K-kortet (nej, det andra)

Det finns på vänsterkanten ett gäng frågor som får klä ständiga skott av borgerlig media och rivaliserande politiska krafter, ställningstaganden som i sig leder till stängda dörrar in till de verkliga finrummen. Riksdagens budgetregler hör dit, men också till exempel Kuba, Che och Chavez i varierande grad.

Efter att s och mp (givetvis backat av högeralliansen) tröskat budgetreglerna som grund för utdefiniering av Vänsterpartiet drar så f d partisekreteraren för socialdemokraterna, Lars Stjernkvist, Kubakortet i ett tappert försök att få V att flytta direkt i fängelse utan att passera gå. Det må vara hur det vill med det, man är väl van. Lite för van faktiskt.
 
Det faktum att diverse antagonister har fastnat för några av dessa ställningstaganden sedan många år har inom vänstern fått konsekvensen att man gärna aktar sig för frågor som i praktisk politik inte upplevs ha alltför stor vikt men vars symbolvärde skymmer sikten för det vänstern verkligen vill göra.
 
Det skulle vara förmätet att säga att mallar existerar för vilka ställningstaganden som är värda att slåss för och vilka som kan släppas i strategiska reträtter av ovan nämnda skäl. Endast historikerna kan i efterhand fastslå om Ohlys försök att hålla på sin definition av ordet kommunist, och den efterföljande reträtten, var lyckosamma drag eller ej. Det Ohly märkte var att varje debatt och frågestund fokuserades kring k-ordet istället för, säg, upprustning av välfärden efter de normpolitiska katastrofåren. Ohållbart, kom man fram till.
 
Den som varit med ett tag märker dock att borgerlig media med anhang aldrig slutar. Det finns alltid nånting med vänstern och i det specifika fallet, med vänsterpartiet, som man helt enkelt inte gillar. Konstigt vore annars. Vänsterpartiet har åtminstone ambitionen av att vara ett systemkritiskt parti med ett radikalt annorlunda samhälle som slutmål. Mainstream-media kan i bästa fall beskrivas som systembevarande, och resten av partifloran likaså. Att man då letar efter ställningstaganden och attityder som sticker ut och som med fördel kan attackeras och jämnas ut, är givet.
 
Så, även om generella ställningstaganden i pragmatisk riktning inte i sig behöver vara dåliga bör de tas i vetskap om att det inte slutar där. De bör tas för att man verkligen tycker så, inte för att man ”vill komma ut med partiets faktiska politik”, den kommer man alltid att få kämpa för, centimeter för centimeter. Att besätta rollen som riksdagens och den formella politikens mesta vänsterkraft innebär också att eventuella reträtter krymper hela det politiska spektrat, ett ansvar att inte ta lätt på.