Högerpopulismen på frammarsch

Sverigedemokraterna är i dag en presumtiv kandidat till riksdagen. Många ropar vargen kommer, men den verkliga faran är inte partiet i sig utan den etablerade högern. Det låter kanske som en klyscha, men regeringen har redan i dag mycket utav nationell egoism, diskriminering och chauvinism.

Parallellt med Sveriges Radios program Kaliber, som ställer Sverigedemokraternas dubbelhet i ljuset och åskådliggör dess nazistiska anspelningar, låter en av de fyra partiledarna i alliansregeringen, Göran Hägglund, meddela att ett samarbete med Sverigedemokraterna kan vara tänkbart (Ekots lördagsintervju 4 april).

Det som framkommit om Sverigedemokraterna i Kaliber är allvarligt och ur demokratisk synvinkel problematiskt. Rasism har utspelat sig i inte vilket sammanhang som helst utan i en politisk kontext. Under en resa till Estland omfamnas ”på skämt” sånger om att skära ut Sions hjärta, Olof Palmes död och raskravaller. Toppskiktet inom partiet och dess ungdomsförbund kan texterna utantill . Det stämmer inte alls att Sverigedemokraterna är i grunden förändrade. Ett av tre möten som partiet håller slutar i uttalad rasism . Däremot förekommer det rasistiska förtecken och fördomar i så gott som alla partier. Det hör nämligen tiden till.

Det senaste decenniet har allt fler partier instämt i en allmänpolitisk trend om en mer långtgående invandrarpolitik. Folkpartiet krävde år 2002 obligatoriska språktest för svenskt medborgarskap. Utöver det har det rört sig om krav på obligatoriska gynekologtest, för att upptäcka fall av könsstympning , och krav på statligt beslutad litteraturkanon, för att ”… göra oss till ett folk som har ett gemensamt mål” (Cecilia Wikström (fp) i SRs Kulturnytt 2006). I förra året uppdrog dessutom Folkpartiets ledare Jan Björklund åt lärarna att spionera på elever, som en del av Säpos kartläggning av extrema muslimer . Detta – tillsammans med den förra integrationspolitiske talesmannen Mauricio Rojas (fp) utfall på Dagens Nyheters debattsida under rubriken ”Kulturarv ligger bakom invandrarnas brottslighet” – kan kontrasteras med begreppet ”det glömda Sverige”, menat som de grupper som utelämnats när välfärdspolitiska framsteg gjorts. 1937 års folkpartistiska ordförande Bertil Ohlins ”det glömda Sverige” och en odelat positiv åsikt om invandringen som berikande, har i dag helt förbytts mot en skepsis mot densamma.

På samma sätt utövar i dag Moderaterna en allt hårdare invandrarpolitik. Om det visar sig att en invandrares medborgarskap tillkommit på ”falska grunder” skall det återkallas . Med detta gör man en tudelning av medborgarskapet: de som är permanenta och de som på grundval av ett utländskt efternamn kan hamna under utredning och hävas. Partiet vill också begränsa invandrares rätt till eget boende, genom att dra in ekonomisk ersättning för den eller dem som bosätter sig i en ”överetablerad kommun” (DN Debatt 15/2 2009). Häri förstås hur integrationspolitik ska bedrivas på 2000-talet: det är de som bor i invandrartäta stadsdelar som ska flytta in bland ”svenskarna” och inte tvärtom.

Den etablerade högern i Sverige har sett det som sin uppgift att fastslå vad svenskhet är och markera mot det främmande. I analogi med den allmänpolitiska trenden hänger sig allt fler partier åt ett hånfullt förenklande av det svåra i invandrarfrågor. Förslag såsom de som nämns här ovan valsar titt som oftast runt i tidningsspalterna.

Högeralliansen är rädd för att förlora röster till Sverigedemokraterna. Troligtvis är det en förklaring till den senaste tidens högerpopulism. Den politiska liberalismens kursändring – från internationell solidaritet till nationellt oförnuft, egoism och gränsvaktande – gör att det således inte spelar någon större roll om Sverigedemokraterna når riksdagen eller inte. De är på sätt och vis redan företrädda.