Kommunikation efter klass

Vänsterrörelsens katharsis, dess återupptäckt av arbetarklassen och dess gradvisa uppbrott från byråkratisering och initiativlöshet har burit fram flera former för organisering. Två sätt att tänka rörelse har etablerats, en är gammal som gatan, en är splirrans ny. Båda visar på goda resultat och möjligheter till mobilisering i vad som skulle kunna bli den post-postpolitiska eran.

Socialistiska partiet i Nederländerna sitter tillsammans med amerikanska neocons och norska högerpopulistiska Frp i samma båt, i meningen att samtliga litar till en traditionell kaderorganisation. Strikt ansvarsuppdelning, massarbete, disciplin, förtroendemannaskap och närhet till dem man representerar. Arbetsredskapen är dörrknackning, torgmöten, aktioner och tillhandahållande av sociala tjänster. En rörelse som förväntar sig något av dig som deltar, men som också ger till alla de som ställer upp.

I den andra änden, Demokratiska partiet i USA och svenska pirater och liberaler, för att nämna några. Friare nätverksorganisationer med större fokus på enskilda medlemmars initiativ. Arbetsredskapen är bloggar, mikrobloggar, facebook, specifika forum, youtube och del.icio.us för att nämna några i den digra flora sociala medier som etablerats under 2000-talet. En mer individualistisk rörelse där aktörskap tillfaller de som tar det, inte nödvändigtvis till de som fått det i en vald församling. Och ta, det kan alla med en dator, hyffsad uppkoppling och tillräckligt mycket politiskt självförtroende och know-how för att våga. Eller är det så enkelt?

Vänsterförespråkarna för den förra varianten tittar förnöjt, om än med skrämselhicka, på högerpopulisterna och säger att ”titta, kaderorganisering är inte alls ute, tji fick den postmoderna vänster som trodde att nätverk kunde lösa det som bara kan åstadkommas genom strikt disciplin och massarbete”. Det må vara hur det vill med det, tycker nätverksentusiasterna som menar att den politiska organiseringen genom nätet och sociala medier är framtiden och kadern, hur framgångsrik den än må vara för stunden, står för det förflutna.

Den amerikanska ”vänstern”, representerad genom det demokratiska partiet, och den svenska liberala högern, liknar varandra i fler avseenden än åsikterna. Här finns en tydlig klassgemenskap. Välutbildade och med jobb som innebär att man är parkerad framför datorn mestadels av tiden möjliggör utrymme för att organisera sig också politiskt genom samma verktyg, under arbetstid. Det politiska språkbruk som växer fram kring sociala medier vittnar om en i grunden liberal syn på politik, ett självförverkligande för individen som får engagera sig helt på sina egna villkor. Istället för att alla ska stöpas i samma form av högkvarteret får vi ”Twisted Sisters fans for Obama” eller ”Single jewish mothers for Obama”. Plötsligt leder alla vägar till Washington.

Arbetarklassmännen- och kvinnorna som fyller kaderpartierna däremot, jobbar inte med datorer men efter stämpelklockans diktat. Här finns lite eller ingen arbetstid att lägga på fejan och bloggar, allt sånt förpassas till fritiden, om alls. Det här ger arbetarklassen ett strukturellt underläge i bloggosfären och på nätet i stort.

I norska Frp gör man en stor sak av att företräda den lille mannen mot etablissemanget. Republikanerna i USA genomför samma retoriska konststycke och lyckas. Etablissemanget i båda partiernas ögon är de intellektuella och staten, inte mångmiljonärerna med fallskärmsavtal. Men vad som också är iögonfallande är att mobilisering på basis av en identitet som ”den lille mannen på gatan” och ”det enkla folket” faktiskt har fått genomslag, i en tid där politiska strateger har räknat ut den sortens retorik som historiskt avfall. För nuförtiden vill man bli sedd som den speciella individ man är, inte tillhörande en grupp som dessutom placerar sig på den sociala hierarkins lägre trappsteg, visst? Ändå är det just det som går hem.

Så, vi står med två skilda metoder för mobilisering. Ett traditionellt och ett postmodernt. Ett för arbetarklassen och ett för medelklassen. Hårddraget? Mm. Ändå är det svårt att tyda statistiken på ett annat sätt. Efter Obamas och Frp´s framsteg måste en framgångstörstande vänsterrörelse omfamna båda metoder, i den mån det är möjligt. Eventuella avståndstaganden eller småilsket muttrande om ”facebook och youtube och allt vad nymodigheterna kallas för” kan leda till att vi blir omkörda av liberalerna i varv efter varv. För er som följer utmärkta The Tudors på SVT fick i avsnittet för några veckor sen se protestanternas förkämpe Thomas Cromwell introducera tryckpressen för sina kollegor som ett segerns instrument. Då som nu ligger makten i att tidigt ta till sig nya kommunikationsformer och exploatera för egen vinning. Till skillnad från dagspressen ligger hindret i fallet sociala medier enbart i viljan och tiden, inte nödvändigtvis av bristen på kapital.

Men, de sociala medierna är ingalunda substitut för traditionella tillvägagångssätt. Särskilt inte för en vänster som vill mobilisera just arbetarklassen, iallafall inte i dagsläget. Operation Dörrknackning måste givetvis fortsätta, nätets sociala mötesplatser är inte receptet som en gång för alla lösgör oss från plikten att servera kaffe och kakor i den bitande vinterkylan. Men som i så många andra fall gäller det att kunna hålla fler än en tanke i huvudet på samma gång.

Läs mer:
Magnus A Marsdal: Högerpopulismen dissekerad
Thomas Frank: What´s the matter with Kansas
Joe Trippi: The Revolution won´t be televised