Med Juholtdrevet inne på sin fjärde månad kan vi närstudera ett borgerligt lustmord på ledaren för oppositionens största parti. För den som vill blicka bakåt finns exempel från det senaste decenniet i Mona Sahlin, Göran Persson och, förstås, Lars Ohly.

Självklart hjälper det den borgerliga ekokammaren på traven när personen i fråga har begått misstag, sagt något klantigt eller gjort något direkt brottsligt. Men poängen är att vänster- och högerpolitiker mäts med olika måttstockar och att det rådande mediaklimatet har gjort kombinationen progressiv och framgångsrik nästintill omöjlig. ”Men Juholt är ju så klantig, han förtjänar det!” Mm, men Bildt är en korrupt oljemagnat, var är hans drev? Och är det någon som letar, jag menar verkligen letar i Reinfeldts garderob? Nej, intresse saknas.

När väl en partiledare förvandlats till ett mobboffer i medias ögon söks med ljus och lykta varje dag för att bekräfta den bilden. Om ledaren väljer att sitta kvar och rida ut stormen så gör han eller hon det som vingklippt, aldrig riktigt förmögen att återta eller vinna ny mark. På det är Lars Ohly ett bra exempel, som satt merparten av sin tid som partiledare med k-ordsdrevet i baggaget. Märkt, och därmed oskadliggjord.

Borgerlighetens strategi för att bemöta Vänsterpartiet såg vi exempel på i onsdagens partiledardebatt. Reinfeldt tog första repliken mot Sjöstedt och konstaterade att Jonas gått med i partiet när det fortfarande fanns ett K med i namnet. Inte nog med det, Sjöstedt sades se upp till CH Hermansson, ett nästan otäckt exempel på skum radikalism.

Björklund fyllde på med sedelpress i källaren-rutinen, och gav förslaget att partiet i nästa valkampanj endast skulle ha en affisch och ett budskap: Allt åt alla.

Dessa två herrar sammanfattar strategin ganska bra, och vi kan se mer av den varan i takt med att opinionsmätningarna svarar mot Sjöstedts lugna saklighet och vardagsnära utstrålning. Men håller det sig där så kan Sjöstedt hantera det, det visade han i onsdags.

Värre är när drevet hittar och exploaterar sprickor i partibygget, fraktionsstrider och personkonflikter. Också här har sossarna visat Vänsterpartisterna hur man inte ska göra. När DN ringer och vill ha en kommentar, tänk igenom vad ett smekt ego är värt i relation till ett parti i fritt fall. Och när Newsmill tycker att just du borde skriva om ett personligt nederlag i ett internt och för dig centralt ärende, fråga dig ifall du vill bli den nyttiga idiot som borgerligheten suktar efter att dra fram i ljuset.

Givetvis ligger också ett stort ansvar på den nyvalda partistyrelsen och kommunikationsenheten. Redan nu bör det arbetas på en motstrategi för den dag då vargarna får blodvittring. För, den som söker, han finner, och för den som bultar ska dörren öppnas. Det gäller både personer och organisationer, och därför är beredskapen så viktig.

Räkna med att det händer, hoppas att ni slipper.

Att använda sig av “svenskfientlighet” är att anamma en antirasistisk retorik, där man säger sig protestera mot diskriminering. Att detta görs av uttalat rasistiska partier, kan vara lite motsägelsefullt precis som att planeringen av “antivåldsdemonstrationen” präglats av knivbråk på möten, men rasismen är inte en logisk gemenskap som går att bota med kunskap eller hatbrottstatistik.

Vad är då “svenskfientlighet”? Rasism mot svenskar förekommer förstås, inte minst Sverigedemokraternas broderparti Sannfinnländarna för en hetsig kampanj mot svenskar och det svenska språket. Men det är inte det som avses. Istället så är det ett Sverige med muslimhatande SD i riksdagen, och andra politiker som hakar på genom att rasifiera sociala problem som kallas “svenskfientligt”.

Annika Hamrud skriver i en uppsats om begreppets användning. Här analyseras ett tal av Jimmie Åkesson (det finns ingen större skillnad mellan hur SD och hur nazisterna använder ordet):

Svenskfientlighet har blivit ett viktigt begrepp för Sverigedemokraterna, som anser att det är ett stort problem i Sverige. Analysen visar att begreppet kan ha flera innebörder, men att kärnan är en negativ inställning till allt som kan anses vara svenskt. I begreppets mest vida betydelse är alla som inte sympatiserar med Sverigedemokraterna svenskfientliga. I en smal betydelse är det svenskfientligheten som förklarar en enskild mans våldtäkt av en kvinna.

I en ännu smalare betydelse, som arrangörerna till nazistdemonstrationen ansluter sig till, så är SD också ett svenskfientligt parti. Det betyder att “svenskfientlighet” är ett sätt att skapa en paranoid världsbild där varje enskilt fall av våld kan inlemmas i ett raskrig. Samtidigt så är det inte bara våldet som det fokuseras på utan också de icke-nazistiska politikerna:

Det finns alltså, enligt Åkesson, ett direkt samband mellan våldet och trakasserierna som utförs av invandrarungdomar till Sveriges högsta politikers negativa attityder till Sverige.

På detta sätt får man in både rasism och antielitretorik i häxblandningen. Så vad är kontentan? SD och de nazistiska grupperingarna använder en antidiskrimineringsretorik för att vända på perspektiven och göra svenskarna (även om dessa till slut definieras som de egna medlemmarna) till ett offer. Men de förespråkar inte antirasism, utan att alla vita ska sluta upp i ett folkgemenskap eller, lite krassare, ett raskrig. Detta ses som den naturliga utvecklingen. För SD så innebär detta att se nyfödda barn med “fel” etnicitet som ett hot och den enda organisering rasisterna kan tänka sig är etnisk. Det vill säga svenskarna i rasistorganisationer, invandrare i exilorganisationer och judarna i något skönt sällskap som skriver visa protokoll.

Fakta kring vem som verkligen utsätts för rasistiskt våld i Sverige, hur diskrimineringen är organiserad och andra sanningar kan inte övervinna en sådan övertygelse. Däremot så kan vi hjälpa till att byta perspektiv, och föra ner diskussionen till vardagens arbetsplatser, bostadsområden och samhälle:

Om min vite chef blåst mig och min kollega, född utanför europa, på lönen och pensionen – är det då främst mot min kollega jag ska strida? Ska vi inte låtsas om konflikten eftersom jag och svinet till chef är av samma etnicitet?

