Det vill socialdemokratin del 2
Till skillnad ifrån 10-talets bolsjeviker vet inte dagens vänster vad den vill. Alla försök till att formulera en ljusare framtid sträcker sig aldrig längre än till negativa defintioner som en värld fri från [valfri farsot], och alltjämnt ligger bollen hos våra motståndare som är fria att skriva om reglerna alltefter spelets gång. Fajten om problemformuleringsinitiativet är inte nog, vänstern måste nå djupare än så.
Och där är vi åter i sökandet efter nya vapen, även om det inte uttrycks så i den formella vänstern. Vi pratar, som tidigare nämnts, om berättelser istället. Men vår avsaknad av en sammanhängande berättelse beror i slutändan inte på att vi varit dåliga på politisk psykologi, lagt för lite pengar på tankesmedjor, kommunicerat för lite med väljare eller vad det nu kan vara. Allt det där spelar in och måste åtgärdas. Men i grunden handlar ju högerns framgångar i nämnda grenar på att den varit intimt förbunden med den ekonomiska realiteten. Deras politik framstår som slagkraftig eftersom den ligger i linje med kapitalets omedelbara krav i en gränslös värld.
Striden om idéerna är väsentlig och inget som har hänt i vårt land eller annorstädes har hänt av sig självt, det kokar i förlängningen ner till enskilda aktörer som agerat för en viss politik och som fått utdelning. Det finns länder där debatten fortfarande är mer mångsidig och högerns idédominans inte lika påtaglig. Aktörsskapet spelar roll.
I grunden måste vi dock slipa på en ny vapenarsenal. Till skillnad från 10-talets bolsjeviker eller 30-talets socialdemokrater vet vi bokstavligt talat inte vad vi ska göra. Ingen ny praktik har sjösatts som kan hota kapitalet underifrån, och därmed finns heller inget politiskt projekt som kan skaffa sig förhandlingsmakt. Drömmen om EU-federationen som motdrag mot ett kapital som spelar ut länder mot länder liknar alltmer just en dröm när det är tydligt för alla vilka krafter som styr federationen och vilka som kommer att göra det för, realistiskt sett, oöverskådlig framtid.
Nej, EU platsar inte i arsenalen. Men det gör internationella fackföreningar med lika internationella kollektivavtal, för att bara ta ett exempel.
När läget erbjuder sådana objektiva hinder som idag måste det till koncentrerade viljeyttringar för att förändring ska bli möjlig. Och sådana exempel finns. Det av oss omhuldade Socialistiska Partiet i Nederländerna vars 20 första år i livet levdes i total marginalisering fortsatte ändå mödosamt att knacka dörr, bygga kader och organisera förorter. Detta trots den nyliberala chockvåg som svepte genom världen på 80-talet och trots den andlöshet som drabbade vänstern efter sitt alldeles egna 70-tal. Det är en disciplin och en vilja som få rörelser förmår att uppbringa.
Två omständigheter gör att folk söker sig till en rörelse. En är att rörelsen upplevs som det enda svaret på en desperat situation och den andra att rörelsen upplevs vara vinnaren, den som solen lyser på och som har svaren på de relevanta frågorna. Arbetarrörelsen byggdes upp på det första underlaget, och fick sedan det andra. Idag har vi inget av dem. Och varför högern har blivit det pålitliga svaret på krisen istället för vänstern är symtom på samma sak, få tror att vi har relevant arsenal för att ta oss an utmaningarna, varför en röst på högern åtminstone inte erbjuder samma grad av besvikelse.
För att återvända till grunden. Fackföreningarna som tvingas bjuda under kamrater i andra länder för att få behålla en fabrik som kanske ändå packar ihop nästkommande år. Där syns rosten tydligt med dess mångskiftande brungula nyanser. Den signalen är nog för att få våra motståndare att vittra blod, och har också gjort så. Vad gör vi? Vetskapen om att vi till dags dato inte kan göra alltför mycket åt det påverkar mentaliteten hos en hel folkrörelse. Och ingen dagsvänsterpress eller tankesmedjesatsning i världen kan hjälpa det. Däremot skulle det ju inte direkt stjälpa heller.
Det pratas vitt och brett om förändring. Men en förändring kan inte äga rum förrän vi vet hur vi ska ta oss an dagens utmaningar. Det kan vi inte göra förrän vi lyckas producera institutionella ramar (av typen Bretton Woods) som tvingar kapitalet till eftergifter. Under flera decennier har vinsterna varit rekordhöga, kapital ackumuleras, men inget organ existerar som kan konfiskera överskottet och återföra det till dess upphovsmän.
