Tillbaka till politiken
De stora idéerna är döda. Det finns inte längre några enkla svar inför mänsklighetens fortsatta emancipation och framåtskridande. Och det är vårt fel. Vänsterns fel.
Idag beskrivs ofta marxismens tankegods som en gammal svartvit och förenklad förklaringsmodell. Enkla svar sägs automatiskt innebära en enkel världsbild. Men tvärtom ser vi idag hur en uppgivenhetens ideologi om historiens slut genererat en omöjlig serie av postpolitiska åtgärdspaket. Inget parti i Sverige påstår sig idag veta hur man skall kunna förändra vårt samhälle i grunden men däremot påstår sig alla sitta på lösningarna till vart och ett av det nuvarande samhällets dagsaktuella problem. Hur går det ihop?
Dagens postpolitik kan liknas vid ett pussel. Detta postpolitiska pussel löser man genom att titta på varje enskild liten bit och sedan försöka lista ut vad för politiskt åtgärd som skulle kunna tänkas passa in just denna. Könskvotering till bolagsstyrelser, jobbtorg mot utanförskap och en liten pappabonus till föräldralediga pappor. Istället för att lägga alla pusselbitar på bordet och försöka se helhetsbilden. Genom att förstå på vilket sätt alla pusselbitar länkas samman inser man också att pusslet inte är trasigt bara för att man inte tycker om vissa bitar.
Det är genom övergången till detta postpolitiska pussel som alla politiska partier idag utan problem kan titulera sig anti-rasistiska, feministiska, segregeringskritiska, jämlikhetsfrämjande osv. Inte alls för att man bygger sin politik på en förståelse av dessa problems uppkomst utan för att man i alla fall någonstans i partipogrammet, åtgärdsförlsagen eller strategidokumenten lyckats pressa in dessa pusselbitar. I denna mening är till exempel Moderaterna verkligen ett nytt arbetarparti.
En av vänsterns stora historiska uppgifter har varit att avmystifiera och förklara vår värld och visa på möjligheter att förändra den. En lång tradition av att försöka förstå relationen mellan arbete och kapital, syd och nord, ekonomi och ideologi, historia och samtid har lett oss till den till synes anspråkslösa men ändå kraftfulla insikten om klassernas kamp som historiens främsta drivkraft. Denna insikt säger oss inte bara att en annan värld är möjlig utan också att denna värld är omöjlig.
En sådan insikt riskerar dock att gå förlorad när vi ger oss in i det postpolitiska pusslet. Istället börjar vi anamma en mystifierande bild av vår omvärld. En bild som talar om för oss att vi måste anpassa oss efter verkligheten istället för att tvärtom aktivt forma vår värld – detta annars så självklara val. Politiken får då en bevarande funktion istället för en förändrande. Och vår organisering förvandlas till en samhällelig respirator. Därför finns det också skäl till självkritik när vänstern ägnar mer energi åt fördelningspolitiska åtgärder – som syftar till att jämna ut den snedfördelning vår ekonomi skapar – än åt att förändra samhällets grundläggande ekonomiska strukturer.
Efter globaliseringsrörelsens definitiva död är det dags att återuppliva politiken igen. Att andas liv i stora idéer och enkla svar.
