Att vistas som migrant i landet utan uppehållstillstånd har nu blivit olagligt, och grips du på gatan utan papper kommer du hamna i de fängelselika förvaren CPT, ”center för temporärt uppehållstillstånd”. Gränserna stängs, till och med mot andra EU-länder som Rumänien. Allt paketerat som ”säkerhet”, den fråga som förde Berlusconis högerallians till makten. En säkerhet som inte omfattar alla: vågen av rasistiska och homofoba attentat ökar i Italien. Pogromer mot romer och senegaler i Neapel, dagliga attacker mot homosexuella i Rom, en ung svart man slås ihjäl av butiksägare i Milano.

Samtidigt sprider sig sakta de nyfascistiska husockupationerna från Rom till resten av Italien. I fotbollsklackarna är den högerextrema dominansen snart total. Postfascisterna vid makten har utvecklat ett blint öga för nyfascisternas framfart på gatan, en tyst tolerans och medgivande.

Det är svårt att hitta en tidningsartikel om Italien, både i Sverige och resten av Europa, som inte varnar för Berlusconi, för det italienska exemplet. Men en mer korrekt beskrivning vore att se Italien som Europas experimentlaboratorium snarare än en anomali. De säkerhetsåtgärder som testas fram där inrättas senare i övriga EU. Under Sveriges ledning.

Den globala suveräniteten håller på att skifta form, efter nyliberalismens kris och de blockeringar som påfördes de internationella institutionerna under globalieringsrörelsens kampcykel. Den ekonomiska krisen, i kölvattnet av bolån och bankkrisen i USA, påskyndar utvecklingen genom att ge upphov till ökade sociala spänningar.

En av de ledande arkitekterna för EUs nya ”säkerhetsarkitektur” är Franco Frattini. Efter valet i Italien 2008 lämnade han sin post som EU-kommissionär för rätts- och inrikesfrågor för att istället bli utrikesminister i Berlusconis kabinett. Som utrikesminister blev en av hans första uppgifter att utforma G8-mötet i L’Aquila i juli 2009. Följaktligen blev också ”säkerhet” den centrala frågan på toppmötet, Frattini drev hårt linjen att EU och Nato måste integreras istället för att överlappa varandra och såg den centrala roll G8 kunde spela i detta projekt.

Italien har fått mycket internationell kritik i sin målsättning att reducera ”illegala” migrationen till noll och sin kriminalisering av papperslösa. Frattini har framgångsrikt genomfört resor till Mauretanien, Senegal, Angola och Nigeria för att upprätta en dialog inför G8-mötet, för att involvera dem i bekämpandet av illegal migration och droghandel. Italien och G8 har förbundit sig att hjälpa dessa länder att bygga upp nya passsystem, stå för polisutbildning i upprorsbekämpning och stärka deras förmåga att vakta sina egna gränser och hindra utvandring. Framgångsrikast har Italiens samarbete med Libyen blivit, om gemensam gränspatrullering och utvisningsförvar förlagda i Libyen – utanför EUs rättssystem.

Men denna flyktinghantering, som sätter asylrätten helt ur spel och strider mot FNs mänskliga rättigheter, är inte ett isolerat italienskt fenomen. Det är just Franco Frattini som utformat den sjupunktsplan för EU om hur ”illegal” migration ska bekämpas, för att skapa enhetliga mekanismer. Den planen förs nu in i Stockholmsprogrammet, EUs femårsplan för rätt-, inre säkerhet och migration, som beslutades under svenska ordförandeskapet. Den italienska modellen blir under Beatrice Asks ledning till europeisk norm i Stockholmsprogrammet. EU går mot en ökad integrering av polisorganisationer och dataregister, överflyttning av militära uppgifter på paramilitäriserade poliskårer, en restriktivare flyktingpolitik med utvisningsförvar placerade i länder utanför EUs gränser.

