Efter Europaparlamentsvalet
Om man är på det humöret, kan man dra stora växlar på EUP-valet, inte minst för Vänsterpartiets del. Så låt oss då göra det för en stund.
Partiet är inne i en förändringsprocess vars effekter i allmänna val är för tidigt att uttala sig om. I fokus ligger att bli ett jordnära arbetarklassparti i kontrast till 90-talets färggranna medelklassdito. Frågan är egentligen om man har så mycket val längre när den senare har hittat sina mer eller mindre trygga hem i Mp och F!, som båda gick framåt i valet. Samtidigt gjorde socialdemokraterna en tillräcklig vänstergir för att locka till sig sina kärnväljare (man ligger kvar på samma procentsats som för fem år sedan men väljardemografin är annorlunda).
Populistmandatet, som går till den kraft som väljare känner utmanar rådande ordning, oavsett om det stämmer eller ej, gick till Piratpartiet. Kvar blev en väldigt liten del av kakan för vänstern, som klämdes till döds (om man kan kalla 5,7 % döden) mellan den borgerliga vänstern i Mp och F!, arbetarrörelsens (s)torebror och populisterna i PP.
Socialdemokratin visar i valet att om man vill, så kan man mobilisera kärnväljarna (relativt sett tidigare resultat i EU, inte i jämförelse med riksdagsval). Det finns ett sug efter den gamla socialdemokratin som endast temporärt kan tillfredställas av Vänsterpartiet. Man kan alltså fråga sig om Vänsterpartiets strategi av stenhård uppvaktning av fack, försvar av svenska modellen och i övrigt väldigt försiktigt vägda kravställande är rätt väg att gå. Kan man bli bättre sossar än sossarna, också i väljarnas ögon, också på sikt? Och om så, finns där något att vinna, egentligen? För den som tycker att EUP-valet är ett dåligt mått (för det är det ju, i viss mån) kan kolla på opinionssiffror från vintern, vilka frågor som varit på tapeten, eller varför inte medlemssiffror?
Valet, som redan konstaterats, har visat att Mp blivit den snälla medelklassens parti, tillsammans med F!. Ett parti, som S, med en uttalad ambition att ligga på 45 % i riksdagsval bör försöka fånga in också dessa röster, men inte V. Istället är det hos soffliggarna och hos PP man ska leta. Piratpartiet kunde rida på den känsla och det engagemang som Vänsterpartiets medlemmar och ledning efterlyser men inte riktigt kan frammana. Känslan av vi mot dom, folk mot elit, gräsrötter mot ledning och att de egna frågorna är skiljemarkörerna.
Piraterna har ångat på utan något att förlora, utan vilja till kompromisser (vilket är lätt om man inte har fler än en handfull åsikter) och det lockar, i det postpolitiska tidevarvet. Den fullständiga illojaliteten gentemot det politiska systemet och de andra partierna samt förstås själva integritetsfrågorna banade vägen mot Bryssel.
Vänsterpartiet, å sin sida, har något att förlora och gör gärna kompromisser, som vilket annat parti som helst. Och här finns problemet. Den enda vägen ut ur det trefrontskrig om väljarna som man är involverad i, är att bli ett parti som skiljer sig markant åt i arbetssätt, förhållningssätt och i vilka frågor som prioriteras. Partiet måste bli djärvare och vildare. I första hand bör man prioritera att påverka politiken, inte genom uppgörelser, utan genom rörelse och närvaro. En egen kärna måste skapas och utökas, som inte minskar när sossarna går till vänster eller för att man blir attackerad av ”enfråge”partier. Men det ställer oerhörda krav på organisation och engagemang, krav som partiet idag inte lever upp till.
Ja, EU-motståndarna och arbetarklassen, särskilt utanför storstäderna, stannade hemma i mycket högre utsträckning. Skillnaden har dessutom ökat sedan föregående val. Det parti som vänsterkongressen -08 satte som ambition att skapa, ska kunna mobilisera de egna bättre än så här, men då måste förändringsarbetet intensifieras ytterligare. Målbilden borde vara en organisation som är på tårna 365 dagar varje år, som inte lever i någons skugga och som ger tillbaka till den som engagerar sig.
Här och nu vore det inte fel av Ohly att testa det rödgröna samarbetets gränser genom väl valda utspel, ingen tjänar på ett Vänsterparti som försöker vara duktigast i klassen.
juni 9th, 2009 at 14:02
Nä, vänsterpartiet tjänar verkligen inte på att försöka vara bäst i klassen, eller att t ex ha likadana valaffischer som alla andra partier. Varför kunde man inte bara strunta i ansikten och köra på politiken?
Men det är en detalj i sammanhanget, framförallt håller jag helt med om att man måste rikta in sig på dem som inte röstar, det är ju där en majoritet av befolkningen är! Jag tycker Ohly var lite väl självkritisk på valvakan i tv, jag tror den absolut viktigaste anledningen till att det gick dåligt för vänsterpartiet var att de som är kritiska inte röstar.
Jag stod bara några få timmar i valstugan, men mötte ändå kanske ett tiotal personer som tydligt deklarerade att de inte tänkte rösta eftersom de inte vill legitimera systemet. Och jag kan inte tycka annat än att det är bra!
