Dessa tre ingredienser med fokus på den senare, hämnden, har blivit ett måste för många feministiska böcker och filmer de senaste åren. ”Hämnden är en kvinna”, skrev Sofia Edgren när Stieg Larssons berättelse om Lisbeth Salander gick upp på bio och i tidningen Arbetaren beskriver Rebecka Bohlin filmen som ”ett feministiskt unikum”.

Bohlin avslutar sin artikel med att beskriva sina egna känslor inför filmen: ”Jag är visserligen inte supermegasmart som Salander. Men jag kan också samla mig, resa mig. Jag kan vägra vara offer”. Men är det något som Lisbeth Salander verkligen är så är det just offer.

För som politisk och feministisk handling är hämnden problematisk. Den klämmer sig fast vid givna identiteter och kräver smärta som en politiks ingrediens. Endast ett offer för smärta kan återvinna upprättelse genom hämnd. Och för att legitimera hämnd så krävs att vi erkänner offret dess smärta och dess identitet.

Detta visas i både Larssons triologi om Lisbeth Salander och Wennstams om Medeleine Edwards. Flera centrala delar i dessa böcker har till uppgift att dramatisera just smärta och etsa fast rollerna av förövare och offer. Det är stundtals också böckernas starkaste litterära stunder och säkerligen en bidragande faktor till deras framgång.

Finns det då en feministisk upprättelse utan hämnd? Något som i alla fall ofta lyckas väcka förskräckelse hos de flesta (så även hos mig) är när kvinnor som blivit utsatta för sexuella övergrepp inte går med på att inta rollen som offer. Vid World Social Forum för några år sedan anordnades en paneldebatt om trafficking. Där tillfrågades en kvinna som lyckats fly från människosmugglare i Indien hur hon någonsin skulle kunna vinna tillbaka sin sexualitet. Kvinnan svarade att ”min sexualitet är mycket större än så. Den tar inte skada utav mäns illvilja och deras händer”.

Det blev tydligt hur detta svar öppnade upp för ett politisk förvirring. Bilden kvinnan gav av sig själv och det hon hade varit med om var svårt att förankra i många människors föreställning om juridisk och moralisk upprättelse. Men däremot fanns kvinnan och hennes sexualitet kvar i centrum.

Kanske är det något liknande jag saknar. För jag gillar både Lisbeth Salander och Emma Wahl (huvudpersonen i Alfahannen). Men när hämnden är levererad är också historien slut. Vi sitter kvar och vet in i minsta detalj hur illa förövarna nu mår, men nästan ingenting om Lisbeth och Emma. Hämnden rymmer ingen framtid, som Wendy Brown skriver i States of injury: Power and freedom in late modernity.

Det är den tomheten som jag känner när jag lägger ifrån mig boken. En feministisk handling som erövrar framtiden.

Så lät det ofta när jag gick i högstadiet i slutet på 1980-talet, i ett mindre samhälle i Hälsingland. Uttalandena kom från skolkamrater som i sin tur hade snappat upp denna ”sanning” från äldre kamrater. Kamrater som visste hur det låg till i världen. Kamrater som var tuffa och vågade säga sånt som ingen annan vågade. Som kände till obskyra, men fascinerande, fenomen som ”Nordiska Rikspartiet” och ”Bevara Sverige Svenskt”.

Som sanningar betraktade cirkulerade sådana påståenden ganska fritt, utan större kontakt med verkliga förhållanden. Några utomeuropeiskt födda människor såg vi sällan. Mot slutet av decenniet placerades dock några familjer, flyktingar från kriget mellan Iran och Irak, i vår lilla stad. En kille hamnade i en parallellklass i min högstadieskola. Han visade sig vara en synnerligen trevlig prick.

Men sådana kontakter med verkligheten ändrade förstås inte sanningen. Invandringen i stort framställdes ändå ofta som ett hot. Mot våra arbetstillfällen, mot våra tjejer och mot våra skattepengar. Dessa vardagsrasistiska fraser har på många sätt blivit pinsamma klyschor idag. De blir ofta framställda som typexempel på en vulgär och fördummad främlingsfientlighet. En hållning starkt förknippad med en obildad, manlig arbetarklass.

Men den förklaringen är för enkel. Det var inte bristande bildning som fick sådana uttalanden att cirkulera bland oss arbetarungar i högstadiet, lika lite som det idag är bristande bildning som låter dagens högerpopulister vinna terräng genom att spela på svenskhet och trånga normalitetsbegrepp.

När rasismen enbart görs till en bildningsfråga, tappar vi nämligen viktiga perspektiv. Det vi istället måste notera är att rasismen, nu som då, erbjuder en väv av betydelser och ”sanningar” som organiserar och politiserar vissa psykologiska krafter som är mycket närmare knutna till våra identiteter än vad vi vanligen uppmärksammar.

I Jacques Lacans psykoanalytiska teori framhävs hur människors identiteter byggs upp genom identifikation med språkliga tecken som cirkulerar i vår omvärld. Från spädbarnets första steg in i språket handlar våra liv om att ”hitta oss själva” genom att fästa olika betydelser vid den egna personen. Som barn får vi till exempel får höra att vi är ”duktiga”, ”starka”, ”söta” eller ”stygga”, och dessa tecken blir formerande för våra identiteter. I vuxen ålder fortsätter vi sträva efter att bli ”framgångsrika”, ”lyckliga”, ”kompetenta”, ”älskade”, och så vidare.

Genom identifikation med dessa betydelser hoppas individen kunna fånga sin innersta kärna. Men någon sådan innersta kärna finns inte. Vår kamp för att finna oss själva är som att försöka fästa en rad post-it-lappar på en osynlig amöba.

