Fredrik: Visst, statistiken är trubbig i det avseendet. Men jag tror ändå inte att den hamnar helt fel avseende de politiska bloggarna.

Sen så delar jag inte din optimism rörande din andra poäng. Misstro mot politiker hos arbetarklassen, sure, men så har det ju inte alltid varit. Både republikanerna och Frp bygger ju sin retorik på den misstron men är ju själva politiker. Så gjorde även arbetarrörelsen en gång i tiden. De egna politikerna från den egna klassen har haft stor trovärdighet bland arbetarrörelsens gräsrötter, och så även tyvärr i de högerpopulistiska leden. Och just nu, bland de exempel jag tar upp i texten, ser den sociologiska klassammansättningen ut på det sättet, därmed inte sagt att det alltid kommer att göra det.

Nätaktivismen bygger på att den enskilde tar initiativ och att varje aktivist är sin egen lilla particentral. Det förutsätter tid och politiskt självförtroende varför jag inte är förvånad över att det är just de grupper jag pekat ut som är pionjärerna.

För det andra känns internet vs. kaderorganisationer inte som en helt lyckad uppdelning. Om det är något som ”är” ”arbetarklass” så är det väl misstro mot politiker och allmän vänsterism. ”Individualistisk” nätverkande kamp är väl inget nytt vare sig på arbetsplatser eller på andra områden i samhället? Kombinera detta med det internet som arbetarklassungdomar garanterat använder lika mycket som medelklassungdomar och vi får ngt riktigt schysst.