuftet. Vi vet att en stor majoritet av den svenska befolkningen vill ha högre skatt om det går till välfärd. Vi vet också att de flesta är ointresserade av skattefrågor. Sex av tio är lite eller inte alls intresserade. Bara 5% tycker att det är en av de tre viktigaste politiska frågorna. Vi vet också att vård, skola, miljö, sysselsättning och omsorg är de viktigaste frågorna för den svenska befolkningen, men vem har inte bästa lösningen på dom frågorna? Av livets stora frågor värderas rättvisa högt, endast hälsa, frihet, ärlighet, världsfred, familjetrygghet och kärlek anses viktigare. Längre ner på skalan kommer jämställdhet, lyckligt liv, sann vänskap, inre harmoni och självförverkligande. Längst ner hittar vi rikedom, frälsning och makt.

Med hjälp av SOM-institutets mätningar har vi skapat skattehöjarens 10 bästa paroller som vinner valet. Planhalvan är lämnad obevakad, det är bara att rulla in bollen i mål.

1. Med högre skatt kan vi satsa högre på din hälsa
2. Högre skatt gör dig inte rik, men fri!
3. Ärliga människor gör rätt för sig – höj skatten för de rika
4. Med högre skatt kan vi hjälpa andra att växa upp i fred och frihet
5. Skatt tryggar dig och din familj.
6. Skatt är att hjälpa varandra – Skatt är kärlek
7. Alla betalar efter förmåga – det är rättvisa
8. Lycka kan inte köpas för pengar – Tillsammans gör vi världen bättre
9. Rikedom bygger murar – jämlikhet bygger vänskap
10. Skatteuttag – the sky is the limit!

Men vänta! Högre skatt gör väl mig väl snarare ofri och olycklig? Jaså, tycker du det? Det gör inte jag och inte heller 90% av Sveriges befolkning. Inget kan stoppa oss om debatten flyttas från förnuft till känsla. Magen styr världen.

Tidigare under veckan höjdes temperaturen när de boende i Västra Hamnen lanserade ett medborgargarde för att försvara sitt område mot huliganerna. Nu blev det inte mycket med det. Nedanför Turning Torso tog det stopp.

Vi var några hundra personer som dansade till skön technomusik och målade grafitti på stora plastskynken. På tryggt avstånd bakom polisavspärrningarna stod Västra Hamnens nyfikna invånare och såg på spektaklet. Plastikkirurgerna på akademiklinikens takterrass hade tagit med sig den stora båtkikaren dagen till ära.

Det som slog mig i tåget mot Västra Hamnen var alla systemkameror. Fotograf/demonstrant-ration låg säkerligen runt 1/3. Journalister utan kameror fanns det också gott om. Hela tåget var omringat av vålds- och blåljustörstande journalister och andra beskådare.

Trots denna väl tilltagna bevakning, samt det faktum att det inte blev något våld att skriva om har ingen media under söndagen tagit upp det som festen var till för att belysa. En absurd bostadspolitik där de rika flyttar ihop i nybyggda reservat samtidigt som unga och fattiga finner sig bostadslösa eller hänvisade till mögliga hus med kackerlackor springandes över golvet. Rosengård i Malmö pekas ut som ett misslyckat problemområde medan Västra Hamnen är sinnebilden för en framgångsrik stad. Men som en av arrangörerna så klokt formulerade i ett brandtal från lastbilen; frågan är om det inte är tvärt om?

När ska Västra Hamnen eller andra liknande höginkomstområden analyseras utifrån vad de faktiskt är? Västra Hamnen är segregation. Här finns inga billiga hyresrätter, här integreras inga invandrare med det svenska samhället. Här finns inga bostäder som socialen tillhandahåller, inga smutsiga, trasiga. Inga fattiga. Inga arbetslösa ungdomar.

I Rosengård finns alla möjliga personer från olika bakgrund bosatta. Arbetare och tjänstemän, svenskar och invandrare, unga och gamla. Kanske inte de allra rikaste, men alla går inte på socialbidrag som det ibland framstår i media.

Är det inte så att Västra Hamnen borde ses som ett misslyckande? En knivskarp bild av en misslyckad fördelningspolitik. Ingenstans blir skillnaden så uppenbar mellan de som har och de som inte har. Är det inte här som insatserna borde göras? Är det inte här man skulle bygga billiga hyresrätter och studentlägenheter? Är det inte i Västra Hamnen man borde bygga en flyktigförläggning och ett behandlingshem?

Kanske en obligatorisk SFH (Svenska för höginkomsttagare), där folk som aldrig behövt oroa sig över att hitta tak över huvudet får lära sig lite riktig realia, om det riktiga Malmö. De rika beslutsfattarna med havsutsikt skulle behöva möta andra än sina gelikar nere på ICA. Integreras med det omgivande samhället. Först då kan rädslan som skapat ett medborgargarde försvinna. När rädslan styr de som i sin tur styr samhället byggs murar mellan människor. Ogrundat misstroende och misstänksamhet som resulterar i hårdare lagar, skärpta straff, taggtråd, övervakningskameror, fascism och rasism.

Grafiken nedan försöker åskådliggöra segregationen i Malmö. Å ena sidan ett supersegregerat, homogent överklassnäste. Å den andra ett fattigare men betydligt mer uppblandat område. Vilket är misslyckat ur ett samhällsperspektiv?

Nog finns det problem i Rosengård, men roten till problemet finns i Västra Hamnen. Det spelar ingen roll om man sanerar lägenheterna i Herrgården. Ska man gå till botten med problemet måste man ner till havet.

]]> http://www.dagenskonflikt.se/theo/den-segregerade-staden/feed/ 9 http://www.dagenskonflikt.se/theo/regeringens-gommer-sig-bakom-riskkapitalbolaget-almi/ http://www.dagenskonflikt.se/theo/regeringens-gommer-sig-bakom-riskkapitalbolaget-almi/#comments Tue, 31 Mar 2009 00:01:08 +0000 theo http://www.dagenskonflikt.se/?p=1301 Regeringen har fått mycket kritik för hur man hanterat den finansiella krisen, inte minst inom bilindustrin. Varje dag kan man läsa om företag som inte får låna pengar för att klara sig ur svackan.

Samtidigt har inte en krona betalats ut i undsättningslån och inte verkar det bli några utbetalningar heller. Till sitt försvar har regeringen sagt att de små och medelstora företagen kommer att få hjälp av det statliga riskkapitalbolaget ALMI.

Hela 2 miljarder extra har pumpats in i samtidigt har regeringen gett ALMI friare tyglar att finansiera svenska företag utan strikta krav på motfinansiering.

Läs hela artikeln…