Räcker det med att snacka klass?
Den pågående Arena-debatten, som nu spridit sig långt utanför både Arena, Tvärdrag och Aftonbladet Kultur, har ibland varit mer än lovligt luddig. Kanske främst eftersom det som de båda parterna kritiserar varandra för främst återfinns hos dem själva. En sak är klar, kravet från vänster är att vi måste snacka mer ”klass”. Men räcker verkligen det?
Precis som Roya Hakimnia brukar jag också ibland gå tillbaka till debatten mellan Judith Butler och Nancy Fraser från slutet av 90-talet. Med skillnaden att jag oftast hamnar i knät på Fraser istället. I sin artikel Heterosexism, Misrecognition and Capitalism svarar hon Butlers kritik genom att visa hur både Butler och 70-talets marxistiska feminister har fel i sina påstående om att heterosexismen skulle vara djupt rotad i den moderna kapitalismens inre logiker – genom att påvisa skillnaden mellan Butlers uppdelning; ekonomisk/kulturell och hennes egen; materiell/kulturell.
Nancy Fraser är en marxistisk och feministisk teoretiker som framförallt gjort sig känd genom sin kritik av det hon kallar för identitetspolitik. Fraser försöker särskilja affirmativa sociala rättviseprojekt där erkännandet och upprättelsen genom gruppspecifika rättigheter står i centrum från transformativa samhällsomvandlande projekt där den självupplösande kraften står i centrum. Där de förstnämnda (identitetspolitiska) har sitt ursprung i historiskt specifika institutioner (välfärdsstaten, kolonialismen osv) och de senare i de materiella grundförutsättningarna för olika institutioner (kapitalismen, patrairkatet osv).
Den marxistiska teoretikern och feministiska aktivisten Wendy Brown vidareutvecklade kritiken mot identitetspolitiken genom att varna för risken ressentiment (de maktlösas moralistiska hämnd). Brown beskriver bland annat hur feminismen under 80-talet tappade sitt mål, att upplösa kön som bärare av orättvisor, och med hjälp av genusvetenskapen helt kapitulerat till en erkännandepolitik som på sina håll även resulterade i könslojalitet och liberala rättighetskrav.
Men denna kritik måste samtidigt riktas mot vänstern och klasspolitikens omvandling sedan 70-talet, säger Brown. Under debatten på Söderbokhandeln i Stockholm målade Tvärdrags chefredaktör Daniel Suhonon upp en vanlig neokonservativ marxistisk uppdelning mellan ”klasspolitik vs identitetspolitik”. Men om vi tar oss en titt i Tvärdrags temanummer De osynliga – Arbetarklassen så finner vi en sällan skådad klassorienterad identitetspolitik. David Ericssons artikel Arbetare, finns dom? grundar sina positioner i just erkännande och upprättelse och hamnar farligt nära ressentiment i sin retorik.
Att snacka om klass räcker alltså inte. Användandet av kategorier och en retorik som grundar sig i en radikal analys garanterar tyvärr inte att trycksvärtan formulerar en radikal politik. Den radikala vänstern fastnar väldigt ofta i just klassorienterad identitetspolitik när de vill kritisera andra identitetspolitiska projekt, som Arenas f.d. chefredaktör Per Wirtén mycket riktigt påpekade under debatten på Söderbokhandeln.
På andra sidan debatten väljer tidskriften Arena att i sitt senaste nummer publicera en intervju med Nancy Fraser där hon gör ett återbesök i debatten med Butler. I intervjun nyanserar Fraser kritiken mot affirmativa identitetspolitiska projekt. Vänsterns utmaning, förklarar Fraser, är att kombinera och rama in dessa två politiska modeller. Att återigen skapa en analys och ett ”teoretiserandet av samhället som totalitet”.
I sina föreläsningar på Yale University under hösten har Fraser på temat Marketization, Social Protection, Emancipation målat upp en sådan möjlig inramning som hon kallar för ”Neo-Polanyiansk”. En samhällsanalys som fokuseras på tre (istället för Polanyis två) olika medierande krafter. Marknadens försök till avsocialisering och avreglering, medborgarnas motstånd och kamp för socialisering och emancipationsrörelsernas kamp mot olika förtryck.
