Hoppets exorcism
Ett spöke rör sig inom arbetarrörelsen. Bitterhetens spöke. Vi kan se den från de yngsta SUF-arna till tjänstemännen i vänsterpartiet. Det finns flera sidor av bitterheten, från att kamrater lämnar organisationerna till grabbiga dissar av nya idéer och visioner.
Jag tror det handlar om att många av oss faktiskt har tappat tron på att en annan värld faktiskt är möjlig. Att vi inte behöver leva halva våra vakna liv i någon annans tjänst. Att vi inte ska behöva känna att vi inte har tid för våra vänner eller oroa oss för att kronorna ska räcka i slutet av månaden.
I efterspelet till tankarna om historiens död och liberalismens seger har många av oss gett upp för känslan av att det är slut. Även om inte realsocialismen erbjöd något vidare bra alternativ, var de fortfarande ett alternativ. Ett bevis på att något annat var möjligt. Bara faktumet att något annat fanns gav hopp.
Vi måste ha visioner lika mycket som vi måste se dagens kamper i dessa. Det betyder att försöka göra oss av med offeraktivismen. Att kämpa för ett annat samhälle bör inte kännas som en börda även om det inte alltid är roligt att sitta på möten med folk som säger samma saker och köra på i samma banor.
Visst finns det mindre roliga grejer som behöver göras, men de måste alltid sättas i en större helhet. Men att dag ut och dag in härva med saker som bara känns som ett till jobb, vid sidan av lönearbetet, skapar bara mer alienering. Till och med vår positiva kraft för att förändra samhället blir något vi inte riktigt trivs med, något slentrianmässigt och utan några större förhoppningar om en verklig förändring.
Bitterheten tror jag finns därför. Liberalismen har begränsat vårt hopp och gjort bitterhet till revolutionärens vän. Som alltid finns där, den som alltid ger en rätt och skyddar från beska nederlag och sur stagnation. Den gör individen osårbar för motgångar men skadar kollektivet och skapar en känsla av hopplöshet och en offeraktivism ingen blir glad av.
Det är dags att skaka av oss barlasten som denna bitterhet utgör. Den leder ingenstans och är ett hinder för alla former av kamp. Bitterheten är det psykologiska uttrycket för hopplöshet, kallt och utan kärlek. Framtiden är vår om vi tar tag i möjligheterna och ser framåt. Om vi lämnar bitterheten bakom oss och ser vår styrka. Att vi är många som har en värld att vinna.
Vi är ju för fan arbetarrörelsen och det är vi som har fixat så vi slipper arbeta 12 timmar om dagen, som har gjort att vi inte kan sparkas hur som helst och som kämpat oss till betald semester. Vi kan inte sluta nu. En av mina favoritserier på TV är Scrubs. Turk och Carla brukar säga ”We are the Turks” när de möter någon motgång och vet direkt att de kan lösa vilket problemet nu är. Jag blir alltid glad när de säger det för det uttryck hopp och styrka. Det är det vi behöver, en tro på oss själva som dem som driver historien framåt. Det är då vi vinner.
We are the workers movement! Glöm aldrig det.
november 18th, 2008 at 1:22
Tack! Fan vad skönt att höra någon säga det här. Jag har tänkt mycket på det. Mer visioner, mindre slentrian! Och kanske framför allt mindre av den där jobbiga känslan av att ”härva med saker som bara känns som ett till jobb”.
november 18th, 2008 at 16:18
word!
november 18th, 2008 at 21:22
Jäkligt rätt och träffande! Håller med till punkt och pricka. Har varit inne på liknande spår tidigare själv, men det är alltid skönt när någon annan formulerar dina egna tankar. Att hela tiden vara defensiv, att försvara tidigare landvinningar i en pågående borgerlig offensiv, och att låta pessimismen ta det bästa ur en och färga engagemanget i ”de egna” föreningarna är ett gift som är intensivt sammanflätat med den pågående samhällstrenden.
