Ett historiskt åtal
I februari i år åtalades 26 strejkvakter som agerat strejkkedja i en varslad och laglig blockad mot sushirestaurangen Izakaya Koi i Malmö. De åtalade är misstänkta för ordningsbrott, egenmäktigt förfarande och ohörsamhet mot ordningsmakten. Aldrig förr har en facklig konflikt lett till åtal i vanlig domstol – ett historiskt åtal.
Året var 2006 och Malmö LS av SAC hade under hösten legat i konflikt med Izakaya Koi gällande en rad olyckliga brister och fel hos restaurangen. Men, vilket få känner till, det hela började med att en anställd på Koi uppgett att han blivit grovt misshandlad av sin chef under en resa till London hösten samma år. Misshandeln vållade svåra skador på den anställde, som tvingades vårdas på sjukhus ett kortare tag. Under vistelsen där fick den anställde veta att han inte längre var välkommen tillbaka till jobbet.
Att avskedas av personliga skäl händer oftare än man tror. Då gäller särskilda regler annat än vid uppsägning på grund av till exempel arbetsbrist. Personliga skäl ska vara att du missköter dina åtaganden på något sätt. Men det krävs även att en saklig grund ligger bakom avskedandet. Vilket inte var fallet med uppsägningen av den anställde på Izakaya Koi. Alldeles säkert är däremot att den anställde förlorade jobbet för att han ansågs ha dåligt inflytande på sina arbetskamrater eftersom han är medlem i SAC Syndikalisterna. Det är emellertid inget legalt skäl att avskeda någon för.
Alldeles riktigt lade sig därför Malmö LS av SAC i konflikten. Malmö LS ställde krav på kompensation mot Izakaya Koi, efter att även man uppdagat en rad missförhållanden på restaurangen. Samtliga av personalen saknade anställningsavtal. Ingen omfattades heller av något kollektivavtal och de flestas anställningar var så kallade osäkra anställningar, utan vare sig trygghet eller lön att leva på. Kraven på Izakaya Koi var simpla: Restaurangen måste lova att radikalt förbättra arbetsvillkoren för sina anställda –bland annat teckna kollektivavtal med valfritt fackförbund – de måste ta ansvar för övergrepp mot sina anställda, samt betala en skadeståndssumma till den misshandlade före detta medarbetaren på 290 000 kronor.
Men Koi vägrade att samarbeta med Malmös LS och konflikten togs till Arbetsdomstolen. Där förlorade SAC. Men, skulle det visa sig, det rättsliga efterspelet hade härvidlag bara börjat. Och plötsligt kom åtalet mot de 26 strejkvakterna i februari. Då började det istället att handla om något större än konflikten med Izakaya Koi. Viktiga fackliga rättigheter såsom stridsrätten står nu spel. Å andra sidan har arbetares rättigheter alltid behövt försvaras men i dag måste det sägas att det är påfallande hur fackliga rättigheter motverkas och angrips från alla håll och kanter. Åtalet är det senaste bland försöken att inskränka på våra rättigheter.
Det är uppenbart att rättsväsendet och staten med hjälp av åtalet försöker skapa en ny rättspraxis vid fackliga frågor. Den nuvarande praxisen ålägger polis och rättsväsende att förhålla sig neutrala i fackliga konflikter. Men åtalet strävar efter en ny rutin. Åtalet tjänar alldeles tydligt politiska syften, som att polisen och rättsväsende tappat tron på sin egen vurm för samförstånd och fred. De vill förgöra oss och våra fackliga organisationer, förgöra oss som potentiella maktfaktorer på arbetsmarknaden. De vill en gång för alla få slut på alla stökiga blockader och uppkäftiga arbetare som aldrig slutar kräva rättvisa. De vill få slut på en lång, stolt och oefterhärmlig historia av facklig kamp som medfört oersättliga vinster i form av rättigheter.
Om de lyckas, om åtalet vinner kraft i domstol, kan det innebära en farlig seger för de krafter i samhället som i hundra år försökt kriminalisera framgångsrika fackliga strategier och kampformer. Krafter med intresse för inskränkningar i arbetsrätt och konflikträtt. Krafter som vill hålla oss i ett strypgrepp året om. Krafter som alltid utkämpat en strids mot oss, motkraften.
Åtalet mot de 26 strejkvakterna är så mycket mer än ett åtal mot 26 strejkvakter. Åtalet är ett angrepp på hela den svenska arbetarrörelsen. Åtalet är våld på den fackliga historien. De fackliga kämparna från förr vänder sig i sina gravar.
Kampen för bevarandet av våra fackliga rättigheter lever nu mer än någonsin. Vi kan aldrig låta dem vinna. Vi får aldrig ge upp, även om utfallet i frågan skulle vara en fallande dom. Vår kamp är värd så mycket mer.