Samtidigt är det just bristen på en fullständig identitet som fortsätter driva oss. För varje mål vi uppnår, för varje nytt tecken vi kan fästa vid vår personlighet, står det på nytt klart att det inte räcker. Helheten, harmonin, den fullständigt färdiga och sammansydda personligheten uteblir. Så cykeln av identifikationer fortsätter, i förhoppning om att vi ska hitta det där sista tecknet som fullt ut kan symbolisera vad vi är. Men inga tecken räcker någonsin till. Vi blir aldrig riktigt ”hela”.

Vad har då detta med politik och rasism att göra? Svaret är delvis att de identifikationer vi drivs till alltid är begränsade av de betydelser som finns tillgängliga i ett visst språk i ett visst samhälle. De tecken som ”vi” kan vara – ”svenska”, ”normala”, ”hederligt arbetande” – måste alltid definieras i motsättning till något annat – ”utländska”, ”fanatiska”, ”snyltare”. För att ”vi” över huvud taget ska kunna betyda något, måste ”vi” avgränsa oss mot ”dom”, de Andra.

Ett sådant konstruktivistiskt synsätt på våra identiteter är idag allmänt accepterat i samhällsvetenskaperna. Men det är också begränsat, eftersom det sällan uppmärksammar drivkraften bakom våra identifikationer: vår oförmåga att någonsin fullt ut bli hela subjekt.

Det är just våra splittrade subjekt som gör oss sårbara för reaktionära, rasistiska identifikationer. Eftersom våra identiteter aldrig kan bli helt trygga lurar syndabockstänkandet alltid i buskarna. Det måste ju vara Någon som hindrar oss från att bli det vi var menade att bli!

När tonårsgrabbarna i min skola skällde ”invandringen” för det faktum att framtiden var osäker och tjejerna i vår egen ålder hellre riktade sitt intresse mot äldre killar, fångades de lätt av frestelsen att lokalisera hotet mot den egna identiteten i en yttre fiende. Att de aldrig hade träffat denne ”fiende” spelade ingen roll för den ideologiska manöverns effektivitet. Den egna bristen måste ju vara någon annans fel.

Det borde vara tydligt hur denna psykologiska tendens lätt fördunklar andra samhälleliga relationer av makt och förtryck. Kapitalismens oförmåga (och ovilja) att erbjuda alla arbete täcks över av den Andres klåfingriga ambition att ta ”våra” jobb. De nyinflyttades degradering till klassystemets botten gör dem inte till våra allierade i klasskampen, utan till lata bidragssnyltare. Och den patriarkala föreställningen att vissa kvinnor är ”våra” göms under hotet om den Andres begär till svenska kvinnokroppar.

I Lacans anda analyserar den slovenske filosofen Slavoj Žižek rasismen som uttryck för en ideologisk fantasi som syftar till att skydda våra bräckliga identiteter. Hans klassiska exempel är judehatet inom den nazistiska ideologin.

För de som identifierade sig med nazismen blev juden en fantasifigur i vilken samhällets många motsättningar och konflikter koncentrerades. Juden tillskrevs en rad motsägelsefulla egenskaper som samlade alla motbjudande karaktärsdrag från de högre och lägre klasser som ansågs utgöra ”folkets” motsats. ”Juden” var exempel både bolsjevik och bankir, både intellektuell och underlägsen, både en spridare av homosexualitet och besatt av att fördärva unga tyska flickor.

Enligt Žižek kom den nazistiska fantasin om juden att fungera som ett sätt att symbolisera alla samhällets problem och kriser. Tack vare hotet från den Andre, juden, blev det möjligt att hålla fast vid föreställningen om det egna samhället och folket som i grunden harmoniskt. ”Om vi bara blir av med de som förstör för oss, så…”

Men fantasin om fienden som hotar harmonin döljer bara det faktum att samhället aldrig kan bli helt harmoniskt, att det aldrig kan fångas in av en enda motsägelsefri berättelse. Ändå är den ideologiska fantasin lockande, eftersom den tycks erbjuda en lösning på vårt identitetstrauma. Fantasin kompenserar oss helt enkelt för vår misslyckade identifikation.

Samma ideologiska struktur går igen i vardagsrasismen från mitt 1980-tal, liksom i dagens demonisering av muslimer. Även i dessa fall symboliseras den Andre som en hotande figur, fylld av dunkla och perverterade begär. Den Andre är ute efter att ta något som vi har, han vill förstöra vårt sätt att leva. Och återigen är den Andres karaktär ytterst motsägelsefull – han är lat men tar ändå våra jobb, osv.

Det stora problemet med att se rasismen som en bildningsfråga är att fantasins betydelse sällan tas i beaktande. Žižeks obehagliga slutsats är att rasisten faktiskt njuter av sin rasism. Rasisten vet förstås mycket väl att raser och nationer bara är påhittade storheter. Men fantasin räddar ändå rasisten från traumat av en ofullständig identitet. Fantasin håller löftet om harmoni vid liv.

Ett exempel är Aftonbladets publicering av Jimmie Åkessons (SD) antimuslimska utspel i höstas, som följdes av att flera dagstidningar visade att Åkesson faktamässigt hade minst hälften fel i sina påståenden. Vad är den ideologiska fantasins respons på denna bildningsinsats? Troligen bidrar den bara till att stärka av anhängarnas övertygelse om att Åkesson faktiskt hade till hälften rätt. Och även om alla hans påståenden skulle ha motbevisats, är den ideologiska fantasin ofta ändå att föredra framför insikten att den samhälleliga harmonin aldrig kommer att infinna sig. Fantasin bryr sig helt enkelt inte om fakta, eftersom den är upptagen med något viktigare: att skärma av det egna subjektets ofullkomlighet.

Allmänliberalt tal om utbildning i tolerans och mänskliga rättigheter är därför otillräckligt för att motarbeta rasismen. Vad som behövs är inte mer utbildning om att alla människor är lika mycket värda. Det vet alla redan. Problemet är att denna vetskap utan större problem kan kombineras med främlingsfientlighet och invandringsmotstånd (som i de kulturrasistiska doktrinerna om att olika folkgrupper bör hållas åtskilda). Och ”tolerans” är alltid något som bara kan utövas av den som besitter makt. Husets herre kan vara ”tolerant” mot sina gäster, men bestämmer i slutändan husets regler själv – inklusive reglerna om vilka som får komma in.