Även om det självklart var ett dåligt resultat, så kan jag egentligen tycka att det räcker med en parlamentariker. Vi får en hel del pengar, och erfarenheter och kanske framförallt en grupp människor som kan arbeta heltid med att kartlägga iaf en del av all skit EU håller på med, men en eller två gör nog inte mycket skillnad där.
Jag tror vi måste driva just det som alla ”tipsar” oss om att inte göra, nämligen utträde. Såklart att man kan gå ur EU, och det är också vad väldigt många vill, och ännu fler skulle vilja om någon sa att det var möjligt.
Internt ska man förstås diskutera valresultatet osv, men utåt tycker jag man ska köra stenhårt på att en majoritet inte röstade, och att EU bl a därför är illegitimt och helt odemokratiskt. Det om något är att representera EU-kritikerna!
juni 9th, 2009 at 14:48
Att hänvisa till de som inte röstade som någon sorts egentliga anhängare, att mena att det finns ett större stöd än vad man fått, är att skylla sin uppenbarligen underkända politik på väljarna, och mena att man själv gör rätt.
Att tappa hälften av de procentenheter man nådde i förra valet, att vara det enda parti som i absoluta tal inte lockar till sig fler väljare, är en så solklar markering att den politik inte håller. Väljare tycker uppenbarligen inte som vänsterpartiet i många, viktiga, frågor.
Man kan vara på tå 365 dagar om året hur mycet man vill, men det spelar ingen roll, om ens politik saknar stöd. Valet till Europaparlamentet är en mycket tydlig signal till vänsterpartiet att det är dags att förnya innehållet. Annars är det hejdå valvinst 2010.
juni 9th, 2009 at 15:07
En analys som spretar betänkligt måste jag säga. Vänsterpartiet ska alltså inte inrikta sig på de socialliberala medelklassväljarna, som i hög grad gått från Schymans vänsterparti till MP och FI.
Men partiet ska inte heller ägna sig åt ”stenhård uppvaktning av fack, försvar av svenska modellen…etc”.
Vad återstår om vi varken ska försöka attrahera storstädernas medelklassväljare (vilket jag håller med om att vi inte ska) eller fokusera på arbetarväljarna genom att försöka bygga en medlemsbas inom fackföreningsrörelsen?
Det påstådda ”uppvaktandet” av fackföreningsrörelsen och försvaret av den svenska modellen framställs i inlägget som ett steg mot en mindre radikal linje.
Jag skulle vilja påstå att det är tvärtom. Vänsterpartiet har under större delen av sin existens haft sin bas inom fackföreningsrörelsen. Det är sedan 68-vänsterns alla studenter och akademiker tog över dominansen inom vänstern till vänster om socialdemokratin – inklusive vänsterpartiet – som partiet förlorat sin radikala potential.
Spänningarna i partiet har sedan dess gått mellan å ena sidan kompromissande och defensiva parlamentariker som ibland uttryckt et rent förakt för de egna medlemmarna och å den andra radikalistiska teoretiker som inte så sällan uttrycker förakt för ”vanligt folk”.
Däremellan har majoriteten av partiets medlemmar och sympatisörer befunnit sig i ett limbo som varken erbjudit framgångar i termer av konkreta politiska vänsterframgångar eller arenor för visionärt arbete med förankring i den faktiska verkligheten.
Att partiet satsar på att återknyta till de handfasta klassfrågorbna genom att mobilisera inom facket är som jag ser det därför den mest konkreta och framtidsinriktade strategin partiet haft på åtminstone 20 år. Lo-förbunden är den överlägset största utomparlamentariska socialistiska rörelsen, som organiserar 1,7 miljoner arbetare.
Att det skulle vara något per definition ”sossigt” med att försvara strejkrätten och den fackliga organiseringen faller på sin egen orimlighet. Menar du på allvar att vi borde skita i strejkrätten och istället propagera för..ja, vaddå?
juni 9th, 2009 at 15:42
Victor: Det är väl inte riktigt någon som har sagt att de som inte röstar är vänsterpartister (även om jag hänvisade till några som sagt det vid valstugan, men det var bara tänkt som ett exempel), men det är ju ett faktum att ända sen inträdet i EU så har runt hälften av befolkningen varit emot (lite upp och ner under åren) i opinionsundersökningar, och det val som flest personer gjorde i EU-parlamentsvalet var att inte rösta. Det tycker jag inte betyder att det viktigaste resultatet är att vänsterpartiets politik har fått underkänt, utan att det framförallt är själva EU/EU-parlamentet/valet som fått underkänt.
Sen förstår jag inte heller argumentet att vänsterpartiet nu måste ändra sin politik. Poängen är väl inte att till varje pris få röster, då skulle man ju vara tvungen att ändra sig hela tiden allt efter som opinioner förändras. Det man vill är ju att förändra opinionen, så att fler tycker som vi! Annars borde ju alla partiers linje inför nästa val ändras till att förespråka valbojkott, eftersom det uppenbarligen är vad de flesta föredrar.
juni 9th, 2009 at 16:09
Victor : Det du argumenterar för är det som vi idag ser Socialdemokratin lyckas med över hela Europa. Nämligen att bedriva högerpolitik så fort det blåser högervindar. Det är säkert tacksamt för rösträknarna men knappast särskilt visionärt rent politiskt.