Därför kan det vara viktigare att den kollektiva makt den egna organiseringen skapar känns just som en styrka, upplevs som en källa till något positivt för de som engagerar sig. Det gör det lättare genom att de som engagerar sig hittar de frågor som man själv påverkas av, det är fundamentalt. Ungdomsföreningar kanske inte ska känna att man måste lägga allt krut på Palestina, utan prioriterar ungdomsgården i sin hemkommun. Eller någonting annat, något kul, som engagerar. Något som kanske är närmre den egna situationen än någon annans situation.
Lika fundamentalt som att skita i bitterheten är det attfaktiskt känna att man inte fäktas med väderkvarnar, utan kan förankra sina visioner i någonting konkret. Med andra ord: Visioner förankrade i handling, det bör vara skiten och hålla ända in i 2009.
november 18th, 2008 at 21:31
Din text påminner mig lite om CrimethIncs ”Your politics are boring as fuck” (http://www.crimethinc.com/texts/selected/asfuck.php), den tar upp samma problem med martyrisering, även om den kanske är lite mer kortsynt.
november 18th, 2008 at 23:18
Liberalismen är död http://stockholm.suf.cc/suf-stockholm-begravde-nyliberalismen/
Jag har jävligt mycket hopp, nästan lika mycket som mitt hat.
En annan värld är nödvändig.
november 19th, 2008 at 23:31
Inom liknande ämne, nämligen vad som händer när vänsterns visioner bortom kapitalismen istället för enbart inom inte längre existerar händer och om identitetspolitik m.m skriver Wendy Brown i sin antologi Att vinna framtiden åter. Man kanske inte håller med om allt hon säger kring sanningsanspråk exempelvis men generellt bra bok. Läs!
november 20th, 2008 at 1:03
Så jävla nödvändigt!
november 21st, 2008 at 12:56
Så sant. Man vänjer sig så himla lätt vid sakernas tillstånd och glömmer bort att de kan vara helt annorlunda. I själva verket är ju socialism en baggis i jämförelse med idén att människor skulle vilja – eller ens kunna – leva under ett system som förutsätter exploatering, hierarkier och förtryck för att ens kunna existera.
november 21st, 2008 at 14:11
Hur många i arbetarklassen kan se på TV eller skriva krönikor på Internet, eller ens studera på universitet? Nått att tänka på innan man tillskriver sig ett medlemskap i arbetarrörelsen kanske. Om du inte är en gruvarbetare i Norrland eller en svart funktionshindrad kvinna i Zimbabwe anställd vid Nike, så är det som står i texten romantiserande o nostalgiskt.
Nu blir ni sura, men ni är inget annat än medelklass, o det ni tillhör är medelklassrörelsen. :) Face it.
Mvh,
Trasprolitär från Rågsved – the Capital of Punk.
november 21st, 2008 at 14:44
”Om du inte är en gruvarbetare i Norrland eller en svart funktionshindrad kvinna i Zimbabwe anställd vid Nike, så är det som står i texten romantiserande o nostalgiskt.”
Mupp. För det första har faktiskt inte gruvarbetarna i norrland det särskilt jävligt. Mer utsatta är callcenterslavar och McWorkers, faktiskt. Du är fast i ett föråldrat tänk där bara klassiska manliga arbetaryrken kan göra anspråk på att vara arbetarklass. Men detta är en jävlig konstig uppfattning. Ska jag vara helt ärlig så betraktar jag gruvarbetarna i norrland, snickarna och metallarbetarna som arbetarklassens aristokrati. De är dessa grupper som har den starkaste organiseringen och uppnått mest i förhandlingar. Min morsa arbetar som sektreterare i offentlig sektor. Hon har 100 högeskolepoäng och många kvalificerade arbetsuppgifter. Hon är 55 år men hon tjänar mindre än min kompis som är 24 och arbetat 3 år som rörmockare. En bibliotikarie, socialarbetare eller sjuksköterska har sämre betalt än manliga arbetare utan högskoleutbildning. Att därför sätta likhetstecken mellan att ha akademisk utbildning och att tillhöra medelklassen är jävligt tokigt.
november 21st, 2008 at 16:37
Nu kom jag på att du förmodligen är på skoj ”Adryan”, men eftersom jag redan skrivit en replik så kan jag väl posta den… Finns ju uppenbarligen folk som tänker som ”Adryan”.
