Flickan och hämnden

När jag slår ihop Katarina Wennstams avslutande del om mäns våld mot kvinnor, Alfahannen, känner jag mig otillfredsställd på något sätt. Något saknas mig, berättelsen känns inte färdig. Men ändå finns där allt det som vi är vana vid bör finnas i liknande böcker. Förövare, offer och hämnden.

Dessa tre ingredienser med fokus på den senare, hämnden, har blivit ett måste för många feministiska böcker och filmer de senaste åren. ”Hämnden är en kvinna”, skrev Sofia Edgren när Stieg Larssons berättelse om Lisbeth Salander gick upp på bio och i tidningen Arbetaren beskriver Rebecka Bohlin filmen som ”ett feministiskt unikum”.

Bohlin avslutar sin artikel med att beskriva sina egna känslor inför filmen: ”Jag är visserligen inte supermegasmart som Salander. Men jag kan också samla mig, resa mig. Jag kan vägra vara offer”. Men är det något som Lisbeth Salander verkligen är så är det just offer.

För som politisk och feministisk handling är hämnden problematisk. Den klämmer sig fast vid givna identiteter och kräver smärta som en politiks ingrediens. Endast ett offer för smärta kan återvinna upprättelse genom hämnd. Och för att legitimera hämnd så krävs att vi erkänner offret dess smärta och dess identitet.

Detta visas i både Larssons triologi om Lisbeth Salander och Wennstams om Medeleine Edwards. Flera centrala delar i dessa böcker har till uppgift att dramatisera just smärta och etsa fast rollerna av förövare och offer. Det är stundtals också böckernas starkaste litterära stunder och säkerligen en bidragande faktor till deras framgång.

Finns det då en feministisk upprättelse utan hämnd? Något som i alla fall ofta lyckas väcka förskräckelse hos de flesta (så även hos mig) är när kvinnor som blivit utsatta för sexuella övergrepp inte går med på att inta rollen som offer. Vid World Social Forum för några år sedan anordnades en paneldebatt om trafficking. Där tillfrågades en kvinna som lyckats fly från människosmugglare i Indien hur hon någonsin skulle kunna vinna tillbaka sin sexualitet. Kvinnan svarade att ”min sexualitet är mycket större än så. Den tar inte skada utav mäns illvilja och deras händer”.

Det blev tydligt hur detta svar öppnade upp för ett politisk förvirring. Bilden kvinnan gav av sig själv och det hon hade varit med om var svårt att förankra i många människors föreställning om juridisk och moralisk upprättelse. Men däremot fanns kvinnan och hennes sexualitet kvar i centrum.

Kanske är det något liknande jag saknar. För jag gillar både Lisbeth Salander och Emma Wahl (huvudpersonen i Alfahannen). Men när hämnden är levererad är också historien slut. Vi sitter kvar och vet in i minsta detalj hur illa förövarna nu mår, men nästan ingenting om Lisbeth och Emma. Hämnden rymmer ingen framtid, som Wendy Brown skriver i States of injury: Power and freedom in late modernity.

Det är den tomheten som jag känner när jag lägger ifrån mig boken. En feministisk handling som erövrar framtiden.