(Själv gråter jag mest, med tanke på vad som sker med samhället.)

Inte konstigt att folk skrattar åt vänstern.

så frågan är, varför ens bemöta det? det är väl ändå kapitalet som är problemet, och som vi ska jobba emot, för vår frigörelse? ta den rasande energin o ilskan o rikta den uppåt istället, mot bossar eller högerdebattörer. deal?

Jag har inte gett mig in i den här poänglösa debatten delvis för att jag först fick kännedom om den för drygt två veckor sen. Delvis för att jag är sjukt trött på poänglösa debatter om ditten och datten.

Min högst personliga målsättning är att jobba så lite som möjligt, därför jobbar jag så mycket som möjligt. En slutsats jag dragit av att slava för andra och inte fått betalt vad jag borde fått betalt. Kanske en naiv slutsats men det är vad min kapacitet räcker till.

Om någon har personliga problem med mig eller mina kamrater vore det önskvärt att dessa personer steg fram och slutade gömma sig bakom anonyma skit-snackar alias. Visst, jag använder också alias men har använt samma namn under snart tio år så det vore väl själva fan om folk missat att anton också heter Olle.

Har funderat nu i nån vecka på om det finns någon poäng med att bemöta idiotin med sakliga argument eller om det är hot och våld som löser dagens konflikt. Jag får be att återkomma med mina funderingar. Ni hittar mig som vanligt i Malmö om någon vill diskutera det.

Jag vet inte riktigt vem du menar skulle vara mot ”all politik” eller vad det i praktiken innebär. Jag kan däremot tala för mig själv och den kritik, kalla det ”pissande på” om du vill, jag har fört fram på andra forum.

Det har funnits en kritik av vänstern som offermentalitet och PK-identitet, och det har funnits en kritik av att försöka ”göra politik” eller ”synliggöra” och göra kamper ”representerbara” eller ”förhandlingsbara”. Ingen från de som har fått kritiken riktad mot sig har faktiskt svarat på den med mer än ”sluta gänlla då – gör något själv” (ironiskt nog kommer ju denna kritiken inte från internetkrigare utan från folk som är aktiva i olika projekt, allt från planka till motarbetare, arbetsplatsbloggarna, bokcaféer, SUF, gatukampsgrupper, distros, kulturhus, och tidningsprojekt som t.ex. kolla!).

Ingenstans i denna kritik har, så vitt jag vet, någon vänt sig mot tanken om organisering i sig eller vänstern som ett organisatorisk projekt underifrån. Ifall autonom basorganisering fungerar för att intensifiera och sprida kamper utan att göra konflikterna känslig för uppsugning/oskaliggöring/cooption är det FETT, men när det inte gör det är det rimligt att lämna dess metoder bakom sig eller förfina dom (se t.ex. Kollas rapportering om ungdomshuset där både rörelsen som representerande och oskadliggörande samt reelt hot mot kapitalet lyfts fram).

Samma kriterier gäller för parlamentariska vänsterpartier. I vissa fall har grupper knutna till vänsterpartier utgjort kämpande kollektiv – problemen är att som någon tidigare sa att det som DK-skribenterna ansluter sig till inte är de intressanta konflikter som finns där vänsterpartister är involverade på ett bra sätt (altså på basplanet) utan förstärker de VPK:s trend till abstrakt fötryckstjaffs och försök att representera / snuttifiera / tv-soffifiera det som aldrig kan representeras utan att bli ofarligt.

Det handlar på inget sätt om vänsterpariet eller inte – det handlar om vilken roll vänsterpartiet (slash SAC slash Ungdomshuset slash vad ni vill) som parti (slash rörelse) fyller idag i klasskampen. Det handlar om analys, inte ryggmärksreflexer eller identitetsbundna ”vi är tuffare än dig” kommentarer (vilket vi autonoma ju redan vet att vi är och inte måste snacka om stup i kvarten)

För övrigt vet jag inte hur mycket det är värt att tala om ”antydningar” till VPK-connectionen. Fyra av bloggarna (jesper, petter, johan, mia, rätta mig om jag missat nån) är väl aktiva i V och sidan har en fet banner för V-bloggar. Att DK har en VPK-anknytning är väl alla mer eller mindre öppna med?

Här är diskussionen du utfärdade utan sammanblandade kort och rakt på sak. Ta den.

Det är många här som gör antydningar att konfliktgänget har en vurm för väsnterpartiet. En vågad gissning är att det är ungefär samma människor som pissar på allt vad ”vänsterism” och ”politik” heter. Lustigt att man kan dra så stora växlar på att vissa tycks ha starkare band till den parlamentariska vänstern än den autonoma – när blev den senare något att glorifiera, när blev den mindre alienerad än den övriga?

Själv tycker jag att V och Uv t.ex har enorma problem och suger rätt friskt, just därför att jag erkänner politisk organisering ett visst värde. Jag tar gärna diskssionen om vilka former vi måste utveckla för att kunna kombinera vardaglig kamp med politik. Men att blanda ihop korten så fruktansvärt att man å ena sidan skäller på alla former av politik, för att sedan bli upprörd över kontakter med V – det är inkonsekvent.