Europeiska kommissionens president José Manuel Barroso förklarade att ”vanliga medborgare” skulle vara i hjärtat för Stockholmsprogrammet, att syftet är att göra medborgarnas liv enklare och ge dem skydd. Stockholmsprogrammet ska innebära att ”en närmare matchning ska utvecklas mellan immigration och den europeiska arbetsmarknadens behov”. För att föregå ett nytt FRA-motståndet, skrämd av Piratpartiets framgångar i EU-parlamentsvalet, har Beatrice Ask varit noga att även hon påpeka att den nya övervaknings- och säkerhetsåtgärderna är för att skydda medborgarna. Panoptikon-effekten hotar att slå tillbaka. Thomas Mathiesen beskriver i Socialistisk debatt de nya europeiska datalagringsdirektiven:

”Krimnologen Lucia Zedner har påpekat att denna process har gått igenom tre faser. Först var det de farliga människorna som skulle övervakas, men det visade sig vara så pass komplicerat att finna de farliga att man var tvungen att börja tänka i risktermer istället. Det var dock mycket svårt att även finna vilka människor som man borde övervaka när man laborerade med sannolikhetstal, så man fick till sist övervaka alla. Processen har alltså gått från att övervaka farliga människor, till potentiellt farliga människor, till samtliga medborgare.”

Texten är baserad på  de tre antirasistiska forum som Tankesmedjan Konflikt höll i Stockholm under 2009 och är tidigare publicerad i Direkt Aktion. Del två och tre i denna serie publiceras under veckan.

Precis som Roya Hakimnia brukar jag också ibland gå tillbaka till debatten mellan Judith Butler och Nancy Fraser från slutet av 90-talet. Med skillnaden att jag oftast hamnar i knät på Fraser istället. I sin artikel Heterosexism, Misrecognition and Capitalism svarar hon Butlers kritik genom att visa hur både Butler och 70-talets marxistiska feminister har fel i sina påstående om att heterosexismen skulle vara djupt rotad i den moderna kapitalismens inre logiker – genom att påvisa skillnaden mellan Butlers uppdelning; ekonomisk/kulturell och hennes egen; materiell/kulturell.

Nancy Fraser är en marxistisk och feministisk teoretiker som framförallt gjort sig känd genom sin kritik av det hon kallar för identitetspolitik. Fraser försöker särskilja affirmativa sociala rättviseprojekt där erkännandet och upprättelsen genom gruppspecifika rättigheter står i centrum från transformativa samhällsomvandlande projekt där den självupplösande kraften står i centrum. Där de förstnämnda (identitetspolitiska) har sitt ursprung i historiskt specifika institutioner (välfärdsstaten, kolonialismen osv) och de senare i de materiella grundförutsättningarna för olika institutioner (kapitalismen, patrairkatet osv).

Den marxistiska teoretikern och feministiska aktivisten Wendy Brown vidareutvecklade kritiken mot identitetspolitiken genom att varna för risken ressentiment (de maktlösas moralistiska hämnd). Brown beskriver bland annat hur feminismen under 80-talet tappade sitt mål, att upplösa kön som bärare av orättvisor, och med hjälp av genusvetenskapen helt kapitulerat till en erkännandepolitik som på sina håll även resulterade i könslojalitet och liberala rättighetskrav.

Men denna kritik måste samtidigt riktas mot vänstern och klasspolitikens omvandling sedan 70-talet, säger Brown. Under debatten på Söderbokhandeln i Stockholm målade Tvärdrags chefredaktör Daniel Suhonon upp en vanlig neokonservativ marxistisk uppdelning mellan ”klasspolitik vs identitetspolitik”. Men om vi tar oss en titt i Tvärdrags temanummer De osynliga – Arbetarklassen så finner vi en sällan skådad klassorienterad identitetspolitik. David Ericssons artikel Arbetare, finns dom? grundar sina positioner i just erkännande och upprättelse och hamnar farligt nära ressentiment i sin retorik.

Att snacka om klass räcker alltså inte. Användandet av kategorier och en retorik som grundar sig i en radikal analys garanterar tyvärr inte att trycksvärtan formulerar en radikal politik. Den radikala vänstern fastnar väldigt ofta i just klassorienterad identitetspolitik när de vill kritisera andra identitetspolitiska projekt, som Arenas f.d. chefredaktör Per Wirtén mycket riktigt påpekade under debatten på Söderbokhandeln.