Långt viktigare är att föra fram en alternativ förståelse av det kapitalistiska samhällets kriser som kan mobilisera politiskt motstånd. Kampen gäller att fånga upp de fullt legitima känslorna av missnöje och styra dem mot ett projekt för jämlikhet och radikal demokrati, istället för att låta syndabocksfantasierna ta över.

För vänstern är detta behov trängande. I en tid då politiken mitteniserats till det absurda gör Žižek, i sin senaste bok, rätt i att påminna oss om Walter Benjamins gamla tes att varje framsteg för rasism och fascism är en utebliven revolutionär möjlighet. Högerpopulismens och rasismens landvinningar beror inte på dumhet utan på verkligt missnöje, upplevelser av förtryck, och en vilja till förändring. Med det synsättet finns grunden till en ny vänsterradikalism redan på plats. Förvisso gömd under sin reaktionära motsats, men möjlig att gräva fram för den vänster som kan sätta rimligare namn på ursprunget till samhällets kriser.

Lika ofta som vänstern beskylls för att vara naiva framstegsoptimister, lika ofta får de skulden för teknikfientligt bakåtsträvande.

På sätt och vis är båda påståendena lika orättvisa, eller om man så vill – båda precis lika riktiga. De speglar nämligen två sidor i den väldiga dialektik som Karl Marx en gång menade är det som drev historien framåt, motsättningen mellan produktivkrafter och produktionsförhållanden.

Redan för 200 år sedan kunde Marx, och givetvis hela den tidens arbetarrörelse, se hur människans drift att omvandla naturen och tillägna sig den som sin egen, drev fram järnvägar, telegrafer och industrier.

Redan från början var det också tydligt att all utveckling hade ett pris; den teknologiska utvecklingen släppte lös fantastiska krafter men innebar också skiftarbeten, smutsig rök och långa timmar vid maskiner som sliter ned kroppen. Det en borgerlig ekonom kallade kapitalisternas ”varulvsjakt efter merarbete” hade i mitten av 1800-talet ”lett till så omåttliga utsvävningar, att de inte ens överträffas av spanjorernas grymheter mot Amerikas rödskinn”.

Om vi är dömda att äta vårt bröd i vårt anletes svett, innebar all den teknologiska utvecklingen alltså bara att svetten numer kom från ett löpande band istället för en langningskedja. Trots att den nödvändiga arbetstiden för att skapa sina livsförnödenheter minskade för vart år så förblev arbetstiden densamma. Beslutet om åttatimmarsdagen i Sverige togs 1919. Snart har det alltså gått 100 år sedan arbetsdagen sänktes förra gången, det är värt att ta ett ögonblick för att fundera över vad mer som hänt under de hundra åren.

Något som dock inte hänt under de 100 åren är att arbetarklassen tagit makten över produktionsmedlen, för enkelheten skull åtminstone inte i Sverige. Därmed tycks vi inte ha kommit till den punkt där Marx, främst i verken innan Kapitalet, förutspår att samhällets produktivkrafter kommer i motsättning till produktionsförhållanden och för oss in i revolutionens tidevarv.

Eller har vi det? Många inom miljörörelsen skulle nog mena att kapitalismen stött emot en av sina skrankor, ett hinder som visade sig vara planeten själv. Det finns mycket som tyder på att vi ryckt upp naturresurser ur djupen i en takt som riskerar att omintetgöra de livsuppehållande system i naturen som ännu inte satts under vår kontroll. Om ishaven smälter, regnskogarna skövlats och öknarna fortsätter breda ut sig så tycks kapitalets enorma ackumulationstakt alltmer likna den kung Midas som till slut gör till och med sin föda till guld.

Jag menar att dagens miljörörelse i huvudsak kan delas upp i tre olika strömningar, som alla har sin historiska bakgrund och därför sina förhoppningar om morgondagen.

Först och främst finns det helt enkelt den högerfalang för vilket ackumulation fortfarande är Moses och profeterna. Deras blinda tilltro till marknadens och tillväxtens fördelar säger dem att det enda som är fel med tillväxten är att vi inte hunnit med tillräckligt av den. De menar att anledningen till att tillväxten just nu slår så fel mot enorma naturområden är att det är oklart vem som äger dem, och därför kan de inte få något pris och hanteras på en marknad.

Om marknaden bara får fritt tillträde till världshaven, urbefolkningar, människors organ och vad helst du kan komma på – så kommer den osynliga handen att ordna allt till det bästa. Det är förhoppningsvis inte många av läsarna här som har en så pass religiös relation till marknadsmekanismer och jag lämnar därmed högern därhän. Men steget är inte sådär överdrivet långt till den tillväxtvänliga delen av vänstern, med den skillnaden att de menar att marknaden måste styras genom politiska beslut.

Nu ska man inte underskatta hur viktig den skillnaden är, men faktum kvarstår att båda ser marknadsmekanismer och grön tillväxt som viktiga pusselbitar i lösningen. Med vår centerpartistiska miljöministers ord så vill båda dessa ”genomföra de förändringar som de ekonomiska spelreglerna inbjuder till”.

Sen finns det då en tredje falang inom miljörörelsen; den som ser ”a new green deal” som ett skrämmande framtidsscenario. Den tredje falangen skulle, med ett marxistiskt språkbruk som de inte alltid själva använder, säga att produktionsförhållandena alltid är närvarande i produktivkrafterna.

