Alla rasister röstar inte på Sd

Sverigedemokraternas valvinst har följts av en hastig antirasistisk mobilisering samtidigt som krav på att ”ta debatten” rests från höger. En alltför statisk uppfattning om väljarbeteende gynnar ingen, allra minst vänstern, och bort glöms makten att definiera vad som faktiskt är politiskt. En antirasistisk offentlighet är viktig, men löser inte det grundläggande problemet.

Direkt efter valdagen samlades det blixtsnabbt till demonstrationer mot rasismen i våra största städer. Vi proklamerade vår avsky på facebook och på arbetsplatserna, vid köksborden och på kaféerna. Några dagar senare hördes analyser om att alla röster på Sverigedemokraterna inte nödvändigtvis är rasiströster, utan proteströster. Jag tror att det är tvärtom, alla som är rasister röstar inte nödvändigtvis på Sverigedemokraterna.

I våras publicerade SOM-institutet sin årliga undersökning hur svenskarnas attityder gentemot bland annat invandring och invandrare har förändrats de senaste 20 åren. Vi har blivit tolerantare, utan tvekan. Men forfarande tycker 36 procent att ”vi har för många utlänningar”, att jämföra med 52 procent för 20 år sedan.

Det är ingen våg av intolerans som flugit under radar för att plötsligt explodera i våra ansikten i form av Sverigedemokrater. Nej, vi är alltså positivare inställda till invandring idag. Problemet är hegemoni, eller låt oss kalla det för identifikation.

Vad jag låter mig definieras som, vid valurnan, är det som avgör valutgången. Är jag villaägaren eller lönearbetaren? Är jag den friske privatförsäkrade eller sonen till en utförsäkrad mamma? Är jag konsumenten eller pappan till två barn i kommunal förskola? Sparkar jag nedåt eller uppåt? Definitionen, i sin tur, skapas av politiska aktörer.

Sverige är ett land där den politiska konfliktdimensionen, med internationell jämförelse, i ovanligt hög grad har koncentrerats till frågan om höger-vänster, alltså klass. Regioner-centralmakt, stad-land eller etnicitet har varit nedspelade faktorer i det offentliga samtalet. Det innebär bland annat att medborgare med rasistiska åsikter inte nödvändigtvis låter främlingshat diktera valet av röstsedel. Hon kanske istället väljer identifikationen lönearbetare och tvåbarnsmamma varpå rösten inte sällan färgats röd.

När nu eftervalsdebatten i hög grad har handlat om Sverigedemokraterna finns det två strategier för att långsiktigt förhindra högerextrema tendenser att sprida sig. Det uttalade antirasistspåret är viktigt för att bygga upp en kollektiv föreställning om att göra skillnad på människor efter hudfärg eller ”kultur” inte är ok i vårt samhälle. En antirasistisk offentlighet som försvarar människovärdet och står upp för mångkultur är nödvändigt för ett gott samhällsklimat men kan inte bli potent nog utan…

…ett politiskt vänsterprojekt med tillräcklig attraktionskraft också för människor med rasistiska åsikter, som förskjuter identifikationen till rasismens nackdel.

Alltså, vi har ett parti som lyckats få drygt 300 000 väljare att sätta identifikationen ”kulturell och etnisk svensk” framför andra. Kombinerat med hotet från det moderata partibygget och dess segrande hegemoni har arbetarrörelsen och vänstern en grannlaga uppgift. De rödgröna förmådde inte konstruera en livskraftig mothegemoni, dels för att motståndet i form av borgerliga partier, medieaktörer och intresseorganisationer blev för överväldigande. Men kanske framförallt för att den egna visionen inte var stark och koherent nog, en svaghet man delar med liknande regeringsalternativ över hela Europa.

För borgerliga antirasister handlar Sverigedemokraternas intåg i riksdagen om assymetrisk information, eftersom man svårligen kan smälta att den egna politikens praktiska konsekvenser är en förutsättning för partiets existens. För vänstern ligger utmaningen i att ta steget förbi den renodlade antirasismen och vinna hjärtan och hjärnor för progressiva och kollektivistiska identifikationer. Att lösningen i slutändan måste handla om omfattande kapitalreglering och gemensamma investeringar krävs det inga retorikkonsulter för att lista ut, men väl för att förmedla.