På andra sidan debatten väljer tidskriften Arena att i sitt senaste nummer publicera en intervju med Nancy Fraser där hon gör ett återbesök i debatten med Butler. I intervjun nyanserar Fraser kritiken mot affirmativa identitetspolitiska projekt. Vänsterns utmaning, förklarar Fraser, är att kombinera och rama in dessa två politiska modeller. Att återigen skapa en analys och ett ”teoretiserandet av samhället som totalitet”.

I sina föreläsningar på Yale University under hösten har Fraser på temat Marketization, Social Protection, Emancipation målat upp en sådan möjlig inramning som hon kallar för ”Neo-Polanyiansk”. En samhällsanalys som fokuseras på tre (istället för Polanyis två) olika medierande krafter. Marknadens försök till avsocialisering och avreglering, medborgarnas motstånd och kamp för socialisering och emancipationsrörelsernas kamp mot olika förtryck.

Genom att inkludera denna tredje (emancipatoriska) kraft kan vi åter igen finna ett sätt att kämpa för ett socialistiskt samhälle som inte bär med sig de förtryck som vi bevittnat både hos sovjetsystemet och västvärldens välfärdssamhällen, menar Fraser. Ironiskt nog är det just detta projekt som kan bli den enande fana som Arena så högljutt förklarat att de vägrar gå under.

Kanske hade kritiken varit konstruktiv och något att glädjas åt, om inte Suhonen och Josefssons kritik mot Arena var att någonting ska tas bort för att något annat ska läggas till. Ta bort sexualitet så får du plats med mer klass. Men mer plats var? I min hjärna får i alla fall båda plats. Självklart går Arena till frontalattack då, och deras jämförelser med Hitler och Stalin, är förstås helt absurda.

Jag går ofta tillbaka till den meningsdispyt mellan Judith Butler och Nancy Fraser som ägde rum 1998. I Judith Butlers mycket kloka artikel, med titeln Bara kulturellt? (Merely Cultural eng, titel) går hon i strid mot uppfattningen att kampen för sexualitet bara tillhör den kulturella sfären. Hon reagerar på den selektiva minnesförlusten hos nutida marxister och påminner om sexualitetens betydelse för produktionen.

Och det här med enbart kulturellt, hur förklarar denna enkelspåriga teori hatbrott? Att på grund av sin sexualitet bli trakasserad, misshandlad och allra värsta fall bli mördad, är det kulturellt? Även om homofobi inte enkelt går att tolka utifrån produktionsförhållandena, kan vi verkligen nämna rätten till ens eget liv, att få leva, som något kulturellt? Något bara postmodernt?

Tyvärr glömmer Daniel Suhonen, Dan Josefsson med flera gång på gång i sin argumentation att arbetaren har en sexualitet, vi kan inte utgå från att denne är en man med svenskt ursprung som är heterosexuell. Och även om denne är just detta så har han ändå kön, etnicitet, sexualitet. För att inte tala om funktionsnivå, men det kanske jag inte ska dra in nu? Eller det tänker jag faktiskt göra.

Bland de fattigaste i Sverige hittar vi människor med psykiska eller fysiska funktionshinder. De har de svårare på arbetsmarknad, på bostadsmarknad, de har alltså det sämre materiellt ställt, vid sidan om att vara uttittade på gatorna om de till exempel råkar behöva en rullstol för att ta sig fram. Och i kristider då vem som helst sägs upp och tusentals varslas, är det lätt att vara öppen med sin sexuella läggning, om denna råkar vara homosexuell?

Det finns mycket att kritisera Arena för. Jag har för länge sedan slutat läsa den på riktigt utan skummar mest. Men det är inte för deras fokus på vithetsstudier eller sexualitet. Tvärtom är det därför jag läser Arena. En viss artikel av Dean Spade om transpersoner och den enorma materiella utsattheten som de lever med, skulle nog till exempel falla även Suhonen och Josefsson i smaken.

