Sociala medier och sociala rörelser
I dagarna var det nästan exakt ett år sedan Twitter officiellt slog igenom i Sverige. Under Januari 2009 började alla större tidningar att rapportera om hur politiker tog sig in på Twitters arena och hur Twitter i sin tur tog sig in på politikens.
I den stundtals schizofrena debatten om Twitters (och sociala mediers) politiska tyngd brukar två olika sidor lyftas fram av PR-evangelisterna. Vem som helst kan komma till tals på Twitter och Vem som helst kan föra dialog med våra folkvalda politiker på Twitter.
Det första argumentet är av en vanlig teknikpositivistisk tradition. CD-skivan skulle göra det möjligt för vem som helst att bli blockbuster-artist över en natt. DVD-skivan skulle revolutionera mediautbudet på ett sätt som idag endast kan tillskrivas piratkopieringen över Internet. För att inte tala om hur det lät när tillgången till Internet slog igenom och vem som helst skulle kunna bli en mäktig mediamogul genom att skaffa en webbsida på Geocities eller Spray.
Men kompaktskivan och den digitala videodiskens revolutionerande teknik styrde inte över distributionsnätverken, handeln och skivbolagen. Vem som spelades i våra stereoanläggningar bestämdes inte ytterst utav materialkostnaderna för CD-skivorna. Och idag kan vi nästan tragikomiskt se på hur det vi diskuterar på våra hemsnickrade webbsidor är just de ämnen som politiker och näringsliv planterat på DN-debatt.
Det andra argumentet är dumt av helt andra anledningar. Dels för att det förutsätter att det inte finns en god dialog mellan medborgare och folkvalda idag. Men också för att det bara har visat sig funka så länge det politiska samtalet inte börjar likna ett blåsväder. Madeleine Sjöstedt som fått mycket beröm för sin aktivitet inom sociala medier valde att skicka sin medarbetare för att ta hand om de jobbiga kommentarerna på hennes blogg. De allra jobbigaste kritikerna valde hon helt enkelt att inte publicera eller besvara.
Men finns det då inga virila politiska rörelser på Twitter? Jo självklart finns det det. Precis som det funnits på gator & på torg, i stencilerade flygblad & i tabloider, på stenkakor & på DVD-skivor eller på bloggar & Facebook. Det hör till folkrörelsers natur att ta sig utryck i alla möjliga former. FRA-motståndet är ett tydligt exempel på det som Alberto Melucci beskrev som komplicerade nätverk med bas i osynliga nätverk i vår vardag och mindre i offentliga och kollektiva handlingar. En hetrogen och ibland även splittrad rörelse som binds samman av gemensamma värderingar och ytterst i känslan av att vara delaktig.
Så låt oss se bortom Twitter för en stund. Låt oss se progressiva rörelsers styrka – såväl i Iran som i Borlänge – inte som styrkan hos sociala medier utan som styrkan hos sociala rörelser.
Mer information
Folkrorelser.nu
New perspectives on social movements, an interview with Alberto Melucci
Missa inte heller att följa Tankesmedjan Konflikt på Twitter och på Facebook…
januari 6th, 2010 at 13:50
”komplicerade nätverk med bas i osynliga nätverk i vår vardag och mindre i offentliga och kollektiva handlingar. En heterogen och ibland även splittrad rörelse som binds samman av gemensamma värderingar och ytterst i känslan av att vara delaktig.”
Exakt, jag tror att du är inne på någonting viktigt men delvis outforskat här. Offentligheter är inte någonting som finns i väntan på att en rörelse ska inta dem, utan offentligheter blir till genom processer av sammanlänkning och smitta.
Dessa sker över hela skalan från det mest privata/intima (t.ex. inom kärnfamiljer) till det mest offentliga (t.ex. i massmedier). Själv tror jag att en avgörande flaskhals ofta är just i gråzonen mellan privat och offentligt, de mellanstora gemenskaperna som har svårt att äga rum inom rådande stadsarkitektur, något lättare i nätsammanhang. Den strikta dikotomin mellan privat och offentligt är ju som bekant den mest ärkeborgerliga idén som kan hittas.
Vad gäller ”smitta” är Kullenberg & Palmås text om smittontologi ytterst relevant i sammanhanget:
http://www.eurozine.com/articles/article_2009-03-09-kullenberg-sv.html
Utifrån det synsättet tycker jag inte längre det är så enkelt som att det finns folkrörelser vars ”natur [är] att ta sig uttryck i alla möjliga former”. Även det motsatta gäller: alla möjliga former, i komplext samspel, producerar ”natur”, inklusive folkrörelser.