Om hyresvärden höjer hyrorna med 60%, och jag och mina grannar riskerar att åka ut, ska jag då främst agitera mot min muslimske grannes religion? Ska jag inte låtsas om konflikten eftersom jag och slumvärden tillhör samma grupp?

Om kollektivtrafikbolaget höjer avgiftstrycket och privatiseringarna sabbar arbetslösheten för busschaffören, ska jag då ge mig på busschafförer med bakgrund i ett annat land? Ska jag inte låtsas om konflikten därför att VD:n för bolaget är en vit medelålders man?

Gå gärna med i något av dess initiativ på lördag:
Fackeltåg mot rasism och främlingsfientlighet
Vi är 94%
Den ljudiska konspirationen

Läs också:
Rasismens ideologiska fantasi

Vi ser förklaringsgrunder som bygger på att individer har dålig karaktär, är moraliskt defekta, att det bara är kriminella ute på gatorna alternativt bortskämt slödder som ser sin chans att skaffa varor som förnekats dem under vanliga omständigheter. Det vi sett i England är en fristående fortsättning på det som hänt i Grekland eller i franska förorter för ett par år sen. Det är något vi kommer se mer av ju aggressivare högerpolitiken blir. Vi kan tycka vad vi vill om det som händer, det är mindre viktigt. Faktum kvarstår: Högerns program skapar motreaktioner.

Häromdagen pratade jag om upploppen med en kamrat som bor i Manchester. Han var bekymrad, över rädslan, att folk blivit rånade och att det kastas sten på bilar. Han menade att mycket av vad som skett är gängrelaterat. I ett samhälle där fler och fler hamnar utanför och framtidstron försvinner bygger ungdomar upp egna värderingssystem. Inga konstigheter, det finns lika mycket här som i brittiska förorter. Skillnaden är mängden som är utanför och hur avskurna de är från resten av samhället. Gängen är ett resultat av ett hårdnande klassamhälle. De är inte anledningen till kravallerna men de är en del av händelserna, precis som anarkistiska grupper och kids som tycker det är kul att slå sönder saker, är.

Det han betraktade som positivt var gräsrotsinitiativ för att skydda invånares hem från bränder. Han jämförde med människor som i arbetarområden går ihop för att skydda sig från organiserad brottslighet. Flera möten i kvarteren sker redan, samtidigt går högerextrema EDL ihop i medborgargarden, i vissa fall tillsammans med fotbollslagens firmor för att angripa färgad arbetarklass som för en gångs skull vill känna att de har makt att göra något. Tidigare konfliktlinjer bland de som självorganiserar för att slippa bli rånade och få sina hem nedbrända suddas ut allt mer och gemenskap skapas i försvaret mot exempelvis EDL. De är medvetna om att polisens beskydd saknas dem och att de måste ta tag i det själva.

Roten till kravallerna är såklart politisk. Den här typen av gäng och frustration över att ständigt vara en andra klassens medborgare uppkommer inte ur ett jämlikt samhälle. Visst upprörs vi över meningslös förstörelse i arbetarklasskvarter. Men i grund och botten finns det en gräns för när människor reser sig och slår tillbaka. Den finns hos alla människor, skillnaden är var vi drar den.

Hos en vänster som söker gemenskaper finns det en hel del lärdomar från både de kravallande ungdomarna och i motståndet hos dem som vaktar sina hus, moskéer och samlingslokaler. Så länge man ser vad problemen är i grunden och inte bara försöker ta kål på symptomen kan vi hitta gemensamma beröringspunkter i dessa konflikter.

”Snart tar de till vapen”, varnade Aftonbladet med braskande rubriker om kampanjen det Osynliga partiet. Det är inte första gången de tidningarna låtit larmet gå larmat. Vargen kommer. Den utomparlamentariska vänstern är farlig. Samma nödrop gick ut när ”svartluvorna” och Commando Coca Cola störde den amerikanska presidenthustrun Nancy Reagans Stockholmsbesök 1986. Eller när bensinmackarna brann några år senare, mot Shells stöd till den sydafrikanska apartheidregimen. Samma sak när Borgen ockuperades i Malmö och Folkungagatan 164 i Stockholm. Återigen när Antifascistisk aktion blockerade de nynazistiska skinnskallarnas 30 november firande. När militanta veganer eldade mjölkbilar, eller radikala miljöaktivister saboterat vägmaskiner vid motorvägsbyggena under det sena 90-talet. Och framför allt, efter Göteborgskravallerna 2001.

Snart tar de till vapen. Så fel de hade, men ändå så rätt.

Den här boken handlar om ett sökande efter vapen, vapen för klasskampen. Om sökandet efter maktmedel och redskap som kan användas för sociala rörelser som strävar efter en samhällsförändring. Om olydnad som utmanar gränser. Som avbryter ordergivningen, sätter käppar i hjulet för maktutövningen, undandrar sig exploateringen.

Det gemensamma med alla texter i denna antologi är att de är skrivna mitt i en pågående kamp, mitt i stundens hetta, och handlar alla om att mitt i den brådskande situationen förstå vad som händer, vart man vill ta sig och vilka medel som är effektiva för att nå dit.

Sådana texter är av nödvändighet självkritiska och därför fulla av en ärlig uppriktighet. De är inte propagandistiska eller till för att övertyga någon om en viss uppsättning åsikter, utan har oftare formen av interna strategidokument eller utvärderingar. Det finns ingen poäng att lura sig själv, utan tvärtom kräver varje brinnande situation ett ögonblick av klarsyn, en realistisk uppskattning av ens förmåga.

Vad har vi för att sätta kraft bakom våra krav? Artiklarnas fokus är massmobiliseringar och massaktioner, aktionskampanjer och sociala kraftsamlingar. Men bakom diskussionerna om effektiva metoder finns en annan lika angelägen, och lika komplicerad, fråga som ringlar sig igenom texterna: vilka är detta ”vi”?

Ett ”vi” som anarkister? Som autonoma – autonoma från vad? Som aktivister – vad säger det? Antikapitalister – men är det en ståndpunkt eller en praktik? En rörelse – en rörelse av vad? Som rör sig vart? Är detta ”vi” baserat på en åsiktsgemenskap, en sammanhållen ideologi, ett medvetet val? Eller på en delad gemensam situation, en gemensam utsatthet, en gemensam antagonism? Ett ”vi” som arbetarklassen? Eller ett vi som en delad historia, en gemensam identitet?