Men i tider när hela vår existens står på spel så är det lite fel tillfälle att säga att analysen inte ska breddas. Och det är också pinsamt dåligt av Arena att inte ens nämna klimat i sitt decembernummer, lever de i en egen bubbla eller märkte de av Köpenhamnsmötet alls? Mer klass men också mer sexualitet. Och gärna lite mer förståelse för att det inte går att separera de två.

I valet 2010 kommer jobben att stå högt upp på dagordningen. Många är de som står utan jobb, inte minst unga. Alla politiska partier kommer att slåss om att presentera ”lösningen” på problemet men frågan är om lösningen kommer uppifrån.  Full sysselsättning är lika med 4% arbetslöshet för de flesta partier i dessa dagar.

I en situation där en enskild människa förlorar sitt jobb blir den naturliga reaktionen att med alla till buds stående medel söka sig en ny anställning för att trygga sin framtid. Den beräknande politiken från alliansens sida där ersättningarna sänks piskar ytterligare på jobbsökandet. En huggsexa om de få jobb som finns. I denna kritiska och svåra kamp för brödfödan finns litet utrymme att höja blicken och se strukturen som gjort dig arbetslös. De ökande klyftorna mellan arbetslösa och arbetstagarna, aggraverat av jobbskatteavdraget, gör att solidariteten med de arbetslösa urvattnas. Allt fokus läggs på att behålla jobben. Fackförbunden accepterar sänkta löner och arbetstidsförkortning, allt för att undvika fallet ned i arbetslöshetens avgrundshål. Inget utrymme finns för att kräva återanställningar. Rädslan styr återigen svenska arbetstagare.

De arbetslösas enda chans är att ta saken i egna händer. 390 000 arbetslösa svenskar är inte en oansenlig del av befolkningen. Varför vänta på en skänk från ovan?

You lost your job. You’re not alone. 31 million Americans face the same challenges. You want your job back. You want your life back. But you can’t do it alone. Neither can anyone else. You all need each other. That’s what UCubed is here to do: Help you and 31 million other Americans organize, work together and get back to work. Let UCubed help you connect. Form a cube, and multipy your political and economic power by 6. Then by 36. Eventually, by 31 million. Take Control.

Det handlar om emancipationen av arbetslösa. Där finns resurser som vida överstiger allt något parti eller fackförbund kan uppbåda i dessa dagar. Kampen börjar där, ingen annan kommer att lösa det.

Spana in www.unionofunemployed.com

Apropå de senaste dagarnas tidningsdebatt om tidskriften Arena hade bokhandeln bjudit in tidningens avgående chefredaktör Per Wirtén till debatt mot Daniel Suhonen som är chefredaktör för SSUs tidning Tvärdrag. Författaren Lena Andersson höll i debatten.

Andersson konstaterade att debatten handlar om klasspolitik eller identitetspolitik. Hon tog upp en artikel Kajsa Ekis Ekman skrivit i somras där hon kritiserade Arenas linje och att hon fick ont i magen av tidskriften. Wirtén menade att kritiken från Kajsa hade poänger men samtidigt var ett självmål. Också Kajsa förhåller sig till debatten, och det är en uppgift för en kulturtidskrift.

Suhonen berättade att han fått flera positiva SMS om Ekmans artikel dagen den publicerades med innebörden ”äntligen är det någon som pucklar på Arena”. Han menade att många i likhet med honom är trötta på metadebatten och postmodernismen. Inte för att det är fel i sig att föra fram HBT-frågor eller feminism, det är hur Arena gör det. Han efterlyste ethos och klassperspektiv i en tid när den breda vänstern är på tillbakagång och socialdemokratin i Europa har förlorat sin betydelse och sina visioner.

