Intervju med en ockupant

Dagens Konflikt träffade Anders Olsson* från Lund efter Ockupationsfestivalen, för en intervju om ockupationerna. Anders arbetade med bland annat mediaarbetet under festivalen. Han vill understycka att det han säger i den här intervjun bara står för honom och inte är något officiellt uttalande ifrån arrangörsgruppen.

Vad lyckades ni med under ockupationsfestivalen?

Vad vi lyckades med under helgen var att göra hela Lund till en möjlig stad att ockupera. Under lördagen deltog cirka 1000 personer i ockupationsförsöken. Det måste ses som ganska anmärkningsvärt när 1000 personer samtidigt, mitt på blanka dan, mitt i lördagsshoppningen, bildar kedjor och tillsammans bryter mot egendomsrätten för att lösa bostadsbristen.

Jag tror inte att det har hänt förut, i alla fall inte i Lund de senaste åren. Men visst, vi har haft tusen personer på stan förr som löpt amok under 30:e november. Men aldrig en folkmassa på exakt samma gata inbegripna i en och exakt samma handling, med exakt samma metod. Under 30:e november förra året hade vi en gemensam demonstration som mynnade ut i många olika konfrontationer, med många olika metoder för att försöka stoppa nassarna.

Vad misslyckades ni med?

Vi lyckades inte hålla ockupationerna under lördagen. På två ställen tog vi oss in men var inte tillräckligt många. Och det beroende på polisinsatsen, som visserligen inte var jättestor men däremot jävligt våldsam. Det märktes på snutarna som blev inträngda i porten på Bredgatan. De var ganska få, men däremot blev de helt galna och började använda batongerna mot oskyddade huvuden och knän. Enligt deras egna siffror var de 200. Kanske finns det en samband mellan att de var så få och de var så våldsamma. Men och andra sidan vet man inte vad som hänt om de varit flera, de hade kanske bara hade varit ännu våldsammare i skydd av varandra.

Man kan alltid peka på misslyckanden. Men man måste vara medveten om att vi aldrig kan veta exakt hur det ska gå innan, det vore fullständigt orimligt. Däremot kan man göra vissa rimliga antaganden och sen köra. Det kommer aldrig gå exakt som vi tänker oss innan. Kanske är det tjusningen med massmilitans. Och kanske är det så vi måste förhålla oss för att verkligen lyckas. Genom att alltid se till situations förutsättningar och vara flexibla.

Varför tror du att det blev en sån uppslutning under lördagen?

Jag tror att det beror på att arrangörsgruppen jobbat jävligt hårt och jävligt öppet med attityden ”att vi ska ockupera hus den här dagen” och ”vi kommer att göra det på det här sättet”. Det enda man höll hemligt framtill ockupationerna var de exakta husen. Men annars visste varenda kotte som befann sig på stortorget eller Breddgatan vad det var vi skulle göra. Vi var hela tiden öppna med att vi skulle ockupera hus och att vi skulle göra det med konfrontativt ickevåld.

Jag tror att det gjorde folk jävligt trygga på plats. För att ockupera hus under 165 behövde man inte tillhöra någon sluten grupp. Man behövde inte vara någon super-ockupant-aktivist, man behövde inte ens varit i ett enda ockuperat hus hela sitt liv innan för att bli husockupant under helgen. Det enda man behövde göra vara hålla ihop och hålla sig till ickevåldspolicyn. Och det gjorde folk trots att polisen våldsamma agerande.

Men var det inte sluten grupp som ockuperade huset vid St. Lars under lördagsnatten?

Visst var mötet som beslutade om ockupationen slutet. Det märktes med tanke på att snuten inte lyckades få någon som helst information om var man skulle slå till. Besluten togs där och då. Och det var en av poängerna med festivalen. Att samla ihop en massa människor som ville ockupera hus. Låta dem ta initiativ där och då. Allt man behövde göra var att dra ihop ett gäng frivilliga, vilka det inte fanns brist på, ha ett möte och besluta sig för ett hus. Men på lördagsnatten beslöt man sig för att vara slutnare och att hålla huset hemligt, eftersom söndagens demonstration inte var förberedd för att bryta igenom poliskedjor, som den var under lördagen. För att undvika poliser var man tvungna att vara slutnare.