Läs mer: Kampanjen Malmö 26
juli 18th, 2008 at 13:00
Vi är alla åtalade. Vi är alla malmö26.
http://www.arbetarklass.se/publicerat080703.html
juli 18th, 2008 at 15:41
Allt stöd åt Malmö26!
juli 18th, 2008 at 18:25
Fricks beskrivning av upprinnelsen till konflikten och uppsägningen verkar stämma sällsynt illa med de uppgifter som arbetsdomstolen har grundat sitt beslut på, se
http://www.kurt.nu/index_svensk_arbetsratt/svensk_arbetsratt_ad_text/ad_domar_2008/ad_2008_nr_001.htm
Till exempel att den anställde skulle ha blivit uppsagd för att var med i SAC -han var ju inte ens medlem så länge han var kvar på restaurangen. Det var ju först efter att han blev uppsagd som han blev medlem.
Dessutom var ju blockaden betydligt mer omfattande än vad som är tillåtet vid en facklig blockad/demonstration. Att handgripligen hindra gäster från att gå in på restaurangen är faktiskt inte tillåtet. Man kan skrika, göra fula grimaser, vifta med plakat, men det är trots allt en allmän plats dit folk har tillträde.
juli 18th, 2008 at 18:55
Har tydligen inte tittat tillräckligt noggrant i det dokumentet, har mest förlitat mig på uppgifter jag fått från föreläsningar där bland annat ”den anställde” berättat om det hela. Däremot så kan jag ha misstagit någon uppgift, och det är mänskligt.
Om jag har det, så har det varit fel av mig att till exempel uttrycka en misstanke om att han skulle ha blivit uppsagd pga sitt fackliga engagemang i SAC (antagligen blev han sparkad för att H Sibert avskydde honom, alltså på rent personliga grunder). Men däremot så vill jag strängeligen hävda att det rättsliga efterspelet i mångt och mycket har med förakt för SAC att göra – förakt för ett fackförbund som verkligen tar strid, som inte sitter i knät på sina motståndare.
Det tar jag aldrig tillbaks.
juli 18th, 2008 at 19:31
Rätt så undermålig artikel både sakligt och språkligt, trist när ämnet är så viktigt. Lite research och korrekturläsning är väl inte för mycket begärt?
juli 18th, 2008 at 21:40
Hörru, Patrik, jag är 18 år och har ingen skrytig akademikerutbildning bakom mig, går bara andra året på gymnasiet. Men jag lär väl mig snart! ;)
juli 18th, 2008 at 23:51
Förlåt, det lät drygt av mig. Men det finns väl andra DK:are som kan kolla igenom artikeln innan den publiceras? Jaja, skitsamma… Bra att ni tar upp ämnet i alla fall.
juli 19th, 2008 at 0:41
Stormigt ämne men bra skrivet. Det jonas skriver är för övrigt ren lögn. Det finns inga lagar som reglerar fackliga stridsådgärder på det sätt jonas påstår (rent moraliskt), precis som johan påpekar i sin artikel. Trottoaren utanför resuranten räknas som en del utav företagets verksamhetsområde och befinner sig lika mycket under blockad som resten utav arbetsplatsen. Att genomdriva varslad blockad på detta område är helt enligt reglerna.
Polisen däremot agerade efter ordningslagen (http://www.notisum.se/rnp/sls/lag/19931617.htm). Denna hamnar i detta fall in konflikt med fackliga grundlagstiftade rättigheter, och det är tråkigt att det är upp till pepparsprejande våldskåta poliser att tolka denna juridiska motsättning. Det är just denna nya polistaktik som är det ”historiska” som johan talar om ovan. Att låta våldsamma poliser, istället för styrkeförhållanden på arbetsmarknaden, avgöra vår framtid är en rent fascistisk utveckling. Att göra grimaser och vifta med plakat är dock så vitt jag ser i Svea rikes lag fullt lagligt. Vare sig ni borgare vill eller inte.
juli 19th, 2008 at 1:24
I beg to differ.
Den blockad som genomfördes i Malmö skiljde sig på en viktig punkt mot till exempel den blockad som genomfördes mot Lilla Karachi. I fallet med Lilla Karachi så kom polisen också till platsen. Efter viss diskussion kom polisen och Stockholm LS överens om att blockaden fick fortsätta under förutsättning att gäster inte hindras fysiskt och att en öppning vid dörren ska hållas
I Malmö ställde polisen motsvarande krav -gäster måste kunna gå in på restaurangen om de vill. Eftersom SAC inte gick med på detta så krävde polisen att sammankomsten skulle upplösas enligt ordningslagen. Därefter gick det som det gick.
Och det är väl det som är den juridiska knäcknöten. Min uppfattning om svensk lag (som verkar delas av Stockholm LS) säger att det är helt OK att skrika okvädningsord och vara allmänt störig gentemot eventuella restauranggäster. Däremot är det inte tillåtet att handgripligen stoppa gästerna. Men jag kan ju ha fel -det lär väl visa sig i Tingsrätt, Hovrätt och HD.
juli 19th, 2008 at 12:07
Grymt skrivet Johan. Härligt flyt.
