Intervju: Pridefestival i blåsväder

Under de senaste veckorna har det blommat upp en ganska stor diskussion i Uppsala mellan Folkpartiet i Uppsala, och Uppsala Pride. Folkpartiet anklagar Pridefestivalen för att vara vänstervriden och att de känner sig exkluderade av Uppsala Prides ståndpunkter. Även Uppsala Nya Tidning har på ledarplats kritiserat politiseringen. Dagens konflikt tog ett litet snack om Pridefestivalen med en av arrangörerna Anna Göthner.

Kan du kort beskriva bakgrunden till konflikten?

Uppsala Pride har en vision för hur vi ska bedriva vårt arbete som finns publicerad på vår hemsida. Visionen skapades efter utvärderingen av första årets pridefestival 2008, då vi tyckte att det kändes viktigt att sätta ord på varför vi gör en festival och hur vi vill arbeta. Visionen speglar hur vi försöker arbeta för att Uppsala Pride ska vara inkluderande mot dem som annars blir marginaliserade på pridefestivaler. Efter att visionen antagits av Uppsala Prides samordningsgrupp gick ett informationsmejl ut till alla som är medlemmar i något av våra forum på nätet. Några folkpartister reagerade genom att skriva en debattartikel i UNT där de påstår att vi krävt att alla som vill samarbeta med Uppsala Pride ska underordna sig vår vision, något som vi aldrig har menat. Konflikten var alltså i grunden ett missförstånd som enkelt kunde lösas då vi aldrig menat att Uppsala Prides vision är en vision som ska delas av alla som deltar i festivalen. Däremot vill vi att de arrangemang som är med på festivalen inte ska gå mot vår vision.

Folkpartisterna skrev även att Uppsala Pride borde stå ”neutrala” och att festivalen inte bör ta upp andra frågor än ”hbt-frågor” som de tycker är separerade från alla andra frågor. Samtidigt kändes det inte som att det var neutralitet de ville ha, utan snarare att vi skulle tycka som dom (ändra vår vision efter deras önskemål) eller vara tysta (ta bort den). Jag tror inte att neutralitet är möjligt och jag tror inte att det finns något sådant som ”hbt-frågor” som står frikopplade från andra samhällsstrukturer.

Har ni märkt någon skillnad i hur andra grupper bemött er efter Folkpartiets utspel?

Vi har fått mycket stöd, personer har mejlat och ringt och sagt att de tycker att vi gör en bra grej och att vi ska stå på oss. Några samarbetspartners blev lite oroliga, men det var ok när vi sa till dem om att vi inte kräver att någon ska underordna sig vår vision och att alla är välkomna på festivalen, något som vi ju alltid tyckt. Nu har UNT fortsatt skriva på folkpartiets linje, och kritiserar oss för att göra ”fel sorts pridefestival” med ”fel sorts politiska inriktning”, det känns absurt att de vill bestämma vad som är rätt och fel politik och hur en pridefestival ska vara. Vad ger dem rätten att bestämma det, undrar jag. Nu är det snart festival och då kan alla komma till festivalen och bilda sig en egen uppfattning.

Jag vill tipsa om panelsamtalet ”När får man snacka om klass?”, där Tiina Rosenberg leder samtalet med Irene Molina (Antiraristiska akademin), Sahar Mosleh (funkissaktivist) och Lasse Långström (transteatern LullfRondell) som diskuterar med de som vill i vilka sammanhang som det anses legitimt och relevant att prata om klass. Där kommer diskussionen att fortsätta om hur klass, hbtq, antirasism och funkis kan förstås var för sig à la folkpartiet, eller om de påverkar varandra.

Hur ser ni att ni skiljer er från andra Pridefestivaler till exempel den i Stockholm?

Kanske kan Uppsala Prides fokus på solidaritet och samarbete mellan olika rörelser som arbetar mot diskriminering vara utmärkande för oss, just att vi inte vill se ”hbt-frågor” som något som står utanför allt annat utan diskuterar kön, genus, sexualitet, etnicitet, nationalitet, klass, funktionalitet och så vidare tillsammans. Men samtidigt tror jag att andra Pridefestivaler också gör det, om än inte alltid lika uttalat.

Vilka punkter i programmet ser du själv fram emot mest?

Jag ser fram emot Confession of a Poser, en one-freak show med Lynnee Breedlove som jag har hört ska vara jättebra. Lynnee var sångare i San Fransiscobaserade queerpunkbandet Tribe 8 och skriver nu på sina politiska memoarer med sin mamma med titeln How I Became an American Anarchist. Sen kommer jag vara på Club Caliente och dansa till Cleo, Syster Sol och Lady V och se på drag- och burlesqueuppträdanden. LulfRondells transfeministiska teater ”Könsutredningen – en offentlig terapisession för traumatiserade superhjältar” vill jag också se, de var med förra året på Uppsala Pride också och var en publikfavorit.

Vi tackar Anna för samtalet och passar på att tipsa om punkter som medlemmar ur Tankesmedjan Konflikt deltar i:

Torsdag den 28/5
17:30-18:30 Reaktionär mobilisering – högerextremism, mer än flyktinghat
Attacker mot arbetarrörelsen och attacker med rasistiska och hbt-fobiska motiv ökar. Hur kan vi bygga allianser och motstrategier? Ett föredrag av Mathias Wåg från Tankesmedjan Konflikt om högerextremisternas strategier, praktik och samhällssyn.
Arr: Socialistiskt Forum | Slottsbiografen

Söndagen den 31/5
11:30-13:00 Våld och stolthet
I år är det 40 år sen det mytomspunna Stonewallupploppet. Gatukravallerna lär ha varit en reaktion på den polisbrutalitet som gästerna på gaybaren Stonewall utsattes för. Men vilken plats har våld i dagens politiska rörelser? Antifascistisk Aktion får inte gå i Stockholms Prideparad, men det är öppet för Migrationsverket och Gaypolisen. Finns det ont våld och legitimt våld? Våld att vara stolt över och våld som är en skam?
Meverkande: Finn Hellman, Salka Sandén m.fl.
Arrangör: Funktionshindrade Hbt-personer (FHOBIT)  | ÖG Festsal

Hela programmet kan läsas här