Att utgå från ett ”vi”, inte istället för liberalismens isolerade individer, öar av skenbart självständiga ”jag”. Men inte heller den gamla vänsterns gemenskaper, där kollektivet antogs som förutsättning och självklarhet, klassen som ett homogent ”folk”. Utan ett försök att hitta något gemensamt i en mångfald, hitta det delade, gemensamma behov och begär, samma antagonism mot kapitalismen – att vara utsatta för samma exploatering.

Det vill säga. En materiell sida som utgångspunkt. Vår delade situation. Och en politisk sida, som projekt: att ur det uppsplittrade försöka konstruera en enhet, finna det gemensamma intresset. Genom kamp. Vi:et som fråga och problem, inte ett vi som identitet, ett fast avgränsat subjekt. Utan en kollektivitet stadd i förändring. Det är sällan samma vi som kommer ur en händelse, en samhällskonflikt, som trätt in i den. Vilket speglas i texterna, ”vi:et” i början av artiklarna är ofta inte samma ”vi” som i slutet på dem. Vi transformeras på vägen, gränserna luckras upp och vi:et breddas och kommer att involvera flera.

Den gamla arbetarrörelsens ”vi” var mycket enklare att se. De sammanfördes i fabrikerna och bostadsområdena, ställdes vid samma maskin, hade samma boss, följde samma order, stämplade in vid samma klockslag. Den massa de blev i produktionen kunde vändas till ett vapen, en disciplinerad kraft som krävde sin rätt genom att kollektivt hota med att lägga ner sitt arbete. Men vad är vår tids strejk? Och hur utvecklar vi en klassgemenskap och klassolidaritet, när vi inte är ett homogent klassubjekt från början: vi som arbetar korta perioder på olika ställen, bor i andrahandslägenheter, är mobila i rummet och flexibla i tiden. Fragmentiserade, uppdelade, omfördelade i tid och svårligen sammansatta.

Texterna i den här antologin brottas med det problemet, hur kan vi som ett uppsplittrat heterogent subjekt ändå finna en enhet, utan att förneka vår mångfald eller ta den enheten på förhand given. En mängd begrepp används för att försöka se hur en sådan process av politisk sammansättning kan gå till: det är samma grundproblem – frågan om att ena en mångfald utifrån ett gemensamt intresse och gemensam antagonism – som begreppen multitud, svärmar, emergenta system, nätverk, rörelse, det gemensamma, gemenskaper, prekariat, besmittande, generaliserade strejken, mänskliga strejken eller sammankopplande försöker lösa. Försöken att nå de stunder av överskridande där man finner nätverk bortom nätverken, en rörelse bortom rörelsen, aktivitet bortom aktivismen.

Generaliseringen av aktivismen

Diskussionen i boken måste ses mot bakgrund mot 90-talets aktivistkultur. Aktivismen kan inte ses som någon ahistorisk kategori, som alltid existerat. Aktivisten är inte samma som sjuttiotalsvänsterns militant från ett avantgardeparti eller gamla arbetarrörelsens kadermilitant. Aktivismen är ett ungt fenomen, en form av kamp som hänger tätt samman med den postfordistiska produktionens subjekt och en marknad som saluför individuella livsstilar snarare än massprodukter. Entreprenören och aktivisten är två sidor av samma mynt.

90-talsaktivismen uppstod efter realsocialismens sammanbrott, mitt under nyliberalismens kalla vindar. Den bredare vänstern hade börjat sin kräftgång, samtidigt som dess massbas i fabriksproduktionen försvagades. Kapitalismkritiken kom att få en allt mer undanskymd position, och övervintrade inom akademin eller marxistiska mikropartier. Kvar fanns sociala rörelser som främst organiserade sig som enfrågerörelser och kampanjer: feminism, miljökamp, antirasism, queer-hbt och djurrätt. De autonoma var i praktiken den militanta flygeln av dessa sociala rörelser. Kamperna kretsade kring identitet, kravet på representation och erkännande av minoriteters eller särbehandlades rättigheter, ett hävdande av sin partikularitet snarare än en universell politik. Även när försök till att lyfta klassfrågan gjordes, stöptes den ofta i identitetspolitikens förpackning. Klass diskuterades som social roll och kulturellt kapital snarare än produktion och exploatering.

Oförmågan under 90-talet att lyfta fram ett kraftfullt vänstersvar är slående, i en av de tider då de hårdaste angreppen – en klasskamp från ovan – fördes mot arbetarklassens vinningar: nedmonteringen av välfärdsstaten, tillbakapressandet av fackföreningarna, en partivänster och socialdemokrati i fritt fall. I Europa stod projektet med uppbyggandet av Europeiska unionen i centrum, denna nyliberala institution för att genomdriva en konkurrenskraftig inre marknad. Det var just kampen mot EU-projekten som många sociala rörelser förde på 90-talet: EU-motståndet, den militanta miljöaktivismen mot de 15 000 kilometer motorväg som den inre marknaden krävde för sina just-in-time-transporter, flyktingaktivisternas kamp mot konstruktionen av ”Fort Europa” och den allt restriktivare flyktingpolitiken, Europamarscherna mot den strukturella arbetslösheten. Det är i dessa kamper som antikapitalismen ”återupptäcks”, med protesterna mot ”marknadens diktatur”, privatiseringsvågen och nyliberalismens ”tredje världskrig” mot världens befolkningar. Zapatisternas uppror i Chiapas, Mexiko, tillförde dessa kamper ytterligare en beståndsdel, insisterandet på att vi ur denna mångfald av kamper och protester behövde hitta en ny global enhet och gemenskap, och generalisera de partikulära kamperna. Att bli ett gemensamt NEJ, beståendes av många mindre JA.

Till en början tog denna antikapitalism samma form som aktivismen, det vill säga, man försökte med aktivismen som redskap bedriva en antikapitalistisk kamp: genom att stänga ner företag eller finanscentra, samlas utanför huvudkontor och toppmöten. Men det är också inom dessa kamper som diskussionen om begränsningarna med 90-talsaktivismen börjar, som en aktivismkritik. Kritiken av identitetspolitiken inom de radikala rörelserna börjar intressant nog samtidigt som denna strömning börjar få brett ett bredare genomslag i samhället och spilla utanför aktivistmiljön. Det visade sig att identitetspolitikens målsättningar var väl integrerbara med den postfordistiska kapitalismen. Det är i denna interna aktivistkritik vår antologi tar sitt avstamp.