Det innebär att vi kan utveckla miljöbilar och utverka utsläppsrätter så mycket vi vill, till slut kommer kapitalismens drift att expandera bortom alla gränser att stöta på nästa gräns – och så är vi där igen, inför den stundande undergången. Det innebär också att teknologisk utveckling aldrig har ett värde i sig, allt beror av det samhälle som tar den i sitt bruk. Om det samhället bygger på principen om profitmaximering, så kommer också maskinen att användas till det – inte till att förkorta arbetsdagen.

Men just vid denna historiska tidpunkt, med finanskriser och ekologiska kriser samtidigt, så visar kapitalismen sina begränsningar och skadeverkningar tydligt. Därför, säger denna del av miljörörelsen, ska vi inte låta kapitalismen slippa undan med en utveckling som inte ställer den allra största frågan – den om makten över produktionen, den om makten över livets förutsättningar. Om vi återigen väljer en ny våg att tillväxt, på ett något annorlunda vis, så kommer det att dröja innan förutsättningarna för att ställa den stora frågan är desamma igen.

Då invänder förstås de tillväxtvänliga att det är orealistiskt att tala om att ersätta kapitalismen, och hursomhelst har vi inte tid med den sortens drömmerier när världen håller på att gå under. Men vem är det egentligen som är orealistisk?

De senaste tiotals årens miljödebatt har inte satt ett endaste synbart spår i utsläppsnivåerna världen över. De prognoser som släpps från alliansregeringen och högertankesmedjor om alla de miljövinster som det ”gröna företagandet” ska innebära saknar helt stöd i den verklighet vi sett. Det finns ingenting som tyder på att de skulle lyckas, från det faktum att teknologin i nuläget befinner sig på projektstadiet till det andra faktumet att kapitalets utomparlamentariska gren i Svenskt näringsliv startat tiotals frontorganisationer som helt enkelt försöker blockera frågan.

Enormt starka intressen vill helt enkelt inte riskera tillväxten som den ser ut idag, och även om de i nuläget har lite svagare förtroende än på länge så är det de som bestämmer hur ackumulationen ska gå till – det är de som sitter på förutsättningarna för livet.

Även hos den mest utvecklingsoptimistiska vänstern har produktivkrafterna aldrig kunnat göra annat än bereda vägen för mänsklighetens frigörelse. Att faktiskt slå oss fria har varit upp till vår medvetna handling. Om vi har blivit så rädda att ifrågasätta makten över produktionen att vi inte ens kan göra det när kapitalismens misslyckande riskerar hela planetens överlevnad, när ska vi då göra det? Istället för förutsägelsen om produktivkrafternas motsättning mot produktionsförhållanden står vi nu kanske inför en annan förutsägelse – den om socialism, eller barbari.

Denna text har tidigare publicerats i tidskriften Tvärdrags vetenskapsnummer.

Och bara tre månader efter artikeln verkar det som att denna bild, av politiker som vill stänga staden och aktivister som vill öppna upp den igen, kommer att bli allt mer vanlig. För under nästa vecka går något som döpts till Stadskampsveckan 2010 av stapeln. På nätverket Öppna Stockholms hemsida kan man läsa:

”Under veckan kommer det ske Öppna rådslag i Rinkeby, Aspudden-Midsommarkransen, Vantör, Bagarmossen-Skarpnäck för att formulera vår vision – som svar på den Stockholmsvisionen som stadshuset just beslutat. Veckan bjuder på aktioner i gallerior, nolltaxedagen i kollektivtrafiken, föredrag och debatter, en filmfestival och konserter. Just den spännvidd och pluralism som den här staden saknar.”

Detta initiativ värmer såklart vid en tidpunkt då jag personligen fått äran att uppleva och dokumentera den krassa verklighet som skapas när polisen utnyttjar SL:s kontrollsystem för att kunna sätta dig klottrare, papperslösa och pundare. När jag läser att Sundbyberg, efter att komunalpolitekern Inger Lundberg hävdat att ”Det finns inga hemlösa i Sundbyberg”, nu slopat alla stöd till frivilligorganisationer som jobbar med hemlösa i kommunen. En tid då samtliga stora nyhetsmedier diskuterar den segregerade stadsmiljön som håller på att ta över både Stockholm, Göteborg och Malmö.

För denna vinter är det inte bara vädret som kyler oss in på bara huden. Den borgerliga politiken blåser lika kalla vindar den. Men plötsligt finner man värme hos andra människors kämparglöd. Och jag hoppas att kunna delta så mycket som möjligt under denna stadskampvecka. Att hjälpa till med att blåsa liv i denna glöd tills det slår upp flammor över hela Stockholm. Flammor som kan jaga bort både vintern och de kalla högervindarna.

Schema för veckans aktiviteter
Oppnastockholm.se

Dessvärre är denna debatt helt missriktad. I blickfånget står rasistiska partier, som kämpar för att få vistas i den svenska skolmiljön. Detta när debatten borde ha en helt annan fokus: rättare sagt elevers och lärares
rätt till en trygg och säker arbetsmiljö. Därför är frågan om vi ska ge rasistiska partier rätt till debattutrymme i skolan en fråga endast förbehållen skolans profession.

För de allra flesta tycks det här vara en debatt om principer. På Brännpunkt 18/2, Kampanjförbud gynnar extremister, gör de borgerliga ungdomsförbunden gemensam sak. Under förevändning av att det handlar om att bekämpa ”extremister” vill man se en mer eller mindre oinskränkt yttrandefrihet, till förmån för ”det demokratiska samtalet”. Man bortser då från att detta ytterst är en fråga för lärar- och skolledarprofessionen att besvara.