Men man kan uppenbarligen vara ”trasproletär från Rågsved” och fortfarande se på TV och skriva dåliga bloggkommenterare på internet? ;)
Gruvarbetare har föresten det nog bättre ekonomiskt ställt än någon av oss och jag är tämligen säker på att det inte finns någon Nike-fabrik i just Zimbabwe.
Hur som helst, när upphörde arbetarklassen att existera? Var det efter andra världskriget när vi började skaffa oss med vitvaror, TV och bil? Ända in på 70-talet, ja t.o.m. på 80-talet så tycktes alla rörande överens om att det fanns en arbetarklass. Sedan slog Sverige rekord i ökade klassklyftor och nyfattigdom blev ett begrepp, var det i den svängen som arbetarklassen plötsligt upphörde och alla såväl i här i Botkyrka som borta i Danderyd blev ”medelklass”? Vad menar du med det begreppet egentligen? Är det inte något lurt med det hela, att klass blir tabu i en tid då begreppet är som mest relevant?
Vari ligger den magiska kraften i en internetanslutning som gör att vi helt plötsligt byter klass? Och att kapitalet numera ställer högre krav på arbetskraftens utbildning än vad det gjorde 1928 säger väl ingenting om klassernas existens eller inte? Upphörde i.s.f. inte redan klassamhället när vi fick sex års skolgång? Eller kanske när vi fick nio? Vari ligger den magiska kraften i just universitetsstudier?
Dessutom så är det långt ifrån alla av oss som faktiskt pluggat på universitet, jag har det inte och faktum är att ingen i min släkt gjort det, få har ens gått treårigt gymnasie.
Tänk efter lite nu. Klart att klass fortfarande är relevant, mycket relevant t.o.m. Tänk efter på vilka det är som tjänar på att vi inbillar oss motsatsen. Tänk efter på vilka det är som lär oss att vi är ”medelklass” oavsett vart vi bor, vad vi jobbar med och hur mycket vi tjänar.
december 4th, 2008 at 13:20
Tycker inte riktigt att realsocialismen ”Ett bevis på att något annat var möjligt”, möjligtvis ett bevis på att kapitalismen kan anta olika former, på samma sätt som nazityskland, usafederalismen och sverigevarianten är bevis på att kapitalismen kan anta olika former. Jag tror inte du skulle se att nazityskland är ett faktum om något annat som inger hopp?
”Om inte konstruktionen av framtiden och den slutgiltiga utopin är vår sak, så är det så mycket säkrare vad vi för närvarande har att utföra. Jag avser den hänsynslösa kritiken av allt bestående, hänsynslös såväl däri att den inte gör halt för några slutsatser som att den inte viker undan i konflikter med de härskande makterna.” – Marx, Brev till Arnold Ruge
Detta perspektiv är nödvändigt för att bli av med en bitterhet som hör samman med en skev utopisk vision. Om utopin övergår från en grov och ständigt radikal (i förhållande till den ständigt föränderliga situationen omkring en) bild i bakgrunden till ett rättesnöre så bäddas det för bitterhet.
december 4th, 2008 at 16:13
Jag menar såklart inte att det var ett bra alternativ, utan tron på något annat utifrån kunskapen som fanns om den. Ett exempel är att i vår lärobok i SO kunde läsa om planekonomi och marknadsekonomi och en övning kring det var att diskutera för och nackdelar med de olika systemen, och vad jag minns så var det ganska jämnstarka argument som stod listade i boken.