Det vill socialdemokratin del 1

I ett långsamt och smärtsamt uppvaknande blir arbetarrörelsen och vänstern i sin helhet medveten om vilka krafter som agerat och hur, de senaste trettio åren. Allt fler talar om det borgerliga problemformuleringsinitiativet, och allt fler talar om den rödgröna berättelsen som måste till för att ta tillbaka sagda initiativ. Men frågan är om inte problemet går djupare ändå.

Vänstern har under 00-talet kunnat läsa sig till hur högern i USA och Europa har dragit upp nya konfliktlinjer (individen mot staten, folket mot kultureliten, sekulära kristna mot muslimer), mobiliserat arbetarklassen mot sina egna intressen, trumfat igenom privatiseringar, talat till känslor istället för förnuft och, i väldigt generella termer, satt agendan för hela policy- och samhällsdebatten.

Långsamt börjar vi förstå, samtidigt som vi också studerar våra egna sällsynta framgångshistorier på senaste år. För en sak är ju säker, allt går inte att kopiera. Den politiska högern är intimt förbunden med näringsliv och mediaapparat på ett sätt som vänsterns rörelser någonsin kan bli.

Men vi står inför hot som vi ännu inte beväpnat oss för, och sökandet efter en ny vapenarsenal går alltför långsamt.

Ja, det handlar om internationalisering, om ett kapital som kan ställa länder mot varandra, men som också förvandlat industriproletariatets barn till servicebranschens legoknektar, inhyrda och utportionerade på små arbetsplatser under begränsad tid, och mycket mycket mer.

Internationalisering, eller globalisering, är inte bara en ekonomisk realitet. Det är också en diskurs, som i sig tvingar fram disciplinering. När man pratar om vilken typ av nationalstatliga åtgärder för ekonomin som fungerar och inte fungerar är diskursen lika central som den faktiska ekonomin. Finanspolitiska åtgärder från vänster kan fortfarande göra verkan, det finns det exempel på, men det hot om sanktioner som en gång i tiden backade upp åtgärderna är försvagat och istället är näringslivets hot så mycket potentare.

Interndiskussionen om vad som egentligen hände i slutet av 70-talet och framåt har polariserats mellan två ståndpunkter där den ena sidan bestämt hävdat kapitalismens nya kläder som ett brott med fordismens materiella relationer, och den andra i högre utsträckning betonat dess politiska sida, den nyliberala vågen och de aktörer som ansvarat för dess genomförande. Den ena sidan hamnar lätt i en väl deterministisk ståndpunkt där man avfärdar allt det gamla som förlegade kampformer skapade för en annan tid, medan den andra sidan riskerar att knyta sitt hopp till kontrafaktiska scenarios (om bara inte Kjell-Olof Feldt hade…) och övertro på gamla recept.

När väl kapitalet och den politiska högern tillsammans hade förändrat spelplanen blev Blairismen den logiska konsekvensen. Det var en rationell lösning för en socialdemokrati som tappat hoppet om att återföra sin vapenarsenal till sin fornstora glans, men som ändå ville göra sig relevant för en ny politisk realitet. Resultatet blev förvisso en period av socialdemokratisk regeringshegemoni över hela västvärlden på 90-talet, men med den kom också den postpolitiska utvecklingen: förlorad tro på gemensamt handlande och statlig intervention, högerpopulism och den generella samhällsutveckling vi lever med än idag. Blairismen hade i grunden inget eget program, utan sprayade bara fernissa på Thatcherismen och marknadsförde på nytt.

I dagarna har SAP kongress i Älvsjö. Det kan debatteras vartåt det bär, men det senaste året har vi sett tydliga tendenser på att Socialdemokratin rör på sig. Trött på Blairismens självspäkning och hoppfull inför folkrörelsemobiliseringens återkomst i land efter land ser vi en socialdemokrati som åtminstone retoriskt vill formulera en egen framtid snarare än att bli en lightversion av något annat. Samtidigt kan inte ett parti som vill samla ca 40 % av väljarna kategoriskt säga nej till reformer som redan satt sig och blivit vardag, som friskolorna. Åtminstone inte utan ett gediget ideologiskt förarbete, av sorten som först under senare år har börjat komma igång i ljuset av privatiseringsvågens missförhållanden.

Kongressens balansgång hamnar mellan att göra det som är önskvärt och det som är sannolikt, i vad som fortfarande är en nyliberal värld, krisen till trots. Inget kan mobilisera likt en självsäker och disciplinerad politisk kraft som placerar in 10-talets utmaningar i en genomtänkt och offensiv berättelse. Men ingen blir heller så sårbar som den som överskattar sina vingars kraft och flyger för nära solen. Där ligger kongressens spännvidd.

Om vi är optimister kan vi utan att överdriva säga att vi lever i en övergångstid där vänsterpolitik blivit önskvärd, men ännu inte sannolik.