De problemformuleringar som lyfts fram är oftast helt arbetsmarknadsrelaterade. Det talas nästan uteslutande om olika avdrag, lån och skattesänkningar. Jämför till exempel med när man diskuterar ensamstående föräldrar, studenter eller låginkomsttagare. Då lyfts i stället förslag om olika sociala reformer fram.

Den borgerliga regeringen gick 2006 till val på att göra det lättare för småföretagare. I praktiken har det främst handlat om att göra det lättare att låna kapital, sänka bolagskatten, avskaffa förmögenhetsskatten samt införa rut- och rot-avdrag. Dessutom har regeringen lyckats förlänga karenstiden vid sjukskrivning för oss egenföretagare från en till sju arbetsdagar. Vilket ska jämföras med anställda som fortfarande har en dags karens.

Förutom att se till att vi egenföretagare åter har råd att vara sjuka genom att gå tillbaka till en dags karens låter de rödgrönas småföretagarpolitik skrämmande lik den borgerliga regeringens. I de rödgrönas sex förslag ”för fler entreprenörer” inför riksdagsvalet, hittar vi till exempel förslag som ska göra det ännu enklare att låna kapital, sänkt arbetsgivaravgift och en märklig kritik mot regeringens förslag om obligatorisk a-kassa som man kallar för straffskatt mot egenföretagare.

Många av oss egenföretagare bör egentligen kanske beskrivas som ofrivilligt f-skatteanställda i stället för fria entreprenörer. Själv var jag med om en ekonomisk kollaps inom IT-sektorn som gjorde det näst inpå omöjligt att få en fast anställning. Tillsvidareanställningar och månadslöner ersattes av konsultuppdrag och f-skattesedel. Även om arbetsplatser, kunder och arbetssysslor ofta förblev desamma.

I andra branscher har vi sett liknande utmanövreringar som lett till att många fått säga adjö till allt vad anställnings- och inkomsttrygghet heter. Personligen känner jag i dag inte många översättare, journalister, skådespelare, hantverkare eller musiker som åtnjuter lyxen av en fast anställning och månadslön.

Men även om dessa människors vardag är allt annat än inbäddade i ekonomisk trygghet så känner jag inte heller många som skulle hävda att denna otrygghet bottnar i hög bolagskatt, svårigheter att låna kapital eller för få avdrag på arbetsgivaravgiften.

I stället är det oförutsedda kostnader som följer med till exempel en trasig tand, ett brutet ben eller en enkel öroninflammation som riskerar att slå orimligt hårt när ens inkomst är ojämnt fördelad över tid. Jag känner fler egenföretagare som nyttjat så kallade mikrolån för att betala en tandläkarräkning än som lånat kapital för att finansiera framtida investeringar.

När ens arbetsplats dessutom främst består av ens huvud, armar och ben samt kanske en laptop, fiol eller en skurhink så finns de ekonomiska hoten allt oftare att finna någon annanstans än på själva arbetsplatsen. Att sänka bolagsskatten är en marginell tröst när kostnaderna för att ta sig runt i kollektivtrafiken ligger närmare 8 000 kronor.

Att en obligatorisk a-kassa skulle bli en straffskatt för egenföretagarna bygger på den bistra insikten att de flesta egenföretagarna inte är med i någon a-kassa alls i dag. Och att en växande del av arbetsmarknaden i dag befinner sig helt utanför de sociala skyddsnäten är ett föga smickrande argument från de rödgröna att ta till för att kritisera regeringens a-kasseförslag.

En progressiv politik för små- och egenföretagare skulle istället behöva bestå av sociala reformer. Fri tand- och sjukvård, nolltaxa i kollektivtrafiken och medborgarlön är tre radikala förslag som verkligen skulle främja småföretagandet i Sverige. Varje social reform av mindre radikal karaktär men i en liknande riktning är också välkommen.

En vanlig invändning mot sådana reformer är dock att de även skulle nyttjas av andra grupper än vad de först var tänkta för. En helt riktig invändning som ändå inte är ett problem, tvärt om. Sociala reformer som inkluderar alla knyter också samhällsmedborgare närmare varandra.

Det är till exempel ett viktigt skäl till varför barnbidrag även måste få nyttjas av rika familjer. Det skapar nämligen en bred förståelse och legitimitet för generell välfärd. För att klara allt detta så behöver vi inte lägre bolagsskatt eller enklare deklarationer. Vi behöver progressiva sociala reformer.