Med Seattle och globaliseringsrörelsen går denna aktiviströrelse-i-förvandling i totalkonfrontation mot nyliberalismens och frihandelns internationella institutioner. Rörelsen lyckas verkligen anta Europa, till och med världen, som sin konfliktterräng. Men steget från de stora händelserna och eventen, toppmötesmobiliseringarna, tillbaka till den vardagliga livssituationen är fortfarande komplicerat.

Styrkan i globaliseringsrörelsens mobiliseringar 1999-2001 är att den återvände till en universell politik igen, börjar se de generella krav och kamper som kan politiskt sammansätta den tekniskt uppsplittrade klassammansättningen (och som 90-talets partikulära kamper på ett sätt speglade). Rörelsens innovativa former, med globala aktionsdagar, taktikmångfald, aktivistmedia och mediaaktivism, öppen social olydnad, bröt 90-talsaktivismens isolering och kommunicerade globalt – och även lokalt. Svarta block, vita overaller och rosa parader – sammanlänkade i samma kamp.

Som en röd tråd genom hela denna bok löper diskussionen mellan en grupp brittiska Class War-aktivister från Leeds (via deras olika inkarnationer som Leeds May Day Group, the Free Association och tidskriften Turbulence) och den italienska (post)autonoma tidskriften DeriveApprodi löper som en röd tråd genom hela denna bok. Inför det första europeiska sociala forumet 2002 i Florens skickar DeriveApprodi ut ett öppet brev till den europeiska antikapitalistiska rörelsen, för att göra en gemensam undersökning om vilka kamper och subjekt denna nya rörelse samlar och uttrycker. Leedsfolket tar upp tråden, och diskussionerna mellan de båda tidskrifterna – väl förankrade i kamperna i sitt respektive land – om vad som är det ”gemensamma” som kan föra samman dagens sociala kamper mot kapitalismen fortsätter ända fram till dags datumidag.

En bärande diskussion genom texterna är hur kampmetoderna ska generaliseras och bli en del av bredare samhällsprotester, hur fler sociala rörelser ska hitta former baserade på självorganisering och deltagande i direkta aktioner.

Massprotesterna förenade ofta två olika tendenser: den disciplinerade och organiserade sociala olydnaden. Ooch den utspridda svärmande insurrektionella militansen utifrån affinitet. Under de tio år som gått från Seattle kan vi se hur båda dessa tendenser har generaliserats och fått sin spridning långt utanför aktivistkretsar.
Trots att de framstår som oförenliga, massolydnaden kräver en grad av kontroll och de lösa svärmangreppen förutsätter en okontrollerbarhet, har de två tendenserna många gånger lyckats hitta former att fungera tillsammans och komplettera varandras brister. Konceptet med ”taktikmångfald” eller globala aktionsdagar är sådana former som försökt skapa utrymme för de båda utan att de ska krocka eller hamna i motsättning mot varandra.

Massolydnaden har alltid en Plan B: om aktionen bemöts med repression och övervåld finns hotet att upphäva den ickevåldsliga aktionskonsensusen. I ickevåldet finns våldet som ett dolt hotvärde. ”Under de här omständigheterna kan vi inte längre garantera en fredlig manifestation”. Medan de militanta svärmattackerna ofta behöver de kontrollerade massaktionerna som skapar en plattform, öppnar upp en dialog, breddar toleransen och gör tillfälliga kraftsamlingar möjliga. De senaste årens antifascistiska massblockader och antikärnkraftsmotstånd i Tyskland, universitetsockupationer i Italien, Grekland, Spanien, England och Frankrike, den nordiska husockupationsvågen efter stormningen av Ungdomshuset i Köpenhamn, nedskärningsprotester i Europa, har alla burit med sig en kombination av dessa två tendenser.

Den globala ekonomiska krisen 2008 har i land efter land omvandlats från ekonomisk kris till politisk kris och en djupare systemkris, från de arabiska länderna till stora delar av Europa. De erfarenheter som gjordes kring massprotester inom globaliseringsrörelsen har nu en rykande aktualitet och en stor social relevans för breda samhällsskikt. Därför har vi sammanställt dessa texter och erfarenheter, som en stafettpinne att lämna vidare som en stafettpinne till den nya vågen av sociala kamper.

Givetvis kräver en sådan här sammanställning sina avgränsningar. Fokus för den här boken är massprotesterna och olydnaden i Europa och Nordamerika, på erfarenheterna och diskussionerna mellan aktivister som befunnit sig mitt i dem, som organiserat och kravallat, svettats och älskat, tagit risker och vandrat frågande i denna rörelseprocess. Det finns massor med erfarenheter som flyter samman med dessa historier, trådar som inte utvecklas här utan bara antyds: aktivismens vändning till vardagen och arbetsplatskampen, stadsdelsorganiseringen och stadskampen, ockupationsvågen, nedskärningsprotesterna, universitetockupationerna och studentprotesterna, Noborder-lägren och migrantrörelserna, klimaträttviserörelsen och klimatlägren, feminismens och queerrörelsens liv efter identitetspolitiken, det latinamerikanska laboratoriet, den arabiska våren och demokratirevolten i Nordafrika. Listan kan göras lång. Den autonoma rörelsens historia återstår att skrivas. Snarare än en historik, hoppas vi att denna bok kan fungera som en form av kunskapsöverföring, ett överlämnande av en samling erfarenheter och redskap.

Söker du fortfarande efter vapen? Den här boken är ett. Plocka upp den. Rikta den rätt. Använd den.

Boken finns att köpa här.

Inte i Syndikalisternas nya ansikte, till exempel. Boken, ett illa skrivet och ännu sämre underbyggt beställningsjobb vars konkreta innehåll bemöts bra i Arbetaren utmålar SAC som en extremistisk rörelse med ett kreativt förhållande till lagen. Det antyds bland annat att man förskingrar pengar och hotar privatpersoner för att driva igenom sina krav.

Men inte bara det: man tillämpar dessutom stridsåtgärder! Uppmuntrar till maskning! Har ”de ryska anarkisterna Peter Kropotkin och Michail Bakunin på väggarna”! Samma retorik går igen i en debattartikel av folkpartisten och hamnförmannen Ragnar Arvidsson, där han frågar sig vilken hamn som ”vågar säga nej till Hamnarbetarförbundets krav när de vet att en strejk skulle göra att kunderna skulle välja en annan hamn?”