Dessutom: Välfärdsstatens framväxt och arbetarrörelsens makterövring i väst samexisterade med en revolutionär tradition i öst, som nådde vägs ände 1989. Efter det är ordet revolution löjeväckande. Ingen kan ens förstå hur en sådan skulle gå till. Problemet med det är inte bara oförmågan att i någotsånär konkreta termer formulera ett annat samhälle, impotensen spiller över också på den reformistiska agendans effektivitet. Vad ska reformerna syfta till? Åt vilket håll är vi på väg?
Vi hamnar i en reträttsituation där lite bättre sjukförsäkring, lite bättre a-kassa och kanske, om vi är modiga, kraftigt subventionerad kollektivtrafik, står på agendan. Enskilda, beundransvärda sakfrågor som behövs, inte tu tal om saken. Men ingen förmår prata om långsiktiga mål, helt enkelt för att vi inte kan. Orden som formuleras blir just bara ord.
Med allt det sagt ska vi givetvis hylla de rödgröna för att dem höll tillbaka Norge från en nyliberal katastrof, förbanna kristdemokratin i Tyskland för att dem lyckats splittra arbetarrörelsen och sist men inte minst, ge allt möjligt stöd till Honduras folk och resten av den Sydamerikanska vänstern som vunnit maktpositioner gentemot den gamla aristokratin. Kamper som alla spelar roll, som påverkar miljoner människors liv och som inte går att förneka genom teoretiska krumbukter.
Men fortfarande finns där kamper att ta till oss och förstå, först när vi gör det är mirakel möjliga.
november 2nd, 2009 at 16:21
Riktigt ruskans bra stuff detta! Mycket bra riktad kritik mot din vänsterfalang och utan acceptans ingen förändring. Vänstern är i sånt extremt behov att hitta sin existens och liknar extremt mycket ett gammalt bolag likt typ Skandia eller Teliaeller ngt annat dåligt exempel. Storhetstiden är sedan länge över, men man råkar ha kvar en del ”kundstock” som man misshandlar lite, gör lite half assed försök att se levande ut. Ett bolag utan ideal, visioner, som identifierat riktiga problem med slagkraftiga lösningar är sjuka demoner som bara fladdrar omkring. Det coola är om ”ni” lyckas är att det blir nog dubbel effekt av den framgången, vad jag menar är att du nog överskattar högerns substans här! De är nästan exakt lika själlösa och utan ideal som vänstern. Skrapa lite på ytan så krackelerar det snabbt. Högern har gjort ett jävla hopp med Reinfeldt för att tvätta byk och hitta ”traction” bland väljare men oj så lätt de tappar detta för de snor och gör puckar till sina egna lika opportunisitiskt som alla andra. Alla ”letar” efter något som folk bryr sig om för att formulera och göra till sitt. En Vänster som är radikal på ett nytt modernt sätt tror jag skulle sparka arsle. Hoppas ni hittar dit
november 2nd, 2009 at 16:30
En passage som jag tycker representerar det ”gamla radikala” i din text: ”Under flera decennier har vinsterna varit rekordhöga, kapital ackumuleras, men inget organ existerar som kan konfiskera överskottet och återföra det till dess upphovsmän” Den där gamla dängan tror jag det finns smartare och kreativare sätt att uppnå som inte är så gammelradikal. Den kommer aldrig ta sig över några riksdagstreck heller, av fler skäl.
Tillåter man humor så kan det bästa exemplet på ”konfiskera och åteföra till upphovsmän” vara Wall Street och den senaste credit crunch kraschen… Driven till extremt stor del på ett exrtremt transparent bonussystem där de hundratusentals anställda fått behålla en extremt stor del av vinsterna de piskat in. Detta har såklart skapat en sjuk riskbenägenhet då de anställda inte äger verksamheten och därför skiter i dess långsiktiga överlevnad, samhällets överlevnad, kundernas välmående. Ledning och Arbetarna har alla haft samma demokratiska intresse att maximera sina vinster som tillfallit just personalen. Pannkaka. Framtiden kommer behöva hybrider och nya smarta lösningar. Varken de som används idag eller de som skrivits av era Marx och gänget håller. Vore kul se en ny modern vänstermodell. Kanske Tobinskatten i dont know jag är inte så insatt, men en som inte kör på Chavez förstatligandelinje eller andra galenskaper. Vart finns gyllene mellanvägen. Vänsterns Google för att använda symbolik.. Vänsterns gamechanger!?
november 2nd, 2009 at 23:12
Förbannat bra skrivet! Hade dock varit bättre om det hade sagts av en ledande socialdemokrat.
november 8th, 2009 at 23:26
Vad är det socialdemokratin egentligen vill? Och vad kan man säga att socialdemokratin egentligen är? Är den en del av den politiska eliten i vårt samhälle som vill ha makt, pengar och ära åt sig själv? Eller ett parti, en rörelse som strävar att reformera samhället? Förr var det den ”demokratiska socialismen” som var det (avlägsna) målet men nu kanske det inte finns något (mål) alls. Vad är i så fall ”meningen med föreningen”?