Vi bör ständigt ha i åtanke att skolan är elevernas och lärarnas arbetsplats – det är ingen offentlig plats öppen för alla. För skolan gäller dessutom arbetsmiljölagen, där en rätt till trygghet och säkerhet på arbetsplatsen eller på sin skola garanteras. När politiska krafter utifrån hotar denna rätt, måste man vara konsekvent med lagstiftningen och våga använda den. Skolbesök från Sverigedemokraterna (SD) såväl som från ND innebär, i mina ögon, att man sätter framför allt elevernas rätt till en trygg skolgång ur spel. Ingen ska i sin skolvardag behöva möta propaganda som uppmanar oss att överge mångkultur och invandring. Sådant kan inte upplevas som annat än direkt kränkande. Ska vi låta yttrandefriheten vara otyglad till priset av detta?

Drar man debatten till sin spets, är det här är fråga om vilken sorts demokrati man är anhängare av. Om vilket samhälle man vill ha. Antingen är man för en liberal demokrati, där vissa principer pekar ut riktningen för politiken. Eller så är man för en socialistisk demokrati, där utgångspunkten är människors vardag. Denna form av demokrati strävar dessutom efter en upplevd form av frihet och demokrati. För mig är alltså frågan enkel: Värna elevernas trygghet och säkerhet. Välkomna inte rasistiska partier i skolan!

Då valplattformen är det första breda styrdokument som lanserats av partiet sedan det rödgröna samarbetet inleddes blir det logiskt att söka efter dess inverkan på politik och retorik. På många sätt är regeringssamarbetet med socialdemokratin och miljöpartiet gravsättandet av drömmen om en parlamentarisk annanhet, som med råge passerat sitt bäst före-datum.

Ända sedan splittringen av SAP 1917 och minoritetens omformning till marxist-leninistiskt parti 1921 har tanken om en annanhet, ett ”vi mot resten och ständigt i opposition” varit en bärande del av den organisatoriska identiteten. På den tiden var arbetarrörelsen splittrad, nationellt och internationellt, mellan skilda politiska metodarsenaler. Marxism-leninismen förespeglade något annat än socialreformismen, det var en helt och hållet skild uppfattning om vad som skulle göras och hur.

I takt med att det blev uppenbart att den metoden inte var avpassad för västerländska förhållanden med starka civilsamhällen, växande medelklass, massrörelser, en förhandlingsvillig borgarklass och andra försvårande omständigheter krympte så partiets roll och betydelse efter andra världskriget. Annanheten bestod, bland annat i att man så sent som på 50-talet hade en centralt ansvarig för subversiv och illegal verksamhet. Men i praktiken utgjorde man inget avantgarde, istället var man en gruppering som det faktiska avantgardet, vänsterfalangen inom socialdemokratin och fackföreningsrörelsen, kunde peka på och säga ”titta, dom är moskvatrogna icke-demokrater, förhandla med oss så slipper ni dom!”.

Med CH Hermanssons tillträde på partiledarposten inleddes promenaden mot vänstersocialism, den historiskt löst definierade beteckning som 1917 års utbrytare först svurit sig till innan Moskvas lockrop blev för starka. Hermansson drömde om en utbruten vänsterfalang från s som skulle gå ihop med majoriteten inom hans egna parti och bilda ett starkt ideologiskt och mångfacetterat vänsterparti utan både dogmatik och eftergivenhet mot ”monopolkapitalet”. Den brist i analysen som både Hermanssons projekt och möjligen dagens Vänsterparti gjorde/gör är att underskatta socialdemokratin och det starka tradition av nyttotänkande som präglar svensk politik i allmänhet och det partiet i synnerhet.

Socialdemokratin med dess stadiga maktinnehav och starka koppling till fackföreningsrörelsen och andra folkrörelser har alltid varit paraplyet under vilken en ansenlig del av landets parlamentariska vänsterresurser kunnat husera och få utdelning. Det har, spelteoretiskt sett, aldrig varit relevant att bilda något annat, och därmed riskera förlora det arv, de tillgångar, de direktvägar till makt och inflytande som rörelsen tillkämpat sig. I botten ligger det väldigt enkla antagandet att ett massparti i ett kapitalistiskt samhälle ändå aldrig kan hållas rent från borgerliga/liberala tendenser och alltid måste kompromissa med sig självt innan handlingen tar vid, oavsett partinamn.

Regeringssamarbetet är på sitt sätt den förlorade sonens återkomst. Den organisatoriska princip, Lenins arv, som gjorde den fortsatta partisplittringen relevant och berättigad, är i praktiken ogjord sedan decennier. I förhållande till socialdemokratin har man länge utgjort en vänsterfalang med eget organisationsnummer. Man är ett socialistiskt och feministisk parti, men det finns en ansenlig mängd socialister och feminister också i s. Man vill värna den gemensamma sektorn och använda den för att gradvis gripa makten ifrån motståndarnas kalla hand. Det vill också stora delar av s. Och listan kan fortsätta.

Den kvarvarande funktionen har istället blivit privilegiet att i offentligheten artikulera den politik som socialdemokratins vänster endast får mumla från sina kontor på ABF. I och med samarbetet, manifesterat i det liggande förslaget till valplattform, försvagas det privilegiet. När vi så går mot ett nytt parlamentariskt enande av arbetarrörelsens två partier är det med en förhoppning om att årtionden av misstänkliggöranden ska bytas mot samtal, och att den faktiska politiken ska flyttas mer åt vänster än under partiets roll som fågelskrämma och populistiskt hot. Om det faktiskt blir så återstår att se, även om arbetsgruppernas resultat så här långt förmodligen utgjort en positiv överraskning för de flesta.

Under seminariet på ABF kritiserades programmet mestadels från vänster. Frånvaron av den klassiska vänsterterminologin fick panelen att dra slutsatsen om att ingen djupareliggande systemkritik fanns att tillgå, att den hade förpassats till partiprogrammet och skulle stanna där. Så kan det vara, men samtidigt är det isåfall ett symptom på två saker.

