Den ”breda vänsterns” smala resultat
En sanning som etablerats i vänstersammanhang sen Berlinmurens fall är den om att partier och grupper ska förkasta renodlade teoretiska ramar och ideologiska berättelser, för att på så sätt bredda medlemsbasen och det demokratiska samtalet.
Det finns idag åtskilligt som visar att den vägen utgör en återvändsgränd.
När Berlinmuren föll började dåvarande VPK att söka sig mot nya problemformuleringar och nya lösningar. Trots att en majoritet inom partiet sedan länge hade förkastat öststaternas realsocialism utgjorde Sovjetmaktens fall en teoretisk och organisatorisk stormklocka. Målet var fortfarande socialism, kommunism och det klasslösa samhället. Men medlet?
Ur förvirringen kom så tanken om att ett vänsterparti på 90-talet inte kunde överleva utan att bredda partiets ideologiska klimat till att också innefatta icke-marxistiska tanketraditioner. En öppnare dörr gentemot frihetliga, kristna, ekologiska, kort sagt idealistiska tankegångar verkställdes. I processen blev också feminismen det andra ben som partiet hädanefter skulle luta sig på.
I samma veva fick partiet en ny partiledare och Sverige gick ner sig totalt i en flerårig recession. Efter ytterligare några år gick Sverige med i EU och Socialdemokratin fastslog i regeringsbeslut efter regeringsbeslut den resa mot högern som påbörjats redan med Feldt vid det finanspolitiska rodret. Allt var som upplagt för en missnöjesvåg kanaliserat genom V, vilket också visade sig i opinionen och allra mest i valet -98.
Det har för många varit frestande att dra slutsatsen om 90-talets opinionsmässiga framgångar som ett resultat av partiets teoretiska breddning och tolerantare ideologiska hållning. Men som ovanstående genomgång av blott några av de många faktorer som kännetecknade 90-talets politiska slagfält visar, är det stört omöjligt att fastställa ett sådant samband.
Perspektivet om en breddning genom teoretisk mångfald är ett akademiskt medelklassperspektiv. Man förutsätter att människor träder in i eller röstar på ett parti för att just den egna teoretiska modellen finns företrädd. Förmodligen gör man det på goda grunder, eftersom den klick av snälla och godhjärtade akademiker som har tillgång till kultursidor och talar sig varma för rättvisemärkt utgår från sig själva och sina vänner, och där frodas den sortens bevekelsegrunder. Men den här gruppen är inte på något sätt representativ i valmanskåren och särskilt inte för partiets kärnväljare.
För det som händer när ett parti eller en rörelse släpper in flera teoretiska kompasser är att förvirring uppstår. Den eventuella vinst som kan göras i akademiska kretsar sker på bekostnad av den avtagande slagkraft i de frågor som utgör minsta gemensamma nämnare för de som alltid är och alltid bör vara ett vänsterpartis kärnväljare; arbetarklassen. Dessa kärnfrågor är svåra att ta miste på, det handlar om ekonomisk trygghet, utbyggd välfärd, makt över sin arbetssituation och kollektiva lösningar. Kort sagt, politik som utökar klassens makt på bekostnad av kapitalets. Det i sin tur är en teoretisk avsmalning som genererar brett stöd.
För ett rykande färskt exempel på den ”breda vänsterns” smala resultat kan noteras de rekordlåga röstsiffrorna för den så kallade Regnbågskoalitionen bestående av bland annat det Italienska Kommunistpartiet. Rött och grönt gick samman och lämnade folkrörelserna därhän; ett skolboksexempel på hur det inte får gå till.
90-talets sökande efter svar var nödvändig och den största vinsten så här i efterhand är förstås feminismens landvinningar. Men istället för en teoretisk uppblandning borde en nyläsning av Marx och en nyorientering mot en mer avklädd klasskamp startats, det hade besparat partiet den teoretiska förvirring som består än idag.
