Det livslånga gisslandramat
Jag läser John Ajvide Lindqvist senaste bok Människohamn. Utan att berätta för mycket om den är havet en central del i boken. Och på olika sätt människans underordning. I den maktlöshet som finns till havs tror jag det finns lärdomar om vår tid, om varför den liberala hegemonin och individen som kan klara av allt inte fungerar i praktiken.
Kapitalismen skulle inte fungera utan att ingjuta oss i någon slags tro på att det är den bästa av världar. Få tycker väl att det är rimligt att folk tjänar pengar på andras arbete och ingen tycker det är rimligt att ett fåtal har ekonomisk makt över hela planeten. Men systemet består ändå. Att arbetare som producerar mervärdet ändå är solidariska med sina chefer och sin arbetsplats kan inte liknas vid något annat är Stockholmssyndromet. Vi visar solidaritet med någon annan som använder oss som ett verktyg för egen vinning.
”Stockholmssyndromet kan beskrivas som en relation mellan förövare och offer i en gisslan- eller kidnappningssituation där offret tar parti för förövaren mot polisen. Syndromet har undersökts noga av olika forskare och man har kommit fram till att det framför allt baserar sig på rädsla för att råka ännu värre ut och en vädjan till den inre godheten hos den som tagit en som gisslan. Ju mer energi man investerar i denna typ av förhållande, desto svårare får man att bryta sig loss.”
Hur mycket energi har vi inte investerat i att lära oss alla koder och spelregler? Att tävla och ta för oss eller att jag är jag och du är du och mitt är mitt och ditt är ditt. Vi föds in i en situation, ett klassamhälle som lär oss vad som är normalt och inte. Vi attraheras av dem som kontrollerar våra livsvillkor och identifierar oss med dem. Kapitalismen kan, på ett sätt, ses som en social relation som berättar hur vi ska förhålla oss till varandra. Och i likhet med Stockholmssyndromet är rädslan för det andra som hindrar oss. Det är inte polisen på gatan utan polisen i varje människas huvud som är det verkliga hindret för samhällsförändring idag.
I Människohamn lever människorna på Domarö i skräck för havet. Det begränsar deras liv och deras handlingar. Jag ryste när jag läste boken av just det skälet, att hela tiden känna sig begränsad. Sen började jag se på mitt liv och såg parallellerna. Det kanske inte är samma sak som begränsar mig, men jag vet att jag inte är fri. Jag lever under samma skräck och samma ofrihet, och jag tillhör ändå bland de mest privilegierade. Skillnaden är att vi tror att det är vårt fel att vi är där vi är. Vi intalas att det är vi själva som står ansvariga för allt som händer i våra liv till skillnad från människorna på Domarö.
Frågan är, som vanligt, vad gör vi? Det kan kännas hopp- och maktlöst att tänka att hela referensramen vi har är skapade av folk som inte vill oss väl. Jag tror mycket på långsiktigt arbete – på folkbildning och att bygga kollektiv i vardagen. Att skapa grupper som lär och kämpar tillsammans, som lär sig känna kraften i att inte vara ensam. De kollektiva lösningarna är oftast mest praktiska även om det är jobbigt att bryta den isolation vi ofta upplever i hemmen eller bostadsområdet. Ju mer energi vi investerar i kollektiva projekt, desto mindre lider vi av Stockholmssyndromet. Gisslan är vi likt förbannat, men vi kan tydligare se vilka vår solidaritet ligger hos.
oktober 25th, 2008 at 12:53
Var har du för fakta som grund för påståendet att ”få tycker väl det är rimligt att folk tjänar pengar på andras arbete” och vad menar du egentligen?