Om jag har förstått det rätt, jag var inte där, men så bestod St. Larsockupanterna av ganska få Lundaockupanter, väldigt många tillresta och väldigt många förstagångsockupanter som hade fått blodad tand under lördagen. Men vi var hela tiden öppna med att det skulle ockuperas hus under hela helgen, att ockupationsförsöket på lördagen inte var det enda. Hur hade det sett ut med en festival med bara ett inbokat band? Allt vi gjorde var att ställa Scenen till förfogande.

Varför är rörelsen så stark just nu i södra Sverige?

Jag tror att det har med flera saker att göra. Dels har det med närheten till Köpenhamn att göra, en hel generation unga aktivister åkte över till Ungdomshuset och blev husockupanter över en natt. Sen har det med kapitalismen att göra. Gentrifieringen, bostadsbristen och segregationen att göra som är så pass påtaglig här nere.

Själv insåg jag först samma kväll som Smutronstället revs att vi hade blivit en rörelse. När 60 personer ifrån Lund och Malmö dök upp på ett möte och ville göra något. När hade det senast dykt upp 60 personer på ett spontan inkallat möte?

Sen har det också att göra med att den autonoma rörelsen överlag är så pass stabil och framgångsrik här nere just nu. Under ESF drog vi 2000 personer till en gatufest. 30:e november var det nästan 1000 personer på stan i den rörliga blockaderna mot nassarna. I samband Rosengårdsockupationen och de efterföljande kravallerna var vi där. Mobiliseringen till Stoppa matchen måste också förstås i det ljuset. Bara i Lund finns det 4-5 olika konternuerliga autonoma organisationer. Det gör att en våg av till exempel ockupationer har en plattform att agera utifrån.

Sen ska vi också komma ihåg att klassmedvetandet i södra Sverige har stigit under det senaste året. I och med till exempel bostadsbristen och ockupationerna har en insikt växt fram. Att alla vi unga, arbetslösa, studenter med flera, som har problem på både bostads- och arbetsmarknaden har något gemensamt. Att vi inte kan få bostäder. Och att dem som fattar besluten, om det så är kommunalpampar eller om det är näringslivschefer, är något annat vi. Och att de inte har något intresse av att lösa bostadsbristen, utan snare utgör problemet.

Vad händer härnäst?

Ockupationerna kommer att fortsätta. Alla de människor som blev husockupanter under festivalen gjorde sig själva viktiga erfarenheter. Erfarenheter av massmilitans och ockupationer. Erfarenheter som de kommer att föra med sig till sina respektive sammanhang, till sina organisationer och till sina arbetsplatser. Mycket har med den nuvarande den nuvarande bostadssituationen att göra, men det har också att göra med den pågående finanskrisen att göra.

Historien kanske kommer att ge mig fel på den punkten, men vår tids husockuaptioner liknar vilda strejker. Samma moment av att folk har fått nog och att man tar till metoder som bryter mot hela samförståndet och hela den borgerliga logiken. Precis som i vilda strejker består ockupationerna av människor som upplever att de inte har något att förlora, att det bara är att köra och inte vänta på att några byråkrater ska be om lov. Arbetargrupper som agerar organiskt, där de befinner sig mot de problem de utsätts för. Under det senaste åren har vi redan sett vilda strejker. Busschaufförer i Köpenhamn som fått nog, lastbilschaufförer i Danmark som helt sonika blockerade Öresundsbron, Volvoarbetare i Umeå som inte alls gillade varslen. Husockupanter måste också förstås som organiska arbetargrupper som själva tar tag i sina problem där de befinner sig. Och av historien vet vi att vilda strejker ökar i kristider och nu vet vi att också husockupationer följer.

Till en viss del handlar det också om hur borgarna agerar. Bara i Lund har oppositionen lagt fram ett fullständigt vansinnigt sparpaket. Vilket ju för sig inte är förvånande. Men sättet man gör det på tyder på att de inte har lärt sig något de senaste månaderna. Tvärtom verkar de översatt några gamla instruktionsmanualer ifrån Margret Thatchers era. Där man möter krisen med mera nyliberalism och där man möter arbetarklassen med polisinsatser. Men det kommer att innebära att bland annat fritidsgårdar läggs ner, flera vårdboenden att privatiseras och ett antal lärarjobb att försvinna. Några nya bostäder kommer vi inte att se. Arbetslösheten kommer att stiga. Krisen kunde inte komma mindre olägligt för Lunds kommunpolitiker, därför att folk kommer inte sitta hemma se på den här gången. Det kommer bli en het sommar och en röd höst.

* Anders Olsson är ett fingerat namn