Uttrycket problemformuleringsprivilegiet myntades av den sedermera alltmer nyliberale författaren Lars Gustavsson (Wikipedia) och brukar betyda makten att sätta dagordningen för den offentliga debatten . Från vänster har vi länge hävdat att högern med hjälp av Timbro, arbetsgivarföreningen och borgerlig ägardominans i media satt den nyliberala agendan sedan ett par decennier, och att detta har satt igång ett systemskifte i Sverige.
Marknad, konkurrens och privatisering har varit ledstjärna under en lång tid och blivit närmast suspekt att ifrågasätta. Och Socialdemokraterna har inte varit sena att acceptera men även gilla samma ideologi, både centralt och lokalt, med alltmer av marknadslösningar och privatiseringar av den offentliga (gemensamma) sektorn och dess verksamheter. Till råga på allt har man också övergivit målet om full sysselsättning, det som borde vara socialdemokratins hjärtefråga. Att detta faktiskt har inträffat kan det väl knappast råda delade meningar om. Någonting radikalt har uppenbart inträffat och som rimligen har en ofrånkomlig innebörd.
Makten över språket och hur verkligheten beskrivs har tveklöst förändrat vårt samhälle. Privat har kommit att bli liktydigt med det positiva och det gemensamma något gammalt och dåligt. Förändras referenserna och språket tänkandet förändras även tänkandet. Och det är svårt, nästan omöjligt att samtala och diskutera om man inte är överens om språket och hur man ska tala om samhället, om ekonomin, politiken och till slut även människosynen.
Med ”högern” kan vi mena de som kallar sig liberaler och konservativa och tycks förenas av en alltmer oförblommerad tro, ja närmast religiös tro, på det privata företaget som modell och mall, på konkurrens och på marknadslösningar både som mål och medel. Vad sedan orden privat, konkurrens och marknad egentligen betyder, är en helt annan sak. Men propagandan har gjort att orden privat, konkurrens och marknad blivit något gott och oantastligt oavsett hur verkligheten ser ut. Och att allstå stat, kommun och offentlig sektor förknippas med något dåligt och dessutom som något gammalt och förlegat.
Det verkliga problemet, för oss (!) är att ”vänster” tycks kunna betyda nästan vad som helst. För ”oss” är ”vänster” det som inte är ”höger”. Alltifrån socialdemokrati till revolutionär kommunism. I andra länder kan vänster även inkludera det vi kallar borgerlighet. Och vad är, syndikalismen? Vad är ”miljörörelsen”, vad är Miljöpartiet? Är stenkastande AFA en vänsterrörelse? (Viktig fråga tycker jag som delar av vänstern inte riktigt kan eller vill hantera). Hur skulle det se ut som SD (Gud förbjude!) plötsligt kallade sig vänster? Jag har många gånger funderat på vad det ”egentligen” är (om det nu är något annat än splittring) som förenar vänstern. Vad är vänstern emot och vad är den för?
Kapitalism är höger och socialism är vänster, enkelt eller hur? Fast kapitalism kan ju se ut på många olika sätt, från den Amerikanska modellen till den Svenska (eller Nordiska) modellen – som ju dock vittrar sönder alltmer. Och i Kina är det nästan en fri kapitalism (höger?), fast staten har fortfarande mycket makt och ägande och ett så kallat kommunistparti (vänster?) styr enväldigt och utan demokrati för ”massorna” (vänsterdiktatur?).
Men för högern och borgerligheten betyder vänster allt det dåliga, allt som man är emot och alla som är det minsta tveksamma till den stora lyckan med privatiseringar och marknadsliberalism. Hos högern står staten för allt det dåliga samtidigt som man blundar för bara tanken att privata företag kan innebära förtryck. Men vad ska vi kalla den socialdemokrati som nu tycker nästan likadant som de borgerliga, som tycker att den offentliga sektorn är för stor, som sålt ut och privatiserat gemensam egendom, precis som de borgerliga?
Vad är det för socialdemokrati som (sedan 1990-talets början) övergivet målet och ambitionen om full sysselsättning och allas rätt till arbete och egen försörjning? Vilket visas till exempel av Robert Zackrissons bidrag ”Vad hvilja socialdemokraterna? ”här på Dagens konflikt.
”Kan man inte öka den offentliga sektorn för att få bort arbetslösheten?
Nej, det kan man inte göra, för då skapar man mer ett kommunistiskt system, där ingen ska vara arbetslös och så placerar man ut folk överallt, det fungerar inte i vårt system, utan man måste ju gå från den andra vägen här. Säger Sven-Erik Österberg, sossarnas gruppledare i riksdagen.”