Det är tydligt att PR-männens inflytande inom den parlamentariska politiken har varit stor de senaste 15 åren, tyvärr.
juni 9th, 2009 at 16:42
Carolina: Jag håller med dig. Samtidigt så är det inte hur mycket skillnad man kan göra i EUP som är frågan, i mitt tycke, utan att framgång i val alltid är någon form av styrkeuppvisning.
Victor: Jag håller inte med dig, se Carolina och Jespers svar.
Josefin: Det här blev långt, det gick liksom inte på nåt annat sätt:
Nånstans måste man fråga sig vad partiet ska vara. Just nu ser jag ett parti som vill vara S, eller det bästa av S, och som därför, närhelst S önskar säkra sin position i fackföreningsrörelsen, riskerar att bli av med sin position just därför att man för många ständigt är ett andrahandsalternativ till SAP (När SAP sköter sig). Och nej, vi ska inte skita i strejkrätten, inget mot frågan i sig, såklart. Men däremot är den ett symptom på att vänstern i stort är för defensiv och att vi är inne på frågor där S, återigen, har större trovärdighet när dom väl tar ställning.
Oavsett om vårt mål är att vara en liten radikal pådrivare på socialdemokratin eller om det är att bli ett självständigare parti med större medlems- och symparbas så är vi för försiktiga. Det här gäller absolut mer än bara EUP-valet, det är en reaktion på hur V har agerat sedan de rödgröna bildades. Om och när S går åt vänster kommer man att fråga sig varför man ska engagera sig i/rösta på V. S har en hel del radikala socialister i leden, många fler väljare samt fackföreningsrörelsen i en organisatorisk symbios. Hur kan V slå det, så länge man tävlar på samma planhalva?
Och jag är inte så imponerad av SKP/VPK varken före eller efter -68. Ett i nästan alla lägen litet parti med få röster som driver ungefär samma krav som S fast uppskruvat ett par procent. Visst har en hel del idéer fötts i partiet som sedan formaliserats av S i lagstiftning, utan tvekan. Men någon självständig aktör med stor social bas har man ju knappast varit, utom möjligen lokalt på sina håll.
Sen, angående vilka som ska mobiliseras. Fackföreningsfolk och urban social medelklass är ju inte de enda nyckelgrupperna i samhället, varför jag inte förstår kritiken om spretighet i analysen. I texten redogör jag för den väg jag vill se, en mer populistisk, anti-etablissemangs, gräsrotsrörelse som lockar den sortens väljare som idag går till SD, Piraterna eller soffan. Det är långtifrån självklart att vägen dit går genom facket. Det finns en arbetarklass/lägre medelklass utanför den organiserade arbetarrörelsen, särskilt unga, som inte känner lojalitet till gamla organisationer och som inte heller känner sig representerade idag. Det kan dessutom vara stor skillnad mellan fackföreningsaktiv och fackföreningsmedlem.
Ett par exempel för att visa åtminstone lite vad jag menar:
Efter uppgörelsen med rödgröna meddelade Ohly att man inte längre ämnade höja skatterna eftersom det skulle minska konsumtionen vilket är dåligt i kristider. Under våren kom så Sahlin och Baylan och sa att progressiviteten i skatteskalan nog borde öka (om än ytterst marginellt för extremt rika). V tappar bollen långt till höger och S kan plocka upp den. Och detta angående att vi är för försiktiga, om det är av rädsla för att rödgröna ska spricka eller att fackföreningsrörelsen ska tycka att vi är plakatradikaler.
Det andra är Ohlys kommentar till att en motion gick igenom på kongressen som behandlade arbetares rätt till veto vid företagsnedläggningar. Ohly menade att det var märkligt av kongressen att rösta igenom det och att han aldrig hört någon fackföreningsaktiv kräva något sådant under alla sina år i facket. Säga vad man vill om motionen, men enligt resonemanget ska V alltså i någon form av inverterad leninism aldrig gå före facket i politiska krav.
Angående arbetssätt och målgrupp menar jag att vi har mycket att hämta från partier på kontinenten. Det för oss så kända SP i Nederländerna men också Die Linke i Tyskland och nybildade NPA i Frankrike visar alla på den sortens radikala, men fortfarande grundade, vänsterpopulism som lyckas utmana status quo. Den där antietablissemangsvågen behöver inte nödvändigtvis kanaliseras genom Piratpartiet i Sverige utan skulle kunna tas i beslag av t ex Vänsterpartiet. En alltför stark koppling till fack och SAP gör att vi inte kan ta ut svängarna och inte blir farliga eller angelägna nog för att rekrytera nya medlemmar och väljare. Vi blir partiet för besvikna vänstersossar.
juni 9th, 2009 at 17:27
Luktar det inte lite marknadstänkande om det här att positionera sig inför olika ”målgrupper” hit och dit. Jag är ju hellre med i ett parti som lockar medelklassocialister än arbetarklassrasister eller -egoister. Ska man inte tala till socialisten inom varje människa? Det kommer såklart alltid att vara rätt tunnsått med Vänsterpartister i styrelserummen, men det beror ju på dessa människors roller i klasskampen som försvarare av en ordning de tjänar på. Det beror ju inte på att det är onda människor som inte socialister ska försöka nå och som aldrig skulle kunna ta till sig marxism och solidariskt tänkande.