Denna text har tidigare publicerats i tidskriften Arbetaren Zenit

Skillnaden mellan Ylva Johansson (s) och Desiré Pethrus Engström (kd) var avgrundsdjup och förvånade ingen. Kd är ett idéorienterat parti med bas i frikyrkorörelsen som kampanjar för att bevara tvåsamhet och heterosexualitet som norm. Om partiet inte vore så marginaliserat, både röstmässigt och i opinionen så skulle tonen gentemot diverse avvikare gissningsvis vara bra mycket hårdare. Men mandat för en sådan politik finns inte riktigt i Sverige, i dagsläget.

Poängen är förstås inte att visa för ett gäng queeraktivister att Kd är reaktionärer. Det vet dom redan. Poängen är att kollektivt manifestera sig som intressegruppering och ställa frågor utifrån de egna ståndpunkterna. När en grupp som så uppenbarligen gynnas av en rödgrön regering snarare än fyra år till av kristdemokratiskt socialdepartementsinnehav, gör det, kan den progressiva sidan inte förlora, i just den debatten.

Förra valet såg ett framgångsrikt problemformulerande från borgerliga intressegrupperingar, som till exempel villaägarna och frågan om fastighetsskatten. Om det kommer frågor från i högre grad borgerliga intressenter så är det givetvis lättare för borgerliga partier att ge tillfredställande svar. Om ett rödgrönt parti trots allt svarar ”rätt” i förhållande till organisationens krav så framstår det ändå som en taktisk reträtt och därför mindre trovärdigt.

I år har LO Stockholm låtit sig inspireras av trondheimsmodellen och skickat ut enkäter till medlemmarna som fått tycka till i politiska sakfrågor rörande arbetsrätt och arbetsmarknad. Sedan har samma frågor ställts till riksdagspartierna som i tredje steget har matchats mot medlemmarnas åsikter och presenterats. Precis som i gårdagens HBTQ-grillning så vinner de rödgröna partierna på walk over.

Förtjänsterna med ett sådant förfaringssätt är flera: Det tydliggör politiska skillnader mellan partierna och blocken, det kan ta fokus ifrån effektsökande utspelspolitik och det engagerar medborgare i den demokratiska processen.

Så ställ frågor, annars gör någon annan det.

I fredags under vad som kallas ”prime time” gick SVT’s stora valsatsning Demokratifesten – vilken också utgjorde en del av Göteborgs kulturkalas – av stapeln. Denna fest var tänkt som ett sätt att göra politik roligt och lättillgängligt för svenska väljare. SVT själva beskriver hur de med hjälp utav bl.a. politiker, komiker, experter och artister vill ”sammanfatta valrörelsen hittills och ta ett avstamp inför slutspurten”.

Av publikbilderna att döma var festen allt annat än välbesökt. Och över twitter och på bloggar kunde man senare under kvällen ta del av missnöjet från både tittare, deltagande politiker och medarbetare. ”Det blev så ytligt och de intressanta politiska resonemangen fick ingen plats”, säger till exempel Gudrun Schyman till tidningen GT. Och Axel Gordh Humlesjö på SVT skriver på Twitter att: ”när jag ser twitterkommentarerna om #demokratifesten tänker jag att det kanske var bra för ens varumärke att man inte var med….”.

Trots detta lyckades ändå Demokratifesten sätta fingret på själva problemet med mediarapporteringen under årets valrörelsen. Rädslan för politiken!

I en direktsänd debatt mellan Mona Sahlin och Fredrik Reinfeldt från början av 2010 i samma TV-kanal, berättade Reinfeldt att den borgerliga regeringen lyckats sätta 100.000 personer i sysselsättning under sin tid som statsminister. Morgonen efter skulle debatten utvärderas av experter i SVT:s morgonprogram och Reinfeldt berömdes för sin retoriska skicklighet och tydlighet i sin hantering med siffror. Vad experterna inte kommenterade var att statsministern hade spridit felaktiga siffror om arbetslösheten i Sverige.

Mediernas rapportering från årets valrörelse tenderar till slut att endast bestå av metadebatt. En debatt om debatten. I morgonsoffor, nyhetssändningar och i våra dagstidningar trängs nu människor som vill diskutera allt ifrån hur våra politiker klär sig, rör sig, pratar och till och med vad de lyssnar på för musik. Varje vecka översköljs vi av undersökningar om vilka valaffischer som är bäst, vilka politiker som är mest förtroendeingivande, sexigast eller bäst kan styra ett politiskt parti. PR-experter och valanalytiker bokstavligen slåss om att få poängsätta vad som helst, förutom just det politiska innehållet.

