Bortom ekonomisk jämlikhet finns en demokratisk jämlikhet. En jämlikhet i politiken, och inte bara den parlamentariska politik men också vardagens politik, med andra ord.

Exempelvis minskade våldsnivån i det svenska samhället radikalt mellan 1890 och 1910, enligt kriminologen Hanns von Hofer. Inte för att jämlikheten blev så mycket bättre, men för att det då föddes rörelser där de underprivilegierade började utöva politisk makt.

Jämlikhet handlar inte i första hand om jämlik konsumtion. Det handlar om jämlik makt. Om en radikal, samhällsförändrande underklassrörelse föds har redan samhället blivit mer jämlikt, även om det inte syns i inkomststatistiken förrän efter kanske några decennier.

Skrev därför denna text:
http://commoniser.wordpress.com/2010/03/14/en-skarseld-for-jamlikhet

Pingback funkar inte, så det blir old school linkback :)

Frågan är vilka är ”folk” och vilka blir ”förbannade”? En förskolelärare förlorar inget om det är företagsskatter som höjs, men blir förbannad när sjukvården skärs ner.

Vad människor från olika klasser anser om skatter beror i hög grad av vad de upplever att de får från de skattefinansierade systemen. Skatter kommer anses vara höga eller låga om de går till en expanderande försvarsmakt eller äldreomsorg.

Sagan om Per och Lisa är ganska typisk vanföreställning som man blev matad som barn, men som har liten relevans i frågan: ”Från var och en efter förmåga, till var och en efter behov” är inte en fördelningsprincip som kan tillämpas på en hel ekonomi, bara en andel som befolkningen kollektivt anser är en demokratisk rättighet och kollektiv nytta, dvs. framförallt vård och utbildning.

Den välfärdsstat som förser befolkningen med helt skattefinansierad sjukvård och skola är inget annat än förkroppsligandet av en klassisk kommunistisk fördelningsprincip. (Men säg inte det till en socialdemokrat…)

Ja, vi får väl se vad som är politiskt möjligt. Tyvärr ser det mörkt ut för vänstern. Vänsterpartiet, som är det enda socialistiska partiet i Riksdagen, har ju långt under 10% av opinonssiffrorna.

Ska skatterna höjas, får det bli försiktigt, så att folk inte blir förbannade, och inte sker enligt principerna i exemplet nedan:

”Per och Lisa får varsin påse med godis. Det är rättvist om båda får exakt lika mycket. Lisa äter upp allt sitt godis. Per sparar sitt godis. Nu är det orättvist för Per har mycket mer godis kvar än Lisa. För att det ska bli rättvist så ska Per ge hälften av sitt godis till Lisa. Lisa äter upp allt sitt godis. Per sparar sitt godis. Nu är det orättvist för Per har mycket mer godis kvar än Lisa. För att det ska bli rättvist så ska Per ge hälften av sitt godis till Lisa. Lisa äter upp allt sitt godis…

Från var och en efter förmåga, till var och en efter behov.”

Ett förenklat, men tänkvärt exempel.

I Sverige är löneskillnaderna små, och redan i normala inkomstlägen kommer du snabbt upp till en marginalskatt på närmare 60% (tar man hänsyn till att man inte får något tillbaka för de sociala avgifterna som betalas på lönen över brytpunkten så är marginalskatten väsenligt högre).

Om vi skulle gå mot ökad jämlikhet i Sverige skulle det innebär marginalskatter upp emot 70-talsnivå (typ 80%), och det tror jag ingen vill ha igen.

Med andra ord, skall man diskutera ”Jämlikhetsanden” i Sverige på ett relevant och intressant sätt bör man vara tydlig och konkret vilka skatter som skall höjas!

Vilka fördelar ökad ekonomisk ojämlikhet än kan tänkas leda till så leder det *inte* till förbättrade sociala indikatorer (som hälsa, mord etc.).

Det är detta som gör det så svårt för liberaler att hantera ”Jämlikhetsanden”. Ojämlikhet vill man legitimera eftersom tros bidra till alla får det ”bättre”. När detta samband uppenbarligen inte gäller för en lång rad sociala indikatorer återstår bara den nakna egoismens ideologi.

Och då förlorar liberalerna sin legitimitet.