Kan arbetarrörelsen erövra EU?

Det finns en svensk vänster för EU. Vi kan kalla den kosmopolitvänstern, statsvetarstudenter som förläst sig på Habermas och drömmer sig bort, likt Dr Dorian i Scrubs, till en alternativ verklighet där EU är som USA (plus gratis sjukvård och inkomstklyftor inom rimlighetens ramar). Till skillnad från Scrubs kommer aldrig Dr Cox och väcker sin underordnade med ett bryskt tillrättavisande utan istället fortsätter kosmopoliten att leva i fantasin, år efter år.

Drömskt accepterar man först förslaget till konstitution och sedan det, sett till innehållet, nästintill identiska Lissabonfördraget eftersom det åtminstone lever upp till en av de förväntningar som finns på EU-projektet hos dessa kosmopoliter, nämligen federalismen. Påpekanden om att de grundlagsliknande förändringar som sker och har skett i EU sedan 90-talet är långtifrån socialistiska eller ens socialliberala till sin karaktär borstas bort eftersom fantasin vid det här laget är så mycket starkare än verklighetens ofta snårigt byråkratiska natur.

Den EU-fientliga vänstern har, främst genom sin förankring i arbetarklassen, fått populistiska toner och pratat mer om nationens självbestämmande som något gott i sig, än om vilken typ av samarbete man faktiskt vill se, även om kritik mot fördragens innehåll för den skull inte saknats. För den teoretiskt koketterande kosmopolitvänstern har det tagits som inteckning för att det mesta av kritiken är just nationalistisk och därmed förlegad. Måhända en orättvis bedömning, men drömmen om ett federalt Europa som motvikt till ett globaliserat kapital är stark och vi får helt enkelt ursäkta kamrat EU-entusiast för att den intellektuella hederligheten inte alltid satts i första rummet.

Men, förr eller senare kommer verkligheten att göra sig påmind. EU-staten som den ser ut idag och förmodligen för en lång tid framöver, kan inte erövras av arbetarrörelsen som en gång nationalstaten. Här finns alltför många strukturella, politiska och legala hinder.

EG/EU växte fram under arbetarrörelsens reträttepok, den vars fångar vi fortfarande är. Det innebär att de för unionen definierande fördragen och protokollen är djupt problematiska. När en sida, högern, så totalt tillåts dominera den politiska scenen blir också det som enligt statsvetenskaplig teori ska vara så neutrala som möjligt, de grundläggande spelreglerna, färgade av den vinnande sidan. Inget konstigt med det, men för en socialist är det i det här fallet oacceptabelt.

I Maasstricht-, och nu Lissabonfördraget samt EMU-samarbetet grundlagsfästs en liberal ekonomisk politik. De fyra friheterna (rörelsefriheten för varor, tjänster, kapital och människor) står över allt annat och EG-domstolen får för varje fördrag utökad jurisdiktion att se till att medlemsländerna efterlever kraven. I dess kölvatten följer påtvingade privatiseringar (eller undanröjande av handelshinder), stram normpolitik och bantad offentlig sektor tills att hela Europa är harmoniserat under den rena konkurrensens diktat. Lovande, om man är förfallsteoretiker och ser behovet av en total krasch innan pånyttfödelsen. Skrämmande, för oss andra.

EU har redan ett par likheter med sin förebild USA. En av dem är det låga valdeltagandet till de federala valen. När ett system lider av lågt valdeltagande är det nästan alltid arbetarklassen som ligger på sofflocket, så även i EU. Det finns inga större utsikter om att det här skulle ändras bara för att EU får mer makt och därmed känns relevantare att vara med och påverka. Den grundläggande orsaken till det är att européerna inte identifierar sig med EU-projektet och förmodligen inte kommer att göra det på överskådlig tid. Och notera, inte ens USA med sin stundtals fanatiska patriotism och aktiva nationalitetskonstruktion förmår att locka en betryggande majoritet av de röstberättigade till valurnorna. Om arbetarklassen inte röstar flyttas det politiska spektrat åt höger (intresset ljuger aldrig) varpå det återstår för befintliga partier att slåss om den urbana medelklassens gunst med allt vad det innebär av minskat mandat för verklig förändring.

För en progressiv vänster kokar det ner till två alternativ. Gå in och på allvar försöka skapa den motvikt till kapitalet som funnits på skisstadiet hos mången vänsterfederalist, eller, med alla medel som står till buds mobilisera mot den grundlagsfästa högerpolitiken och på sikt skapa ett fundamentalt annorlunda samarbete. Här menar kosmopolitvänstern att motståndet blir till destruktiv och utsiktslös protestpolitik, men se då på alternativet. Möjligheterna att faktiskt förändra EU:s inriktning är försvinnande små med sina kvalificerade majoriteter, veton och hemliga överläggningar. Lägg därtill den trovärdighetsförlust bland de egna väljarna som år av kollaboration med ett liberalt hegemoniprojekt har och kommer att bidra till. Det mandat som kosmopolitvänstern skulle ha behövt i sin kamp för att förändra EU inifrån kommer att rinna över i brunhögerns händer långt innan målet är nått.

Dagens EU måste chockas till reträtter genom aktivt arbete inom och utom maskineriet. Det, parallellt med en process där facken och folkrörelserna knyter starkare band kan på sikt skapa ett alternativ på egna villkor. Verklighetens EU överträffar dikten alla gånger och det är dags för hela vänstern att se unionens omistligt klarblå karaktär i ögonen, och agera därefter.