Vänstern ska väl göra sitt yttersta för att driva social rättvisa och klasskamp så långt det går? Om det nu skulle bli så att (S) skulle driva detta bättre än (V) i någon sorts framtid skulle jag inte tveka att rösta på (S) i stället. Eller är Vänsterpartiet ett självändamål?
Själv var jag övertygad Vänsterpartist för en vecka sen. Nu sitter jag och undrar om (S), (V), (AI) eller någon helt annan organisation är rätt för mig i framtiden. Jag anser att en socialist alltid ska stödja den organisation som driver socialistiska frågor bäst och bäst lyckas förena dem med feminism, antinationalism, radikal miljöpolitik och integritetsskydd. För mig var det solklart (V) i det här valet, men det budskapet har ju INTE gått fram till allmänheten i någon klass.
Till syvende och sist måste man som jag ser det i parlamentariska sammanhang rösta på det parti som gör livet bättre för flest människor i praktiken – inte efter vilken utopi man är anhängare av. Då kan man hamna i det här att rösta på Moderaterna eller valskolka för att folket ska bli förbannade och göra revolution och i praktiken hjälpa till att göra vardagen här och nu jävligare för majoriteten av arbetarklassen och folket i övrigt. Marxismen måste vara till för att analysera verkligheten och vardagen här och nu, inte för att fungera som religion.
Ohlys uttalande om skatterna var extremt märkligt. (V) kan inte fega ur i skattefrågan också, vad har vi då kvar? Höj skatten generellt och öka progressiviteten i skalan – det borde väl vara ett självklart krav för alla socialister som ö.h.t. vill arbeta inom nuvarande parlamentariska system?
juni 9th, 2009 at 18:26
Carolina, Jesper, Martin:
(Kort till Carolina: Jag syftade inte i forsta hand pa vad du skrev, utan vad foretradare for vansterpartiet sagt sedan resultatet presenterades.)
Nar och var har jag argumenterat for att vansterpartiet ska ga at hoger? Det enda jag har sagt ar att valjarna har underkant politiken man gatt till val pa. Jag menar, hur kan man tolka att oerhort manga som valde vansterpartiet 2004 nu har lamnat, pa nagot annat satt? I min varld borde ett sadant fiasko leda till forandring.
Jag skriver dessutom under pa att delar av vansterpartiets politik ar oerhort konservativ, men det betyder inte att jag vill att partiet ska springa hogerut. Mer att partiet kanske borde rora sig framat, erbjuda politiska svar pa sammhallsfragor (i Sverige, inom EU-samarbetet etc.) som faktiskt ar nya, alternativt har andrat karaktar.
Jag vill ha ett starkt vansterparti, jag tror det ar viktigt for Sverige, for EU-samarbetet. Att lara av moderaterna, som bade gjort om sitt politiska innehall, och lagt det i ny forpackning, behover inte betyda att man hoppar hogerut, eller att man ar ute efter att rostmaximera for maktens skull.
For moderaterna handlade det inte om maxad makt, det handlade om att reformera ett parti som inte hangde med tiden, om att ge uppdaterade svar med samma ideologi. Moderaterna lyckades mycket bra, och fick betalt for det.
juni 9th, 2009 at 18:57
Till Martin.
partiets inriktning på att nå ut till Lo.meldemmar hjandlar inte om att lägag sig tätt intill Lo-ledningen eller något i den tsilen. Tvärtom är det ett organisatoriskt och strategiskt arbete för att framför allt aktivera de många medlemmar i faktiskt har i partiet som är LO-medlemmar, varav några har fackliga uppdrag.
Vi har ett giganstiskt problem som parti på grund av att frågor som rör arbetsmarknaden och fackliga rättigheter – som åtminstone jag tycker är helt centrala för ett socialsitiskt parti – debatteras och beslutas av personer som ofta saknar insikt i och kunskap om förhållandena i LO-yrken, och som saknar förståelse för villkroren för fackligt arbete och vilka frågor som är strategiskt viktiga att driva i facket respektive politiskt.
Inom Lo-kollektivet finns dessutom de männiksor som är mest politiskt radikala, helt enkelt på grund av satt det gynnar deras egna intressen, till sklillnad från statsvetare som läst sig till en smart samhällsanalys, om jag ska vara lite rå.
Stödet för t ex höga skatter, offentlig välfärd istället för privatiseringar, för generella socialförsäkringssystem, för ökat löntagarinflytande i arbetslivet är absolut starkast inom LO-kollektivet.
Problemet är ju att Vänsterpartiet, trots att vi driver just de frågorna inte når ut till Lo-väljarna. Att aktivera de LO-medlemmar vi har i partiet och lyfta fram deras kunskaper och erfarenheter när partiets politik utformas tycker jag är en oerhört klok strategi om målet är att vi ska vara ett radikalt parti som också når ut till dem som i grunden sympatiserar med och tjänar på vår politik.
