…förbered dig på krig

Häromdagen såg jag en affisch om en antikrigsdemonstration. Tankarna det väckte handlade mest om frågan om fred blivit en återvändsgränd. Paroller som ”USA ut ur Irak” får ingen reell betydelse längre. 2000-talets individualism är fjärran från solidaritetstanken under 70-talet, och med den kanske också frågans vikt för arbetarrörelsen?

Vi som föddes på 70-talet och senare har inte växt upp med känslan av kallt krig, eller rädslan för kärnvapenkriget som en gång för alla skulle göra slut på jorden. Vi har dock lärt oss, precis som tidigare generationers barn, att krig är det värsta som finns (kanske bäst illustrerat av Nöjesmassakern 1985) men det är inte där det stora Hotet idag finns. Hoten idag på folks läppar är snarare terrorismen eller klimatförändringarna (beroende på politisk tillhörighet). Fredsfrågan har därför hamnat i skymundan eller kommit att handla om enstaka punktinsatser. USAs ställning som den enda världsmakten har också gjort fredsfrågan en smula inaktuell på dagordningen trots att väpnade konflikter är vardag i många regioner.

Frågor som alla ändå håller med ”det är dumt med krig” eller ”klimatförändringarna borde man göra något åt” kräver nya former av engagemang och metoder. Att fredsrörelsen idag inte är så het beror också på de metoder som används. Slentrianmässiga demonstrationer med i bästa fall tusen personer för inte upp en slumrande fråga på dagordningen. Enskilda jättearrangemang klarar att hålla en fråga levande någon vecka. För fredsrörelsen är nog direkta aktioner mot till exempel vapentillverkare mer meningsfullt.

Vilken funktion kan då fredsfrågan ha om vi bortser från den rent solidariska? Jag tror att frågan fortfarande går att mobilisera folk kring, även om det är svårare än tidigare. Även om det alltid är vanskligt att organisera sig kring ideal snarare än ur en materiell situation finns det i antikrigsrörelsen en möjlighet att sprida våra analyser kring varför världen ser ut som den gör. Det finns alltså möjligheter fortfarande men frågan är om det är värt det. Jag lutar åt att det just nu är viktigare att börjar i det materiella. Även om solidaritet är något vi måste organisera oss kring är det nog inte där vi bör börja.

Att ha styrkan att inte bara säga orden ”Sluta kriga” utan faktiskt kunna ställa krav som betyder något är prio ett. Det är osexigt och betyder studiecirklar, flygbladsutdelningar blockader, bojkotter, organisering etc. Helt enkelt att flytta fram våra positioner. Så, lite tillspetsat kanske man kan säga: Om vi vill ha fred måste vi förbereda oss på (klass)krig.