Varför har det då blivit så här? Är det mittenpolitikens utbredning som gjort att estetiken egentligen är den enda skiljegöraren? Är det postmodernismens omöjliggörande av ”sanningar” om också omöjliggjort politisk granskning? Eller är det helt enkelt så att retorikkonsulter är billigare att hyra in än erfarna och granskande journalister? Svaret beror självklart på vem du frågar.

Men de direkta riskerna med denna utveckling är svåra att missa. I veckan uppmärksammades hur både TV4 och Svenska Dagbladet tagit in två aktiva folkpartister som ”retorikexperter” för att hylla eller såga de olika partiledarnas tal. För när allt handlar om yta tenderar det politiska liksom att hamna i skuggan och tittare och läsare fick ingen information om dessa ”experters” politiska hemvist.

Men en ännu värre följd är att politiken riskerar att helt gå förlorad. Och med politiken försvinner också intresset och väljarna tröttnar. Demokratifesten var tyvärr en rejäl knuff i den riktningen och det känns nästan symptomatiskt att läsa på SVT.se om hur PR-experter nu dessutom går ut och varnar för ”utspel, manifest och granskningar”.

Ansvarsscenariot inom bärbranschen är något som vi tyvärr behövt vänja oss vid allt sedan den borgerliga regeringen legaliserade bemanningsföretag 1993. De svenska matvarukoncernerna som hela tiden pressar på för att hålla nere inköpspriserna på bär skyller ansvaret på inköpsföretagen. Inköpsföretagen skyller i sin tur på de bemanningsföretag som anlitas för att transportera gästarbetare till våra svenska skogar. Och bemanningsföretagen skyller på ”inkompetenta arbetare”.

Svenska fackföreningar har länge höjt rösten för att protestera mot hur arbetsförhållandena ser ut för gästarbetarna och menar nu att man har kommit långt i arbetet att teckna kollektivavtal med bemanningsföretagen. Problemet är att avtalen inte följs. Att teckna avtal har istället blivit ett enkelt sätt att försäkra sig om att slippa vidare uppvaktning från svenska fackförbund.

”Det skall finnas en socialdemokrat på varje arbetsplats”, är en gammal devis inom den svenska fackföreningsrörelsen. På varje arbetsplats skulle det finnas minst en anställd som kunde föra den fackliga kampen från golvet. Kräva avtal, skyddsombud och samtidigt se till att de upprätthålls.

Men idag finns det inte så många sådana ”socialdemokrater på arbetsplatserna”. Istället ställs kraven på avtal utifrån och ibland uppifrån. Ett tydligt exempel är konflikten på Berns Salonger i Stockholm. Där har under tio år arbetat deltidsanställda städare under helt klart avtalsvidriga förhållanden. Det har varit tio år av kamp mellan städarna och de olika bemanningsföretag som utgjort arbetsgivare för Berns Salongers räkning.

Samtidigt har Hotell- och Restaurangfacket skrivit avtal med Berns Salonger för de heltidsanställda på arbetsplatsen, och på så sätt givit Berns Salonger full legitimitet när det kommer till de arbetandes löne- och arbetsförhållanden. Men riktiga framsteg kommer av kamp och inte avtal. Och om HRF haft en ”socialdemokrat på arbetsplatsen” hade de tydligt sett att något inte stod rätt till när städarna arbetat 18 timmar om dygnet, sovit under borden och betalats med svarta löner.

Den internationaliserade arbetsmarknaden ställer så klart högre krav på fackföreningsrörelsen. Att det skall finnas en ”socialdemokrat i varje bärplockargrupp” kanske känns svårt. Men i en tid då facket inte ens kan leva upp till detta motto på hemmaplan blir det ett helt omöjligt uppdrag. Vi måste flytta fokus.

Ett avtal med varje arbetsgivare är inte längre ett bra krav från våra fackförbund. Istället måste vi ha minst två socialdemokrater, kanske en kommunist och även en liten galen anarkist – på varje arbetsplats i hela världen.

PS. Missa inte heller filmen The 2009 Blueberry Fiasco in Sweden, om thailändska bärplockares kamp för kompensation och uteblivna löner efter att arbetat i våra svenska skogar DS.

Välfärdsstatens bostadspolitik hade två mål: Hålla bostadsbristen stången och förhindra segregation.