Nej precis, tänker man förvirrat. Det är ju det som är meningen. Varför skulle vi annars strejka? Eller vadå? Va?

Så här blir det ofta när den någorlunda radikala vänstern, inklusive Vänsterpartiet, kommer på tal. Har man en annan konsensusgrund än den socialliberala är det viktigare att ta avstånd från sina åsikter än att kunna argumentera för dem. Annars är man ”extremist”, vilket betyder – vadå?

Allt från att man förespråkar kvinnlig rösträtt till att man vill förbjuda barnaga, historiskt sett. “Extrem” är ju inget kvalitativt begrepp. Det är positionsbestämmande. Man är extrem i relation till mitten. Det är denna mitt som aldrig diskuteras, eftersom den tycks vara det neutrala och sanna. Och det är den här medvetandeprocessen som enligt den marxistiske filosofen Louis Althussers berömda definition är just ideologi – det som får förhållandena omkring oss att framstå som objektiva.

För ideologi är inget man tar av och på lite som man vill. Det finns där, hela tiden, oavsett om man är syndikalist eller ”varken vänster eller höger”. Skillnaden mellan SAC och många av deras ovänner är att de förstnämnda faktiskt anser att de förespråkar ett visst samhälle. Huruvida detta samhälle är bättre än det rådande är upp till var och en att ta ställning till, men det finns ingen politik, inga stridsåtgärder, inga reformer, som inte grundar sig i en viss syn på människan.

Att den här dimensionen har gått förlorad i det politiska samtalet är inte bara beklämmande rent allmänt. Det är också ett akut demokratiskt problem. Grupper utanför mittfåran drivs av visioner, inte av administrativ kompetens, och när visioner som koncept förpassas till det förflutna sker samma sak med dessa gruppers existensberättigande. I stället för att säga: ni har fel, räcker det med: ni är extremister.

Då blir det också lätt att, som vi har sett de senaste veckorna, bunta ihop vänstern med personer som Anders Behring Breivik. Det spelar ingen roll att den senare har tio år i Norges näst största parti bakom sig. Logiken är ju binär: en extremist är någon som inte är som vi, och detta vi är först och främst en negation av allt ont. Hit räknas inte bara kommunism och nazism, utan också “våld” och “hat”, vilket gör att Behring Breiviks åsiktsbröder på Axessredaktionen kommer undan med att vara lätt skeptiska till den påstådda islamiseringen av Europa. Att hata fascism däremot, där går fan gränsen. Inga stridsåtgärder i vår liberala demokrati!

Det är som att man tror att samhället egentligen är rättvist, och att detta essentialistiska paradis kommer blottläggas om alla bara chillar lite. Att klasskampen alltid har förts uppifrån, att kapitalet självt upprätthåller sin makt med repression och våld, syns inte från elfenbenstornet där allt dåligt per definition är extremisternas fel.

Men ideologier, oavsett ansedd grad av extremism, är inte jämförbara storheter där formen bestämmer innehållet. SAC mördar inte sina meningsmotståndare. Det gör sällan radikalkonservativa nationalister heller, men när det väl händer borde strålkastarna riktas mot de samhällsprocesser som reproducerar deras världsbild på ledarsidor, på bloggar och i riksdagen. Så länge vänsterns och syndikalismens fiender inte uppdaterar argumenten från 1908 blir det svårt att få till stånd ett samtal där rimlig kritik kan föras och mer akuta hot än världsrevolutionen bekämpas.

Och det viktigaste av allt: även om man, som de båda författarna till Syndikalisternas nya ansikte, ska komma med invändningar mot SAC:s strategier bör man åtminstone ha en idé om var man själv befinner sig och vad man vill ha i stället. Lugn på arbetsmarknaden? Okej, men hur hade arbetsmarknaden sett ut utan en lång tids militant facklig kamp?

Fundera på det. Fundera på vad ideologi är, fundera på var och i vems intresse era etablerade sanningar skapas, och återkom när ni kan dra de slutsatser som faktiskt krävs om man ska avfärda en hel rörelse. Om du inte är extrem, vad är du då? Objektiv?

I egenskap av antirasistiska aktivister är vi vana vid att bli bemötta med kritik från den breda högern. När vi manifesterar för jämlikhet i samband med rasistiska organisationers demonstrationer kallas vi för terrorister. När vi följer och avslöjar förtroendevalda politikers ageranden på Internet kritiseras vi för att agera politiska korrekta poliser. När det tas gräsrotsinitiativ för internetkampanjer för att belysa rasistisk politik så beskylls vi för att sabotera det demokratiska samtalet och trakassera enskilda politiker.

All denna kritik bygger på en lika enkel som felaktig idé. Rasismen är bara en åsikt, som likt alla andra åsikter har rätt att både hållas och yttras. Antirasistiska aktivister och folkrörelser pekas ut som antidemokrater i vars främsta intresse det ligger att hindra det öppna samtalet och ”ge sig på” andra människor endast på grund av deras åsikter. Men rasism är inte bara en åsikt. Det är politik.

Direkt efter att vidden av Anders Behring Breiviks terrordåd blev känt uppdagades också att det hat mot vänstern och ”multikulturalismen” som drev honom också delas av en – inte helt förringbar – mängd svenska politiker, ledarskribenter och opinionsbildare. Sverigedemokraten Erik Hellsborn‚ kommunfullmäktigeledamot i Varberg, gav efter terrordådet sitt politiska medhåll till Anders Behring Breivik. ”Om det inte funnits någon islamisering eller massinvandring hade det inte funnits något som triggade Behring Breivik att göra som han gjorde”, skriver Hellsborn på sin blogg (inlägget togs sedan bort efter att det uppdagats i media).

Erik Hellsborn är dock inte bara kommunfullmäktigeledamot och bloggare. Hellsborn är också nämndeman i Göteborgs förvaltningsrätt, som tillsammans med förvaltningsrätterna i Stockholm och Malmö även fungerar som migrationsdomstolar. Detta innebär att de människor, många med en muslimsk religiös eller kulturell bakgrund, som på grund av sin sexuella läggning, krig eller politisk förföljelse tvingats fly sina hemländer har sina framtida öden i händerna på Erik Hellsborn och andra som delar Anders Behring Breiviks människosyn.

