Migrationspolitsk gryning
Under 80-talet ändrade invandringen till Sverige sin karaktär. Från att ha handlat om inomeuropeisk invandring i syfte att fylla de rullande banden med arbetskraft under 50- och 60-talet, kom de nya invandrarna i högre utsträckning från länder utanför Europa, och var i högre utsträckning flyktingar. Fler kom från krig eller svält och fler från radikalt annorlunda förhållanden än det hyperindustrialiserade Sverige; många gånger fattiga och överbefolkade jordbrukarekonomier.
Den nya invandringsvågen sammanföll med en rad andra händelser: slutet på fordismen och välfärdskapitalismen, informations- och spekulationsekonomins inträde, nyliberalismens ideologiska segertåg, etc, etc. Antalet utmaningar för en arbetarrörelse som antingen vilade på sina lagrar eller tog ofantliga mängder stryk blev helt enkelt för många och för svåra. Alternativ nr 1 blev att ta emot flyktingar och invandrare utan faktiska ansträngningar för en verklig integrationspolitik, vilket också skedde under hela 80-talet. Alternativ två, som kom att efterträda det första alternativet, blev det vi ser idag: En kallhjärtad migrationspolitik som resulterar i mängder av papperslösa arbetare som utnyttjas till att skikta arbetsmarknaden och försvaga arbetarklassen.
Statistiken säger att Sverige slog sitt eget rekord år 2006 i antalet mottagna flyktingar, men vad som definierar en generös flyktingpolitik är inte enbart hur många som släpps in, utan också hur många som avvisas.
Frågan måste attackeras ur ett strategiskt perspektiv. Socialdemokratin måste förstå att stenhårda asylregler ändå leder till liv utanför de officiella regelverken för en stor mängd människor som kommer hit, samt en skiktad arbetsmarknad. Vänsterkanten måste i sin tur förstå att alltför radikala ställningstaganden i frågan, och särskilt då på humanistisk bevekelsegrund, har svag förankring i bredare samhällsgrupper hos vilka invandring i större utsträckning förknippas med förlorade arbetstillfällen.
Den svenska främlingsfientligheten måste ses i det sammanhang som den nyliberala ekonomisk-politiska agendan utgör och har utgjort.
En tredje väg måste uppfinnas för att arbetarrörelsen faktiskt ska koppla loss sig ur det strypgrepp man finner sig i. Striden om arbetarklassens politiska hemvist avgörs på några få områden. En är just migrationspolitiken eftersom den är så intimt förknippad med arbete och välfärd.
Låt oss, liksom Gunnar Sandelin på DN Debatt (080408) börja med kostnaden för invandringen och några enkla ekonomiska antaganden. Människor skapar ekonomin, inte tvärtom. Ju fler människor desto större möjlighet till arbetsdelning och produktion av de varor och tjänster som efterfrågas. Människor ”kostar” som mest den tid dom går på dagis, grundskola, gymnasium, högskola och sen i pensionsåldern. Ju fler utbildningssteg som belastat ett annat lands ekonomi före flytten till Sverige, desto bättre för oss, det innebär nämligen att det är människor som kan komma hit och producera värde med kortare startsträcka. En vinst således, till en försvinnande ”kostnad”.
Den restriktiva socialdemokratin utgår istället ifrån att ekonomin är statisk och att fler människor inte leder till fler arbeten och en allt som allt större ekonomi (eller jo, man utgår ifrån det när man talar låga födslotal eller ökande ”försörjningsbörda”, men inte när det kommer till migrationspolitik). Vänsterkantens problem är istället retoriskt, mindre fokus bör läggas på ord som plikt, hjälp och solidaritet och mer på nytta och ekonomi. Invandring är inte en belastning, så låt oss sluta behandla den som det.
På kort sikt kan en stor invandringsvåg orsaka stora sociala problem och en anpassningsfas för arbetsmarknad och ekonomi, oavsett hur väl den sköts. Här är det centralt med kraftiga insatser från statligt och kommunalt håll med goda utbildnings- och boendemöjligheter samt rejäla jobbansträngningar. Arbetarrörelsen och då särskilt den fackliga grenen har förstås en helt avgörande roll i att få in de nya arbetarna i det fackliga arbetet för att till varje pris undvika en potentiell skiktning av arbetsmarknaden. Inget av det här har sköts på det sätt som det förtjänar, vilket förstås sammanfaller med statens tillbakadragande från ansvar i den nyliberala epoken. Resultatet blir diskriminering, rasism och en försvagad arbetarklass.
