Att lägga pussel

Jag går upp på morgonen. Klockan är strax efter åtta, men eftersom jag jobbar på kvällarna ett par dagar i veckan så kan jag komma till jobbet lite senare än normal kontorstid. Jag gillar att promenera till jobbet men oftast blir det ändå cykeln eftersom jag behöver ta mig till något när jag är klar på kontoret. Antingen är det träning, möte, träffa någon vän eller jobb. Ibland hinner jag simma på lunchen och kan få en kväll helt ledig. De kallar det att jag lägger mitt livspussel.

Begreppet livspussel myntades av TCO 2002 med kampanjen ”Jobb-hjärta-familj.” Tanken var kanske god, att sätta finger på hur kraven att vara en duktig jobbare, en god förälder, en god partner/en bra singel och att ändå ha en meningsfull fritid. Men tanken på livspusslet är ändå vedervärdig. Vi tillåts inte att bara vara. Istället måste vår existens hela tiden resultera i något. Vi ska vara effektiva. Vi får inte slappa eller rättare sagt så måste vi planera in det slappa i kalendern för att hinna vara effektiv. Är det så vill leva våra liv?

Pratet om livspussel känns symptomatisk för vår tid. Det ger oss mindre tid att kritisera strukturerna, att kritisera lönearbetet och det oavlönade arbetet. Visst vore det fint med kortare arbetsdagar, men grundproblemet är djupare. Trots att finputsningar är nödvändiga behöver hela systemet kasseras för att vi ska kunna vara. Lasse Berg skriver i Gryning över Kalahari: Lättjan är vår arvedel, för det finns inget viktigare för överlevnaden än att ägna sig åt att stärka solidariteten och kärleken. Och det kräver inte arbete utan prat. Det är till det pratet vi under årmiljoners evolution skaffat oss vår hjärna…Den moderna människan blev modern genom att samtala och ha kul. Den moderna västerländska människan anno 2008 lägger solidariteten och kärleken på hyllan. Eller kanske lägger dit de pusselbitarna där de får plats. Mellan lönearbetet och Idol 2008 finns det kanske ett glapp i bästa fall.

Effekten av realliberalismen är isolering, och den formen av samhällsstruktur är ny. Individen som vi känner är en social konstruktion. Allt tal om att förverkliga sig själv är symptom på samma sjukdom – Du är ensam. Är det inte dags att förverkliga oss själva? Ett förverkligande måste utgå från att människan behöver gemenskap.

Att prata om livspussel skapar och formar synen på oss själva och hur våra liv är strukturerade. Vi kan inte, hur gärna vi än vill, fly från samtiden. Vi ska förändra den.

Karolina Ramqvist har också skrivit läsvärt om livspusslet.

Autonoma Kärnan diskuterar det högst relaterade fenomenet stress