Att många yngre peasoner inte är med i facklet ser jag som ett enormt strukturellt problem och en av vänsterns avgörande utmaningar at ändra på – utan en stark fackföreningsrörelse kommer den unga generationen att vara helt utlämnad till arbetsgivarnas godtycke.
Så istället för att så at säga konstatera att många unfga står utanför facket, och försöka organisera dem kring det utanförskapet, bör ju en central uppgift vara just att uppmana alla unga att gå med i facket OCH att gå med i Vänsterpartiet, eftersom både facklig och politisk kamp behövs för att kuna förändra samhället.
Jag inser inte vari motsättningen mellan den strategin och att driva en radikal politik skulle ligga – tvärtom. Om man inte anser att det per definition är sossigt och reaktionärt att arbeta fackligt.
juni 9th, 2009 at 22:06
Josefin:
Nu pratar vi förbi varandra. Några klargöranden först. Jag lägger inte in någon negativ värdering i ”sossigt” vilket du verkar ta för givet, tycker tvärtom ganska bra om svensk socialdemokrati, när den är som bäst, vilket förstås händer alltmer sällan. Jag känner också till att arbetet med facket inte handlar om att smöra för ledningen, det är inte heller det jag menar. Vad åtminstone jag diskuterar här, är vilken roll Vänsterpartiet ska ha i svensk politik, inte minst visavi sossarna som vi har haft ett symbiotiskt förhållande med sedan brytningen 1917.
Det är svårt att inte hålla med det du skriver i ditt senaste svar, samtidigt så är det, sett till vår diskussion, nånstans här vi pratar om varandra.
Alltså, LO-kollektivet är på tok för heterogent för att benämna som en intressegrupp. Ja, deras objektiva intressen är likartade och ja, vår politik är den som överenstämmer bäst med kollektivets intressen. Men hade spelet varit så enkelt hade väl revolutionen varit här för länge sen.
1. Bara för att man är LO-medlem behöver det inte innebära att det är ens bärande identitet, det finns andra kollektiva identiteter som kan kännas relevantare.
2. Vi måste väl ändå skilja på objektiva och subjektiva intressen. Annars blir det ju stört omöjligt för oss att förklara varför arbetare röstar på SD eller Piratpartiet. Vi kan inte bara vara det objektivt bästa partiet, sett utifrån klassintresse, utan vi måste också upplevas som det. Här är vi nog överens.
Men jag menar att vi inte kan ockupera den terräng som sossarna historiskt varit så bra på att förvalta, sossarna upplevs helt enkelt som den bästa företrädaren i väldigt breda folklager, trots år av Blairism. Dessutom händer det en hel del i partiet, en ny och något radikalare generation, inte minst i studentförbundet, växer fram. Om och när det händer, står vi relativt chanslösa, just för att facket i första hand är deras hemmaplan, inte vår. Det är också här jag menar att vi får svårt att övertyga någon om varför man ska engagera sig i/rösta på Vänsterpartiet, om vi ändå bara är som sossarna fast mindre och i ärlighetens namn, sämre, rent organisatoriskt. Visst, dom har en liberal till ordförande men gott om socialister i både ledning och särskilt bland gräsrötter. Dessutom officiellt stöd från facket i form av pengar och folk, regeringsvana och 100 000 medlemmar mot våra 10 000.
Alltså, vägen till att upplevas som den subjektivt bästa organisationen/partiet att engagera sig i/rösta på tror jag är enklare att nå genom att hitta en helt egen position i svensk politik, något som Vänsterpartiet och dess företrädare aldrig riktigt haft, åtminstone inte på väldigt länge. Därför pekar jag på ovannämnda kontinentala partier som försöker förskjuta hela den politiska scenen åt vänster, samt gränsen för vad som får göras rent politiskt genom att ställa radikala, populistiska krav och bygga sociala rörelser. Kan, åtminstone till viss del, jämföras med SD här i Sverige, som alla officiellt måste ta avstånd och som alla räds, men vars politik i slutändan påverkar de rumsrena politiska partiernas agenda genom att förskjuta den i en brun riktning.
juni 9th, 2009 at 23:10
Victor: Vilka delar av Vänsterpartiets politik är enligt dig djupt konservativa?
juni 10th, 2009 at 6:36
martin: I mångt och mycket handlar det om attityder och retorik, som kanske är mer harmlöst än vad jag tror, men när man läser motioner som den här känns det tyvärr som att det också sipprar ner i viktiga och definierande beslut (http://www.riksdagen.se/Webbnav/index.aspx?nid=410&dok_id=GV02N287).
Jag har svårt för att se hur resonemang såsom ”Det gemensamma ägandet ska fungera som verktyg och förebild för hela näringslivet” är förankrat i verkligheten, eller praktiskt genomförbart. För mig är det mossigt, konservativt, att krampaktigt hålla fast vid sin retorik, för att sedan anpassa politiken efter retoriken man kan utantill, istället för tvärtom.