Själv kan jag hålla med dig ur perspektivet att jag med hög inkomst betalar en mycket hög skatt – andra med låg inkomst eller som lever på bidrag tjänar ju då uppenbarligen pengar på mitt arbete – vilket jag i stor utsträckning tycker är orimligt. Å andra sidan håller jag inte med dig om du menar att om jag vore egen företagare och anställde 10 personer och mitt företag gör vinst, så tror jag i praktiken att oerhört få (med undantag för Vänsterpartiets väljare) ser något fel i det. Flertalet ser nog det som något positivt att någon skapar arbetstillfällen, men det gör uppenbarligen inte du. Känns som att du gjort någon form av logisk kullerbytta i ditt resonemang! Utveckla och förtydliga vad du egentligen menar!
oktober 26th, 2008 at 14:23
Du är inte värd din höga inkomst Martin, förstå det. Ingen gillar att ge bort tid och pengar till verklighetsfrånvända entreprenörsmiffon men vi har tyvärr inga andra alternativ än så länge. Du kan kalla oss homo economicus :).
Det finns en liten grupp människor som tycker det är bra att de rika använder sig av min relativa fattigdom för att tjäna mer pengar. Ibland kallar de sig liberaler, ibland fascister. Dessa människors åsikter saknar helt värde och förtjänar inte något seriöst bemötande öht.
oktober 26th, 2008 at 21:09
Martin
Jag tycker du belyser lite av det jag skrev i inlägget med din kommentar. Du vill alltså att arbetarklassen i Sverige ska identifiera sig med den som har 10 anställda? Alltså den som har ett intresse av att tjäna pengar på ditt arbete. Det är just det jag skriver om som gör att vi hamnar i ett Stockholmssyndrom. Det handlar helt om hur man ställer frågorna. Är det rätt att chefen får mer pengar för att producera mindre tror jag de flesta tycker är orimligt. Statistik i frågan blir meningslös eftersom det bara handlar hur frågorna formuleras.
Jag tycker det är viktigare att alla har tillgång till en massa välfärd än att vissa ska tjäna pengar på andra.
oktober 26th, 2008 at 22:04
bra skrivet! Dina två senaste har varit jävligt bra. Tätare, djupare, personligare. Intressant att läsa!
oktober 27th, 2008 at 0:17
Texten skulle passa på aftonbladets kultursidor.
oktober 27th, 2008 at 17:36
Martin
Det är dessutom en stor skillnad mellan att sälja sin arbetskraft till kapitalet och att betala in en del av sin inkomst till det gemensamt finansierade. Även om det senare inte styrs på ett perfekt sätt så är det ändå inte ett profiterande det handlar om. Jag som tjänar mindre än du profiterar fortfarande inte på att du betalar fler kronor än jag i skatt.
oktober 29th, 2008 at 17:07
Bra text..
”hate that I learned to love this sickness, since I was born
that’s what my teacher called the Stockholm Syndrome”
- Supreme
oktober 31st, 2008 at 20:17
Min lön är satt efter enligt avtal mellan mig och min arbetsgivare. Tycker att det är en utmärkt modell för lönesättning. Eftersom du tydligen tycker att jag inte är värd min höga lön, så vore det intressant att höra hur du tycker att min lönesättning skulle se ut? Ska Reinfelt bestämma eller vad har du tänkt dig?
oktober 31st, 2008 at 20:23
Tycker att att ditt resonemang där du jämför anställning hos en (som jag förstår det) privat arbetsgivare som ett gisslanförhålladne är fullständigt uppåt väggarna! Vore det bättre om alla egenföretagare struntade i att expandera och anställa folk? Eller du kanske tycker att det bara ska finnas statliga företag? Själv ser jag det som en jävligt hemsk tanke med bara ett ”Jätte-Telia” eller liknande att jobba för. Utan statistik vågar jag påstå att din syn på företagare/företagande är extremt snedvriden och har ytterst få förespråkare i det här landet. Lite sunt förnuft och verklighetsanknytning är aldrig fel!
oktober 31st, 2008 at 20:46
Fast varifrån kommer det sunda förnuftet? Sunt förnuft varierar hela tiden i olika kulturer och tider, och frågan är snarare: Vem bstämmer vad som är sunt förnuft. Jag ser den striden som en del i en pågående konflikt mellan arbetarklass och borgarklass.
Mitt resonemang bygger på att var människor väljer att lägga sin solidaritet är inget naturgivet och i dagens samhälle lägger många den till människor som vill tjäna pengar på dig, snarare än dmänniskor i samma sits som du själv.
november 5th, 2008 at 0:07
Ett otroligt mäktigt och tänkvärt inlägg. Tack!