Bostadsmarknaden tenderar mer än andra marknader att leda till oligopol med höga inträdesbarriärer. Oligopolisterna har ett lågt intresse av att mätta marknaden eftersom det bara driver ner priset och ökar förhandlingsstyrkan hos hyresgästen.

Alltså måste det offentliga gå in och bygga bort bostadsbristen och därmed mätta marknaden.

Man kan ju tänka sig att marknadshyror i ett samhälle med god tillgång till bostäder ändå skulle leda till ok hyror på grund av tillgång/efterfrågan. Däremot skulle hyrorna i mer attraktiva områden gå upp och mindre attraktiva gå ner, vilket leder till segregation. Med bruksvärdesprincipen och allmännyttan som vägledande för hyressättningen ville man bland annat minska den risken och parat med en offensiv byggstrategi blev det under ett par årtionden ett kraftfullt vapen för en social bygg- och boendestrategi.

Och idag? Bruksvärdesprincipen har ju kritiserats hårt och ensidigt under en lång tid, ofta med ord som ”tanken är god, men det leder bara till en svart marknad”.

Precis som mycket annan socialdemokratisk/kapitalreglerande politik så förutsätter bruksvärdesprincipen att en rad ytterligare regleringar/åtgärder finns på plats för att det ska fungera i en värld som vår. Kritiken har ökat i tider där bostadsbristen blivit akut samtidigt som de stressigt byggda miljonprogrammen lämnats att förfalla (och därmed blivit mindre attraktiva att bo i). Bruksvärdesprincipen får alltså svårt att existera utan god tillgång till bostäder och utan åtråvärda bostadsområden över en hel stad, inte bara i innerstaden.

Alltså ja, den svarta marknaden är ett problem idag men skulle inte vara det om tillgången hade hållts uppe löpande med offentlig byggpolitik och förorterna hade byggts bättre.

En bostadsoffensiv, liknande den på 60-talet skulle förutsätta ett annat ekonomiskt tänkande, med möjlighet till långsiktiga investeringar och åsidosättande av kamrersperspektivet på den offentliga verksamheten. Men inte bara det, det skulle rycka mattan under den spekulationsekonomi som bygger på att vi lånar stort för inköp av bostadsrätter.

Rödgröna lovar att bostadsbyggandet ska uppgå till 40 000 om året från 2016 och att merparten ska vara hyresrätter. Vägen dit går via statligt investeringsstöd. Det är inte dåligt, men heller inte omvälvande. Skräcken över att några lägenheter skulle riskera att stå tomma har spritt sig från branschen och blivit generell. Ändå är det ett litet pris att betala för ett samhälle som i grund och botten betraktar boende som en mänsklig rättighet.

Vad som behövs är inget mindre än ett nytt miljonprogram.

Stater runtom i västvärlden har återvunnit sitt intresse för postkeynesiansk ekonomi när det visade sig att den nyliberala avvecklingen som tog fart med Thatcher och Reagan tog sin fart rakt ut över ett stup, och när krediten som byggde broar över avgrunden tog slut så föll hela västekonomin djupt.

När arbetarklassen nu vare sig har bra lönetillväxt eller tillgång till kredit står konsumtionen stilla och hjulen stannar av, och i klassisk postkeynesiansk teori finns det två sätt att lösa det på. Tyvärr har västekonomierna generellt valt det sämsta sättet.

I en intressant föreläsning på Historical Materialisms årliga konferens berättar den marxistiske ekonomen Anwar Shaikh att Obama-administrationen i USA har två tillväxtskapande möjligheter; och de väljer fel. Man kan antingen ersätta lite av den ökade exploateringen som skett sedan 70-talet genom att helt enkelt ge arbetarklassen mer pengar att konsumera för, vilket gör att företag kan anställa fler osv.

Eller så gör man som Obama i högre grad valt att göra, man ger en påse pengar till företagen och ber snällt att de ska använda dem till att anställa arbetare osv. Men detta ”i bästa fall” innehåller också det elementära faktum att marknaden inte står under demokratisk kontroll, de enskilda företagen gör alltså vad som är bäst för dem själva oavsett vad det får för konsekvenser för samhället. I dessa tider är det kanske något färre nyliberaler som hävdar att det som är enskilt bra för företag sammanfaller med allmänintresset. I USA har företagen helt enkelt sagt ”Tack för pengarna, men tiderna är lite osäkra så vi håller i dem ett tag till” och återhämtningen har låtit vänta på sig.