Ett annat bra exempel på retorikstyrd politik är det man skriver på sin webb om EU och FN: ”Innan medlemskapet solidariserade sig Sverige ofta i FN med de fattiga länderna och röstade ofta annorlunda än de rika. Det har upphört.” En sådan beskrivning av EU och FN (var för sig, och av EU-gruppens göromål inom FN-systemet) är på en sådan dagisnivå att det får mig att lägga min röst var som helst utom på vänsterpartiet. Och symptom på ett parti som inte vet vad man pratar om. Vem vill rösta på det?
Vänsterpartiet är fortfarande ett parti som på impuls ropar ”vi kräver 200 000 jobb i offentlig sektor”, fortfarande utan att kunna förklara hur man kommit fram till siffran 200 000, eller hur det ska finansieras, än mindre implementeras. Men det låter bra, tycker man, för det låter rätt enligt de vänsternormer man måste förhålla sig till.
För att undvika att ta upp plats slutar jag där så länge, det är dags att sova.
juni 10th, 2009 at 12:54
Victor:
Ok. Men jag förstår inte vad som skulle vara så konservativt med gemensamt ägande, är privat ägande ”modernare”?
200 000 nya jobb i offentlig sektor var knappast ”på impuls” utan kom från en analys om hur stora sår 90-talspolitiken hade skapat i vård, skola och omsorg där hela verksamheter går på knä och bränner ut sina anställda, alternativt erbjuder kass kvalitet just genom underbemanning. Hänsyn tagen också till Baumols sjuka: http://www.dagenskonflikt.se/martin/what%C2%B4s-the-fuss-about/
Finansiering skulle ske genom ökad progressivitet i skatteskalan samt genom att arbetslösheten skulle minska och gå under den normpolitiska regimens så kallade jämviktsarbetslöshetsnivå.
För vidare läsning: http://etc.se/artikel/12401/vad-kostar-200-000-jobb-i-offentlig-sektor
juni 10th, 2009 at 14:07
martin: Nej men missförstå mig rätt nu, det är inte gemensamt ägande i sig av allt från vattenbolag till tunnelbana som är konservativt, det är retoriken om att det gemensamma ägandet är idealiskt och kan vara en förebild för det privata ägandet. Snarare är det så att det finns massor av bra företag, som våra gemensamt ägda företag lär av. Min bild av vänsterpartiet är att man idag aldrig skulle säga detta, av de skäl jag kallar konservativa.
Och grejen med de där uträkningarna är att de till exempel inte tar hänsyn till vikariekostnader när någon av de 200 000 är frånvarande. De är mycket förenklade skrivbordsprodukter, som inte tar hänsyn till så värst många faktorer (notera exempelvis att beräkningarna utgick från att det skulle vara högkonjunktur). Min favorit var partistyrelseledamoten som bestämt hävdade att det automatiskt skulle skapa 100 000 privata jobb, hur kunde hon dock inte redogöra för. Då kan jag liksom inte tro på förslaget. Sen absolut, jag gillar offentlig sektor, jag vill att mycket folk ska finnas där, men jag vill att våra analyser av hur den ska förbättras ska bygga på mer än kostnadsmultiplikationer av vad lönekostnaderna blir.
juni 10th, 2009 at 15:17
Varenda reform som någonsin genomförts (ok, kanske inte exakt alla, men många..) har först bemötts med att det är orealistiskt att genomföra. I riksdagsdebatter jag läste inför en uppsats, från åren 1880-1914 ansåg man t ex att det var absolut orealistiskt att stänga badinrättningar en timme tidigare, för då skulle inte folk ha tid att bada, det var orealistiskt att höja minimiåldern för barnarbete från 13 till 12 år, det var orealistiskt att begränsa hushållsarbetare/pigors arbetstid osv osv. Varför skulle 200 000 jobb i offentlig sektor vara mer orealistiskt än ”nystartsjobb”, ”vårdgaranti”, vägbyggen eller vilket förslag som helst. Att vänsterpartiets förslag (det med 200 000 nya jobb var ju uträknat i nåt dokument, skuggbudget kanske?) alltid betraktas som orealistiska är bara ett sätt att misskreditera dem. Eftersom ingen vill gå ut och säga att 200 000 nya jobb i offentlig sektor är ett dåligt krav, säger man istället att det är orealistiskt.
Och angående vad vänsterpartiet säger om olika saker i debatten, så är det klart att man aktar sig för att säga vissa saker och lyfter fram andra, det är knappast konservativt i sig. Likadant med att man förenklar budskapet i flygblad och liknande. Men herregud, om det är nåt som är mossigt så är det väl tättskrivna flygblad i svart-vitt som förklarar hela partiets analys av en fråga! Självklart är den politiska offentliga politiken ofta på en farsartat låg nivå, men att det skulle gälla vänsterpartiet mer än något annat riksdagsparti har jag svårt att se. Alla dessa garantier som regeringen slänger omkring sig, som bara är ett ord på ett papper, eftersom man inte får några som helst extra resurser i verksamheten, det är väl dagisnivå om nåt.
