Hot och möjligheter i krisens svallvågor

Det har hänt igen, en stor uppsägning på ett av Sveriges gamla flaggskepp – Volvo.  3400 personer får gå den här gången, inklusive tidigare varsel i år blir det nästan 4000 anställda bara i Sverige. Varslet var inte oväntat, men storleken på det.

Sånt här kommer vi att få se mer av den närmaste tiden. I kombination med ett nedrustat välfärdssystem, en massflykt från a-kassan och fackföreningar som inte ”tar fajten” kommer våra bostadsområden förvandlas till krutdurkar, redo att explodera vid minsta gnista. Fattigdom, oro över framtiden och ekonomisk kräftgång kan leda åt två håll. Antingen tar arbetarrörelsen eller fascismen kommandot.

Jag säger inte att vi antingen hamnar i Venezuela eller i Nazityskland, men vi kommer att ta steg åt det ena eller andra hållet kanske till och med åt bägge hållen på olika plan. Men saker är på väg att hända. Arbetarrörelsen har under de senaste decennierna misslyckats på att ta vara på missnöje och folklig vrede, det konkreta klasshatet. Det är det vi inte får göra. Fascism bör ses som olika komponenter som handlar om att begränsa den lilla frihet vi har. Det kan handla om fler övervakningskameror, ökad polisiär närvaro i skolor och mer kontroll på arbetsplatserna eller ökad polarisering mellan blattar och svennar. Vi ser idag hur det blåser den typen av vindar och måste se detta i ljuset av hur arbetarklassens positioner flyttas tillbaka.

Den förra krisen, under första delen av 90-talet, tog oss på sängen och även Sverige visade sig kunna ha massarbetslöshet. Arbetarrörelsen kunde inte alls svara på vad som hände och drog sig åt höger för att passa in och hitta svar. Vi såg hur nazism och rasism blev vardag på skolor och arbetsplatser. Nazistiska terrorgrupper fixade vapen och härjade fritt på vissa orter, något vi mycket väl kan komma att få se igen under de närmaste åren. Det som skiljer den krisen från dagens är den mycket tydligare kopplingen till det internationella finanskapitalet. Det ger oss en fördel då det är så lätt att se.

För vänsterns del så kan sossarnas och miljöpartiets utspel igår gynna Vänsterpartiet som i teorin kan axla en roll som de som står för alternativet till högerns och extremhögerns förklaringsmodeller. Slipper de ställa upp på arbetarfientlig realpolitik finns det möjlighet att deras nya utomparlamentariska strategier får en mer framträdande roll och får större genomslagskraft. Facken som vill ha med Vänsterpartiet har så klart rätt också de. Om inte vänstern gör sig till ett reellt alternativt öppnar de fältet för Sverigedemokraterna som försöker vara just ett alternativ i en övrig politisk konsensus.

Om inte arbetarrörelsen tar det vaknande klasshatet på allvar kommer hatet riktas åt andra håll, mot oss. Det är löjligt tydligt att arbetslösheten och otryggheten inte bygger på att det kommer hit invandrare, utan på en kapitalism som fullständigt skiter i människor som du och jag. Det är det vi måste skrika, högre nu än någonsin. Våra röster kan bara höras i våra kamper. Inget pressmeddelande eller ens den bästa debattartikeln i världen kan förmedla känslan av att kämpa tillsammans. Det är där vi börjar.