Ett, under den klassiska vänsterterminologins tidevarv hölls ett sådant språk vid liv genom en rörelse och ett mål. Något sådant finns inte idag. Två, det finns ingen ny praktik som ersatt den och därmed ännu inget nytt språk som man med liv och lust kan tillägna sig i sin propaganda. Kvar blir själva åtgärderna, de realpolitiska reformerna, det man i praktiken menar också om man hade klätt det i ord som relationen arbete-kapital, klassamhälle, socialism, imperialism eller vad som nu efterfrågades. Partiet drar sig till lärdom det socialdemokratin gjorde för länge sedan, nämligen att det parlamentariska spelet i en kapitalistisk demokrati handlar om konkretiseringar och att leverera reformer. Stora berättelser, ja, men berättelser som lever och säger något om vår vardag och om våra liv.

I det ljuset blir formuleringar som det inledande om att ”Sverige på många sätt är ett bra land att bo i – för de flesta” begripliga. När uppfattningen om motsatsen, att det är förjävligt att bo här för de allra flesta på grund av alienation, exploatering och reell underordning, inte får särskilt mycket utrymme i offentligheten är det också svårt att artikulera för ett parti som vill få fler mandat än i senaste valet. När man förenas med socialdemokratin förstärks dessutom kraven på lojalitet gentemot det samhälle som byggts upp, inte bara fram till 1976 utan till 2006.

Vår eventuella besvikelse över Vänsterpartiets valplattform bygger på ett missförstånd om vad partiet är och kan vara idag. Det finns inget nytt revolutionärt projekt och därmed blir skillnaden mellan arbetarrörelsens partier i grad, inte i art. Skulle det faktiskt finnas något nytt, så vore de sedan 100 år etablerade partierna det mest osannolika växthuset för en sådan skör blomma.

Saman får också äran att introducera Konflikt.tv – där du kan hitta allt från kortare videoklipp till längre föreläsningar och debatter.

På kontoret finns en apparat som kan mäta blodvärdet, men just nu är kyvetterna som behövs för detta, slut. En förhoppning är att man även ska kunna ta snabbsänka snart, det vill säga ett prov som visar tecken på infektion. Men på de 15 år som kliniken funnits har man ännu inte kunnat konstatera huruvida en människa har en infektion eller inte.

Att komma hit är som att lämna i-landet Sverige och åka till ett av världens mest fattigaste länder. Vi medicinare som åkte på Global Hälsa till Tanzania såg bättre vårdinrättningar till och med i de fattigaste byarna. Hade någon satt en ögonbindel på mig som togs av först när jag klev in i kliniken, hade jag vägrat tro på att jag fortfarande var i Sverige.

Snabbt fylls det lilla väntrummet. När man är sjuk vill man gärna ha med sig någon, speciellt om man inte kan språket. Därför är det inte bara patienter utan kamrater och familjer till den sjuke som fyller den lilla lokalen. Där finns även före detta papperslösa som fått sitt uppehållstillstånd men återvänt för att tolka eller koka kaffe eller hjälpa på något annat sätt. I ett litet kyffe, som kallas reception, tar man emot patienterna och försöker ta reda på varför patienten söker. Kroppspråk fyller ut språkförbistringar. Det handlar ju ofta om kroppen. De vanligaste sökorsakerna är nämligen rygg- och nackont, som det är även i den svenska primärvården. Sedan är det mycket stressrelaterat och mycket är relaterat till den sociala situationen, var kroppen slutar och det sociala börjar är helt omöjligt att ta reda på.

Var patientens sjukdom slutar och var socialministern Göran Hägglunds politik börjar, är helt omöjlig att ta reda på. Det svenska asylsystemet gör människor sjuk för att sedan förvägra dem vård. För cirka två år sedan lyckades ett gäng läkarstudenter rikta medias uppmärksamhet mot denna fråga. Det lovades grejor från riksdagspolitiker. De röstade ned en motion om papperslösas rätt till vård, men lovade förbättringar. De ville avvakta till utredningen och budgeterade för en utredning på socialdepartemantet år 2009. Men minnet sviktade, inte ens en förutredning startades. Istället gjorde landsting runtom i Sverige olika tolkningar och följde sin moraliska kompass och läkare följde sin yrkesetik.

I Skåne beslöt man att papperslösa skulle få subventionerad akut vård. På vissa sjukhus beslöt man att de visserligen skulle skicka ut en räkning, men aldrig begära in summan. Från annat håll ropade man om vårdturism, människor skulle alltså migrera och försätta sig i en situation som i sig själv skulle innebära sämre hälsa, enbart för att få subventionerad vård. En rapport från Läkare i Världen i september slog hål på den myten. Och visade att kostnaderna för Skåne Landsting inte blev mer, när de erbjöd papperslösa subventionerad vård. Det har stått still länge, fram till för några dagar sedan, då tillsatte regeringen en utredning för papperslösas rätt till vård. Det är svårt att jubla när detta besked är en repris. Utredningen skulle ha varit klar nu, inte på väg att påbörjas.

Istället fortsätter läkarvolontärer att ta in patient efter patient, man ger dem ett stadigt handtag som hälsning, liksom för att kompensera för allt det som man inte kan ge, man för denne patient bakom ett skynke och slår lite reflexer. Man ger lugnande besked, återigen för att man inte kan göra annat. Man rotar i blå plastlådor efter mediciner som inte finns där. Det finns fullt med C-vitaminer och magsyrehämmande läkemedel. Det finns sömntabletter.

Men ska man ge C-vitaminer till en självmordsbenägen man som inte har träffat sin familj på fem år? Ska man ge sömntabletter mot en hjärtsvikt, hon kanske kan sova bort den och alla andra besvär? En kvinna får en p-pillerkarta, det är oklart om hon kan få till en nästa månad. Och en abort skulle kosta tiotusen kronor minst. Och en förlossning 25 000 kronor. Vilket slags liv har hon råd med?