I slutänden så tycker jag debattretoriken om vad som är orealistiskt är ganska ohederlig, allt kan stämplas som orealistiskt om man bara vill. När det handlar om att man inte gillar ett förslag så bör man ju ha någon form av argument emot just det förslaget, som inte bara består i tjatet om orealistiska förslag. Vi tycker olika, men 200 000 nya jobb i offentlig sektor är lika orealistiskt som det är att låta bli att skapa dessa jobb, med tanke på hur oerhört mycket folk det saknas i offentlig sektor.
juni 10th, 2009 at 17:23
Carolina: Jag haller inte med. Bara for att en vision/en reform/etc. ar onskvard ar den inte genomforbar. Om det ar nagot vi lart oss ar det att politiken har mojlighet att genomfora stordad, men att det ar mycket svart. Da har jag svart att lita pa krav pa riktigt stora reformer, utan att de som foreslar dem utreder konsekvenserna grundligt och trovardigt.
Och ater igen, jag sager inte att regeringen ar bra, eller att vansterpartiet ska flytta hogerut. Men att regeringens retorik ar tom ar ingen ursakt for att vansterpartiets ska vara det. Och jag vidhaller att vansterpartiet maste titta pa sin politik och gora den mer relevant och anpassad for 2010, samtidigt som man slutar prata om massa valjare som man ”egentligen har stod hos”, men som av en eller annan anledning inte rostat. Man har de valjare man fortjanar. Om man inte kan fa dem att ta sig ner till vallokalen ar det fel pa partiet, inte pa dem.
juni 10th, 2009 at 21:48
for ovrigt, men det har ni sakert redan last: http://www.politikerbloggen.se/2009/06/09/21014/
juni 10th, 2009 at 22:52
Jag har varit inne på lite tips på hur V kan gå vidare, inte minst när det gäller Internet.
http://danielscythe.blogspot.com/2009/06/vansterns-framtid-ar-framtiden.html
juni 10th, 2009 at 23:37
Victor: Hur kan man du hävda att 200 000 jobb i offentlig sektor är orealistiskt och samtidigt stödja/vara med i/rösta på ett parti som (i alla fall säger sig)kämpar för att helt avskaffa kapitalismen? Om en sån i sammanhanget pyttliten sak som att anställa massa nya arbetare i offentlig sektor är orealistisk så är finns ju socialismen/kommunismen/vad man nu kallar det inte på kartan!
Jonas Sjöstedts bidrag till den larviga ”V måste ta avstånd”-debatten är för övrigt direkt pinsam.
juni 11th, 2009 at 1:51
Victor : För det första. Vad som är genomförbart beror på två saker. De rådande maktförhållandena och vår potential att förändra dessa. När Vänsterpartiet lägger fram visioner så måste de ses ur båda dessa perspektiv. Man kan påstå att 200 000 jobb i offentlig sektor är ogenomförbart inom rådande normpolitik eller budgetram. Men man kan samtidigt tro att att vänstern besitter en potential att gå bortom t.ex. normpolitiken. Om vi misstror vår potential att förändra de rådande maktförhållandena kan vi lika bra lägga ned. Eller som du verkar förespråka, byta politik.
För det andra. Jag förutsätter att ditt länkande till Politikerbloggen är ett skämt, även om ett oförskämt sådant. Och jag hoppas att du inte förväntar dig att någon skall bemöta det. Vi på Dagens Konflikt försöker föra en seriös debatt och jag tycker att det är mycket sorgligt om du försöker sänka nivån på samtalet genom att länka till högerspöken och skvallerjournalistik. Tack på förhand!
juni 11th, 2009 at 5:43
jesper: Nej, jag tror inte att vänstern besitter den potentialen, varken vänstern i bred bemärkelse, eller vänsterpartiet. För mig handlar det inte så mycket om budgetramar, som att den svenska vänstern inte är smart nog, och fokuserar på fel saker. (Hur kommer det sig annars att vi inte sitter i regering?) Och du har helt rätt, jag tycker att vänsterpartiets politik kunde bli mycket bättre. Tänkte att det är delvis därför Martin skrivit det här inlägget, varför jag alls valde att kommentera, men jag kan ha fel.
Och nja, det var väl inte menat som ett skämt, inte heller på massor av allvar. Jag länkade lite sådär på måfå till saker som är mer eller mindre relaterade till en diskussion, som jag brukar göra på Internet. Det är tråkigt att du tog illa upp, jag är inte ute efter att babbla, jag vill få fram en poäng om att vänsterpartiet måste bli bättre (och att det inte behöver betyda ett steg åt höger). Jag respekterar verkligen er ambition att bestämma innehållet på er sida, och sympatiserar med en sådan publicistisk ambition. Finns det någon lista på vilka medier man kan länka till utan att stöta sig med hur du vill se sidan?
juni 11th, 2009 at 10:04
Victor:
Första angående det gemensamma ägandet. Vad jag förstår från motionen så hyllar den knappast dagens statliga företag utan menar på hur gemensamt ägande skulle kunna vara, om man styrde dem på rätt sätt. Om man istället menar att avgörande industrier ska ligga i privata händer, så är det ju mer än retorik man vill ändra på.
I den kapitalistiska arbetsdelningen får vissa företag utrymme att behandla sina anställda, kunder och sin omvärld hur bra som helst (t ex PR-byråer) medan man i andra delar av näringskedjan måste systematiskt underbemanna, missbruka provanställningar, betala svartlön, eller vad det nu kan vara, för att nå upp till samma lönsamhetsnivåer. Varför en socialist skulle vara imponerad av nåndera är högst oklart.