Här har vi en massa vänsterbloggare, med bakgrund och förankring i en massa olika projekt och organisationer, som istället för att bara individuellt tycka, har slutit sig samman och jobbar gemensamt: först till en bloggportal, sedan till en tankesmedja och till slut även till en webbtidning. Den som följt Konfliktbloggarna ett tag, slås ju av hur de lyckas göra en kollektiv form av bloggformen, genom hur de driver gemensamma frågeställningar, angriper samma förbestämda problem ur olika vinklar, för med sig sina olika erfarenheter (politiskt o personligt)… Det har ju varit en kollektiv strategi att bedriva frågor, att få upp dem på tidningar, bloggportaler, insändarsidor osv osv. Att bli tankesmedja, dvs att ha en kollektiv diskussion kring drivande av aktuella frågor, blev ett nästa steg var väl rätt självklart. Ingen av personerna går ju heller o se separat och lösryckta ur sina sammanhang… Följer man deras bloggar framstår det rätt klart att de är en del av olika kollektiva projekt, grupperingar och organisationer, som använder denna kommunikationsform för att förmedla de praktiker dessa bedriver.

Sån otrolig snurr att bara för att det hur denna tankesmedja och blogportal finns några personer som framträder med namn och bild, skulle handla om en individuell strategi eller postpolitiskt egoframhävdande. Varför ett sådant misstänkliggörande?

Verkar vara en oerhört mystifierad syn på arbetarklassen vissa här har. Att klassen inte skulle känna sig hemma, att representeras av dessa. Men vem har sagt att syftet är att representera? Och finns verkligen den ”proletär” som vissa fruktar ska ”representeras” alt ”inte känna sig igen i representationen”? Det verkar som om dessa kritiker har en väldigt monolitisk och stelbent syn på proletariatet – men ni hittar den väl på Proletärens sidor om ni verkligen vill se den någonstans.

Medelklass? Det blir ju bara löjligt, inga skribenter här verkar ju ha några underhuggare, några de bossar över, en ansvarsposition med några under sig i en beslutshierarki. Det handlar ju inte alls om sådana kneg. (Om någon enskild av dem kanske får det om fem-tio år, so what? Vi får ju utgå från deras position idag.) De motsvarar kanske inte den traditionella blåställarbetaren, men det är en oerhört stor grupp i samhället som ju inte gör det. Nada konstigt med det. Att de har en annan position än en städare i produktionen? Ja, klassen är oerhört skiktad. Det gör inte alla som inte är städare till medelklass. (Hmm, föresten är ju många städare idag egenföretagare… ”skitjobben” blir ju allt mer ”privatiserade” eller outsourcade till egenföretagare, som ett smart sätt att komma undan arbetslagar, kollektivavtal o dyl.) Blir ju bara fånigt att jämföra arbetarklassyrken på det sättet för att upprätta någon förtryckshierarki, om vem som är ”mest proletär”. Klassammansättningar ÄR heterogena, assymetriska, skiktade… politiska projektet är ju att övervinna det, inte ta dessa skiktningar som naturgivna, fastcementerade eller oöverbryggbara. Klassen formerar sig själv som klass. Sedan är det ju klart att det kan vara ett önskemål att DK lyckas skapa en bredare täckning, men samtidigt – då hamnar vi ju just i postpolitikens fixering vid just representation och fördelning. Måste DK precis spegla klassens sammansättning för att vara ett relevant redskap (bland andra)?

Å ena sidan mystifikationen av klassen. Å andra sidan snuttifikationen. Att det BARA skulle vara möjligt att tala om sina egna erfarenheter, prata om sig själv – där har vi ju verkligen postpolitiken. Det som saknas inom vänstern är ju ett gående bortom denna individualiserande perspektiv, och försöka se till gemensamma intressen, en ”majoritetspolitik” utifrån universella krav/kamper som går utöver varje enskild – nog för att de personliga erfarenheterna är viktiga, men vi kan ju inte stanna där, utan måste försöka att även se universella och generella klassintressen, dvs som gynnar klassen i hela dess heterogena sammansättning. Hoppas att DK kan fungera så, som ett forum/redskap bland många. Det är ju här en dialog mellan organisationer, kollektiv, DK mfl är intressant.

Så jag kan faktiskt inte se individualismen någonstans här. Go DK go!

Det handlar väl snarare om i fall ”synliggörande” är ett bra sätt att cirkulera kamper på. I vissa fall är det, i de flest betyder det att man måste anpassa verkligheten efter den diskurs man synliggör kampen i (kolla, jag kan också akademiska). För det är jävligt mycket skillnad att berätta för sin arbetskompis att man vill elda upp chefens bil ellerstäng av mobilen när chefen ringer inför sin sambo eller dela med sig av stulna varor ur produktionen än att skriva en indignerad insändare, blogga om de omoraliska i ”utnyttjande” av vissa grupper på arbetsmarknaden eller sitta i en TV-soffa och sucka om hur synd det är om någon annan. Det är helt olika saker. Hur svårt kan det vara att förstå det?

Poängen – det som kanske ”förstör” möjligheterna att kämpa för någon för in andra i loopen. Jag skulle aldrig kunna komma undan med att säga det jag säger om lärare/chefer om jag skulle behöva stå för det. Betyder det att ett offentligt bloggande skulle undebygga min möjlighet till kollektiv kamp på min skola/arbetsplats då. Jepp, sure does. Med andra ord handlar det om taktik. Vill vi bygga upp respektable fasader som kräver att vi river upp den grund vår kamp bygger på så tror jag DK kommer att göra ett superfett jobb, det är i allafall tendensen sen tidigare projekt med samma tankegång.

I grund och botten så handlar det om ifall vi tror att vi kan falla tillbaka på borgerlig moral. Uppenbarligen är så inte fallet. Inte ens i solklara fall som Lilla Karachi backar ju för fan borgerskapets vakthundra mer än en milimeter. Vad är då poängen att gå i diskussion med dom över huvud taget? Gramsciism, ren och skär Gramscisism.