Precis när kliniken stängt en kväll, kommer ett par in. Kvinnan pekar mot sin rygg, det gör ont. De vet att de är sena men kan vi hjälpa dem? Nej vi kan inte hjälpa dem, alla har gått, vi har packat ned. Kvinnan och mannen bönar och ber och ber om ursäkt. Vi ber om ursäkt, vi kan inte göra något nu, det blir inte bra när man ger korridorsvård. Och ni måste söka akuten, vad kan vi göra mot kvinnans gallsten eller njursten, som det verkar vara? Ge smärtstillande men det måste övervakas.

Vi stänger dörren medan vi fortsätter att be om ursäkt. Ursäkt för det här skitlandet som tillsammans med Österrike är sämst på att ge papperslösa deras rättigheter. De rättigheter som de har men Sverige tagit ifrån dem. En aktiv process som inte kan skyllas på okunskap eller passivitet, de har tagit något som tillhör de gömda (och de asylsökande som förvisso får subventionerad akutvård men inte det preventiva, de får inte gå till vårdcentral till exempel).

På hemvägen talar vi med en dam med stor skön päls som jobbat med oss under kvällen. Hon berättar öppet och glatt om de privata försäkringar som hon och hennes man har. På bara en dag fick han träffa öronspecialist, berättar hon, han behövde ingen remiss. Fantastiskt va? Hon låter mycket nöjd. Hon har lämnat u-landet bakom sig nu och sitter på tunnelbanan in i det i-land som är hennes land. För hon är född här och ingen kommer att ta ifrån henne hennes mänskliga rättigheter, tvärtom får hon fler rättigheter bara hon kan betala litet för det.

För er som läst debatten kring fordism/postfordism så är mycket bekant, se t.ex. förra numret av Transform eller Development dialogue nr 51 ägnas helt åt frågan om postnyliberalism och där särskilt den gamla kapitallogikern Elmar Altvater har en intressant artikel.

Men jag tror att det är förhastat att börja tala om en ny kapitalistisk strategi som skulle skilja sig från de senaste 25 åren på ett radikalt vis. Till att börja med kan jag inte se att en tydlig ackumulationsstrategi (sätt att strukturera produktionen åtminstone inom ett land, eller i ett handelsblock) har vunnit företräde framför någon annan. Sverige är ett tydligt exempel på att olika kapitalintressen inte har lyckats enas om en strategi som kommer ge dem en ny period med ”100 år av tillväxt”.

Å ena sidan har vi de större företagen och deras främsta talesperson i svenskt näringsliv som behöver långsiktig och stabil utveckling i högproduktiva sektorer för att kunna konkurrera internationellt. Sverige kan inte konkurrera med låglöneländer på exportmarknaden (inom överskådlig tid) och måste därför satsa på att konkurrera med högutbildad arbetskraft. Men för att få högutbildad arbetskraft måste det finnas någon garanti som gör det rimligt för människor att ägna flera år av sitt liv åt att utbilda sig. De måste ha en rimlig förhoppning om goda arbetsvillkor, relativt hög lön och kanske framför allt en stabil arbetsmarknad – och de måste ha möjlighet att skaffa sig utbildningen.

Det innebär att det krävs satsningar på utbildningssektorn, subventioner till statlig forskning och nyckelindustrier – som vi nu ser med t.ex. satsningen på SAAB som högteknologisk bilproducent med statlig backning. Storföretagen är inte fackföreningsfientliga i sig, de vill ha långsiktiga stabila avtal och garanter om arbetsfred – även om de förstås vill köpa den så billigt som möjligt.

De företagen finner för tillfället sin främsta representant i de (nya) moderaterna som likt SAP nu står för den långsiktiga nationella kapitalismen. För att moderaterna ska vinna nästa val så måste de hålla uppe investeringskvoten; utan tillväxt inga pengar till valfläsk och utan valfläsk ingen ny mandatperiod.

Det är dock något som hamnar i konflikt med Alliansens yttersta högerflank i det parti som väldigt missvisande fortfarande heter Centerpartiet. Centerpartiet kan inte konkurrera med moderaterna om att framstå som ansvarstagande nationella kapitalister; som Jonas Petterson visade så vet de ganska lite om byggindustrin och från Fredrik Federley vet vi att de inte heller är förmögna att driva företag.

De måste därför nischa sig och siktar på det segment av den svenska kapitalismen som står längst från moderaterna, dvs. småföretagarna. Om storföretagen på grund av investeringsstorlek och utvecklingstakt med nödvändighet tänker långsiktigt så gör småföretagen precis tvärtom. De måste gå med vinst nästan ögonblickligen och det enda sättet att göra det är att konkurrera ut andra företag; främst genom priskonkurrens.

Priskonkurrens för företagen betyder lönepress för arbetarna och småföretagarnas krav är därför tillgång till lågutbildad och helt oorganiserad arbetskraft som accepterar dåliga löner och villkor. Den arbetskraften kan de få genom till exempel arbetskraftsinvandring, genom sänkning av studiemedel så att studenter tvingas ut på arbetsmarknaden eller genom försämringen av socialförsäkringar som tvingar arbetslösa och sjuka att ta arbeten till dåliga villkor.

Den här strategin ger kortsiktiga vinster i opinionsstarka grupper; i längden är det skadligt även för det svenska nationella kapitalet men för småföretagare och höginkomsttagare är det kortsiktigt mumma. Det kan finansiera snabba skattesänkningar, det sänker lönenivåerna generellt och förbättrar därmed arbetslöshetsstatistiken då det i Centerns Sverige alltid finns en hiss som behöver förare.

Vi ser alltså två motsatta strategier; å ena sidan sägs Europas framtid ligga i mer högteknologisk produktion som kräver välutbildade människor med långsiktiga anställningar, å andra sidan sjunker utbildningsbidragen, anställningsformerna blir mer osäkra och man uppmuntrar företag som konkurrerar med låga löner genom att ge dem statliga bidrag eller tillgång till utkommenderad arbetskraft från arbetstorg och bemmaningsföretag.