Angående 200 000 jobb så misstänker jag att det skulle vara ännu lättare att genomföra i lågkonjunktur, med tanke på alternativet. Vikariekostnader, please…
Angående väljare som man egentligen har stöd hos. Jag tror att den första att säga att man som parti inte räckt till var Ohly, mer eller mindre med orden ”vi har varit för dåliga”. Det finns en rad faktorer som kan brista för ett parti i ett val, eller annars. Politiken är en av dom, men långtifrån den enda.
V ville i den här rörelsen vara partiet som skulle använda sina medlemmar, spendera minimalt med pengar från centralt håll och jobba på gator och torg, sociala medier, etc. Partikadern räckte inte till, den är för dålig och måste växa, bli bättre och mer aktiv. Det jag menar i texten, är ju att den ska växa och bli bättre genom att partiet hittar en egen roll istället för att försöka vara SAP. Men jag behöver inte upprepa mig.
juni 11th, 2009 at 13:08
Intressant inlägg. I likhet med Martin tycker jag att populismen är en underutnyttjad potential hos vänstern (i bred mening). Där har högerpopulistiska partier i t ex Norge och Danmark varit betydligt duktigare. Det lär finnas undersökningar som säger att Danskt folkpartis väljare står till vänster om Socialistiskt folkpartis och Enhetslistans väljare i fördelningsfrågor. Det är ett enormt underbetyg till vänstern att man inte lyckats fånga upp dem.
Själv skrev jag precis ett inlägg utifrån ett socialdemokratiskt perspektiv om populismens möjligheter:
http://tankarfranroten.wordpress.com/2009/06/11/pizzapopulismen/
Och förövrigt är min invändning mot 200 000 fler i offentlig sektor att jag tycker att vi ska anställa så många det behövs. Det kan lika gärna vara 300 000 (eller 150 000). V förlorade mycket i den debatten genom fokuseringen på siffran snarare än behovet (som finns).
juni 11th, 2009 at 13:35
martin: Nej, jag är lika lite imponerad av privata företag som utnyttjar sin personal, som gemensamt ägda företag som gör det. Och jag förstår ambitionen om att skapa gemensamt ägda företag som agerar förebilder. Skillnaden är att jag inte tror på idén, utan ser den som symptomatisk för en politik som styrs av en retorik inom vilken offentlig ägande alltid är bättre.
Jag vill inte heller att vänsterpartiet ska bli som socialdemokraterna. Men jag vidhåller att vänsterpartiet bör lära av Reinfeldts sätt att våga göra om, våga förändra partiet och dess politik på områden där dogmer tidigare styrde politiken och metoderna. Vänsterpartiet måste bli ett parti som klarar sig utan fixstjärnor som Schyman eller Sjöstedt.
juni 12th, 2009 at 13:29
Den här stora diskussionen om 200000 nya jobb i offentlig sektor har jag aldrig riktigt fattat. Jag såg det mer som ett sätt för vänsterpartiet att positionera sig inför väljarna och inför ett eventuellt regeringssamarbete. Siktar man mot stjärnorna så kommer man kanske åtminstone till trädtopparna. Jag tror inte att ens de som själva formulerade kravet trodde att det skulle leda till exakt så många nya jobb. Men bättre att kräva 200000 (om man tror att det är så många som behövs) än 20000. Det är ju också en viktig poäng att påpeka att det är bättre att folk jobbar i den offentliga sektorn än går arbetslösa, på alla sätt, även samhällsekonomiska.
När det gäller hur vänsterpartiet ska gå vidare hoppas jag att debatten drar igång på riktigt nu. Det har funnits en lite liknöjd tendens tycker jag, de senaste åren. Ett rätt väl sammansvetsat gäng, som gillar varandras idéer, verkar vara tongivande. Och folk med andra åsikter verkar dra sig för att ge sig ini debatten.
Jag tror också att en positiv populism skulle vara på sin plats. Identifiera några starka frågor som partiet kan driva och identifieras med. På nittitotalet var sex timmars arbetsdag, EU-motstånd och kritik av sossarnas högersväng såna givna trumfkort. I den senaste EU-valrörelsen måste jag tyvärr säga att jag inte förstod alls vad v drev för frågor. Lönedumpning visst, bra, men det gjorde även s och mp. I integritetsfrågan blev man akterseglade av piraterna, trots att v har en minst lika bra politik där, och gjort ett starkt parlamentariskt jobb.
Som sagt, identifiera några starka frågor som sätter sig i minnet hos väljarna. Gärna hitta ett sätt att förklara dem som inte kräver en utbildning i nationalekonomi eller statsvetenskap. Gudrun Schyman är en expert på att använda det där populistiska tilltalet. Det är en bidragande orsak till att hon är så hatad av borgare, och vann så många röster åt vänstern.
Sen tror jag också att ett byte av partiledare skulle underlätta. Inte för att jag ogillar Ohly, jag tycker att han är en utomordentlig politiker. Men det är inte oss redan övertygade som en partiledare för vänsterpartiet måste locka. För många av vänsterns potentiella väjlare kommer Ohly för alltid att förknippas med kommunistdebatten.