Genom att inkludera denna tredje (emancipatoriska) kraft kan vi åter igen finna ett sätt att kämpa för ett socialistiskt samhälle som inte bär med sig de förtryck som vi bevittnat både hos sovjetsystemet och västvärldens välfärdssamhällen, menar Fraser. Ironiskt nog är det just detta projekt som kan bli den enande fana som Arena så högljutt förklarat att de vägrar gå under.
februari 5th, 2010 at 11:19
Hehe, du skrev till emancipatoriska i parentes. Bra kompromiss kring mina synpunkter. Haha. Den blev bra iaf.
februari 5th, 2010 at 11:27
@ Samira
Tankarna runt dina synpunkter slutade med att jag började på en ny text. Du sa en del viktiga saker som inte kunde avfärdas med att bara stuva om lite denna text. Vi får väl se hur bemötandet av dina synpunkter tar sig form :)
februari 5th, 2010 at 12:16
Haha, bra att du förstår vad jag menar nu. Du vet man tror ju att man är galen när man ser något inget annat verkar se..
Jag skrev iaf ett kort svar på din text, dock på lite andra grunder, bara för några minuter sedan. Lyckades sätta fingret på min irritation som jag haft sedan länge – den handlar om strategi bara, för du vet att jag håller med er annars i allt ni skriver i vad politiken behöver göra. Det är just föremålet för politiken som jag ställer mig undrande till.
Läs den gärna och ge svar när du har tid, om kritiken är befogad kommer den säkert publiceras på min blogg om inte någon annanstans.
februari 5th, 2010 at 12:17
Visst räcker det inte med att tala klass, men det är inte det diskussionen handlar om. Diskussionen handlar om ifall det räcker med att bara tala sexualitet och helt enkelt strunta i klass.
Såsom Arena gör. Har det då något med vänster att göra eller är det något som är lika utmärkande för liberalismen?
februari 5th, 2010 at 13:29
@ Hampus
Jag tror inte att jag håller med dig om att det är det debatten handlar om, eller om att Arena bara talar om sexualitet. Det är enligt mig ett rent ohederligt sätt att beskriva både Arena och debatten som sådan.
februari 5th, 2010 at 14:36
Just nu producerar det du kallar för den emancipatoriska rörelsen stora mängder text och analys som är helt omöjlig att särskilja från övriga liberalism eller allmän humanism. Frågan är – vad ska vi deras analyser till, vilka fördelar ger dem oss, vilka vapen finns att tillgå och vilka ska vi sikta på?
Din beskrivning av Suhonens linje som neokonservativ är inte riktigt rättvis och liknar straw man
När vi ändå håller på med med akademisk namedropping; Tiina Rosenberg beskrev under ett framträdande i GBG hur hon skiljde på praktiskt politiskt (klass)förankrat arbete och det hon håller på med på akademin; text- och ideologikritik.
Mindre snack mera knäckta ägg.
februari 5th, 2010 at 17:03
Jag brukar tycka att dagens konflikt är skitbra, men den här texten var ett ganska bra exempel på när diskussionen blir ett föremål för inbördes beundran. Texten var svår att hänga med i om man inte var mycket väl insatt i allt vad den handlade om från början. Jobba på att göra texterna enklare för dem som inte har ALLA förkunskaper.
februari 6th, 2010 at 1:37
Jesper:
Men det är ju inte identitetspolitik som Fraser vill inkorporera som en av flera strategier i sin totalitets-analys, utan en antihierarkisk emanciperande erkännandepolitik, som inte är detsamma som den ”identitetsfixerade” formen av erkännandepolitik(dvs identitentspolitik, enfrågepolitik).
februari 6th, 2010 at 17:39
Fint skrivet!
Väldigt bra att ni nyanserar denna pajkastnings-debatt
februari 6th, 2010 at 22:45
Inte alls, Jesper. Din text, förutom att i delar vara rent oförståelig, är ett bra exempel på att du helt och hållet missat debatten. Arena har fått kritik för att de enbart håller ett liberalt perspektiv och ignorerar alla frågor som har med klass att göra. Där ligger kritiken.
Inte i att de tar upp ämnen som sexualitet. Läs själv:
”Problemet med Arenas fokus på sexuell frigörelse är inte projektet i sig. Området är viktigt och var ett av den gamla vänsterns många frihetsprojekt under sin glansperiod. Problemet är att Arenaredaktörerna ser sexuell frigörelse som snudd på det enda vänsterprojektet värt att driva.”
Så din version är – som du säger det – ohederlig när du vill påstå att kritiken ligger någon annanstans.
februari 6th, 2010 at 23:49
@ Hampus
Vad tråkigt att du (och andra som kommenterat här) upplever delar av texten som ”rent oförståelig” eller ”föremål för inbördes beundran”. Jag har ansträngt mig för att vara tydlig och kortfattad samtidigt. Om jag misslyckats med det så får jag helt enkelt be om ursäkt.