Kul o äntligen få se nåt från dig här!
juli 19th, 2008 at 13:10
Finns tydligen två Jonas här. Jag tycker du skriver bra Johan, och med tanke på din ålder, ser jag dig som ett stort löfte inför framtiden.
juli 20th, 2008 at 15:50
De som går på Johan i denna artikel är utmärkta exempel på hur en konstant syn på lagen angränsar till rättshaverism.
Dessa människor kan inte fatta att lagen är och förblir relativ i förhållande till styrkeförhållandena i klasskampen. Vad som står på pappret är helt underordnat vad den allmänna uppfattningen om situationen säger.
Vad som var lagligt igår men olaglig idag och vice versa beror inte alls på vad som har tagits bort eller skrivits till i lagboken. Det beror på hur den givna situationen passar in i den kapitalistiska ideologin.
För 10 år sedan var det olagligt att som polis skjuta demonstranter. Idag är det lagligt. För 25 år sedan var det lagligt att blockera ingången till en arbetsplats som kämpande arbetare, idag är det olagligt. Denna faktiska förändring i lagen har ingenting att göra med texten i lagboken, den är ett uttryck för förändringar i klasskampen.
Att ge den skrivna lagen suverän status är i bästa fall paragrafrytteri.
juli 21st, 2008 at 13:03
Bra skrivet Olle. Om man tror att knäcknöten är av juridisk karaktär kan man lika gärna börja med bibelstudier.
juli 28th, 2008 at 19:32
Jonas – Grejen är att AD ljuger i sin dom. Det stämmer att medlemmen inte fick kicken pga att han var medlem utan pga att Henrik Siebert misshandlade honom. I övrigt bygger domen på att arbetsdomstolen finner arbetstagaren otrovärdig och arbetsköparsidan trovärdig. Vilket man gör i majoriteten av alla fall då det är en klassdomstol. I detta fall var det övertydligt att alla arbetsköparnas vittnen ljög, alla läste innantill, läs domstolsprotokollet så får du se.
juli 31st, 2008 at 1:04
Efter att ha varit ute på semester ett tag så vill jag återkomma med några fler kommentarer:
-Mattias, du hänvisar till ett domstolsprotokoll som jag tyvärr inte har tillgång till. Jag kan inte heller personligen vittna om vad som hände i London eftersom jag inte var där, och jag gissar att du inte heller var det. Men du måste väl hålla med om att det är lite bestickande att samtliga vittnen som var på plats talar till arbetgivarens fördel. Finns det inte en liten, ynka möjlighet att det faktiskt gått till så som det är skrivet i domskälet? Eller kan en arbetstagare aldrig ha fel?
-Angående åtalet: Jag har diskuterar ämnet med flera av mina vänner samt surfat runt lite på olika sidor och har till viss del ändrat uppfattning. Vad gäller det riktiga i att gäster inte får stoppas från att gå in på restaurangen om de vill så står jag fast. Varken juridiskt eller moraliskt har SAC rätt att blockera ingången till restaurangen. Juridiskt enligt ordningslagen, moraliskt för att det skulle vara ett farligt prejudikat för andra demonstrationer. Om demonstrationsfriheten kan användas för att blockera tillträdet till en restaurang den här gången, vad blir det nästa gång? Pälsaffärer, charkuterier, polishus, riksdagen, moskéer, gynekologiska mottagningar?
Däremot så tycker jag att det är märkligt att åklagaren driver det så långt som åtal. I ett liknande fall när 316 eritreaner blockerade riksdagen så blev de också avlägsnade, men det var aldrig tal om att väcka åtal. Man hade också betydligt längre tid för förhandlingar mellan polis och demonstranter än vad som verkar ha varit fallet i Malmö. I den lågupplösta film jag har sett från Malmö verkar det inte gå många minuter från den första kontakten polis/demonstrant tills att polisen gav skingringsbefallning. ( http://www.motkraft.net/nyheter/2454 ) Har man verkligen haft tid att få ett polismyndighetsbeslut på den korta tiden? Polisens insatschef verkar inte heller anstränga sig speciellt mycket för att hitta någon ansvarig för demonstrationen som han skulle kunna förhandla med. JO skulle nog mycket väl kunna ha en hel del synpunkter på polisens agerande innan avlägsnandet påbörjades.
För det tredje. Jag inser att det finns flera dimensioner i kampanjen. Både juridiska och emotionella. Tyvärr tror jag att kampanjens massiva fokus på den emotionella sidan missar en del av de faktiska juridiska omständigheterna som stöder ”Malmö 26″. Särskilt när kampanjen slarvar lite med de fakta man lägger fram. ”Har man ljugit om det ena så har man säkert ljugit om det andra”. Jag förstår att det är en del i politisk kampanj vars syfte framför allt är att ”väcka massorna”, men jag tror att de åtalade skulle vara mer betjänta av att man fokuserar på det juridiska där man nog har stora möjligheter att vinna. (Om det inte är så att de vill bli fällda och därmed uppnå en slags martyrstatus?)