Andersson ställde frågan om identitetspolitik till Wirtén som menade att det handlar om två linjer i debatten. Den linje Suhonen står för är den klassiskt marxistiska som ser klasskampen som central.Wirtén deklarerade att han inte delar denna linje utan ser till exempel könskampen som en lika viktig, om kanske inte till och med viktigare fråga med längre historiska röster. Här framkom en liknande syn som nittiotalets triple-oppression, att det finns flera olika förtryck som existerar parallellt med varandra. Detta konstaterade Wirtén hade han lärt av bland annat Foucault och med detta perspektiv får man finna sig i att politik blivit svårare och mer komplicerat än vad det en gång varit. Också Suhonen såg dessa olika linjer i debatten. Och han menade för sin del att man i och för sig inte kan säga att klassperspektivet är viktigare än andra perspektiv, men inte heller är separerat från dem. Invandrare och kvinnor utgör en stor del av dagens arbetarklass. De senaste 15 åren har löntagarperspektivet försvunnit ur debatten och Suhonen ser Arena som en del av den processen.

Wirtén kontrade med att Arenas uppgift inte är att vara lojal mot någon rörelse och kunde lova att de aldrig skulle bli den tidskrift Suhonen efterlyser. Förr marscherade arbetarrörelsen enhetligt och i takt under fanorna, men den enhetligheten har nu lösts upp konstaterade Wirtén, och upprepade igen att politiken blivit svårare. Idéer om rörelsen eller nationen eller klassen funkar inte längre idag, eftersom alla vill göra sin individuella röst hörd. Vårt öde är att det är svårt att hålla ihop, vi kan inte göra det längre.

Suhonen menade att det ansvar man har som intellektuell är att peka på maktförhållandena och vad fan som händer i samhället. Maktförskjutningarna är det som bör prioriteras i en tidning. Wirtén sa sig hålla med. Också han anser att folkmajoriteten missgynnas, att vänstern måste återskapa idén om fördelningspolitik. Och att det samtidigt är synd att de moderna liberalerna har tappat bort rättighetsliberalismen. Det är dock något vänstern istället håller på att erövra. Detta låter toppen, menade Suhonen, men ni har berättat för lite om det i den faktiska tidningen.

Därefter vidtog en debatt i debatten om hur man egentligen ska se på rasismen. Suhonen menade att rasismen i samhället idag måste sättas i samband med den höga arbetslösheten. Man blundar vanligtvis för rasismens sociala bas. Wirtén kontrade med att han för sin del snarast tyckte att rasismen minskat sedan 70-talet då den på ett helt annat sätt var institutionaliserad. Även bland människor i allmänhet har rasistiska attityder sedan dess minskat. Och orsaken till detta är den antirasistiska kampen.

Nej, menade Suhonen, det moderna projektet var det som minskade rasismen och det projektet är nu dött. Det förorterna i London först och främst behöver är välfärdspolitik. Det finns en liberal berättelse om att motstånd är omöjligt. Just nu tillbakapressas arbetarklassen materiellt och klassamhället hårdnar. Då gäller det att välja sina frågor, och Arena har valt på ett märkligt sätt. Men de små kamperna är tillsammans den stora, menade Wirtén. Att ovanifrånlösningar eller ett parti skulle kunna lösa något är mycket tveksamt. Som kritisk socialdemokrat tycker inte jag heller att socialdemokraterna står för lösningar i nuläget, konstaterade Suhonen. Men var är generalangreppet i Arena?

Den sista frågan från Andersson var vilket som är viktigast av de samhällsproblem som går att lösa med politik. Suhonen ansåg att det är de ökade klassklyftorna och upprepade att klassfrågan innefattar kön och etnicitet. Wirtén kunde inte välja en fråga utan nämnde jämlikhet, fördelningspolitik, migrationspolitikens murar runt den rika världen och männens globala krig mot kvinnorna. Andersson avslutade denna del av debatten med ett par egna synpunkter kring identitetspolitik, ett ämne hon var uppenbart engagerad av. Att hon inte anser att frågan om migrationspolitik i sig är identitetspolitisk. Identitetspolitik är däremot ett problem när det gäller kvinnoförtrycket, då den ofta understödjer religiösa patriarkala rörelser.

