Folkrörelsens återkomst, uppdrag: klimat
Världen går mot sin undergång och det är människans fel. En obehaglig insikt som sipprat ner igenom partiapparaturer, ledarredaktioner och studieförbund under åren. ”Klimatförnekarna” kallar vi de som fortfarande håller fast vid de ståndpunkter som var gängse innan FN:s klimatrapport klirrade doran i finrummen runt om i världen, en skicklig retorisk skapelse som för tankarna till förintelseförnekare; något sektigt och ont.
Den uppståndelse och den läpparnas bekännelse som rapporten har skapat för uppfattningen om klimathotet som det värsta utmaning mänskligheten någonsin stått inför, är omfattande, och utgör ett gott verktyg för de som nu ser sin chans att föra fram miljöpolitiska lösningar, efter åratal i politisk radioskugga. Tyvärr kommer inget av verklig vikt att genomföras eftersom den sociala basen för radikal miljöpolitik saknas, den har faktiskt saknats sen kärnkraft var en stridsfråga på 70- och 80-talet.
Av alla abstraktioner som vänsterrörelsen slåss för är miljön den allra mest abstrakta och särskilt då för den urbant rotade människan. Åtminstone så var det länge så vilket är skälet till varför miljörörelsen befolkats av ekologiskt medvetna individer ur medelklassen, gärna med utbildningar eller jobb relaterade till miljö och natur. Just den sociala basen har inte bara skapat politiska krav som känns främmande för stora delar av arbetarklassen utan även en hel partipolitisk rörelse med liknande problem. Ytterligare en konsekvens av medelklassens dominans på området är individualiseringen av kampen; det blir var och varannans politiska ansvar att vara klimatsmart och handla rätt. Den som försöker sig på den typen av beteende i bara ett par dagar
Vi måste mobilisera brett och ta steget vidare från aktivistklicken som med spektakulära aktioner ”väcker” massan ur sin sömn. Det behövs något mer, något annat.
märker att plånboken blir tom aningens snabbare när ekologiska produkter ligger i varukorgen. Ett val för den ideologiskt övertygade med tjänstemannalön således, för oss andra möjligen ett gnagande dåligt samvete när euroshoppers tonfisk med extra mycket delfin åker ner i korgen.
Nej, vi har inte råd att lämna frågan hos den medvetna medelklassen. Det finns inte tid att lämna frågan hos aktivister som stoppar gator och retar upp de som vi vill övertyga. Och nej, det finns inga genvägar i den här frågan, precis som det inte funnits i någon annan politisk fråga, någonsin. Vi måste mobilisera brett och ta steget vidare från aktivistklicken som med spektakulära aktioner ”väcker” massan ur sin sömn. Det behövs något mer, något annat.
Klimathotet kan förvandlas till en omfattande kapitalistisk kris, men då måste vi räkna till miljoner i våra led. Lösningarna är, som de flesta har märkt, något vänsteranstrukna. Det måste till mer politisk styrning, fler restriktioner på industrin och mer koordinering av samhällslivet för att komma till rätta med temperaturhöjningarna. Men för att näringslivet ska göra den eftergiften gentemot oss krävs en oanad mobilisering. Vi måste fylla studiecirklarna med kunskapstörstande klimatoffer, vi måste formulera krav som inte straffar arbetarklassen utan lägger skulden där den hör hemma. Miljökampen måste bli folklig och praktiskt antikapitalistisk och sist men inte minst måste den bli verklighetsnära. Peka på algblomningen i Östersjön, på myggorna vars antal slår rekord för varje år, på oväder (för västkustbon) och på den undermåliga vintern (för oss snöälskare). Men lyssna på den varning som ringer klar och gäll från vårt grannland i väst: den rörelse som straffar glesbygdsbilisten förlorar kampen för gott till högerpopulisterna, arbetarklassen är ingen rundningskon, arbetarklassen ÄR rörelsen.
