En annan värld är helt oundviklig

I dagarna kommer en stor del av världens massmedia att rikta sin uppmärksamhet mot L’Aquila, Abruzzo, där det trettiofemte G8-mötet ska hållas. Högt placerat på mötet dagordning ligger hur man ska bemöta den ekonomiska krisen. Som vanligt så förväntas protester – men inte i den internationella skala som skett det senaste årtiondet.

För åtta år gav G8-protesterna i Genuas bredd, omfattning och militans, likväl som polisens brutala reaktion, en global mediatäckning. Händelsen var en del av den globala kampcykel som infattade andra protester mot toppmöten på andra ställen i världen, såväl som samtidiga demonstrationer under själva Genuamötet.

Sedan milleniumskiftet har miljoner människor gått ut på gatorna och protesterat mot nyliberalismens doktrin – dess program med privatiseringar, avregleringar och spekulationer. Istället har de hävdat att ”en annan värld är möjlig”.

Med den pågående nyliberala krisen framstår det däremot som om globaliseringsrörelsen har nått en impassé. Vi får se hur många som kommer ta sig ut på gatorna i Italien under veckan, men den globala natur som protesterna har kännetecknats av är frånvarande. Detta är fallet med både vilka som förväntas ta sig till Italien och med demonstrationer som sammanfaller med protesterna i andra delar av världen.

I Tyskland planeras två demonstrationer. En hölls i Berlin lördagen den 4 juli innan G8-mötet. Den kallades till av ett antal radikala vänstergrupper och blev relativt liten. Den andra är en antikapitalistisk demonstration som planeras till den sydtyska universitetsstaden Freiburg lördagen den 11 juli, dagen efter G8-mötet.

Ingen av de större nätverken eller organisationerna från vänstern och radikala vänstern har visat något större intresse i att bedriva någon form av mobilisering. Attac Tyskland som spelade en viktig roll i mobiliseringen till G8-protesten i Heiligendamm 2007 nämner inte ens L’Aquilatoppmötet i sitt senaste e-nyhetsbrev (även om de intressant nog mobiliserade till G20-protesterna i London i april).

Inte heller går det att hitta någon information på deras webbsida. Det radikala vänsternätverket Interventionistisches Linke, som var centrala i organiserandet av Heiligendammprotesterna, koordinerar inte heller någon mobilisering. Tyska Indymedia innehåller få hänvisningar till planerade protester – och ingen av de få artiklar som finns har lyfts fram av dess redaktörer.

I teorin borde det just nu vara ett passande ögonblick för den europeiska vänstern att göra en stor mobilisering mot toppmötet. G8s raison d’être har alltid i huvudsak handlat om att hitta svar på de kriser som drabbar den globala kapitalismen. När den bildades 1975 som G6 (då utan Kanada eller Ryssland) var det i kölvattnet av två stora händelser som allvarligt hotade den globala politiska ekonomiska stabiliteten.

Den första var 1971 med Bretton Woodssystemets kollaps, genom avreglerandet av valutamarknaden och frikopplandet av dollarn från guldstandarden. Den andra var oljeprischocken 1973. Syftet med det första mötet, och de som sedan följde, var att informellt skapa ett konsensus mellan medlemsländerna, framför allt i förhållandet till den internationella ekonomiska omstruktureringen. (Sedan dess har andra frågor också blivit viktiga).

Faktumet att G8-staterna innehar 48% av rösterna inom Internationella valutafonden, 46% inom världsbanken och fyra av fem vetoröster i FNs säkerhetsråd ger de interna överenskommer de fattar en viktig betydelse.

Kanske är en av anledningarna till bristen på en internationell mobilisering runt detta års toppmöte de svårigheter som den europeiska vänstern står inför, även i Tyskland, i bemärkelse av att kunna utveckla ett adekvat svar på den nuvarande krisen. De demonstrationer som har organiserats på temat ”Vi kommer inte betala er kris”, har inte lyckats mobilisera någon utanför den traditionella vänstern, trots den stora bredden i den koalition som var organisatör.

Attac-nätverket misslyckades att bli samhälleligt relevant trots (eller kanske på grund av) nyliberalismens djupa kris. Trots att Heiligendamm-protesterna kan ses som en stor framgång, har den tyska radikala autonoma vänstern inte lyckats växa nämnbart de senaste två åren. Det nya tyska vänsterpartiet misslyckades att nå sitt uppställda mål på 10% i det nyliga EU-parlamentsvalet.

Den än så länge obesvarade fråga som globaliseringsrörelsen, både i Tyskland och i resten av Europa, står inför är alltså följande. För det första, vilken sorts (antagonistisk) relation kommer den ha till de internationella institutionerna och forumen – inklusive G8, men också det nyare bildade G20 som består av många länder på ”uppgående” – som kan tillåta rörelsen att spela en nyckelroll i att forma ett svar på den nuvarande krisen? När och var kan detta uttryckas?

För det andra, på vilket sätt (om alls) kommer denna vänster kunna utveckla gemensamma praktiker och samarbetsformer för de kamper som utbryter på andra platser i samhället? Och för det tredje, till vilken utsträckning kommer dynamiken mellan dem att lyckas påverka en bredare social process, och vad kommer detta innebära för rörelsernas framtid?

Begreppet ”kris” antyder nödvändigheten av en förändring. Åtta år efter Genua kan vi nu med självförtroende säga: en annan värld är helt oundviklig. Frågan är bara, vilken roll kommer vänstern spela i skapandet av den?

Ben Trott är redaktör för tidningen Turbulence: Ideas for movement (www.turbulence.org.uk) och bor i Berlin.