…förbered dig på krig
Häromdagen såg jag en affisch om en antikrigsdemonstration. Tankarna det väckte handlade mest om frågan om fred blivit en återvändsgränd. Paroller som ”USA ut ur Irak” får ingen reell betydelse längre. 2000-talets individualism är fjärran från solidaritetstanken under 70-talet, och med den kanske också frågans vikt för arbetarrörelsen?
Vi som föddes på 70-talet och senare har inte växt upp med känslan av kallt krig, eller rädslan för kärnvapenkriget som en gång för alla skulle göra slut på jorden. Vi har dock lärt oss, precis som tidigare generationers barn, att krig är det värsta som finns (kanske bäst illustrerat av Nöjesmassakern 1985) men det är inte där det stora Hotet idag finns. Hoten idag på folks läppar är snarare terrorismen eller klimatförändringarna (beroende på politisk tillhörighet). Fredsfrågan har därför hamnat i skymundan eller kommit att handla om enstaka punktinsatser. USAs ställning som den enda världsmakten har också gjort fredsfrågan en smula inaktuell på dagordningen trots att väpnade konflikter är vardag i många regioner.
Frågor som alla ändå håller med ”det är dumt med krig” eller ”klimatförändringarna borde man göra något åt” kräver nya former av engagemang och metoder. Att fredsrörelsen idag inte är så het beror också på de metoder som används. Slentrianmässiga demonstrationer med i bästa fall tusen personer för inte upp en slumrande fråga på dagordningen. Enskilda jättearrangemang klarar att hålla en fråga levande någon vecka. För fredsrörelsen är nog direkta aktioner mot till exempel vapentillverkare mer meningsfullt.
Vilken funktion kan då fredsfrågan ha om vi bortser från den rent solidariska? Jag tror att frågan fortfarande går att mobilisera folk kring, även om det är svårare än tidigare. Även om det alltid är vanskligt att organisera sig kring ideal snarare än ur en materiell situation finns det i antikrigsrörelsen en möjlighet att sprida våra analyser kring varför världen ser ut som den gör. Det finns alltså möjligheter fortfarande men frågan är om det är värt det. Jag lutar åt att det just nu är viktigare att börjar i det materiella. Även om solidaritet är något vi måste organisera oss kring är det nog inte där vi bör börja.
Att ha styrkan att inte bara säga orden ”Sluta kriga” utan faktiskt kunna ställa krav som betyder något är prio ett. Det är osexigt och betyder studiecirklar, flygbladsutdelningar blockader, bojkotter, organisering etc. Helt enkelt att flytta fram våra positioner. Så, lite tillspetsat kanske man kan säga: Om vi vill ha fred måste vi förbereda oss på (klass)krig.






mars 30th, 2009 at 10:49
Fredsrörelsen (?) verkar väldigt ofta se krig som något bortkopplat från ekonomiska system och kriser. Där är ett bra ämna för studiecirklar: att koppla ihop det hela. Tycker att Andreas Malm gjorde ett bra försök i ”När kapitalet tar till vapen” till exempel
mars 30th, 2009 at 11:04
”Vi som föddes på 70-talet och senare har inte växt upp med känslan av kallt krig, eller rädslan för kärnvapenkriget som en gång för alla skulle göra slut på jorden.”
E du go eller? Det har absolut präglat min uppväxt i alla fall. Alla oseriösa kommentarer om att de som styrde USA och Sovjet var maktgalna och oansvariga och satt med fingret på Röda Knappen dygnet runt.
mars 30th, 2009 at 11:24
Jag menar att skillnaden är enorm för hur det var för folk födda ännu tidigare. Visst var 80-talet fortfarande präglat av det kalla kriget men det går inte riktigt att jämföra med t ex Kubakrisen och 60-70 talets oro.
mars 31st, 2009 at 21:44
Det hela kanske beror på när under 70-talet man är född. Som tidig 70-talist var min uppfattning redan på dagis inte om ifall atomkriget skulle komma, utan när. Den akuta krigsrädslan var väldigt närvarande in på 80-talet. ”Om kriget kommer” var en del av telefonkatalogen i alla fall till 1985, om inte längre.
Men det som möjligtvis händer nu, är att vi reviderar våra minnen eftersom den tiden ter sig så fruktansvärt absurd från dagens perspektiv.
april 2nd, 2009 at 11:00
”Som tidig 70-talist var min uppfattning redan på dagis inte om ifall atomkriget skulle komma, utan när.”
Exakt.
april 15th, 2009 at 12:53
Tillägg till MJE: Den absolut största fredsrörelsemobiliseringen någonsin ägde rum på 80-talet, och handlade om utplacering av robotar i Europa som man befarade skulle spetsa till det kalla kriget igen efter 70-talets avspänning.
Den var förstås inte lika engagerande i Sverige som i Tyskland, Hollan och England, men stor nog för att vara ett allmänt samtalsämne.