Borgerlig feminism är en självmotsägelse
Det står allt mer klart att dagens feministiska rörelse måste komma från vänster. Även om arbetarrörelsen traditionellt varit extremt manligt dominerad så är det vår politik som är i långa loppet kan upplösa begreppet kön.
Den ekonomiska krisen är inte bara en kris för industrin. Även om det är trötta manliga Saab-arbetare eller IF Metalls företrädare som pratar om sänkta löner på TV, så drabbas kvinnodominerade yrken i minst lika stor utsträckning i och med nedskärningar i kommunerna, om inte idag så väl om ett par månader. Redan nu kan vi läsa om 1000 varslade lärare runt om i Sverige. Liksom under krisen i början av 90-talet så kommer skolan och vården att drabbas.
Alliansen har redan innan talet om kris börjat dränera den offentliga sektorn på resurser. Och det är framförallt där som kvinnor har sin försörjning. Fasta anställningar och heltidstjänster blir allt svårare att få. Deltid är inom vården redan nu mer regel än undantag. Bland ungdomar är uppåt 50% i osäkra anställningar, en del av prekariatet. Att arbeta deltid innebär i de allra flesta fall inte mer tid, att arbeta deltid är ofta mer stressande än heltidsarbete. Att inte kunna planera sin vardag, eller ekonomisk otrygghet kan slita på kroppen lika mycket som 8-5 arbete.
Vissa pratar om att det skulle vara ett misslyckande från Alliansen, vissa vädjar till dess goda sidor men det är tvärtom. Det är deras politiska agenda att utarma en offentlig sektor eftersom den inte ger något. En tärande sektor kallas den som att den inte skulle vara produktiv eller öka produktiviteten. Vidare hindrar det fackligt arbete och möjligheter att ställa krav, dels då arbetskraften är splittrade i visstidare och heltidare, dels för att få vågar bråka om de vet att de är utbytbara utan rättigheter. Alliansens attacker på det gemensamma är en del av deras långa historia av att försämra för arbetarklassen. I korthet handlar ju gemensamt ägande om att privata resurser överförs till något alla får del av.
Nedmonteringen är dessutom att skicka kvinnokampen 40 år tillbaka i tiden. Innan dagisplatser och fritids gav kvinnor tillträde till arbetsmarknaden. För det är det vi kommer att se de närmaste åren. Kvinnor kommer att ”ta ansvar” eftersom män inte gör det, och då vi inte heller har individualiserad föräldraförsäkring så kommer män i större utsträckning inte heller ta ut ledighet.
Att kalla sig feminist och skära ned i den offentliga sektorn torde vara en självmotsägelse. Individuella lösningar på kollektiva problem fungerar för de som redan har resurser, men inte för det stora flertalet – särskilt kvinnor – som inte har annat än sin arbetskraft att sälja.
Vad vi kan hoppas är att en arbetarrörelse i opposition vågar vara mer stridbar och gå i konflikt. Att sätta klassmedvetande där de vill ha krismedvetande måste vara vår främsta agenda.
