I väntan på ett brott med nyliberalismen

Hvad vilja Mona Sahlin? Det är det många som funderar över, här senast svenskans ledarsida.

Det formella svaret lyder att partiet väntar på de för ändamålet tillsatta rådslagens utkast till politik och att partiet söker nya svar i en intern process. Det informella svaret är snäppet obehagligare.

Det socialdemokratiska arbetarpartiet lider som få andra av en klyfta mellan medlemmar och ledning. På gräsrotsnivå engagerade socialreformatorer som på riktigt vill bryta högerns problemformuleringsinitiativ och bana väg för en ny politik. I toppen en generation högersossar som helt och hållet svalde näringslivets ekonomiska politik, bit för bit och som fortfarande tror att gräsrötternas idéer om full sysselsättning och tillräckliga resurser till offentlig sektor tillhör det förgångna.

Så, varför så profillöst? Därför att partiet är djupt oenigt. Om Sahlin får fri lejd att verkligen visa vem hon är finns risken att gräsrötterna (äntligen) skulle revoltera. Om gräsrötterna istället formulerar politiken så skulle det klinga falskt med Sahlin som dess budbärare. Resultatet blir det vi ser och har sett sedan hennes tillträde.

Den sociala idélösheten hos socialdemokratin, i kraft av dess storlek och historiska tyngd, påverkar hela vänstern. Hela arbetarrörelsen måste ställa sina egna frågor och hitta egna svar, endast så kan nyliberalismen och partiernas inlärda hjälplöshet upphävas. Till dess återstår triangulering, potentiella riksdagsplatser för SD och regeringspolitik som på sin höjd kan beskrivas som Alliansen light.

I det första rådslaget att presentera sina fynd, det så kallade jobbrådslaget, stod småföretagarnas behov i centrum. När PR-strateger drar visan om hur Alliansen kom till makten hamnar oftast ”berättelsen om Sverige” som Schlingmann och Reinfeldt sålde in, högt upp på prispallen. Jobbrådslaget visar med all önskvärd tydlighet att man inte har några som helst ambitioner att rucka på den berättelsen.

På den vägen står endast mörker att finna.