Keynes är inte lika med rörelse

I dagarna har den svenska vänstern få saker att glädjas över, så få att glädjeämnen måste tas var de än hittas. Ett ställe där vi valt att leta är i det borgerliga etablissemangets ekonomisk-politiska helomvändning ställt öga mot öga inför en finanskris med orkanstyrka. Ja, Keynes verkar vara tillbaka. Men varför? Och är det automatiskt bra?

När Flammans Aron Etzler i P1 morgon, decemberdagen efter tillkännagivandet om de rödgrönas tillkomst, kommenterar Vänsterpartiets reträtt från det normpolitiska slagfältet med att ”vi om ett halvår ändå inte kommer att minnas budgetreglerna” visar han förvisso upp en provocerande självsäkerhet inför s-etablissemanget. Men han gör det också lite väl lätt för sig. Det var ju aldrig normpolitiken som sådan vi var ute efter, normpolitiken är ett symptom på en sjukdom. Sjukdomen heter arbetarklassens och folkrörelsernas reträtt samt borgarklassens dominans. Och den visar ännu inga tecken på att avta.

Kriser som inte direkt är orsakade av arbetarklassens aktiva mobilisering ger heller inte nödvändigtvis några öppningar för att formulera en annan framtid. Vem minns några revolter eller offensiva reformvågor efter lånekrisen -82? Eller börskraschen -87? Analogin haltar en aning, det medges. Den här krisen är större och värre, men poängen borde vara nog så tydlig. Här finns ingen automatik.

Alla vi som attackerat normpolitiken har givetvis bidragit till begreppsförvirringen, konsekvent och under en lång tid. Politikerna och ekonomerna sträcker sig inte efter Allmän teori om sysselsättning, ränta och pengar för att arbetarrörelsen har tvingat dem till det, utan för att det där finns tips på hur man räddar en krisande ekonomi. Det är en viktig skillnad. Än så länge finns den bara där för att ge tillfälliga vitaminshots och hålla för systemet livsviktiga verksamheter under vingarna. Ett borgerligt problemformuleringsinitiativ kringgärdar fortfarande den möjliga politikens arena. Det finns få eller inga tankar på ökad progressivitet i beskattningen och det finns ingen insikt om att det offentliga måste få ta en konstant ökande del av BNP för att en rättvis tillgång på välfärd ska kunna existera i framtiden.

Och ännu finns inte en rörelse på gatan, i Sverige, som vill kvadda idén om det möjliga, och det omöjliga. Alla jämförelser med 30-talet är därmed bara till hälften sanna, om ens det. Om borgarna gillar Keynes nu, ja, då får vänsterdebattörerna dra upp bopålarna vid den fronten och flytta fram ett par steg. Det har säkert varit urjobbigt för de vänsterpolitiker- och debattörer som försvarat mannen mot en självsäker mur av mer eller mindre övertygade monetarister i flera decennier. Då var åtminstone det överstökat. Kvar återstår att göra krisen till något mer än en borgerlig återupptäckt av Keynes och på det området är vi oss själva svaret skyldiga.