Jag har försökt följa debatten i dess breda bemärkelse, samt försökt att skönja vilka stora frågor som döljer sig i kulisserna. Jag har givetvis också tagit del av de argument som du citerar. Men dessa har jag inte lagt någon större vikt vid eftersom de helt enkelt måste avfärdas så fort man öppnar ett nummer av Arena. För alla oss som regelbundet läser Arena står det tämligen klart att de inte på något sätt endast sysslar med sexualitetorienterade frågor eller ser dessa som de enda möjliga vänsterprojekten för 2000-talet. Inte heller är motargumenten om att Dan och Daniel är två sexistiska och honofientliga gubbslem från sektvänstern.
Istället har jag tolkat det som att man egentligen vänder sig mot Arena-redaktionens (och stora delar utav Socialdemokratins) syn på att det stora politiska samällsprojektets tid är över och att framtiden tillhör gruppspecifika enfrågepolitiska projekt (HBT-frågor för sig, antirasismen för sig och facklig kamp för sig osv). En debatt som jag menar dels är mer relevant (än huruvida Arena bara skriver om sexualpolitik) och dels finns representerad i båda dessa tidskrifters vänsterdebatt under det senaste två åren.
februari 7th, 2010 at 10:57
Nej, jag kan inte se att man diskuterar klass i Arena (inte hemsidan utan magasinet). Texterna är skrivna av skribenter från de stora borgerliga tidningarna och de håller alltid en klassiskt liberal ståndpunkt (den som numera kallas socialliberal).
Inget vänster där. Där ligger kritiken. Inte mot att det diskuteras sex. Och det är inte ämnena man tar upp som är intressanta, det intressanta är vilken ståndpunkt man har när man behandlar dem.
februari 8th, 2010 at 3:45
har läst Dagens konflikt sen starten och var glad över att ha hittat vänstertexter skrivna för oss utanför akademien. Tyvärr gör användandet av ord som ”affirmativa sociala rättviseprojekt”, ”transformativa”, ”emancipatoriska” m.fl. att jag ö.h.t. inte kan följa med i den här artikeln. tråkigt.
februari 8th, 2010 at 10:09
Ulf:
Jag har försökt att håla mig utan tradiga akademiska begrepp. Men ville ändå hålla mig lite till den begreppsaparat som Butler och Fraser använder sig av. För att förenkla för dem som fortsätter läsningen till de artiklar ja och Roya hänvisar till.
Emancipation: http://sv.wikipedia.org/wiki/Emancipation
T.ex. ”kvinnoemancipationen, kvinnans höjande till rättslig och social likställighet med mannen”. Alltså ett socialt rättviseprojekt. Jämför med t.ex. ”transformativa” rörelser som inte vill göra det mer jämlikt mellan arbetare och kapitalister (eller män och kvinnor etc.) utan istället omkullkasta det som från början möjliggör uppdeleningen av dessa grupper (iden om kön etc.).
Hoppas att de blev lite tydligare. Har du fler frågor så ställ dem gärna skall jag försöka svara. Jag har själv aldrig studerat utöver komvux, men genom att fråga och googla kan man komma rätt långt.
februari 10th, 2010 at 11:46
Jag reagerade också starkt på den akademiska karaktären, eller vad man nu ska kalla den, i den här texten. Jag brukar också läsa DK hyfsat regelbundet men den här texten resulterade flera gånger i att jag kom på mig själv med att läsa utan att ta in innehållet vilket brukar tyda på ordbajseri och överdrivet avancerat (akademiskt) språkbruk.. Jag menar verkligen inte att klaga då jag gillar det mesta du skriver men jag blir väldigt less när vänstern drar åt det här (”skriftauktoritära”) hållet.
Angående innehållet så håller jag både med dig (Jesper) och dina kritiker här. Personligen tycker jag att det relevanta i debatten är vilka man (i Arenas fall) definierar som fiender och vilken praktik som följer den ideologi som binds samman av t ex Arenas olika artiklar och synsätt. Jag tycker nog ändå att det handlar relativt mycket om bristen på ett tydligt klassperspektiv i analysen om förtryck/förtryckare vilket gör att ”vita heterosexuella män” allt som oftast är den största boven i dramat och därtill också problematiskt när faktumet kvarstår att detta är en enorm del av arbetarrörelsens bas man riktar kritiken mot på i mina ögon ett onyanserat sätt som öppnar vägar för ”nya arbetarpartier = moderater”, ”verklighetens folk”-retorik och populistisk rasism som alla föder på den övergivna kärngruppen av fd ”socialister”. Jag tycker det här inlägget blir lite av en skendebatt tyvärr som inte tillför allt för mycket.