Jag påstår att detta hänger ihop med en allmän utveckling mot en minskad tilltro till politikens möjligheter, och en materiell utveckling mot att begränsa dem. Ledd av nyliberala dogmer har t.om. Socialdemokratin tappat tron på sin egen förmåga att genomdriva politisk förändring och har nu förlikat sig med tanken på att snällt be marknadsmekanismerna att inte glömma sitt sociala ansvar.

I sin recension av Mona Sahlins nya ”visioner” konstaterar Samuel Edquist från Centrum för marxistiska samhällsstudier att Sahlin inte drar sig för att be svenskt näringsliv inkomma med önskemål om hur de vill att utbildningspolitiken ska se ut. Moderaterna i Stockholm är som vanligast galnast och låtsas vara förvånade att det multinationella företaget Boultbee inte tog hänsyn till behoven att utveckla eftersatta områden när de fick centrumgalleriorna till reapris – trots att de pratat om det innan (Kristina Alvendal kör som vanligt på strategin ”ljug, var arrogant och vägra sedan kommentera”).

Den materiella utvecklingen; att den offentliga sektorn och viktiga industrier sålts ut och inte längre står under demokratisk kontroll bidrar förstås till en konkret hjälplöshet som reciprokt förstärker den ideologiska föreställningen om politikens försvinnande. ”There is no such thing as society”, och om det finns några spillror kvar lovar David Cameron att nu göra sig av med det.

Detta är onekligen en sorglig tid för politiken, när vi röstar om vilket parti som ska be marknaden om lov att göra reformer. När marknaden är leverantör av politiska visioner är alla progressiva reformer omöjliga. Det är som Slavoj Zizek säger i den här debatten ”Nu är det möjligt att semestra på månen, men det sägs vara omöjligt att ändra på sjukvårdspolitiken”

Det finns egentligen två perspektiv på frågan, som genererar två skilda svar. Ja, alla partier låter lika i den meningen att diskussionen hela tiden rör sig här och nu. Den politiska visionen idag ryms inte i valrörelsen, och det är tragiskt.  Nej, partierna låter olika i den meningen att de faktiskt är skillnad på vilka siffror som sägs. Och att det ena alternativet gynnar kapitalet mer än det andra.

Det skulle liva upp med ett vänsterparti som i större utsträckning pekade finger åt sina politiska motståndare (kanske med en gnutta mer fingertoppskänsla). Som brydde sig mer om att koppla sin dagspolitik med ett socialistiskt mål än att passa in bland politiker. Som faktiskt vänder Stockholms twittrare ryggen och fokuserar på sin målgrupp. Det skulle också liva upp med ärliga högerpartier, även om det är mindre troligt.

De som tjänar på att påpeka skillnaderna i politiken är de som tror att samhället är baserat på konflikt. De som inte tror att historien är död, eller att skattehöjningar ofrånkomligen leder till Gulag. Det politiska spelrummet har hamnat i frågor om procent hit eller dit, vilket förstås är viktigt, men det har skett på bekostnad av hoppet och tron på att en annan värld är möjlig.

Men de stora politiska striderna just nu finns utanför valrörelsen. Angreppen på arbetarrörelsens kanske viktigaste vapen – fackföreningarna. Borgliga ledarsidor försöker demonisera fackens stridsåtgärder och vill inskränka deras manöverutrymme. Det är inget nytt under solen men har ökat i intensitet i och med SACs konflikt med Berns. Samtidigt är det den typen av strider som avgör vilken politik som kan bedrivas i riksdagen. Den parlamentariska arenan skapas av hur konflikterna i samhället ser ut.

Under veckan har vi kunnat läsa hur Moderaterna tycker att det är fullt rimligt att ta ifrån romer deras fri- och rättigheter om de försörjer sig på ett olämpligt sätt. Det var efter att Ekot avslöjat hur polisen avvisat romska tiggare från Sverige trots att tiggeri inte på något sätt är olagligt och trots att de inte befinner sig i Sverige utan tillstånd.

Migrationsminister Tobias Billström menar dock att man kan särbehandla dessa romer just utifrån deras brist på lämplighet. När Dagens Nyheter upplyser honom om att tiggeri är fullt lagligt svarar han: ”Det handlar inte om det utom om grundprinciper. Det är faktiskt så att man måste ha en försörjning som är rimlig”. Att straffas av polis utan att man begått något brott är alltså inte någon grundprincip enligt våra Moderater. Våra samhälleliga grundprinciper handlar istället om att ha en ”rimlig försörjning”.