Det som är bra för de småföretagare som Centerpartiets säger sig tala för är alltså inte bra för de större företagen som Moderaterna måste ansvara för i sin nya roll som nationella kapitalister – en roll som tidigare i stort sett reserverats åt SAP. Vilken av dessa strategier som slutligen kommer att vinna är oklart. Å ena sidan den tidigare japanska modellen, som vi nu ser i USA hos t.ex. Google och Facebook, där man försöker locka till sig långsiktigt lojal och högproduktiv arbetskraft med frikostiga avtal som betalar sig på lång sikt.

Å andra sidan den utveckling som vi också ser i USA med working poor, människor som kör hissar och håller skyltar och som inte klarar sig på lönen från tre olika jobb. Det är förstås inte så att en av strategierna slutgiltigt måste vinna och radera ut den andra. Kanske är det som en del vänsterteoretiker föreslår, att nyliberalismen inte är en homogen strategi utan ett sätt att reglera tempot i de här utvecklingarna så att de kan ske parallellt.

Men utvecklingen i USA visar samtidigt att kapitalet i sådana fall måste balanserna på en slak lina mellan dessa två tendenser, man kan inte samtidigt ha både en nyliberal arbetsmarknad och en nyliberal stat. Om människor riskerar svältdöden varje gång de får sparken så kan man inte motivera dem att skaffa kostsamma utbildningar, och oavsett det så hotar det den variabeln som OECD kallar ”social cohesion” – samhällets sammanhållning.

I länder där kriget för brödfödan är just ett krig så blir de sociala spänningarna starka, och även om multinationella företag skiter i ditt välmående så innebär våld och kriminalitet en osäker investeringsmarknad. För ett mer lokalt perspektiv kan man se vilka konsekvenser det fått för den sittande regeringen när sjukskrivningsreglerna blev för absurda. Gränserna för vad man kan acceptera flyttas visserligen, men som vi sett ovan så flyttas de inte lika snabbt som näringslivets behov vill göra gällande.

Alliansen lyckades sälja in idén att hårda tag mot arbetslösa var nödvändigt för att piska ”den inlärda hjälplösheten” och bidragsberoendet ur dem. Men legitimiteten kraschar mot en stenhård verklighet när det innebär att hundratals människor som gett sina liv åt SAAB (eller vilket företag som nu går under härnäst) över en dag får veta att arbetslösheten är ett individuellt problem som nu måste jobbcoachas av t.ex. hypnotisörer. Det krävs mer än en duktig spindoctor för att kommunicera den idén.

För tillfället står vi inför ett val av två vägar som båda innebär problem och möjligheter; och det är lika bra att vara ärlig med att arbetarrörelsen just nu är svag i Västeuropa och socialismen inte tycks stå på dagordningen under de närmaste åren. Det innebär dock inte att det är ointressant att aktivt välja väg, det är skillnad mellan att arbeta i byggsvängen i Sverige och att vara hissförare i Polen – även om båda är exploaterade.

Samtidigt ska vi inte vara uppgivna eller bittra; att kapitalisterna just nu inte kan enas innebär att det finns stora luckor i deras kontroll och deras erbjudanden. Igår sågs man som galen om man ifrågasatte att marknadsekonomin var historiens slut, nu har människor börjat tvivla. Mycket av det som togs för givet igår är idag uppe för debatt, i en undersökning som gjordes nyligen av BBC så sa var fjärde att ” den fria marknadskapitalismen har obotliga brister”.

Som någon sa tidigare när historien tog en oväntad vändning, ”det är stor oreda under himmelen, situationen är utmärkt”.

Den typen av maktmissbruk som utövades av poliserna är knappast något nytt. Sida efter sida på  SvDs, DNs, Expressens eller Jespers Blogg fylldes av berättelser av hur man råkat ut för poliser som betett sig illa. Normalt när såna här situationer uppstår talas det om rötägg inom poliskåren, hur någon förstör för alla andra. Någonstans måste man börja fråga sig vad det egentligen handlar om.

Den här typen av händelser sker såpass ofta, i förorterna  framförallt, att de inte kan ses som undantag, utan som något som är en central del av svenskt polisväsende. Kåranda är ett resultat av en hierarkisk odemokratisk struktur. Det enda sättet för den enskilda polisen att klara av sitt arbete är genom att hålla varandra om ryggen och det leder till maktmissbruk satt i system.

En annan aspekt av att polisen tar över och sköter MTR:s arbete i tunnelbanan är att det upprättas nya spärrar inom landet. Det kan bli en effektiv metod för att sätta dit papperslösa och att kontrollera och trakassera ”oönskade element” som hemlösa. Det är en typ av polisiär kontroll på ett sätt vi inte tidigare sett i Sverige. Den typen av kontroll är inget annat än fascistisering (läs mer om det på Mathias inlägg här), alltså en del i ett samhälle som präglas av rädsla och kontroll snarare än öppenhet och tillit. Planka.nu har flera gånger skrivit om hur polisen driver in böter åt privata aktörer.

Även om övervakningen nu börjar gå åt båda hållen har makten såklart alltid fördel. Dels i och med problematiken att polisen utreder andra polisers brott och en kåranda som bygger på att man håller varandra om ryggen, dels i att de som framförallt drabbas bara i undantagsfall har resurser att lyckas få ut sin historia i media. Oturligt nog, för polisen, tillhör Jesper en kategori med både politisk medvetenhet och tekniskt kunnande vilket resulterade till att det den här gången blev en politisk snarare än polisiär händelse.

Kanske kan vi se en glimt av framtiden där den nya arbetaren det vill säga skrivbordnissen gör motstånd inifrån. Jag vet inte, men när produktionsmedlen flyttas från fabriken till våra huvuden skapas nya former av motstånd. Det är en hoppväckande tanke i tider när politiska frågor allt oftare blir polisiära frågor (till exempel vid  demonstrationer och fackliga konflikter).