Medierapporteringen från årets valrörelse är pinsamt dålig
”Med ständigt nya utspel, manifest och granskningar försöker partierna behålla sin plats i mediernas rampljus. Men risken är att väljarna tröttnar”, säger PR-experten Christian Ekström till TT i veckan. Jag vill hävda att Ekström har fel. Eller jag vill till och med gå så långt som att påstå att det är Ekström själv som ligger till grund för att väljarna tröttnar.
I fredags under vad som kallas ”prime time” gick SVT’s stora valsatsning Demokratifesten – vilken också utgjorde en del av Göteborgs kulturkalas – av stapeln. Denna fest var tänkt som ett sätt att göra politik roligt och lättillgängligt för svenska väljare. SVT själva beskriver hur de med hjälp utav bl.a. politiker, komiker, experter och artister vill ”sammanfatta valrörelsen hittills och ta ett avstamp inför slutspurten”.
Av publikbilderna att döma var festen allt annat än välbesökt. Och över twitter och på bloggar kunde man senare under kvällen ta del av missnöjet från både tittare, deltagande politiker och medarbetare. ”Det blev så ytligt och de intressanta politiska resonemangen fick ingen plats”, säger till exempel Gudrun Schyman till tidningen GT. Och Axel Gordh Humlesjö på SVT skriver på Twitter att: ”när jag ser twitterkommentarerna om #demokratifesten tänker jag att det kanske var bra för ens varumärke att man inte var med….”.
Trots detta lyckades ändå Demokratifesten sätta fingret på själva problemet med mediarapporteringen under årets valrörelsen. Rädslan för politiken!
I en direktsänd debatt mellan Mona Sahlin och Fredrik Reinfeldt från början av 2010 i samma TV-kanal, berättade Reinfeldt att den borgerliga regeringen lyckats sätta 100.000 personer i sysselsättning under sin tid som statsminister. Morgonen efter skulle debatten utvärderas av experter i SVT:s morgonprogram och Reinfeldt berömdes för sin retoriska skicklighet och tydlighet i sin hantering med siffror. Vad experterna inte kommenterade var att statsministern hade spridit felaktiga siffror om arbetslösheten i Sverige.
Mediernas rapportering från årets valrörelse tenderar till slut att endast bestå av metadebatt. En debatt om debatten. I morgonsoffor, nyhetssändningar och i våra dagstidningar trängs nu människor som vill diskutera allt ifrån hur våra politiker klär sig, rör sig, pratar och till och med vad de lyssnar på för musik. Varje vecka översköljs vi av undersökningar om vilka valaffischer som är bäst, vilka politiker som är mest förtroendeingivande, sexigast eller bäst kan styra ett politiskt parti. PR-experter och valanalytiker bokstavligen slåss om att få poängsätta vad som helst, förutom just det politiska innehållet.
Varför har det då blivit så här? Är det mittenpolitikens utbredning som gjort att estetiken egentligen är den enda skiljegöraren? Är det postmodernismens omöjliggörande av ”sanningar” om också omöjliggjort politisk granskning? Eller är det helt enkelt så att retorikkonsulter är billigare att hyra in än erfarna och granskande journalister? Svaret beror självklart på vem du frågar.
Men de direkta riskerna med denna utveckling är svåra att missa. I veckan uppmärksammades hur både TV4 och Svenska Dagbladet tagit in två aktiva folkpartister som ”retorikexperter” för att hylla eller såga de olika partiledarnas tal. För när allt handlar om yta tenderar det politiska liksom att hamna i skuggan och tittare och läsare fick ingen information om dessa ”experters” politiska hemvist.
Men en ännu värre följd är att politiken riskerar att helt gå förlorad. Och med politiken försvinner också intresset och väljarna tröttnar. Demokratifesten var tyvärr en rejäl knuff i den riktningen och det känns nästan symptomatiskt att läsa på SVT.se om hur PR-experter nu dessutom går ut och varnar för ”utspel, manifest och granskningar”.