I pausen innan frågan släpptes fri fick vi lyssna på kallskänkan och poeten Jenny Wrangborg som snart kommer att debutera med en diktsamling och som också finns publicerad i antologin Snart går vi utan er.
Därefter var det publikens tur att säga sitt och ställa frågor. Då hettade det till på allvar i lokalen. Det blev uppenbart att inte en enda person var där för att försvara Arenas linje. Istället bubblade mycket kritik upp till ytan.

Först klev en äldre arbetare från Jordbro fram och påpekade att han som arbetare upplevde sig helt osynlig i den offentliga debatten. Var är arbetarpolitiken och var är vänstern? Arbetslöshet, industrikris, fabriksnedläggningar verkar vänstern inte vilja säga något om. Och Arena känner man inte igen sig i om man är emot prostitution eller EU-projektet. Varför skrivs inte om Lavaldomen till exempel? Vi har visst skrivit om Lavaldomen försvarade sig Wirtén, och vi tycker att den fackliga rörelsens brist på röst är ett problem, jag vet inte vad jag ska svara riktigt. Ska vi alltså gå under fanorna ändå? föll Suhonen in. Ja, men drömmen om det homogena folket är borta.

Arena agerar i praktiken rimstuga åt borgerligheten, skärpte Suhonen tonen. Varför pratar du om att enighet är omöjlig för oss, borgerligheten är enad, fienden är enad.

På nästa fråga om inte uttalandena om att var och ens egen röst omöjliggör enhet inom vänstern är en reträtt inför den tilltagande individualismen, och om man inte missar de glasklara konfliktlinjerna när man hela tiden påpekar att politik idag är komplicerat, svarade Wirtén. Jo visst är det ett problem att man inte kan föra politik lika enhetligt idag men man måste se till orsakerna. Wirtén verkade här mena att orsaken paradoxalt ligger i framgångar arbetarrörelsen haft de senaste 50 åren, han talade till och med om en seger. Suhonen påpekade att det har skett ett skifte i berättelse de senaste 20 åren, och den handlar inte längre om framgång, folk upplever att det står stilla eller blir sämre. Er typ av vänster som intar en reträttposition.

Kajsa Ekis Ekman som satt i publiken konstaterade att hon för sin del inte tycker att Wirtén gör samma tidning som han målat upp under debatten. Vakna, min generation går inte i raka led. Men varför är vänstern alltid fel för er? Varför är den enda feminism som verkar förekomma i Arena porrliberalism?
Wirtén som vid detta lag börjat bli märkbart irriterad påpekade att han ser det som tidningens uppdrag att vara kritisk. Visst kan det leda till konflikter. Men kritik är bra och kreativt.

Att ständigt kritisera vänstern som Arena gör gynnar definitivt högern inföll Suhonen. Att förhålla sig kritisk är en intellektuells uppdrag vidhöll Wirtén. Men vad är ni kritiska mot? ropades på flera håll i publiken. Vi på Tvärdrag har gjort något medan ni typ har komplicerat bilden, lite hit och lite dit, ironiserade Suhonen. Och nio av tio sparkar minst som ni utdelas riktas åt vänster. Är Arena en vänstertidning eller ett samhällsmagasin? Arena är en vänstertidning svarade Wirtén bestämt.

Nästa publikfråga handlade om begreppet förtryck. Är det inte vettigare att prata om exploatering? Det stämmer att arbetarklassens utformning idag är annorlunda och mångfalden större. Det finns en gammal myt om vad en arbetare är som är svår att känna igen sig i. Utmaningen är väl att hitta enheten i mångfalden, och exploateringen är det som förenar?

Det verkar lite som en konspirationsteori, svarade Suhonen, att bara för att arbetarklassen fått en ny sammansättning så skulle enhet och socialism vara omöjlig. Socialdemokraterna och vänstern vågar inte prata om vad arbetarklassen faktiskt är idag. Det är vårt överlevnadsprojekt. Du tycker klassfrågan är överordnad alla andra frågor, anklagade Wirtén. Den är en central bas för samhällsförändring. Det finns prioriteringar i varje tid och stund, och min prioritering är klar och tydlig, kontrade Suhonen.