Partikamraten och riksdagsmannen Thoralf Alfsson kommenterade också terrordådet på sin blogg. ”Tillflödet av unga sosse politiker blir just nu decimerat!!? Naiva, naiva är vad ni är sossar, ända in i döden” skriver Alfsson för att illustrera hur det är arbetarrörelsens egna kamp för ett mångkulturellt och tolerant samhälle som är grunden till massmordet på ungdomarna på Utöya. Sveriges riksdag utgör landets lagstiftande makt. Det är där åsikter och ideal blir till politik. Idéerna om att de som drabbas av högerextremas våld egentligen har sig själva att skylla sitter nu alltså bakom de elektroniska röstknapparna i plenisalen.

Andra väljer att sätta terrordådet som kostade minst 76 människor livet i samma vågskål som civila olydnadsaktioner. På Facebook skriver Sören Pind att attentatet mot AUFs sommarläger ”är av samma slag” som den aktion när danska människorättsaktivister bildade mänskliga kedjor runt en kyrka i köpehamn för att hindra Irakiska flyktingar från att bli deporterade tillbaka till ett land i krig. Sören Pind är medlem i det liberalkonservativa partiet Venstre och tillika Danmarks integrations- och utvecklingsminister.

De som vill frikoppla Breiviks åsikter från hans agerande är också samma människor som vill fortsätta sprida hans idéer men låtsas som att de aldrig blir verklighet utanför diskussionsrummen och bloggarna på Internet. Som vill fortsätta påstå att muslimer är det största hotet mot vårt samhälle, och sen vill låtsas överraskade när någon tar dem på orden och försöker undanröja hotet.

Rasism, hatet mot arbetarrörelsen och islamofobi är inte bara åsikter och ord. Vi känner dem inpå bara huden. När vi demonstrerar, gräver & avslöjar och bedriver bildningsarbete gör vi inte det för att att folk inte ska få tänka och prata fritt. Vi gör det för att dessa rasister inte skall få agera fritt. Vi gör det för att vänsterpolitiska ungdomar skall slippa vara rädda när de är på sommarläger och för att människor som flyr krig och förföljelse inte skall kastas tillbaka till det helvete de lyckats fly ifrån. Och tro mig, ingen skulle vara gladare om allt detta kunde inskränkas till fri åsikter, öppna samtal och korkade blogginlägg.

I PBS fantastiska dokumentärserie Eyes on the prize slås man av den amerikanska medborgarättsrörelsens oerhörda mod, organisering och envishet i att kräva sina rättigheter. Men samtidigt väcks en undran över hur de människor som försvarade diskrimineringen känner idag. Vad tycker de när de ser intervjuer där de själva påstår sig ”inte vara rasister” utan ”bara stå upp för den vitas rättigheter, för vanliga amerikaner”. Den djupaste skammen är förstås reserverad för dessa människor, för en Bull Connor i Mississippi eller Citizens’ Council då, för en Jimmie Åkesson eller Erik Hellsborn idag. Men det finns också en skam för de som bara stod bredvid och tittade på när mobben gick lös på svarta skolbarn, när lunchrestauranger stängde hellre än serverade. De finns bara på repiga dokumentärfilmer och skammen är numer evig. Vi har fortfarande chansen att göra något för att vända den utveckling som nu lagt sig som en mörk filt över Europa.

Hur vill vi kommas ihåg?

Under de senaste dagarna har vi sett en mediarapportering som vridits till en individualisering och avpolitisering av dåden så fort det stod fast att gärningsmannen var blond med norskklingande namn. Det tycks råda en slags förvirring över varför en norrman använder sig av terrormetoder och hotbilden som nu ”plötsligt” träder fram beskrivs dels som ny och unik, dels som helt frånskild en social kontext. Förvåningen är densamma som efter polismorden i Malexander då SÄPO stod med gapande munnar över att högerextrema män angripit svenska poliser. För oss som lever under ständigt hot från högerextremismen ter sig mediaretoriken som ett hån. Vi som har sett det förut. Björn Söderberg. Lasermannen I och II. Attackerna mot Ung Vänster för att inte tala om alla de personliga erfarenheter vi själva har av rädsla, våld och förföljelse som aldrig nått löpsedlarna.

Vi i Tankesmedjan Konflikt gjorde för ett par år sedan en rapport om Sverigedemokraterna. Rapporten syftade till att lyfta fram det faktum att SD i mångt och mycket är ett borgerligt parti (trots den relativt vanliga motsatta uppfattningen att SD har en del gemensamt med vänstern), men också att slå hål på myten om att svensk rasism stavas Sverigedemokraterna.

Vi ville belysa de främlingsfientliga strömningar som fanns i den verkliga maktens korridorer och visa på att SD snarare bör ses som ett symptom (och ett farligt sådant, givetvis) än roten till den svenska rasismen. Vi menar inte att låta efterklok eller säga ”vad var det vi sa”. Vi vill påminna om det faktum att vi vet. Vårt ansvar att hålla fast vid detta. Att inte tillåta oss skrämmas av det fruktansvärda som skett, men att heller inte låta oss tystas av de individualiserande och avpolitiserande förklaringar som följer. Det är vi som är hotade, i egenskap av våra åsikter, vår etniska härkomst, trosuppfattning eller sexualitet. Att samhällsdebatten beskriver händelserna annorlunda är ytterligare ett symptom på detta. En intressekonflikt i ett borgerligt Sverige. Detta är viktigt. Vansinnesdåden i Norge skedde i samma samhälle med samma motsättningar som nu beskriver desamma och drar slutsatserna av det. Dessa dåd utgör inte roten i den norska rasismen. De var symptom på strukturer som går mycket djupare än så.

Skjutningarna på Utöya har skett inom ramarna för det samtida norska samhället, ett samhälle som till mångt och mycket liknar Sverige. Mediarapporteringen, den norska likväl som den svenska, produceras också inom dessa ramar. Här får psykologer och terrorexperter uttala sig, inte sociologer eller statsvetare. Här frågar man sig hur man ska kunna hitta de här galna männen i tid, inte hur man förebygger rasism och våldsdåd på ett samhälleligt plan. Det är samma mekanismer som var i rörelse då borgerliga Stockholmspolitiker inte ville delta i en antirasistisk manifestation då Ung Vänster attackerats av nazister. Då Carl Bildt och Birgit Friggebo uppmanade Rinkebyborna till att sjunga We Shall Overcome medan Lasermannen härjade.

