Kultur endast för de rika?
I dagens Svenska Dagbladet hetsar Per Gudmundson åter igen mot en kulturpolitik som riktar sig till vanligt folk. Genom att kalla huvudstadens museibesökare för ”högutbildade stockholmare på promenad” vill han propagera för högre avgiftstryck och ett samhälle där tillgängligheten skall ha en stor prislapp hängande över sig.
Vid årsskiftet 2004/2005 trädde en reform i kraft som innebar ökad tillgänglighet till vårt gemensamma kulturarv. Fri entré på alla Sveriges nationella museer blev en succé och museibesöken ökade kraftigt. Reformen, precis som arbetet på och kring museerna, gick i en och samma riktning – mot en öppnande kulturpolitik där alla kan vara delaktiga på lika villkor och inte utefter plånbokens tjocklek.
Museipublikens sammansättning förändrades också avsevärt i och med de slopade entréavgifterna. I Statens kulturråds utredning Fri entré till museer – en utvärdering av frientréreformen (Stockholm 2006) kan man se att hela 58 % av besökarna var förstagångsbesökare.
Men detta väljer Gudmundson att inte berätta. Istället väljer han att lyfta fram två stycken centrala och turistpopulära museum (Slottets Livrustkammare och Nordiska museet) som ligger i Stockholms mer berömda promenadområden (djurgården och gamla stan) som exempel. Dessa har – gud bevare oss – under tiden för fria avgifter drabbats av ”spontanbesök”. Och Gudmundson indignation säger oss att människor som inte sedan länge planerat sina museibesök knappast heller kan tillgodogöra sig det kulturella och historiska värde som museerna erbjuder. Eller?
Reformen som gav fri entré på museerna kostade ca 96 miljoner kronor. Det motsvarar mindre än en 10 %-ig ökning i förhållande till de anslag som redan gavs till museerna. För museerna med fri entré ökade antalet besök med 2,9 miljoner – vilket innebar en ökning med 159 %. Även avgiftsbelagda museum såg hur stockholmarnas ökade kulturintresse påverkade deras intäkter och besökssiffror positivt.
En ökning av anslagen med 10 % gav alltså en ökning av besökarantalet med 159 %. Omvänt så kom den 10 % besparingen i och med återinförandet av agifterna att innebära en minskning av besökarantalet med 39 %. Knappast en samhällsekonomiskt rimlig kalkyl.
Dessa siffror visar med all tydlighet att borgarjuntan och Gudmundsons argument egentligen bottnar i en ideologisk idé om att människors tillgång till vårt gemensamma kulturarv skall baseras på tjockleken på deras plånbok. Trots att fri entré på museum blivit allt vanligare i Europa väljer borgarjuntan att styra in kulturpolitiken i Sverige på grund. Sverige riskerar att hamna i bakvattnet i den internationella utvecklingen för ett fritt kulturliv och en vital samhällsdebatt.
Läs mer:
Öppna Stockholms rapport Folkets gods hör folket till (Stockholm 2008)
Ladda ned som PDF
Läs mer på Öppna Stockholms webbsida
