Facket har ingen koll…

De senaste somrarna har diskussionen om hur både svenska och utländska företag utnyttjar gästarbetare och svensk allemansrätt tagit form. Varje år uppdagas också hur arbetare från asien blivit strandsatta utan lön i våra norrländska skogar. Facket säger sig ”ha bra koll” på de företag som de tecknat avtal med. Men fackligt arbete kan inte enbart byggas på avtal.

Ansvarsscenariot inom bärbranschen är något som vi tyvärr behövt vänja oss vid allt sedan den borgerliga regeringen legaliserade bemanningsföretag 1993. De svenska matvarukoncernerna som hela tiden pressar på för att hålla nere inköpspriserna på bär skyller ansvaret på inköpsföretagen. Inköpsföretagen skyller i sin tur på de bemanningsföretag som anlitas för att transportera gästarbetare till våra svenska skogar. Och bemanningsföretagen skyller på ”inkompetenta arbetare”.

Svenska fackföreningar har länge höjt rösten för att protestera mot hur arbetsförhållandena ser ut för gästarbetarna och menar nu att man har kommit långt i arbetet att teckna kollektivavtal med bemanningsföretagen. Problemet är att avtalen inte följs. Att teckna avtal har istället blivit ett enkelt sätt att försäkra sig om att slippa vidare uppvaktning från svenska fackförbund.

”Det skall finnas en socialdemokrat på varje arbetsplats”, är en gammal devis inom den svenska fackföreningsrörelsen. På varje arbetsplats skulle det finnas minst en anställd som kunde föra den fackliga kampen från golvet. Kräva avtal, skyddsombud och samtidigt se till att de upprätthålls.

Men idag finns det inte så många sådana ”socialdemokrater på arbetsplatserna”. Istället ställs kraven på avtal utifrån och ibland uppifrån. Ett tydligt exempel är konflikten på Berns Salonger i Stockholm. Där har under tio år arbetat deltidsanställda städare under helt klart avtalsvidriga förhållanden. Det har varit tio år av kamp mellan städarna och de olika bemanningsföretag som utgjort arbetsgivare för Berns Salongers räkning.

Samtidigt har Hotell- och Restaurangfacket skrivit avtal med Berns Salonger för de heltidsanställda på arbetsplatsen, och på så sätt givit Berns Salonger full legitimitet när det kommer till de arbetandes löne- och arbetsförhållanden. Men riktiga framsteg kommer av kamp och inte avtal. Och om HRF haft en ”socialdemokrat på arbetsplatsen” hade de tydligt sett att något inte stod rätt till när städarna arbetat 18 timmar om dygnet, sovit under borden och betalats med svarta löner.

Den internationaliserade arbetsmarknaden ställer så klart högre krav på fackföreningsrörelsen. Att det skall finnas en ”socialdemokrat i varje bärplockargrupp” kanske känns svårt. Men i en tid då facket inte ens kan leva upp till detta motto på hemmaplan blir det ett helt omöjligt uppdrag. Vi måste flytta fokus.

Ett avtal med varje arbetsgivare är inte längre ett bra krav från våra fackförbund. Istället måste vi ha minst två socialdemokrater, kanske en kommunist och även en liten galen anarkist – på varje arbetsplats i hela världen.

PS. Missa inte heller filmen The 2009 Blueberry Fiasco in Sweden, om thailändska bärplockares kamp för kompensation och uteblivna löner efter att arbetat i våra svenska skogar DS.