I nyhetsrapporteringen och bland sociala media höjs också röster tillbaka mot oss när vi talar om händelserna i politiska termer. Vi ska inte börja tala om höger och vänster, heter det. Detta trots att ett socialdemokratiskt ungdomsförbund blivit angripet av en högerextrem man med bakgrund i Fremskrittspartiet, Norges motsvarighet till Sverigedemokraterna.

Kontexten som detta skett i är också ett borgerligt medialandskap med öppet rasistiska partier i parlamenten, en allt mer flexibel kapitalism och arbetsmarknad, en arbetarrörelse som varit hårt ansatt under flera år med utarmade offentliga tillgångar och växande islamofobi där grupper inom arbetarklassen ställs mot varandra. Detta har också ett bakomliggande intresse, nämligen att fortsätta bedriva en borgerlig politik. Politiker, journalister och experter som uttalar sig märkligt och osakligt i media är inte ”dumma i huvudet”. De är produkter av detta samhälle, precis som de ”galna individer” de talar om. Men Oslobomben och Utöya-skjutningarna är inte en berättelse om en ensam galning. Det är en berättelse om Norge.

Det är också här arbetarrörelsen har ett ansvar. Vi har ett ansvar som vi måste ta på största allvar. Vi får inte låta så många människor ha förlorat livet utan att förklara varför. Sättet att tala om högerextremism, muslimer eller terrorism kommer inte att förändras automatiskt. Trots att det som skett är ett tydligt angrepp mot arbetarrörelsen, underbyggt av högerextremism, islamofobi och ett allt råare samhällsklimat kommer det inte beskrivas så om inte vi sätter samtalstonen. Andra intressen än våra styr debatten.

Det som skett är ofattbart och vi sörjer djupt med AUF och den norska arbetarrörelsen. Men vi måste torka tårarna och knyta näven i luften. Vi måste sörja färdigt för att sedan organisera oss. Vi får inte skrämmas och vi får inte bli tystade. Det är vi skyldiga våra norska kamrater, och det är vi skyldiga oss själva. Ingen annan kommer göra det åt oss.

Tankesmedjan Konflikt

Vi var glada och förväntansfulla men förberedda på bråk. Polisen hade gått hårt åt demonstranter under hela ordförandeskapet – visat att de kunde göra vad de ville och att alla eventuella “slag” om Göteborg redan var förlorade. Under finansministrarnas möte i Malmö och under mindre EU-toppmöten i stockholmsområdet genomfördes massarresteringar och styrkedemonstrationer från ordningsmaktens sida.

Demonstranterna var inte sena att svara: en stort gäng åkte ut till Lidingö på något perifert möte, halade och brände EU-flaggan och var tillbaka på tunnelbanans röda linje innan polisen ens hunnit dit. I Göteborg skulle det hela dras till sin spets. Rent politiskt handlade det mesta om internationella relationer på toppnivå, om mainstreamkrav som skuldavskrivning för tredje världen och Tobinskatt på finansiella transaktioner eller revolutionära ”krav” mot den globala kapitalismen och hela konkarongen. En skribent i tidningen Direkt Aktion (nr1/2001), som min dåvarande organisation SUF – Syndikalistiska Ungdomsförbundet – gav ut, argumenterade för att “fysiskt stoppa beslut” som skulle göra situationen värre för arbetarklassen.

Globaliseringsrörelsens fokus fanns hela tiden på de globala ledarskikten i IMF (Internationella Valutafonden), EU och G8 (som hade möte i italienska Genua senare samma sommar). Att fortsätta protestvågen som påbörjats i Seattle och Prag kändes självklart, även om den konkreta politiken med utgångspunkt i vår egen vardag lyste med sin frånvaro. Kopplingen till lokala kamper saknades nästan helt. Men vi skulle i vart fall bli många och polisen skulle inte kunna styra och ställa med våra demonstrationer längre.

Förberedelserna i Stockholm pågick under hela första halvåret 2001: vi kastade tårta på finansminister Bosse Ringholm under hans budgetpromenad, bara för att låta journalisterna förmedla budskapet “kom till Göteborg i juni”. Vi satte upp självironiska klistermärken där det stod “Hultsfred är klassförräderi” eftersom målgruppen för demonstrationerna – unga vänstersympatisörer – riskerade att hamna på festivalen istället. Vi ordnade stödfester för att kunna sänka priserna på bussresan ner till Göteborg.

Själva toppmötesdemonstrationerna var en mestadels positiv upplevelse. Vi var arga men glada på väg till det avspärrade Hvitfeldska Gymnasiet när hästar red rakt in i den lilla demonstration vi hade format för att ge stöd till de inspärrade. De mesta som planerades för toppmötet, som till exempel de vita overallernas aktion, fick ställas in efter att polisens förstört demonstranternas infrastruktur. Dagen efter så gick hästar och poliser till attack nära Södra Vägen och orsakade ännu mer ilska men också glädje när poliserna drevs tillbaka med gatstenar.

Efteråt följde kravallerna på Avenyn, men jag har inga direkta intryck av den händelsen, att det krossades rutor är egentligen en av de mindre intressanta sakerna som hände. Några timmar senare hade poliserna trängt ihop en massa demonstranter och förbipasserande på Viktoriabron. Alla i närheten ställde upp, höll modet uppe hos de tillfångatagna, uppmanade till polisstrejk och skickade ner en flotte så att den som ville kunde hoppa i älven och ta sig därifrån. Det är mer dessa glada minnen av gemenskap som jag har med mig från Göteborg, och först senare har jag förstått att polisens kulor ven över huvudet på mig vid Vasaplatsen. Jag har förstått att många upplevde Göteborg som en första upplevelse av polisens maktmissbruk och hur de svek sina löften och gick till angrepp. Men den insikten var vi många som redan hade fått, på gator eller i arrester.