Gemensamma värderingar är en faktor som binder samman gemenskaper, men inte den enda. Ofta tror jag att värderingarna, i bemärkelsen åsikter som kan formuleras i ord, kommer i efterhand. Vad som föregår dem kan vara någonting mycket mera vagt, en känsla av att vara delaktig som ännu inte funnit ord och som inte genast måste finna ord.
Jag associerar till vad Kode9 säger i sin intervju i The Wire, oredigerade versionen. Det är extremt spinozistiskt:
”What interests me about these rhythmic culture things is that they’re one way of people doing things together, in time, that operates underneath or adjacent to ideological concerns, political concerns and so on. And part of that is they tend to operate contagiously. You got possessed by these dance crazes, they move like vectors through populations, from body to body, people copy moves, and don’t necessarily have control where they suddenly break out. In the early 20th century they used to call them literally contagions, like primative frenzies, these epidemics of tribal junglistic dance moves. So when you strip away the negative connotations that those discourses had, they described how movements tended to pass through populations in a mode of affective contagion. Possesion of your body by some kind of rhythmic agency, or entity, that is by it’s nature collective.
/…/
Exactly, this is this power of rhythmic sound to build affective collectivities underneath any kind of social collectivities. People getting together, brought together by nothing else but an affect, by a set of rhythmic sensations, or a way of collective way of feeling, a collective sensation. Not necessarily pleasure, I’m not just talking about hedonism here.”
januari 6th, 2010 at 14:52
Hej!
Vansinnigt bra länk till Eurozine, tack! Bidrar med det jag skrev i min blogg:
Ett anteckningsblad på ett träd i skogen
2007/februari/09
Bloggandet flödar vilt och det finns mer information än vad någon, någonsin, kan överblicka. Välkommen alla nomader i rotsystemet. De släta viddernas okrönta kungar, lämnar räfflorna åt dem som önskar organisera sin blatanta tråkighet i fixerade strukturer, vi sträcker solseglen för att fånga cyberrymdens förbi ilande passadvindar, bygger rum där ingen trampat med okänsliga stövlar förut. Men våra rum är vilt spretande och har nya former som aldrig upprepas, innan statens krigsmaskin kommit oss på spåren och återigen härskar med ordning, regler och övervakning. Men när strukturen är på plats börjar angreppet igen, ett fraktalt spretande växande täcke av rötter som tar kontakt efter kontakt och snart uppstår ny rymd att utveckla. Lapparna i skogen växer, somliga är öde stationer, andra förs av binära läppars sus vidare från nomad till nomad och stormvinden som slätar ut statens räfflor har segrat. Men bara för ett tag, snart är strukturernas arkitekter på plats och krigsmaskinen intar sin tron och rottrådarna samlas i de mörkaste hörnen för ännu en växelverkan mellan periferi och centrum…
http://en.wikipedia.org/wiki/Gilles_Deleuze
http://en.wikipedia.org/wiki/F%C3%A9lix_Guattari
januari 6th, 2010 at 15:58
Så låt oss se bortom Twitter för en stund. Låt oss se progressiva rörelsers styrka – såväl i Iran som i Borlänge – inte som styrkan hos sociala medier utan som styrkan hos sociala rörelser.
Problemet är väl att Politikens handlingsutrymme begränsats i vår tid av av-demokratisering. Sociala medier fungerar som ett sätt att skrika sig hes på men man får inte glömma de stratifierade platåer som Makten skiktats i. Jag menar nog att Sociala Medier ingår i en mängd teknologiskt avancerade sätt för kommunikation som kan ses som fritt flytande från en större helhet.
Vårt primära mål måste ju vara att förankra Politiken i vad som faktiskt bestäms socialt på en platå som dagligen riskeras att hamna i ett skuggverk bakom ståtligare monolitiska fallosar som Politiken, Kulturen eller någon av de diskursisva Verkligheterna.
Röster kan vara hur tekniskt avancerade som helst utan att för den skull det finns någon inbyggd återkopplingsfunktion som gör att vårt gemensamma politiska ekosystem påverkas.
Tänk att man gör ett Youtube-konto för detaljrika bilder av vargslaktens blodiga baksida. Kanske en tårdrypande film om den skadeskjutna vargen och en medföljande länkstorm via Facebook, Twitter osv.. kommer det någonsin påverka jägaren som glatt skjuter mot vargen? Jag menar att det inte finns någon sån direkt koppling om vi inte skapar de bortom det slutna teknologiska systemet och försöker avlägsna oss från isolerade platåer.
