Borgerliga värderingar tar över Pride

I år var första året som jag inte alls deltagit (eller i alla fall väldigt passivt) i Stockholm Pridefestival. Vanligtvis brukar den politiska spin off-effekten vara så pass stor att man inte behöver anstränga sig speciellt mycket för att få ta del av innehållet. Men utöver de fruktansvärt tragiska våldsbrott som riktats mot homosexuella har i år TV och dagstidningar gapat tomma på Pride-relaterat innehåll.

Att Pridefestivalen genomgått en stor avradikalisering de senaste åren är nog inget som har gått någon förbi. Och även om man måste erkänna att den assimileringsprocess, som främst manliga homosexuella i storstadsmiljö varit delaktiga i sedan 80-talet, medfört ett större samhällsinflytande så har den samtidigt lämnat ett tomrum i den radikalt sexualpolitiska garderoben.

Kanske beror det på mitt passiva deltagande i år men jag upplever att Pridefestivalen i allt högre takt förvandlas till en yta där konservativa krafter tävlar om att legitimera sig själva som toleranta och gay-vänliga. Svenska kyrkan anordnar barnverksamhet för “regnbågsfamiljer”, neo-konservativa partier propagerar för tvångssterilisering på festivalområdet och poliser tågar glatt på Stockholms gator med ballonger i ena handen och pistolen i den andra.

Pridefestivalen har allt sedan den bytte namn från frigörelseveckan varit ett genuint kommersiellt jippo. Men samtidigt har den heterotillvända kommersen varit ett effektivt sätt att lyfta fram radikal politik, könsmaktsperspektiv, avvikande sexuella aktiviteter, HIV-debatten etc. Och framförallt har det både frivilliga och ofrivilliga hopbuntandet av en mängd sexuella avvikare tvingat fram en debatt och ett ständigt ifrågasättande av sexuella identiteter, normer och repression.

Det ha varit en debatt som stundtals lyckats samla allt från fistfuckers, anarkafeminister, svennebanan-flator och vänsterintellektuella till en radikal formation. Att bögarna, den grupp med störst medial och samhällelig genomslagskraft nu tycks lämna den radikala sexualpolitiken till fördel för bröllopsbilagor, radhusromantik och borgerliga värderingar känns tydligt i denna sexualradikala allians.

Ett tydligt exempel i år är transpersonernas uppenbara ensamhet i debatten kring tvångssterilisering av könsbytare. I en fråga som borde samla en bred grupp människor som kämpar för alla människors lika värde lyser starkare samhällsgrupper med sin frånvaro.

I samband med AnarkoPride på Kafé 44 tar jag del av JD Doyle’s kulturskatt Queer Music Heritage. Där hör jag country-artisten Patrick Haggerty berätta om hur det på 60-talet i Seattle var otänkbart att vara öppet homosexuell utan att samtidigt vara gay-aktivist. Han förklarar hur han i egenskap av homosexuell ser det positiva i att detta krav inte längre finns på unga homosexuella i Seattle. Samtidigt som han i egenskap av sexualpolitiskt aktivist sörjer avradikaliseringen.

Självklart önskar jag inte in folk i garderoben för att återradikaliseras. Men den villkorande assimilationen av HBT-personer vi sett de senaste tio åren har i alla fall resulterat i ett politiskt tomrum i min vardag.

PS. Chemical Tom och Chemical Ed’s nysläppta får mig att minnas mitt 90-tal… och ofrivilligt längta tillbaka! DS.