Alltså: För att en generös asyl- och migrationspolitik ska vara genomförbar och behålla ett stabilt opinionsstöd måste helhetsgrepp tas, både från fackligt och statligt håll, det handlar om stora tillfälliga kostnader men som vi snarare bör se i termer av långsiktiga investeringar. En dåligt genomförd migrations- och integrationspolitik i kombination med den här regeringens något desperata framprovocering av en lågkvalificerad och lågproduktiv tjänstemarknad utgör arbetsmarknadspolitisk dynamit. Där någonstans hittar vi också grunden till sossarnas migrationspolitik, vetskapen om att man inte längre besitter de medel som krävs för att löpa linan ut, i den självständiga riksbankens era av utgiftstak och överskottsmål. Den svenska främlingsfientligheten måste ses i det sammanhang som den nyliberala ekonomisk-politiska agendan utgör och har utgjort. Endast då finner vi de verktyg som kan förhindra en fortsatt skiktning av arbetarklassen och en framväxande högerpopulistisk våg a lá centraleuropa.
Utvecklingen måste vändas på stört vid ett regeringsskifte och den nya regeringen måste se på migration och arbetsmarknad som en odelbar enhet, och upphöra med den naiva föreställningen om att restriktiv asylpolitik leder till färre asylsökanden.
april 21st, 2008 at 5:10
En tämligen förvirrad artikel, man förstår inte ens poängen. Vad menar författaren egentligen? Skall man bibehålla, eller till och med öka, nuvarande massiva asylinvandringen men försöka utmåla det som arbetskraftsinvandring? Och vem skall i så fall egentligen anställa alla dessa asylinvandrare som i huvudsak kommer från tredje världens mest efterblivna länder och i stor utsträckning saknar utbildning som efterfrågas på svensk arbetsmarknad. Skall staten göra det? Det är ju det enda som åtetstår om man inte vill ha en privat tjänstesektor med lågkvalificerade, lågavlönade jobb. Socialdemokratisk näringspolitik har ju inte gett något tillskott på arbeten netto i den privata sektorn sedan 1950-talet(!). Att under dessa förhållanden tro att man skall kunna pumpa in 100.000+ lågkvalificerad asylinvandrare per år och att arbetsmarknaden skall svälja dessa är ju faktiskt rent sinnessvagt. Social ingenjörskonst och en fackpamp i varje buske lär inte kunna lösa denna omöjliga ekvation …
april 21st, 2008 at 14:30
Jag vet inte vad som är värst, artikeln eller kommentaren.
Vem fasiken bryr sig om vilken eventuell nytta det nationella kapitalet kan ha av flyktingar och invandrare? Det är ju en fråga om solidaritet, arbetarklassen känner inte några nationella gränser, gränser är ett uttryck för kapitalets intressen att sönderdela och splittra arbetarklassen. Att göra migrationspolitiken till en fråga om nytta är att gå kapitalets ärenden. Och att dessutom göra det genom att stärka den nationella byråkratin är ännu värre.
Det finns ingen annan rimlig position om man anser kapitalet sin fiende än att stödja folks rätt att bosätta sig var de vill utan krav på anpassning och prestationer gentemot det nationella kapitalet.
Om vi ska vara trovärdiga i vår kritik mot arbetet måste den infatta alla och inte avgränsas av godtyckliga gränser och kategorier uppsatta av vår motståndare.
Det är inte mer ekonomi vi vill ha, utan ingen ekonomi alls.
april 21st, 2008 at 15:32
Maken till vulgärradikalism har jag inte läst på länge. Det ligger något intellektuellt ohederligt i mellanskiktarens sätt att röra sig mellan abstraktionsnivåer.
Självklart känner arbetarklassen nationens gränser då de är bland annat dessa gränser som försöker reglera hur arbetarklassen formerar sig. Och det är ju just i denna historiskt specifika klassformation som migrationspolitik kan vara intressant för arbetarklassen.
Om vi skall vara trovärdiga i vår kritik utav ekonomi gäller det att inte bara bläddra förbi ekonomisidorna för att så snabbt som möjligt komma till korsorden och serierna.
april 21st, 2008 at 16:53
Självklart påverkar nationella gränser formeringen av arbetarklassen. Men arbetarklassen formerar också gränserna, de är inga naturfenomen som arbetarklassen står maktlös inför utan är en produkt av konflikten mellan arbete-kapital.