En av de sista synpunkterna från publiken var att Wirtén under debatten hävdat att ”vi lever i ett jämlikt välfärdssamhälle”. Din tidning är inte precis den enda som gör det ställningstagandet men det är i grunden falskt. Är det konstigt om ni alienerar era läsare när ni utgår från en verklighet som inte finns? På detta svarade Wirtén ingenting utan suckade bara djupt. Med påtaglig ilska konstaterade han att han tycker att kritiken mot Arena är orättvis.

Suhonen fick sista ordet och passade på att använda det till efterlysa mer moral i debatten. Vänstern har en moral. Det finns faktiskt fasta värden. Att skriva att en filippinsk hushållerska som av ekonomiska orsaker tvingats lämna sitt barn i hemlandet för att komma och arbeta i västvärlden är “befriad” är horribelt.

För att som hastigast sammanfatta intrycket av gårdagens debatt så gav publiken uttryck för ett stort missnöje med det sätt som vänsterdebatt bedrivs idag. Det känns som att debatten handlade om mycket mer än Arena. Det bristande klassperspektivet, socialdemokraternas och vänsterns oförmåga att driva arbetarpolitik, hela vändningen mot mittfåran i politiken med innerstädernas medelklass som norm, allt detta skapar ett tomrum. Samtidigt tyder upprördheten och besvikelsen över läget på att folk ändå har en förväntan på att det ska finnas en riktig vänster och ett hopp om att radikalisering är möjlig.

Men hunden haltar betänkligt och reagerar på rekordlågt väljarstöd med att fortsätta resan högerut, en allians med arbetsmarknadens gråaste delar kan ju locka riskvilligt kapital, men riskerar förstås att utgöra ytterligare ett sänke i takt med att branschens impopularitet växer.

Läs hela artikeln på SVT Opinion

Så har vi äntligen gått in i valåret 2010. Regeringsskifte är tänkbart, ja till och med möjligt. Om landets progressiva krafter lyckas hålla liv vid indignationen över att en släkting eller vän blivit utförsäkrad och tvingats till sjuknärvaro i arbetslöshetsreserven under brinnande finanskris borde Reinfeldts avgång vara ett faktum. Men vad händer då? Den ekonomiska politiken lider över hela västvärlden av en genomträngande paradox: Samtidigt som vi övergår till tjänstetunga ekonomier och rationaliserar varuproduktionen – det vill säga vi skulle kunna ha mer tid över för varandra – blir vi fråntagna det vi en gång ägt gemensamt för att i stället tvingas konsumera samma tjänst till ett pris.

Kapitalet skapar pseudomarknader för att kunna fortsätta expandera, och därmed existera. Senast gällde det bilprovningen, men oftast radikalt mycket viktigare samhällskomponenter. En vänsterpolitik värd namnet skulle beröva kapitalet möjligheten att skapa dessa marknader och därmed gå i närkamp med dess rätt att existera. Komplicerat? Låt oss gå till den ofta omnämnda Baumols sjuka.

Läs hela artikeln hos Arbetaren Zenit

Bemanningsbranschen kommer att vara ett av valårets, och avtalsrundans, mest centrala ärenden. Genom Lagena och Urban Outfitters bränner det till i relationen arbete-kapital. Anställda som fick gå i krisens inledningsskede erbjuds att få komma tillbaka, genom bemanningsföretag. Krisen används för att ömsa skinn och placera risken i någon annans händer.

Väl anställd genom Manpower, Academic Work, Stepstone eller en av de många andra aktörerna, omfattas du i de flesta fall av det så kallade bemanningsavtalet. Men det är ett avtal med betydligt fler hål än vad svenska löntagare är vana vid.