Efter Göteborg startade en ond cirkel av avståndstagande, som nog skadade vänstern mer än själva kravallerna. Men för mig var Göteborg snarare en början än ett slut. För de som inte tog avstånd blev Göteborg 2001 en viktig bit av historien. Vi hade visserligen hamnat i en stegrande konfliktspiral under ordförandeskapet. Resultaten av att stå på sig mot poliserna var nog mer än en rörelse kunde hantera: skadade, skottskadade och dussintals i fängelse. Resultatet för polisen att visa demonstranter var skåpet ska stå var att man inte hade kontroll över situationen trots en rekordstor polisinsats. Ingen av parterna ville fortsätta den utvecklingen. Men många som inte var aktivister upptäckte också genom rapporteringen att det fanns folk som var villiga att konfrontera makten. Kanske blev några avskräckta, men det fortsatte vara en merit för högerdebattörer att ha varit med i vänstern samtidigt som det omvända scenariot är otänkbart.

Samtidigt tänkte jag på nyttan med detta. Kunde man, som det sas i Direkt Aktion, stoppa beslut som kan försämra arbetarklassens villkor? Är konflikten mellan demonstranter och den högsta ledningen för kapitalismen eller måste den byggas på något annat sätt? Men alla vi som fortfarande ville förändra världen, eller till och med ville det ännu mer efter toppmötet, vad skulle vi göra? För min del fick symbolpolitiken vid internationella toppmöten ge vika för en mer vardagsnära aktivism. Att ta med tårtkastningen, skämtsamma klistermärken och påhittiga papier-machefigurerna från toppmötesrörelsen och använda dem i en lokal konflikt istället.

För att kunna förändra måste man börja med att bygga makt i mindre frågor som rör en själv. Arbetarrörelsen använde strejker och blockader, globaliseringsrörelsen i syd hade jordockupationer men dess motsvarighet i Sverige genomförd mest symboliska aktioner mot toppmöten i sin kamp. Samma höst startades Planka.nu officiellt och den politiska relevansen behövde inte längre förklaras utan var inbyggd i hela konceptet. Där det tidigare funnits en svaghet – att inte ha råd med biljetten – fanns nu en styrka i avgiftsstrejken. Avgiftstrycket på kollektivtrafiken var en fråga som började nere i Stockholms underjord men därifrån kunde leta sig upp till multinationella säkerhets- och oljeföretag och den politik som har satt dom i förarsätet.

Under ordförandeskapet 2001 kändes det som att vi försökte bygga politiken från en internationell toppmötesnivå för att politiken sen skulle ta sig ner till vardagen. Sen dess har vi gjort tvärtom, vilket har fungerat mycket bättre!

Eller kanske inte, för det där intrycket ger vår statschef mer eller mindre vartenda tillfälle som ges framför kamerorna. Och det har vi som sagt haft roligt åt så det räcker och blir över.

Vad krisen för monarken (inte monarkin, än) ger oss är däremot ett tillfälle att diskutera republiken Sverige. När vi ledsnat på förnedringen av det gamla, borde vi tillsammans börja skissa på det nya. Annars riskerar det enda svaret som bjuds att bli: Låt kungen abdikera och skicka kronan vidare till Victoria.

Vanligtvis är vårt statsskick för de allra flesta en ickefråga. Sedan 70-talets konstitutionella förändringar som gjorde monarkin formellt harmlös är republikanismen som stridsrop djupt begravet på en offentlighetens bakgård. Folk har bättre saker för sig, inte minst att bekymra sig om viktiga grejer som vård, skola och omsorg. Men kungens personliga vandel öppnar fönstret på glänt för att en gång för alla göra slut på denna den största av alla symbolfrågor: Att vår statschef ärver sin titel.

Republikanska föreningen har tillsatt en utredning som ska ge ett konkret förslag på en monarkifri grundlag. Initiativet är välkommet och kan tjäna som verkningsfull ammunition när debatten ska vändas från anti-monark(i) till pro-republik.

Men låt oss gå händelserna i förväg. Ett förslag som vill vinna största möjliga stöd från republikaner i alla politiska läger, ändrar så lite som möjligt av vår grundlag i övrigt. Alla former av presidentialism, med förstärkt personfokus och försvagat parlament, bör alltså undvikas. En mer försiktig reformator skulle kanske snegla på Tyskland eller Italien, där presidenten väljs av parlamentet och tjänar ungefär samma syfte som vår konung. Men vi kan gå ännu längre.

Några av monarkens uppgifter kanske är hopplöst daterade och bör avskaffas? Andra kan delegeras ut till lämplig företrädare för regering eller riksdag, och varför inte göra talmannen till statschef?

Med några pennstreck skulle vi förpassa en uråldrig konstitutionell rest till historien men lämna den befintliga demokratin, med dess brister och förtjänster, intakt. Försvinner gör däremot en viktig nod för överklassens kulturella och ekonomiska strävanden, samt en helt central symbol för den svenska kulturkonservatismen.

Vilka konsekvenser det skulle få på sikt för det politiska och ideologiska klimatet är svårt att sia om, men det lär knappast vara till nackdel för en egalitär rörelse vars segrar under senaste åren är lätträknade.

I dag skriver DN även om hur samarbetet mellan riksdagens fyra borgerliga partier i asylpolitiska frågor ska få 700 fler tvångsutvisade, bara i år. I artikeln så får både Peter Norén från Polisen och vår migrationsminister Tobias Billström (M) uttala sig om problemen inom dagens asylpolitik. Det som främst lyfts fram är ineffektiviteten inom kriminalvårdens transporttjänst och bristen på platser hos flyktingförvaren (de fängelser för papperslösa som vi berett mark för i Sverige).

När vi hittar någon på Möllevångstorget som trots utvisningsbeslut inte vill resa hem frivilligt, är det förstås frustrerande att få höra att det är fullt på förvaren, säger polisen Peter Norén i DN.

Men det saknas något här. Det saknas en berättelse. En transport stoppas av människorättsaktivister, vilka målas upp som mördare. Någon hittas på ett torg i Malmö. Ett förvar behöver få fler platser. Asylpolitik har kommit att handla om logistik snarare än om de människoöden den formar.

Var är någons berättelse? Var är rösterna från de förvar som saknar platser åt någon? Varför vet vi nästan allt om de fruktansvärda djurtransporter som korsar europa men ingenting om dessa transporter? Jag menar: de som åker med kriminalvårdens transporttjänst kan ju faktiskt prata till skillnad från djuren.

Istället får vi nöja oss med att läsa om lilla Mele som får hjälp av Bamses kompis Skalman. Inte med att överklaga utvisningsbeslutet. Utan med att packa ned sina leksaker inför den kommande tvångsutvisningen. Håll till godo…

Ladda ned asylnumret av Bamse som PDF