Den stora utmaningen idag är inte att kommunicera inom existerande nätverk utan att låta den kommunikationen ”transcendera” vår teknologi… gammedias illusion verkar vara att rösterna automagiskt påverkar alltet. Det ingår väl i deras religiösa verklighetssyn att journalistiken är allenarådande.
Är fullt med på att det är de sociala rörelserna som spelar roll. Och teknologiska lösningar kan bara mediera dessa rörelser i (av samma teknologi) begränsade rum. Det är lite sorgligt att gammelmedia inte ser sina egna begränsningar här…
januari 6th, 2010 at 16:53
@Daniel och Jesper:: Nej precis, många som idag vurmar för twitter och Facebook och ser dem som politikens och kulturens frälsning – plötsligt kan ”vem som helst ta kommndot via sitt twitterflöde”, precis som man för femton år sedan trodde att vem som helst som sätter upp en hemsida etc – har ju grovt överdrivna föreställningar om vilka möjligheter det finns att agera *oberoende av etablerade aktörer: partier, rgeringar, företag osv. Man missar totalt att det snabbt växer upp nya maktstrukturer på nätet som reproducerar de gamla: ofta t o m samma personer – journalister, proffstyckare, politiker och företagare etc. Och man missar att makten ingalunda sitter oskyddad och väntar på att pålockas som en gås v mnågra webbnissar, den har tvärtom stärkt sitt grepp och behöver ofta inte alls möta oss med blanka vapen. Historier omn enstala youtubeklipp eller bloggposter om har spritts ”viralt” och aktualiserat en fråga får dölja att det för den sortens historier sällan kommer från ett rent blåbär, och att bloggdrev och liknande tvärtom kan vara orkestrerade av högst etablerade aktörer.
Web 2.0-världen verkar till stora delar ha kört in i samma naiva teknikoptimism som regerade åren efter 1995, när alla trodde att i framtiden blir allt gratis för den som har idéer, hårt arbete kommer inte att behövas, alla kommer att vara ständigt uppkopplade och chattande och bete sig som studenter i en cafeteria, och ekonomiska klyftor i vanlig mening kommer inte att existera mer. Så sent som 2008 målade Andreas Kluth (baserad i Kiseldalen naturligtvis; artikeln är nu skyddad content) i Economist upp en påtänd vision av framtidens forskning, tänkande, kultur och näringsliv som ett ständigt pågående sommarlov där människor umgås i öppna nätverk med datorn ständigt hovrande över andras nät, där intellektuell äganderätt, faktakontroll och effektivitet har dunstat bort i ett dis och där nya uppslag hela tiden föds i direktkontakt mellan webbens aktörer och sedan genererar billions of bucks. Detta var en ren repris på Wired’s yviga visioner från 90-talet.
Någon frågade på webben i Sverige under junidagarna i Teheran: är det iranierna som behöver vårt moraliska stöd på webben och vår teknik eller är det twitter som behöver den heroiska bilden av studenternas kamp för demokrati för att twitter ska hävda sig som demokratins nya väg? Det var, om än elakt, en mycket berättigad fråga.
januari 6th, 2010 at 17:05
@ rsms, daniel, seppo
Det kanske var slarvigt uttryckt. Gemensamma värderingar är givet vis en av flera möjliga bindningsmaterial för gemenskaper.
Ni får ursäkta min oerfarenhet av spinoziska/deleuzeoguattarianska termer.
Jag utgick lite ifrån något som jag upplevde saknades i Twitter och Iran-debatten. Tekniken var givetvis viktig i flera aspekter (hur konflikten kommunicerades utåt och hur den kommunicerades internt för att möjliggöra multipliceringar). Men för att förstå denna sociala och progressiva rörelse stödde sig media i stort på digital meta-data ifrån sociala medier (utifrån en nord-syd-måttståck). Och man misslyckades helt med att få en övergripande förståelse för den prograssiva rörelse som vi ser i Iran idag. Sociala medier blev lite av den monolitiska fallos som överskuggar det politiska. Att det sades (nådde youtubeklippen våra facebook-konton) eller hur det sades (140 tecken) blev viktigare än vad (den reella konflikten) som sades.
januari 6th, 2010 at 17:15
Kluths artikel, ”Nomads At Last”, hittar den som har prenumeration på Economist här: http://www.economist.com/node/10950394 – annars på papper i april 2008. Den irrationalistiska bild han ger av framtidens kreativa klasser – han liknar själv deras beteende vid spelberoende, ett ständigt tvång att göra ett nytt försök och ett ointresse för att verkligen köra in en bestämd praxis eller etablera en skicklighet på något – är faktiskt rätt förvånande. Men kunskap som inte är knuten till ”molnet” är ju inte så inne idag.