Läs hela artikeln på SVT Opinion

Högre utbildning och forskning är och förblir ett av de centrala fundamenten för att Sverige ska kunna bli ett fantastiskt land. Att studera är för många en självklarhet, men för många andra är det näst intill oöverstigligt att ta steget in i högskolan. För att underlätta för personer från studieovana miljöer att börja studera har många satsningar gjorts. Fler utbildningsplatser, fler lärosäten, barntillägg i studiemedlet och grundläggande behörighet till alla oavsett gymnasieprogram. Propositionen ”den öppna högskolan” från 2001 var ett ambitiöst projekt att ta ett helhetsgrepp i frågan. Fördjupat samarbete med komvux. Breddade basår som ger grundläggande och behörighet. Uppdrag åt lärosätena att aktivt jobba med frågan.

Under den borgerliga regeringen har utvecklingen gått åt rakt motsatt håll. Nu kan man gå ett komplett gymnasieprogram utan att läsa grundläggande behörighet i Svenska, matte och Engelska. På andra änden av skalan har Jan Björklund plockat billiga politiska poänger på att ge så kallade extra meritpoäng till de som läser svårare kurser i engelska och matte samt ytterligare språk. Konsekvensen av detta är att betyg inte blir jämförbara över tid. 20,0 har ökats till 22,0 om man väljer rätt kurser. Arbetslivserfarenhet är inget som ger extra kvalifikationer i kombination med högskoleprovet. Komvux har stängt för kompletteringsläsning och upplästa betyg har hamnat i en B-kvot.

Sammantaget gäller att öppningarna till högskolan systematiskt murats igen för de som kommit en bit i livet och valen som avgör din framtid flyttas allt längre ned i åldrarna.

Idag måste du göra rätt val i årskurs nio för att inte bränna dina chanser att komma in på attraktiva program. Ett akademiskt problem må tyckas, men det är på programmen med hög intagningspoäng som den breddade rekryteringen behövs som bäst. Konst, juridik, medicin, arkitektur och handelshögskolornas ekonomiprogram. Här är den sociala snedrekryteringen som störst och här cementeras medel- och överklassens makt.

Den djungel av val som skapats tidigt i livet utestänger de som inte har förutsättningarna med sig hemifrån. Att lägga dessa beslut i en 15-årings händer och därmed i deras föräldrars är en cynisk och beräknande politik. Äpplet faller inte långt från trädet och detta är sant, inte bara i fråga om högre utbildning utan också, i fråga om värderingar. Akademiker är i hög utsträckning liberala, möjligtvis med prefixet social. På detta sätt återföds värderingar och makt om och om igen. Den lilla strimma hopp av att bryta trenden håller på att förgöras på ett grymt sätt.

Många är problemen och lika svårt känns det att veta var man ska börja. Vad som däremot är uppenbart är att ”reset-knappen” måste tryckas in på själva meriteringssystemet till högre utbildning.

• Kurser måste vara lika mycket värda oavsett när, var och vilka man läst
• Slutbetyg istället för kursbetyg ger möjlighet att komma igen under gymnasiet
• Arbetslivserfarenhet måste åter värderas
• Komvux måste öppnas upp för alla och resurser satsas på vuxenutbilding
• Gymnasiet måste ge alla grundläggande behörighet till högskolan
• Kvotering av underrepresenterade grupper måste tillåtas för att öka mångfalden

Det är en fråga om makt över de samhällets institutioner som styr den värld vi lever i. Det är en fråga om demokrati. Det är en kamp om allas lika rätt till kunskap.

Sedan Arbetet i Malmö lades ned år 2000 finns det inte en enda röd morgontidning i de tre största svenska städerna. Att det märks i den offentliga debatten är nog de flesta inom den breda vänstern överens om.

Hur skulle en sådan tidning kunna se ut? Vilka skulle äga den? Vilket inflytande skulle den kunna få? Hur fungerar den svenska mediestrukturen? Dessa och några fler frågor kommer vi förhoppningsvis hinna avverka under detta seminarium.

Medverkande: Åsa Linderborg, Aftonbladet; Ali Esbati, Manifest; Edvin Frid, CMS; Daniel Suhonen, Tvärdrag.

Samtalsledare: Anita Persson

Arrangör: CMS

Ladda ned film för iPhone