Om en dryg månad kommer Klimataktion.nu att sätta igång, ett försök till att förvandla klimatkampen till en folkrörelse, en ambition så god som någon. Om man lyckas beror helt på förmågan att skapa krav med resonans i breda folklager.
april 8th, 2008 at 14:47
Bra skrivet. Det behövs verkligen en bred rörelse om klimathotet ska kunna undvikas. Hoppas klimataktion blir något stort.
april 9th, 2008 at 13:50
Jepp, goda intentioner men med det enkla faktum förbisett att arbetarkalssens söner som mig, ÄR de som konsumerar.. om landet i väst är Norge i din verklighetsbeskrivning, så är det ett land att beundra. tänk, tre kristdemokratiska stadsministrar, blocköverskridande majoriteter och politiskt mod. leve dem! ;D
btw: http://sydsvenskan.se/opinion/aktuellafragor/article290410.ece
april 10th, 2008 at 15:58
”Miljökampen måste bli folklig och praktiskt antikapitalistisk och sist men inte minst måste den bli verklighetsnära.”
Hur menar du att den måste bli anti-kapitalistisk? Som en ren etisk fråga måste den ingenting. Det finns ingen motsättning mellan kapital och miljö i sig. Förmodligen råder det större motsättning mellan Grön Kapitalism och Global Rättvisa.
De första som får stryk när miljödiskursens borgerliga kör börjar veva med sina ekologiska bambubatonger är förmodligen inte Kapitalisen utan snarare den globala underklassen. De som inte syns, lyssnas på eller knappt lever.
Lutar inte det ovanstående påståendet mot en föreställning om ett Miljöaktivt Oss som Måste Införliva Allt Annat snarare än mot en global demokratisk utveckling? Jag tror att tanken om att bygga det moderna miljömedvetna klasskriget är rent utav felaktig i ett samhälle som snarare lutar mot post-moderna strukturer. Att förstå frågan som att vi här måste är att tänka eurocentriskt och att tvinga på andra våra sanningar.
april 12th, 2008 at 19:03
”Måste” som i ett strategiskt krav för att den ska lyckas uppnå sina mål. På ett väldigt teoretiskt plan kanske det inte finns någon motsättning mellan kapitalism och miljö, men som kapitalismen ser ut idag klarar enskilda företag sina profitkvoter bl a genom att externalisera kostnaden för de naturresurser man tär på i produktionsprocessen. Skulle företagen tvingas till att internalisera kostnaderna, med dagens teknologi, så skulle dom gå omkull. Det kan inte göras utan enorma statliga subventioner (vilket i praktiken skulle innebära att arbetarna betalar för att städa upp efter företagen) eller bränslen och energitekniker som vi inte har tillgång till idag.
Att den globala underklassen tar stryk av dagens miljödiskurs är ju en följd av det problem jag pekar på i min artikel: arbetarklassen äger inte frågan, det gör NGO´s och tjänstemännen. Det betyder inte att det behöver vara så för evigt, inte heller betyder det att det är en fråga som vi har råd att ignorera.
Angående ditt sista stycke: Nej, jag håller inte alls med dig. Att klimatet är på väg åt helvete är knappast en vit åsikt, det bedrivs miljökamp över hela jordklotet och på många platser bra mycket mer radikal sådan än här. Vad post-moderna strukturer har för inverkan på nånting är för tidigt att säga i mitt tycke, det visar sig gång på gång att gamla modernistiska folkrörelsemetoder fortfarande är skiten när det kommer till politisk handlingskraft och förmåga till mobilisering.
april 17th, 2008 at 10:04
Jag har jobbat med att bygga upp Klimax i Malmö sedan i höstas och från att ha varit tre frustrerade har vi vuxit till att aktivera flera hundra personer i olika aktioner, främst sk. Klimatkrockar, alltså kombinerade bilblockader och gatufester.
Men en starkare rörelse är den vi brukar kalla ”Bockarna Bruse”, efter folksagan. Den består av (osannolikt) många kloka män som vet att klimatrörelsen borde göra något annat istället för det vi gör.
Man borde satsa på miljöteknink, vi borde protestera utanför kolkraftverk i tyskland, vi borde blockera en annan väg, göra mer konfrontativa aktioner eller apellera till arbetarklassen eller en massa massa andra saker. Istället.
Själv tror jag inte att det är antingen eller, vi måste mobilesara varenda del i samhället, från den tufsigaste punkare till den välkammade finansmannen, från studiecirklar, till direktaktion, till buisness med ekoprylar till statliga utredningar i frågan.
Ja, vi behöver även kloka män som sitter och tycker saker på sina datorer. Alla ska med på klimatbåten…