Migrationspolitiken är intressant för arbetarklassen endast i det det är ett uttryck för det nationella (och internationella kapitalets) intresse och i vad mån den nyttjas för att attackera arbetarklassen. Men istället för att hänge oss åt defensiv, politisk kamp gentemot dessa attacker så bör vi naturligtvis attackera migrationspolitiken, och politiken i stort, i sig. Det är inte fråga om en slags ratt som vi kan vrida åt ”vänster” eller ”höger”. Politikens utrymme, och därigenom migrationspolitikens utrymme, avgörs i och av den faktiska, direkta klasskampen och det utrymme vi ger kapitalet att såväl formulera som besvara frågan. Inte av vad vi tycker eller vilka vi placerar i parlament av alla de slag.
Klasskampen har aldrig varit en fråga om ekonomi. Det är inte en annan typ av ekonomi vi strävar efter utan de facto ingen ekonomi. Det handlar inte om att fördela eller mäta arbetet annorlunda utan inte mäta och fördela det alls. Klasskampen är en social fråga, en fråga om totalitet.
Och trovärdighet önskar jag inte heller. Jag önskar inte framstå som trovärdig för någon annan än mig själv och sannerligen inte för min motståndare som talar ekonomins (och politikens) språk. Jag önskar inte vara en motpart, en motståndare, någon att kompromissa med eller någon som som dömer oss och våra framgångar och nederlag. Den enda domare jag känner är klasskampen.
Det enda intresse ekonomisidor har för mig är ren förströelse (hur leker barnen nu?) och kanske för ett gott skratt då och då.
Jag trodde inte det fanns någon som anser sig förstå och dela klassanalysen som hävdade att ekonomin är något i sig själv eller för sig själv. Intellektuell ohederlighet av rang i mina ögon.
april 22nd, 2008 at 10:01
Välfurmeulerautt nonsens som ingen begriper
april 22nd, 2008 at 13:29
Mellanskiktaren: Ekonomin i betydelsen ”politisk ekonomi” handlar väl om sociala relationer förmedlade genom ting. För många i arbetarklassen så spelar det roll om de har jobb eller inte, om de har råd med sjukvård eller inte osv. och dessa relationer bestäms av en mångfald av motsättningar. Gränser finns, för dig kanske de är ett borgerligt uttryck för ”politik” men det är inget illusoriskt med att kvävas i en container på väg över ett hav. Du belyser dock på ett utmärkt sätt delar av den skånska ultravänsterns ointresse för hur människor uppfattar sin vardag och lever sina liv. Vilken strategisk hållning till migrationen får man ut av ”Politikens utrymme, och därigenom migrationspolitikens utrymme, avgörs i och av den faktiska, direkta klasskampen och det utrymme vi ger kapitalet att såväl formulera som besvara frågan.”
”Den faktiska, direkta klasskampen” är det som tar sig form i alla tusentals konkreta konflikter, om migration, fläktar, finanspolitik, mattor på golven och whatever. Den är aldrig ett rent uttryck för en motsättningen mellan arbete och kapital. Resonerar man på den abstraktionsnivå du gör så är det bara att luta sig tillbaka och läsa Riff-Raff, klasskampen tar sig alltid uttryck och motsättningen är alltid systematiskt överodnad och given – så man kan lika gärna läsa serierna och vänta på kommunismen.
Kommunisering – FUCK YEAH!
maj 5th, 2008 at 3:40
Men migrationspolitiken under senare år har det väl konstaterats utgör en kostnad för Sverige. Nyliberalernas lösning på detta problem är att sänka trösklarna in på arbetsmarknaden genom att introducera låglönejobb. Detta underminerar den generella välfärdsmodellen och skapar en skiktning. En ekonomiskt lönsam migrationspolitik som inte leder till att man gör avkall på den sociala välfärden innebär därför en mer selektiv invandring. Då måste kalkyler uppställas och beräkningar göras om vilka kategorier invandrare som kan göra sig gällande på svensk arbetsmarknad till rimliga villkor och utan att man måste vidta åtgärder som leder till social dumpning. Det rör sig i huvudsak om högutbildade och unga människor.
En ekonomiskt lönsam migrationspolitik är därför knappast att förstå som den migrationspolitik som gör störst social nytta. Tyvärr, men det får man nog konstatera. Ska man därför försvara en generös migrationspolitik som gör stor social nytta så kan inte ekonomiska argument tillåtas väga så tungt. Har du väl börjat resonera i termer av en invandring som är ekonomiskt lönsam för Sverige, ett av världens rikaste länder, så är debatten om migrationspolitiken i någon mening redan förlorad.