Om detta är svensk socialdemokrati, vilket det uppenbart är, eftersom det uttalandet kommer från en ledande person i detta parti, känns det mycket svårt att kalla socialdemokratin för ”vänster”. Om vänster överhuvudtaget ska betyda någonting alls.
Vad är ”egentligen” socialismen? Jag vet inte, ordet kan betyda nästan Vad som helst beroende på Vem som säger det. Oftast brukar kapitalism och socialism beskriva som något entydigt, antingen det ena eller det andra. Förr hade vi ju i Sverige en ”blandekonomi” men den har ju som sagt inte fått behålla. Jag tror att vi har en hel del att vinna på att inte ge efter för den förenklade men populära bilden av två diametralt olika system, högern vinner nog mer på det än vänstern. Dels är ordet och begreppet socialism så oklart att det nästan är obrukbart och dels tror jag att det är en bättre beskrivning av både ”verklighet” och ”utopin” att betrakta det hela som en (eller flera) skalor i ett spektrum. Man kan vara anhängare av ”ökad socialism”. Man kan också, med andra ord var för en stark välfärdsstat, offentlig sektor och ökad jämlikhet och samtidigt erkänna privat företagsamhet och marknad, utan att vara en ”förnyad” socialdemokrat som Sven-Erik östberg och de ledande socialdemokrater som jag känner en mycket stor skepsis till.
Samtidigt, har som sagt, vänstern – och jag menar vänstern i bred mening ett stort, ett rejält problem åt andra hållet. Jag tänker naturligtvis på kommunismen. Oavsett vad vi (man) väljer att se i ordet kommunism har det kommit att betyda totalitära förtryckarstater, Lenin, Stalin, Mao, massmord, Berlinmuren åsiktsförtryck (och fram till 1990-talet också ekonomisk stagnation). Vi kan, ska och får inte blunda inför vänsterns historiska tragedi att alla (!) socialistiska revolutioner blev till enpartidiktaturer. Var verkligen Sovjetsystemet ett ”vänsterprojekt”?
Jag tycker att man (vi) mycket väl kan och bör diskutera (och gärna ifrågasätta) om dessa ”socialistiska stater” alls var vänster annat än till namnet. Kanske är det en seglivad vänstermyt, att Oktoberrevolutionen och alla dess lydriken och efterföljare alls ska ses som något ”progressivt” om än med förhinder! Det betyder inte att det inte fanns ”progressiva” delar i Sovjetsystemet men det har även funnits och finns i den borgerligt kapitalistiska världen. Och förmodligen mer i den ”reella kapitalismen” än den i den ”reella socialismen”.
Flera debattörer har menat att Sovjetsystemet tvingade ”kapitalisterna” i väst till många av de ”eftergifter” och ”klasskompromisser” som gynnade arbetarrörelsen och socialdemokratin i väst och starkt bidrog till utvecklingen av välfärdsstaten, den Nordiska modellen och dess relativa jämlikhet. Och att efter murens fall 1989 kunde borgerligheten och ”kapitalisterna” tar en rejäl revansch mot den ”demokratiska socialismen”. Somliga menar att den ”Nordiska modellen” av välfärdsstaten kanske är det närmaste socialismen vi kommit i historien.
Så paradoxalt kan det kanske vara att socialdemokratin under många år var inne på en världshistorisk unik väg mot jämlikhet, demokrati och välstånd till det stora flertalets gagn, i ”världens modernaste land”. I sanning ett vänsterprojekt att vara stolt över. Och nu har alltså, samma socialdemokratiska parti, så till synes totalt givit upp alla tankar om ett annat och jämlikare samhälle. Visst har vänstern en kris.
november 13th, 2009 at 22:33
Vi brukar kalla 1900-talet det korta århundrandet och säga att det räckte mellan 1917, ryska revolutionen och 1989, murens fall etc.
Den perioden var i mångt och mycket de progressiva krafternas tid med allt från sociala revolutioner, koloniernas frigörelse och arbetarkamp i kapitalistiska länder.
Den kraftmätningen om man vill kalla den det vann de maktbärande krafterna med sin överbyggnad – media och en allmänt borgerlig hjärntvättning.
Kanske lever i återhämtningens tid.
Tillhör dom som tror att det finns en överensstämmelse mellan samhällelig utvecklingsnivå och idéerna m.m.
Det är inte riktigt tid för oss tror jag att omformulera gårdagens åskådningssystem, filosofi och politisk praktik.
Men det finns oerhörda källor att ösa ur – som latinamerika etc.
Politik är en vara som allt annat i det kapitalistiska samhället. Och som vara blir politik åsikter och inget annat.
Det är en dimridå att ta sig igenom. Alla har åsikter om allt.
Men såklart tillhör framtiden världens folk.