En annan grupp vars fri- och rättigheter alliansens företrädare kan tänka sig att tumma lite på är muslimernas. Folkpartisten Jan Björklund berättar idag för Sveriges Radio att även om niqab inte på långa vägar är ett olagligt plagg så är det i hans vita medelklassögon ett väldigt olämpligt plagg. Och då kan man självklart ta ifrån dess bärare grundläggande fri- och rättigheter.

”Undervisning är kommunikation, det är att kunna se varandra i ögonen och ansiktet…”, förklarar Björklund för Dagens Nyheter. Men givetvis handlar detta snack om lämplighet om en illa dold rasism från de borgerliga partiernas företrädare.

För inte syftar Björklund på min blinda högstadielärare eller synskadade Kristina som jag läste upp min matematik på komvux tillsammans med. För dom går det alldeles utmärkt att delta i undervisningen utan någon som helst ögonkontakt. Och inte syftar Billström på de företag och organisationer som jag möter på väg till jobbet som tigger efter mina pengar i utbyte mot fadderbarn i Afrika eller ett nytt mobilabonnemang.

Nej olämpligheten tycks liksom sitta i själva huden på dessa romer och muslimer.

Därför gläds vi åt Vänsterpartiets utspel under Prideveckan om möjligheten till fler vårdnadshavare. Lagstiftaren kan verkligen inte göra allt i den här frågan, långtifrån. Det handlar om ingrodda normer och förväntningar, en förlegad idé om en borgerlig kärnfamilj som samhället minsta sociala enhet. Som sådan måste den attackeras tålmodigt och på flera fronter.

Men, vi kan se till att staten inte lägger hinder i vägen för dem som vill forma sin familj efter andra tankar och idéer. Avskaffandet (eller förskjutandet) av taket för antal vårdnadshavare är ett steg förbi ett sådant hinder.

När fler än två personer bestämmer sig för att bilda familj och skaffa barn tillsammans så är den tredje (och fjärde, och femte…) en part på nåder. Det innebär i korthet att den saknar både rättigheter och skyldigheter. Ingen föräldraförsäkring eller garanterad kontakt med barnet vid eventuell separation. Men heller inget underhåll eller krav på ansvarstagande. Det leder till att färre tar risken att involvera andra i ett barns fostran, men också att färre låter sig involveras i ett barns liv utan att vara biologisk förälder.

Precis som vi en gång avskaffade sambeskattningen för att komma bort från försörjarlöner och hemmafruideal, är det nu dags att omformulera familjebildningens DNA-kod. Fler vårdnadshavare är ett viktigt steg på vägen.

Foto: nico_se@flickr

Detta är en unik händelse att en humanitär hjälpsändning attackeras med militärmakt. Nationer, politiker och medborgare över hela världen protesterar och vill ställa Israel till svars för attacken mot den fredlig flottan. Flottan är ett svar på den blockad som drabbar Gazas befolkning varje dag, där grundläggande förnödenheter stoppas och material till att återbygga allt som förstörts av israeliska bombningar saknas. Ship to Gaza är del av sätt att bryta blockaden och släppa fram den internationella solidaritet som finns i alla länder och på alla kontinenter.

Ship to Gaza vädjar efter stöd och manifestationer utanför Israels ambassader och konsultat. I flera europeiska städer kommer det hållas manifestationer under måndagen. I Sverige kommer manifestationer hållas på följande orter:

Stockholm: Solidaritetsmanifestation måndag 31 maj 18.00 på Sergels Torg.

Malmö: Manifestation måndag 31 maj 18.00 på Gustav Adolfs torg.

Göteborg: Manifestation måndag 31 maj 18.00 på Gustav Adolfs torg.

Falun: Geislerska parken kl. 16.30

Göteborg: Gustav Adolfs torg kl. 18.00

Helsingborg: Gustav Adolfs torg kl. 18.00

Jönköping: Rådhusparken kl. 18.00

Karlstad: Stora torget kl. 18.00

Umeå: Rådhustorget kl. 18.00

Kan du inte dyka upp på demonstrationen? Det finns mycket du kan göra ändå för att hjälpa till!

• Skriv en insändare, använd till exempel Insändarmaskinen™ på Facebook

• Tipsa dina kompisar! Starta en SMS-kedja om protesterna

• Diskutera med folk på jobbet eller skolan om Ship to Gaza eller varför inte med någon på bussen?

Mer information
Ship to Gazas nyheter
FreeGaza.org:s Twitter
Var befinner sig Frihetsflottan nu?
Fartyget Eleftheri Mesogeios position live